I TVs barndom producerade amerikanska kanaler program som hyllade fria och moraliskt starka individer som på egen hand, utan att stillatigande invänta lagens väktare, agerade för att skydda privat egendom och liv. Det var under det kalla krigets kallaste kyla.
Sedan kom serier som visade upp snälla bovar, som inte mördade folk och bara tog pengar från rika. Efter dessa kom de elaka bovarna som beskrev ett korrupt samhälle där hederliga människor förtycktes och myndigheterna var maktlösa eller medspelare till korruptionen.
Nu kommer serierna där myndigheterna har total kontroll, yttrandefrihet och privata initiativ är avskaffade. De som snällt följer myndigheternas uppmaningar lever i ett aningslöst ”paradis”. Handlingen är ofta flyttad till framtiden, med glapp i historien, där något inträffat som tvingat fram det totalitära himmelriket.
De tidsresenärer som återvänder för att förhindra marschen in i den totalitära staten porträtteras som skurkar och eliminieras en efter en. Den framtida totalitära staten säkras.
I vår svenska vardag blir det allt mer fokus på att straffa dem som påstås mobba och kränka. Allt mer av vardaglig kontakt mellan människor blir definierad, förklarad, som kränkande. Samtidigt blir allt mer TV och radio förnedringsprogram. Den som inte vet bättre skulle kunna tro att media vill reservera rätten att kränka för sig själva. Men vilka skulle de vilja kränka systematiskt, samtliga medborgare? Därtill kommer alla åsikter som stämplas som nazism.
Media är också påtagligt villigare att beskylla medborgarna för oegentligheter gentemot myndigheterna än att granska dessa myndigheters övergrepp på medborgarna. Här kan kort nämnas djurskyddsmyndigheter, försäkringskassetjänstemän, barnomsorgsbyråkrater, trafikmyndigheter, kronofogdar och inte minst alla varianter av naturvårdstjänstemän. Den repressiva statens stöttepelare.
Är det denna negativism, denna mediala stämpling av medborgarna som ovärdiga element i det framtida samhället som är början till det glapp i utvecklingen som inte redovisas i de dystopiska TV-seriernas framtidsscenarier?
RSS – inlägg
Suverän analys av fördumningsindustrins förehavanden. Testa att få den publicerad i någon av våra stora tidningsdrakar och prova att ringa ring P1 och utveckla dina tankar i ämnet. Denna vecka är det NIcke Nordmark som är programledare. Han som stoppade den enda program av alla de program som Tomas Bresky gjort för TV. Det var programmet om djurskyddsterrorn som skulle sänts i ”uppdrag granskning” för några år sedan. Tomas sista produktion före pensionen.
Det skulle vara välgörande om det går att hitta någon liten rebell i massmedia som släppte igenom din analys. i annat fall får Du bekräftat att censuren fungerar som vanligt, vilket också har sitt värde för framtida debatter.
Rätt tänkt och väl argumenterat, men – ursäkta upprepningen – kritik mot den repressiva statens illgärningar skall riktas mot våra 349 riksdagsmän, inte mot de tjänstemän som verkställer repressionen och som skulle begå tjänstefel om de agerade i strid med lagarna. Bödeln må hålla i yxan, men straffet har utfärdats av en domstol.
Det finns mellanlägen, t ex när en åklagare lägger ner ett känsligt ärende efter påtryckningar från politiskt håll och därmed sviker sin ämbetsplikt. Då är det korruption i maktens tjänst vi talar om, inte repression riktad mot enskilda medborgare. Och återigen vilar det yttersta ansvaret på de politiker som ser mellan fingrarna med denna typ förbrytelser eller rent av initierar dem.
Som ett av många konkreta exempel kan nämnas överåklagarens nedläggning av förundersökningen om Estonias förlisning. Ett solklart tjänstefel i den ansvariga regeringschefens (Carl Bildt) uppenbara intresse av att slippa åtalas för 852 fall av vållande till andras död. En rättsröta av en kaliber som skulle ha fått t o m Vilhelm Moberg och Gustav Petrén att förvånas.
Min kritik var inte i detta fallet primärt riktad mot tjänstemännen, utan mot media som gjort sig själva till medlöpare eller kanske rent av ”puppet-masters” av de 349. Istället för att vara deras granskare.
Att de utsatta medborgarnas ilska riktas mot de maktutövande tjänstemännen är nog bara naturligt, om än missriktat.
Sedan kan man lägga en personlig moralisk aspekt på frågan. Den som väljer att bli den repressiva statens utpost har gjort ett aktivt yrkesval, accepterat villkoren för yrkesutövningen. Jag fick en gång erbjudande om att slå in på den banan och ställde kontrollfrågor om detta, varpå jag avböjde medverkan.
”Den som väljer att bli den repressiva statens utpost har gjort ett aktivt yrkesval, accepterat villkoren för yrkesutövningen”?
För medborgaren som accepterar villkoren är det oftast en fråga om överlevnad. Dom ser inte en tyrannisk socialism som ett hinder för att bli en högt avlönad tjänsteman med alla de otroliga förmåner vi andra tvingas att betala, dom kan till och med göra politisk karriär, kusligt!
OK, ditt fokus var pressen och om dess förfall har vi inga delade meningar. Men jag vidhåller – och där verkar vi också vara ense – att tillsynen av statliga tjänstemän primärt åvilar deras arbetsgivare, d v s regering och riksdag. Att pressen numera ofta agerar ”medlöpare”, som du noterar, förändrar inte den saken – men strider förstås mot den pressetik eller public servicemoral som mediacheferna påstår sig ha som ständig ledstjärna.
Det är också en sanning med modifikation att den offentliga sektorns tjänstemän gjort ett aktivt val och därmed ”accepterat villkoren för sin yrkesutövning”. För notera, Mats, att de repressiva inslagen var ganska få före 70-talet, det är sen dess som vår i omvärlden så högt skattade ämbetsmannamoral har fått ge vika för en rent politisk styrning. Inte minst genom att oavsättligheten försvann och gjorde generaldirektörer och andra mer lyhörda för ”synpunkter” från maktens epicentrum, Rosenbad.
Den som vet att han när som helst kan bli avpolletterad behöver statsråden inte ens hota eller övertala, han vet ändå vad chefen vill höra och rättar sig därefter. Som nu den där överåklagaren i Estoniaaffären. Jag tror inte att Carl Bildt beordrade någon underhuggare att viska ett råd i hans öra, det behövdes inte.
Grundproblemet är att våra politiska partier i stort samförstånd frångått det samhällskontrakt som predikades av arbetsrörelsens pionjärer: gör det plikt, kräv din rätt. Mäster Palm skulle nog rotera i sin grav om han visste vad hans efterträdare har ställt till med. Och på motsvarande sätt har säkert 1800-talsliberalismens frontfigur Gripenstedt i sin himmel ampra kommentarer att bidra med om dagens antiliberala (funktionssocialistiska) folkpartister och moderater.
Mja, frågan om hönan och ägget går igen överallt. Riksdagsledamöterna är de dom är, därför att väljarna har röstat på dom. Ansvaret är egentligen väljarnas. Men media beskriver verkligheten så skevt att väljarna fått felaktiga uppfattningar om verkligheten. En stor del av dem röstar därför på något de inte alls gillar, i tron att det är vad de gillar.
Sedan har du ”slutna sällskap”, där vilka myter om helst kan spridas utan motsägelser. Endast ”troende” har tillträde. Där har du den långa traditionen i facken och deras pensionärsföreningar. Kyrkan och frikyrkorna var en gång säkra bålverk mot socialismen, men har numera tagits över av socialister. Moskéerna fungerar på samma sätt. Akademierna var fria, men har tagits över av politiken.
Enda hoppet är den okonventionella spridnigen av nyheter och åsikter, som din blogg representerar. Du är mycket viktig för Sveriges framtid !
Delar inte åsikten att allt egentligen är väljarnas fel. Du motbevisar själv den tesen med påpekandet att väljarna vilseleds om partiernas avsikter. Andra problem är mer avgörande: att våra två dominerande partierna, s och m, numera är så eniga om det allra mesta och att våra ombud på Helgeandsholmen i så ringa grad står för sina vallöften. Vi väljer en borgerlig regering i tron att den skall föra borgerlig politik, vilken den sen inte alls gör. Och vice versa.
Men du har helt rätt om kyrkorna och akademierna. Att staten tagit makten över universiteten och dessutom styr merparten av forskningen är ett större hot än de flesta tycks inse.
Ja, nu är det så att vi får bara rösta på de som vi blir erbjuda att rösta på.
Rätten att påverka vilka som skall stå på röstsedlarna är minimal för oss väljare.