Jobbskaparskojarna, Borg & Andersson

Idag är det valdag till EU-parlamentet. Innan du går och röstar kanske det kan vara klokt att läsa vad Åke Sundström skriver om våra två största partiers insikter och planer för att minska arbetslösheten.

Löftena basuneras ut så gott som varje dag. Den ena eller den andra satsningen skall skapa så eller så många tusen nya jobb. I DI förkunnades 22 maj över två sidor: ”Klimatmål kan rädda jobben i EU”.

Men sanningen är – givetvis – att statliga bidrag eller skatterabatter enbart OMFÖRDELAR jobb. Om staten skänker en bransch eller en grupp löntagare X antal miljarder så måste Anders Borg eller Magdalena Andersson håva in samma belopp på andra sätt; genom att höja andra skatter än den som politikerna valt att sänka eller genom att minska statens övriga utgifter. Och dessa ingrepp sänker köpkraften och konsumtionen i de missgynnade sektorerna, med jobbförluster som följd.

Jobbskaparskojarnas lilla knep är att helt fräckt blunda för detta uppenbara faktum, att den enes bröd är den andres död. Men ryktet om gratislunchen är och förblir falskt.

Man kan ha överseende med att politiker eller särintressen (som värmepumpsdirektören bakom DI-rubriken) ägnar sig åt sådana trollerikonster – deras jobb är ju att vinna val eller kränga en produkt, inte att samvetsgrant redovisa alla för- och nackdelar med ett visst förslag. Nej, det skrämmande är att även myndigheter som Konjunkturinstitutet (KI) gör samma elementära ”tankefel”. Det är där Borg kunnat hämta stöd för åsikten att jobbskatteavdraget skapat bort emot 200 000 nya jobb. I KI:s analyser letar man förgäves efter de minusposter som berättar hur många jobb som trängs undan i de sektorer som tvingas betala kalaset. KI påstår, med andra ord, att gratislunchen är en realitet.

Och ingen reagerar!
Våra ekonomiprofessorer tiger i sina elfenbenstorn, i vetskap om att den som pekar finger åt de nakna kejsarna får problem med forskningsbidragen och med sina extraknäck för statens räkning. I facktidskriften Ekonomisk Debatt har jag inte sett ett enda inlägg som ifrågasätter KI:s jobbskaparkalkyl. Inte ens Assar Lindbeck, en pensionär som inte riskerar jobbet, höjer rösten. Han har varit en frispråkig sanningssägare, bl a genom att nyligen återigen fördöma hyresregleringen, surdegen från 1940, men avstår från att lägga sig i den ännu känsligare frågan om konsten att skapa nya jobb.

Selektiva jobbsubventioner är inte bara meningslös symbolpolitik, de styr dessvärre vår ekonomi i fel riktning. Via RUT-bidragen blir det plötsligt en höglönebransch att städa och tvätta fönster (inte riktigt i fas med det skrytsamma talet om Sverige som ett kunskapssamhälle). Och välståndet sjunker när andelen lågproduktiva jobb öka. Våra ombud på Helgeandsholmen uppmuntrar, i stor enighet, en negativ strukturomvandling.

Konsekvenserna märker vi inte så mycket av just nu, eftersom Riksbankens gratispengar (negativa realräntor) blåser upp kreditbubblan till allt högre nivåer och håller konjunkturen under armarna. Kommande regeringar och generationer får lösa problemen, resonerar våra politiska partier.

Inget av blocken har något svar på frågan om hur den fulla sysselsättningen skall kunna återställas. Eller mer korrekt: man har svaren, men vägrar agera, därför att man då skulle tvingas medge egen skuld. Därför vinglar Sverige nu vidare mot en långvarig ekonomisk stagnation, arvet efter 40 år av vanstyre. Så vad är då receptet? I korthet: att återskapa en fungerande arbetsmarknad. Att beröva LO sitt av staten sanktionerade lönebildningsmonopol och därmed tvinga fackföreningarna att ta hänsyn till ALLA sina medlemmar. När staten tagit hand om de arbetslösa via en generös A-kassa, har det varit alltför enkelt för facken att glömma bort talet om solidaritet och egoistiskt prioritera högre löner för den majoritet som redan har ett jobb.

Den konkreta lösningen är således att firma Borg och Andersson äntligen bestämmer sig för att leva upp till sina egna partiers gemensamma paroll: ”Lönebildningen skall skötas av arbetsmarknadens parter, utan statlig inblandning”. En så enkel sak som att slopa statsbidragen till A-kassorna skulle, något paradoxalt men fullt logiskt, innebära en radikal förbättring för utanförskapets paria.

Det här inlägget postades i Gästlistan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Jobbskaparskojarna, Borg & Andersson

  1. mats skriver:

    Det finns de som har kallat det du benämner lönebildningsmonopol och utanförskapets paria, för insiderproblemet. Alltså att de som har sitt på det torra ser till att dels vara så få som möjligt och dessutom bestämma villkoren för dem utanför.

    Det du beskriver, att staten via skatt allokerar medel på ett annorlunda sätt än marknaden hade gjort, kan även sägas vara en dislokation av resurser, som därmed underminerar medborgarnas fria val.

    • Åke Sundstrom skriver:

      Per-Olof Persson gendriver, med rätta, Keynes´ tes att utbudet skapar sin egen efterfrågan. Och Mats förtydligar den för många svårbegripliga sanningen att LO bidrar till att skapa det monster man påstår sig bekämpa: dagens 2/3-delssamhälle, vårt kluvna folkhem. Det amerikanska talesättet kan jag tycka är lite onödigt vulgärt, ”övertydligt” som du skriver, men kanske ett effektivt pedagogiskt grepp.

      Då varken LO eller Svenskt Näringsliv lär gå i försvaromål – en ny kvinnlig VD ändrar nog ingenting alls, möjligen i negativ riktning med hänsyn till hennes förflutna i den statsbidragsberoende vårdbranschen – finns det kanske skäl att redovisa några av ursäkterna för deras egoism och ideologiska tvetalan.

      Direktörerna på Storgatan har frestats av den himmelska manna som t ex Rut och Rot låtit regna över många av deras medlemsföretag. Urban Bäckström vet givetvis att sådana selektiva ingrepp leder till stora välståndsförluster, men när andra betalar är det är svårt för styrelsekollegorna att tacka nej till gratispengarna. De kan möjligen freda sina samveten genom att betrakta subventionerna som en rabatt på de överdrivet höga löneavtal man tvingas gå med på eftersom staten, via bidragen till A-kassan, saboterar den fria lönebildningen. Betalt för gammal ost, med andra ord.

      LO förstår säkert argumenten för större lönespridning (lägre ingångslöner mm), men sådana lösningar kolliderar med det rimliga kravet att lönen efter skatt bör vara betydligt högre än socialbidraget. Men man tiger förstås om att det höga och felfördelade skattetrycket skapats under högst aktiv medverkan av rörelsens politiska gren, SAP.

      Och medlemskapet i EU, den nu största reallönesänkande faktorn, är båda parterna blocken medansvariga för. Det är smått overkligt att näringslivet så tyst svalt Bryssels planekonomiska dårskaper, kanske förledda av moderaternas tes att allt annat är bättre än att styras av Palme, Carlsson eller Persson.

      Det fanns tidigare visst fog för den synen, i dag är läget det omvända: EU är ett större välståndshot än Stefan Löfven. Problemet är hans tilltänkta regeringspartners. Det perspektivet talar för en stor koalition av tysk modell. En hittills otänkbar lösning, som nu vinner – och förtjänar – ett ökat stöd.

  2. Per-Olof Persson skriver:

    Fackföreningar är en märklig skapelse eftersom dessa inte kan höja reallönerna för alla sina medlemmar. De har en viss möjlighet att höja reallönerna för sina medlemmar genom att minska utbudet av arbetskraft (minska sysselsättningen).

    Det vanligaste sättet är att höja lägsta lönerna utöver en del medlemmarnas produktivitet. Ett annat sätt är att se till att yrkesutövaren måste ha en viss utbildning som helst ska vara längre än vad som behövs för att utöva yrket.

    Lönernas höjd bestäms av utbudet (antalet arbetstagare) och efterfrågan (hur många kr arbetsgivaren kan tänka sig betala för en anställning). Ett minskat utbud ger en större möjlighet att arbetsgivaren vill/kan betala mer för en anställning.

    De arbetstagare som har en lägre produktivitet kan bara konkurrera med de som har en hög produktivitet genom att sänka sina löneanspråk. Alla (privata) arbetsgivare använder kalkyler vid ekonomiska beslut och anställer endast om de tror att kostnaderna kommer att understiga intäkterna.

    Däremot är ”den keynesianska tesen” att lönerna är företagens efterfrågan felaktig. Detta är en halvsanning eftersom löneutbetalningar bokförs som en kostnad. Att lönerna i ett senare skede kan bli företagens intäkter är ointressant eftersom arbetsgivarna endast anställer om de tror att kostnaderna understiger intäkterna.

    En annan intressant ”keynesiansk tes” är att sysselsättningen inte kan öka om de nominella lönerna sjunker. Men däremot kan sysselsättningen öka om reallönerna sjunker. Detta ska ske genom att banksystemet vid sin utlåning kan skapa helt nya pengar utav ingenting. Pengarna kommer nu att höja företagens intäkter innan kostnaderna höjs. Sysselsättningen ökar samtidigt som reallönerna sjunker.

    • mats skriver:

      Jag hörde en gång en amerikan uttrycka saken på sedvanligt övertydligt sätt. ”Problemet är inte de som står på utsidan och pissar in, problemet är de som står på insidan och pissar ut.”
      Detta är insiderproblemet, eller utanföskapets paria. Detta skapar den elitism, det klassamhälle som facket säger sig vilja bekämpa. I verkligheten är facket klassamhällets främsta bevarare. De är, som det brukar heta, en del av problemet, inte en del av lösningen.

  3. Jan Suhr skriver:

    En fördel med ROT-avdragen är ju att man reducerat den svarta hantverksmarknaden avsevärt. Egentligen borde man utöka den till att omfatta alla typer av tjänster som privatpersoner kan behöva med 100% avdragsrätt upp till ett max-belopp.

    Problemen som nu skjuts på framtiden talas det inte alks om men klimathotet framförs ju som en ansvarsfråga för kommande generationer, konstigt att man inte vill se de verkliga problemen..

    • Åke Sundstrom skriver:

      Problemet är att två sektorer favoriseras, på alla andra näringars bekostnad. Det ideala är en låg moms som omfattar all produktion och alla näringar, även de i dag friskrivna. Fri konkurrens genererar välstånd, men bara om den verkligen är fri. D v s utan statliga subventioner och/eller eller straffskatter. Däremot är det OK med sakligt välmotiverade miljöavgifter, men skatten på koldioxid är INTE sakligt motiverad. Svartarbete är ett marginellt problem, som bör bekämpas på annat sätt, utan att gynna enskilda branscher. .

  4. Samuel af Ugglas skriver:

    ”Om staten skänker en bransch eller en grupp löntagare X antal miljarder så måste Anders Borg eller Magdalena Andersson håva in samma belopp på andra sätt; genom att höja andra skatter än den som politikerna valt att sänka eller genom att minska statens övriga utgifter”?
    Hade vi haft en ”Ron Paul” i Sverige hade han ställt frågan, varför har ni gett Anders Borg eller Magdalena Andersson chansen att som simpla ”korttjuvar” skimmar konton, lika enkelt och fräckt skimmar dessa politiker svenska folket för sin egen vinnings skull. Herr godsägare Persson till Torp är väl ett praktexempel!

    • Åke Sundstrom skriver:

      Sant, den radikala liberalism som Ron Paul och Tea Party-rörelsen representerar finns knappast alls representerad i vårt land. Våra f d nyliberaler har tystnat eller tagit tjänst hos något av de borgerliga partier, som står för raka motsatsen till vad dessa nyttiga rebeller en gång predikade. ”Vi behöver alla mat på bordet”, har Johan Norberg anfört som förmildrande omständighet. Kvar finns det lilla Liberala Partiet, av Mats betygsatt som det enda vettiga alternativet i EU-valet. Plus Kristna Värdepartiet, med en grundsyn i ekonomisk frågor som ligger Ron Paul förvånansvärt nära.

      Dessa två åsido har vi i Sverige 8 socialdemokratiska partier. Skillnaden mellan M och S är mindre än mellan arbetarrörelsens höger- och vänsterflygel. Då har demokratin förvandlats till en ren kuliss, bakom vilket den i praktiken samverkande socialmoderata nomenklaturan förskansar sig utan någon reell kontakt med sina respektive gräsrötter. Huruvida Stefan Löfven förmår avveckla denna enpartistat återstår att se.

      Det förblir gåtfullt att ett tidigare (före 1970-talet) relativt välskött land som vårt på så pass kort tid kunnat förvandlas till en nation i starkt sönderfall. Tragiken är att våra problem egentligen är ganska lätta att lösa – det är bara den politiska viljan som saknas. Vi behöver en författning ger folkviljan en chans och politiska ledare som förstår var orden frihet, rättsstat och demokrati betyder.

      • mats skriver:

        Jag tror att svaret på din gåta stavas konformism och passivisering. På 60-talet hade vi till och med schlagerartister som sjöng att ”Du ska göra som svenssons gör, om du gör något alls!”
        Men visst är det tragiskt.

        • Åke Sundström skriver:

          Konformismen i all ära, vad är då i sin tur dess förklaring? Varför känner sig vår kunskapselit nödgad att springa politiska ärenden? Hur kan lögnen om alla de jobb som skapats via jobbskatteavdraget och andra stödpaket ha blivit så allmänt accepterad?

          Jag blev extra förvånad över att chefen för NUI, f d IUI, Magnus Henreksson, i ett för övrigt sakligt och kritiskt inlägg i Ekonomisk Debatt, återgav Konjunkturinstitutets solklart överdrivna skattning, utan en enda ifrågasättande kommentar. IUI har ju varit känt för att noga värna sin integritet.

          Och hur skall man kunna förklara att våra ekonomiprofessorer tiger om SCB:s påstående att KPI är ett mått på den sanna inflationstakten? Okunnighet kan det inte handla om. Nej, de håller tand för tunga därför att en korrekt inflationsberäkning river ner Borgs och Anderssons förskönande kulisser, avslöjar att krisen är djupare än medborgarna lurats tro.

          Vemodigt också att uppleva hur t ex Nils Lundgren, 70-talets nyttiga s-rebell, som manade till jakt på den överstora statens heliga kor, i dag hör till de tysta möjliggörarna och de dubbeltungade. Han har å ena sidan – helt riktigt – kallat klimathysterin en fatwa, men vägrar drar den logiska konklusionen att straffbeskattningen av fossila bränslen bör avvecklas. Det senare är förstås att svära i kyrkan, men är inte detta precis vad en ärlig forskare måste våga för att vara värd sitt salt?

          Universiteten styrs numera av politiker, inte av vetenskapsmän. Den som vill klättra i den hierarkin undviker att vara alltför tydlig med obekväma sanningar. Sådan självcensur tenderar att smitta av sig. Även våra privata tankesmedjor väljer på liknande sätt att hålla en låg profil i frågor som deras finansiärer ogärna diskuterar.

          Dessutom har vår en gång så stolta och omutbara statsförvaltning förlorat sin tidigare självständiga ställning och cheferna är nu beroende av politiska beslutsfattare. Det ökar inte viljan till klarspråk i s k känsliga ämnen. En ibland smått komisk politisering av skolornas läroböcker är ett annat tecken på en indoktrinering med nära nog sovjetiska kännetecken. Priset betalas framför allt av de arbetslösa, av fattigpensionärerna och av våra barnbarn.

          Var blev ni av sköna drömmar, undrade Tage Danielsson i en drabbande text om vänsterns svek. Hans fråga söker fortfarande sitt svar och behöver ställas till alla partier och inte minst till vår s k intelligentia.

          • mats skriver:

            En tänkvärd replik med många bra infallsvinklar. Henrekson finns i en bra intervju i NEO, men inte heller där är han hundraprocentigt tydlig.
            http://magasinetneo.se/artiklar/delar-av-borgerligheten-missforstar-marknadsekonomi/

            • Åke Sundström skriver:

              Nej, helt entydig är han inte i alla delar och jag blir väldigt överraskad när påstår att jobbskatteavdraget ”bygger på solid forskning”.

              Det finns, som Magnus Henrekson påpekar, likheter med Clintons reformer, men enbart detta bevisar ingenting om det faktiska utfallet av Borgs politik. Och NEO:s Paula Neuding ställer inte heller någon följdfråga om vad ”likhet” eller ”bygger på” betyder.

              Men Henrekson visar upp ett frihetspatos som idag saknas hos våra borgerliga partiledare. Han riktar också välbefogad kritik mot bl a nyliberalerna Johan Norbergs och Fredrik Segerfeldts argumentering kring invandring och asylpolitik. Boken Migrationens kraft utgör en obegriplig kontrast till den förstnämndes utmärkta och internationellt uppmärksammade stridsskrift till kapitalismens försvar.

              NEO har för egen del gjort några likartade lappkast. Jag slutade läsa den när Mattias Svensson, en av redaktörerna lierade sig med Maria Wetterstrand. Hon som tycker att det är ”hållbart” att omvandla livsmedel (majs o sockerrör) till bilbränslen (etanol) och dessutom medverkat till partiets helomvändning både när det gäller EU och kärnkraften.

              I dag hör miljöpartiet, via stödet till dagens extrema klimatskatter, till atomkraftsdirektörernas mest värdefulla supporters. Vilket kanske medlemmarna inte riktigt har förstått – eller också i populistisk anda accepterat som ett rimligt pris för politiska maktpositioner.

              Med detta sagt finns det ändå många intressanta artiklar att läsa på NEO:s hemsida. I detta forum kan Nils Olof Sandbergs historik över förfallet på DN:s och SvD:s debattsidor vara speciellt intressant. Sign Sander, DN:s tidigare liberala samvete på den vänstervridna ledarredaktionen, ger oss en tydlig inblick i vad som gått snett med dagspressen och med vår demokrati.

              En rättelse, till sist. Institutet för Näringslivsforskning förkortas IFN.

  5. Samuel af Ugglas skriver:

    Den politiska viljan styrs av att röster är för politiker mer värda än de uschla papperslapparna man kallar för ”pengar”. Gudrun ”sedelbrännaren” Schyman är väl ett lysande exempel?

Kommentarer inaktiverade.