Politikens perpetuum mobile

Många är det som drömt en evighetsmaskin av första graden, en maskin som ger ifrån sig mer än vad man stoppar in. Förmodligen skulle en sådan skena okontrollerbart om man lyckades skapa en. Men som verkligheten nu ser ut så kan en sådan inte fungera. En av anledningarna är friktioner och hysteres, alltså bromsande effekter gör att man ständigt måste tillföra mer av det som håller apparaten igång, exempelvis energi eller pengar.

Många politiker och för den delen även många medborgare, drömmer om en välfärdsmaskin där man får ut mer än man stoppar in. Ingen har dock någonsin skådat en sådan ordning. Den välfärd som ska plockas ut måste på något sätt fördelas. Detta kostar pengar i form av administration, som inte bidrar till välfärden, utan istället minskar tillänglig produktion av välfärd.

Visst är det sant att vissa kan få ut mer välfärd än vad de betalar för, men det är inte sant på totalen. Det är dessutom så illa att en större offentligt finansierad sektor tenderar att skapa mer inre friktion än nödvändigt, alltså kosta mer och ge mindre tillbaks till dem som betalar.

Det effektiva sättet att göra saker är som vanligt korta, snabba och effektiva beslutsvägar. Det kostar minst i intern friktion och resultatet, utfallet kommer snabbare. Tid är som bekant också pengar, eller energi.

Välfärdspolitik är alltså i grunden dömt att misslyckas på sikt. Det man kan göra är att skapa förutsättningar för välstånd. Det skapar var och en med eget arbete och välstånd som incitament. I välståndssamhället finns också möjlighet att betala för hjälp till andra, eftersom den som skapat sig ett välstånd har pengar över. Men om det redan i utgångsläget är avtalat att man får inte mer pengar över trots flit och god planering, då finns heller inget riktigt incitament för välståndsskapandet. I det läget flyttas välfärdssamhället allt längre ifrån såväl politiker som medborgare. Välfärdssamhället, detta politikens perpetuum mobile är en omöjlighet.

Plågan förlängs dock av centralbankernas sedelpressar som spottar ut monopolpengar, kalleankapengar, fiatvaluta, eller vad man nu vill kalla det. Pengar utan täckning i reala värden är det i vart fall. Ju mer pengar som trycks desto mer devalueras medborgarens förmögenhet och egenmakt. Desto mer ökar politikernas. Helt enkelt ett annat sätt att beskriva det toppstyrda, centralplanerade samhället.

 

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Politikens perpetuum mobile

  1. Thomas Gunnarson skriver:

    Sista stadiet måste vara just sedeltryckandet….

    • mats skriver:

      Jo, det är ju den där dolda energitillförseln som får det att se ut som en evighetsmaskin fast det inte är det.

  2. Errbe skriver:

    Den stora skillnaden mellan offentlig och privat verksamhet är att den förra värderas efter de pengar som satsas medan den senare värderas efter det resultat kunderna ser och kan bedöma värdet av. Utvärderingar av offentliga institutioners resultat är sällsynta.

    Politikernas sätt att stoltsera med sina insatser är att tala om hur mycket pengar de delar ut.

    Nu är förstås folket i en byråkrati också angelägna att göra bra ifrån sig. Med normal kreativitet kan de alltid se mera som de kan göra, bara de får mera ”resurser”. Medan de argumenterar för detta uppåt i organisationen har de full lön. De private fabrikanten måste själv betala det ”säljarbete” som krävs för att få mera betalt eller större beställningar.

    Den berömde C. Northcote Parkinson upptäckte något som verkar vara en naturlag: En offentlig avdelning med sju medarbetare har den ”massa” som krävs för att tillförsäkra sig ständig tillväxt. En offentlig byråkrati kan nästan aldrig reduceras i omfång.

    Ett bra exempel är sammanslagningen av Malmöhus län och Kristinstads län till Region Skåne. Ett argument var att rationalisera administrationen och eliminera dubbelarbete. Men antalet anställda minskades inte. Antalet politiker summerades i det nya Regionfullmäktige.

    Det naturliga för offentlig administration är evig tillväxt. . .

    • mats skriver:

      Mycket, vill ha mer! Parkinsons lag är i högsta grad tillämplig. Nu när staten och bankerna snart frikopplat pengar från allt fysiskt värde genom att tvinga oss att använda kortbetalning eller telefon, så är det hur enkelt som helst för dem att tillverka ”nya pengar”. Skriv valfritt nummer i Riksbankens dator!

Kommentarer inaktiverade.