James Buchanan 3, de Rerum Novarum

Nobelpristagaren i ekonomi, som jag skrivit om tidigare, ägnar ett långt kapitel åt Ägande som en garant för frihet. Bland annat gör han jämförelser och beskrivningar av möjligheten att delta i marknadsspelet och optimera sina intäkter genom specialisering. Mot det ställer han möjligheten att genom ägande av jord välja bort marknaden och lita till sin försörjning av egen kraft. Denna möjlighet menar han är den yttersta friheten, även om ganska få idag har färdigheten att göra sådana val på ett aktivt sätt. Dessutom är statens regler riggade så att de försvårar såväl ägandet som friheten att välja. Men mer om det en annan gång.

Stycke 15 i Buchanans kapitel ägnas helt åt påve Leo XIIIs encyklika Rerum Novarum från den 15 maj 1891. Det är alltså 125 år sedan nu. Buchanans text är från 1992, han citerar långa stycken rakt av från påvens tal. Jag citerar här de stycken Buchanan valt, från den officiella översättningen till svenska, istället för att använda Buchanans översättares från engelska.

… socialisterna, genom att anspela på den fattiges avundsjuka mot den rike, avskaffa det privata ägandet och hävdar att individens egendom ska bli det allmännas egendom och handhas av staten eller kommunala organ. De anser alltså att genom att överföra egendomen från den enskilde till det offentliga skulle den nuvarande situationens onda ting ställas till rätta i den mån att varje medborgare skulle få sin beskärda del av vad som finns att tillgå. Men deras invändningar är så uppenbart verkningslösa för att lösa detta problem att vore de satte i verket skulle arbetaren vara den förste att lida av dem. Dessa lösningar är dessutom särskilt orättvisa då de skulle plundra de rättmätiga ägarna, förvanska statens funktion och skapa fullständig förvirring i samhället.

5. Det är obestridligt att när en man sysselsätter sig med lönande arbete är den drivande anledningen och motivet för hans arbete att skaffa egendom och följaktligen äga den som sitt egen. Om en man hyr ut sin styrka eller sitt kunnande till en annan så gör han det för att som kompensation få det som är nödvändigt för att tillfredställa sina behov och därigenom har han uttryckligen för avsikt att förvärva en full och äkta rättighet, inte bara till ersättningen utan också till det fria förfogandet över denna ersättning på det sätt han behagar. Om han följaktligen lever återhållsamt, sparar pengar och för att få större säkerhet investerar sina besparingar i land och jord, vilket bara är hans lön under en annan form, och huset som den arbetande mannen köpt skall alltså lika fullt som den lön han mottager vara till hans förfogade. Men det är precis i denna äganderätt, vare sig egendomen består av jord eller djur, socialisterna genom sin strävan att överföra egendomen från individerna till samhället i stort, slår mot varje lönetagares intresse eftersom det skulle frånta honom rätt att själv förfoga över sin lön och allt hopp om att öka sina tillgångar och förbättra sina livsvillkor.

Det är anden, eller förståndet, som är den vikigaste beståndsdelen i oss mänskliga varelser och det är detta som gör en människa till människa och skiljer henne från vilddjuret. Av samma anledning är människan ensam i djurriket försedd med förnuft och det måste vara hennes rätt att äga inte bara ting för tillfälligt och pengamässig användning såsom andra levande varelser gör utan att ha dem i stabilt och permanent ägande.

8. Att Gud har givit jorden att användas och njutas av hela människosläktet kan på intet sätt användas för att förbjuda privat ägande. För Gud har givit jorden till människan generellt, inte på det sätt att alla utan undantag kan handla med den som de behagar, utan att ingen del av den har tillskrivits någon speciell och att det privata ägandets gränser har lämnats till att bestämmas av människans eget arbete och de olika folkens lagar.

9. Här har vi alltså ytterligare bevis att privat ägande är i linje med naturens lagar. Det som behövs för livets bestående och för människans välgång produceras i stort överflöd från jorden men inte förrän människan har brukat den och ägnat den sin omsorg och skicklighet. Nu när människan använder sitt sinnes förmågor och sin kropps styrka till att frambringa naturens frukter gör hon också den mark hon brukar till sin egen och på den del av jorden lämnar hon vad som kan kallas ett intryck av hennes personlighet, och det är därför inte annat än rättvist att hon skall äga den lotten som sin egen och har rätten att uppbära den utan att någon annan skall kränka denna rättighet.

10. Så starka och övertygande är dessa argument att det verkar otroligt att någon på nytt skulle framställa förlegade uppfattningar tvärt emot vad som här förklarats. De erkänner att det är acceptabelt för en privatperson att bruka jorden och dess frukter men att det är orättvist att någon ska äga antingen landet på vilket han byggt eller egendomen han har brukat. Men de som förnekar dessa rättigheter uppfattar inte att de bedrar människan på frukterna av hennes eget arbete. För jordens som bearbetas och brukas med omsorg och skicklighet förändrar fullkomligt till sitt skick; vad som förut var vilt är nu fruktbart, vad som förut var tomt ger nu överflöd. Den som har förändrat och förbättrat landet blir alltså så helt och hållet en del av det att de i hög grad blir oskiljaktiga och omöjliga att lösgöra från varandra. Är det rättvist att frukten av en mans svett och möda skall ägas och njutas av någon annan? Nej, det är rätt och riktigt att arbetets resultat skall tillhöra dem som har gett sitt arbete i det.

Att påven ansluter till John Lockes idéer om rätten till ägande är uppenbart. Buchanan påpekar att man under socialismens århundrade (menade han 1800-talet? i så fall har vi nu haft två socialistiska århundraden) inte förstod varken effektivitetsargumentet som ligger i specialiseringen eller friheten i marknadsprocessen. Han understryker att Rerum Novarum ger uttryck för det empiriska påståendet att individer önskar äga egendom för att därmed kunna försäkra sig om och bibehålla rätten att förfoga över resurser, där frånvaron av denna rättighet utesluter hopp om förbättrade livsvillkor.

Poängen är att individen på egen hand kan förbättra sina levnadsvillkor, utan andra kollektiva insatser än de som krävs för en fungerande rättsordning.

Jag skulle vilja tillägga, ironiskt nog med en marxistisk parafras, att det är avgörande nödvändigt för friheten att individen äger sina produktionsmedel. Det är inte kollektivet som ska äga produktionsmedlen och individerna vara kollektivets produktionsfaktorer, såsom det ser ut i exempelvis det socialdemokratiska Sverige med dess rigida kollektivavtal och nära nog hetsjakt på egenföretagare. Det finns få som jobbar så mycket och lämnar ett så väl utfört arbete efter sig som egenföretagaren som äger sina produktionsmedel. Dessa må sedan vara jord, skog, hammare och såg, entreprenadmaskin eller en unik kunskap för vilken marknaden betalar fulla värdet av dess prestation (produktion).

Sorgligt nog har senare påvar, Pius XI 1931 med Quadragesimo Anno och Johannes XXIIIs Mater et Magistra 1961, bejakat fackens rätt att styra arbetarnas villkor trots att man korrekt fortsatt fördöma socialismen.

Det här inlägget postades i Äganderätt, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till James Buchanan 3, de Rerum Novarum

  1. Thomas Gunnarson skriver:

    Du är rolig du…
    Påven är OK – ibland.

    • mats skriver:

      Nja, jag försöker plocka ur de bästa poängerna ur Buchanans bok. Här har han ägnat ett helt avsnitt åt Rerum Novarum och som forskare i ekonomi och politik tycks han mena att kyrkan har ett mångtusenårigt empiriskt stöd för sin åsikt att individuellt ägande är en viktig förutsättning för frihet. Kyrkan tillskriver det Guds ordning (vilja), vilket inte Buchanan skriver under på. Han ser det som en ekonomisk realitet av sådan tydlighet att man inte i ekonomiska experiment eller modeller kan erhålla entydigare resultat.
      Socialismen har å andra sidan, på i jämförelse mycket kort tid, empiriskt visat sig inte leverera frihet.
      Buchanans slutsats, och mitt instämmande.

      • Åke Sundström skriver:

        Nu behöver man förstås inte citera några påvar för att notera att socialism och frihet är varandras motsatser, som eld och vatten. Det gäller även den ”snällare” varianten, funktionssocialism av svenskt snitt – numera dessvärre omfamnad även av en förment icke-socialistisk borgerlighet.

        Kommunismen har gått under, men socialismen överlever och frodas – inte i de f d kommunistländerna, men väl i kapitalismens f d kärnländer i väst. En tänkvärd paradox.

        Eller kanske ett helt logiskt mönster av ideologiska pendelrörelser fram och tillbaka? Vi i väst tillmäter i dag friheten så lågt värde att vi föredrar funktionssocialismens öppna fängelse. Eller är så hjärntvättade efter ett halvt sekel av kollektivistisk propagande att vi inte ens förstår att det är där vi sitter? Mätta och högkonsumerande, men likväl de samregerande partiapparaternas fångar.

        • Samuel af Ugglas skriver:

          ”Vi i väst tillmäter i dag friheten så lågt värde att vi föredrar funktionssocialismens öppna fängelse”!
          Den som anstränger sig att läsa Amerikanska medias reaktioner på 2.700 + 32.000 sidor lagstiftning och föreskrifter som utgör stommen i ”Obamacare” kanske inser att amerikanarna undersöker alla möjligheter att bromsa vanvettet och inkörsport till den socialistiska livegenskapen. Svensken i allmänhet tycker ju det är underbart med fri sjukvård, skola m.m. som någon annan betalar.

          • Ake Sundström skriver:

            Utmärkt, givetvis, att det i USA finns en levande debatt om Obamacare – låt vara att subventionerad sjukvård inte hör till socialismens värsta försyndelser, snarare till de mer godartade. Allt är relativt.

            Viktigare är att det finns ett allt starkare motstånd mot USA:s ränte- och valutapolitik. Instiftandet av Federal Reserve 1909 tar nog priset som det skadligaste yankarna har hittat på – i synnerhet som centralbanken agerat de senate decennierna med Greenspan och Bernanke i ledningen.

            Dessa två (plus supportern Krugman) har gjort världen större otjänster än vad ekonomkåren haft kurage (ibland inte heller förstånd) att informera om. Att Krugman belönats med ett falskt s k Nobelpris är dubbellt signfikativt: storskojarna borstar varandras ryggar samtidigt som de snyltar på Alfred Nobels goda namn och rykte. Och ämneskollegorna gör sig medskyldiga genom att titta bort och tiga.

            Bland de tysta hittar vi också många med namn om sig att vara ”sanningssägare”. Insiktsfulla personer som Assar Lindbeck; skarpt kritisk i många frågor, men tyst (eller överslätande) i de allra ”känsligaste” ämnena, som inflationsstatistiken, nollräntan, lönebildningen, klimatet, kärnkraften, asylpolitiken och framtidsimperialismen.

  2. kallepelle skriver:

    Påven är alltid en ond parasit.

Kommentarer inaktiverade.