Miljö – din eller min?

Marian Radetzki presenterar trots allt några intressanta fakta (resultat från forskning) i Domedagsklockan. Flera forskare har visat att miljön inte försämras med ekonomisk utveckling. Tvärtom, i de utvecklade länderna minskar belastningen på miljön, både i absoluta mått och per capita, medan belastningen i outvecklade länder ökar.

Även om såväl myndigheter som NGOs ibland larmar om att något är farligt eller har försämrats, så blir det bättre. Dels för att vi har råd att göra något åt det. Dels för att det blir allt mindre saker att åtgärda och därmed allt enklare. Om man inte siktar på noll. För det där med att nå noll, det är det dyraste man kan ge sig på. Dessutom det mest meningslösa eller rent av ekonomiskt mest skadliga man kan göra, i synnerhet när det gäller grundämnen.

En annan sak som bidrar till att vi belastar miljön mindre i utvecklade länder är att vi satsar allt mer av våra pengar på resurssnåla verksamheter. Radetzki kallar det för en avmaterialisering och visar med några siffror vilken väg utvecklingen tar. Man kan också kalla det förädling. Sålunda kostar råolja 15 us cent per kilo, handelsstål 20 cent, medan en supertanker kostar 2 dollar per kilo. En platt-TV kostar 60 dollar per kilo och en mobiltelefon 2000 dollar. Notera att dessa mått endast ger indikationer, de är inte helt kommensurabelt utbytbara.

Radetzki ger en fyrstegsraket i utvecklingen som förklaring till att utvecklade länder sköter miljön bättre. Den första är att vårt samspel med naturen har det medvetna syftet att förändra naturen i en riktning som är mer gynnsam för oss. Det andra är vår sällsamma förmåga till anpassning för att parera de varitationer naturen möter oss med. Det tredje är den avmaterialisering som sker när samhällen utvecklas. Det fjärde är det mogna och förmögna samhällets intresse för miljövård.

Jag skulle vilja komplettera bilden med lite andra förklaringar. Urbaniseringen skapar mycket av denna fyrstegsraket. När produktiviteten i livsmedelsförsörjningen ökar kan vi stoppa undan en större del av den ”tärande” befolkningen i städer, där de förbrukar mindre materiella resurser och tar mindre plats. Så länge den urbana miljön inte drabbas av mycket extrema naturhändelser klarar den av människa inrättade organisationen att hålla vardagen igång.

När vi blir rika eller mer välmående menar Radetzki att vi också blir mer intresserade av god miljö. Här kommer jag och Radetzki på viss kollision. När han enbart ser det goda med detta miljöintresse, ser jag också hot mot andra värden, främst äganderätten och individuell frihet. Inte heller ser han den inneboende konflikten mellan att stadsbor godtar den urbana påverkan på naturen, men inte den nödvändiga lantliga påverkan som landsbygdens befolkning måste få utrymme att hantera för sin egen överlevnad, utveckling och bekvämlighet. De människor som är mest lättskrämda och därmed lättpåverkade när det gäller miljöfrågor, är de som står längst från den verklighet där miljöns utveckling konkretiseras.

Annorlunda uttryckt är det de som kan minst och inte har något personligt ägarintresse i miljön som är måltavlor och nyttiga idioter för dem som vill fösa en opinion framför sig i en viss fråga. Miljöfrågorna tenderar därför ofta i de utvecklade länderna att få karaktären demokratiförstörare. De ställer en urban folkmajoritet med brist på insikt mot rural nödvändighet hos en minoritet.

Av de tre författarnas inlägg i Domedagsklockan är det Radetzkis som är mest intressant att gå i polemik mot. Dels för att han inte inriktar sig nästan alls på klimatfrågan, utan tar det bredare greppet om miljön. Dels därför att de andra två mer eller mindre slår in öppna dörrar hos en som redan avskrivit klimathotet.

Nordangård gör en förtjänstfull kartläggning av nätverken som skapat och vidmakthåller klimatlögnen. Men det hade varit välgörande med dokumentation som inte bara bekräftar nätverkens sociala interaktion, utan även deras uttalade konspiration. Vill man läsa en bok som mer konkret klär av klimathotet som lögn och bluff bör man läsa Donna Laframboise bok The Delinquent Teenager Who Was Mistaken for the World’s Top Climate Expert, allmänt kallad The Delinquent Teenager. Tyvärr har alla svenska förlag vägrat översätta den till svenska.

Jag har tidigare gjort en kronologisk översikt över händelser och utspel som lett fram till dagens situation med klimathotet, dock utan det konspiratoriska nätverket lika tydligt som Nordangård visat. Men där finns andra och delvis orelaterade händelser som berett vägen i den allmänna opinionen. Man kan läsa dem som att de kompletterar varandra.

Det här inlägget postades i Klimatbluffen, Miljö och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Miljö – din eller min?

  1. Åke Sundström skriver:

    Instämmer du verkligen i påståendet att ”det blir allt mindre saker att åtgärda”? I så fall är vi för ovanlighetens skull rejält oeniga.

    Och detta med att råvaruåtgången per kilo färdig produkt sjunker är ingenting nytt. Det dämpar prisutvecklingen på råvaror en aning, men kan inte uppväga den råvaruslukande effekten av kapitalismens genombrott i Östeuropa och Kina.

    Boken av Laframboise är intressant – och förtigandet i Sverige precis vad kan man vänta sig – liksom Nordangårds kartläggning av nätverken, även om jag instämmer i att han tassar lite väl försiktigt när det gäller att ”bekräfta nätverkens uttalade konspiration”. Inte så konstigt, kanske, om man i bokskrivandet lierar sig med en av de värsta konspiratörerna, mr Radetzki himself. Vågar gissa att Nordangård ganska snart upptäcker att han valt att sova med fienden, själv tydligen mer naiv än man kunde tro efter hans nyttiga avslöjanden om makthavarnas manipulerande.

    • mats skriver:

      Vi kanske måste klargöra vad vi menar med ”allt mindre saker att åtgärda”? För min del menar jag exempelvis de stora och potenta gifter vi tidigare spridit i naturen (kvicksilver, kreosot, PCB, mfl) har minskats betydligt och blivit hanterbara. Med förfinade analysmetoder upptäcker vi lägre halter av andra skadliga ämnen på ett tidigare stadium och skaffar oss därmed bättre manöverutrymme.
      Endast det, inget annat eller vidlyftigt var det jag avsåg.
      Vad menar du är fel med min beskrivning, eller tänker du på något helt annat?

      • Åke Sundström skriver:

        Sant, vissa problem är under hygglig kontroll, i varje fall här i Svedala. Och visst, nya mätteknik gör det lättare upptäcka nya hot. Men nog finns det likväl väldigt mycket kvar att bekymra sig över. Det räcker att nämna Östersjön, alla nya kemikalier med ibland okända egenskaper, rovfisket i de ägarlösa världshaven och bergen av atomsopor. Att förvara de senare säkert i hundratusentals år är en tuff utmaning, såvida nu inte generation IV lyckas med bedriften att på kommersiella villkor omvandla det utbrända kärnbränslet till ny elenergi och mer lätthanterliga restprodukter.

        Så även om vi satt stopp för några av de sedan länge kända miljöhoten, så finns det knappast belägg för din slutsats att det numera finns mindre att åtgärda, i synnerhet om man tar hänsyn till att flera av de kvarvarande problemen är betydligt svårare att lösa än att eliminera PCB, kreosot och kvicksilver.

        Och vi är givetvis eniga om att koldioxien bör avföras från listan över hotfulla substanser och DET bortfallet från den politiska (i motsats till den vetenskapliga) dagordningen kan möjligen motivera din slutsats.

        • mats skriver:

          Jag ser inte tillståndet i Östersjön som ett egentligt problem. Problemet är i huvudsak folks (medias) uppfattning om Östersjön som ett problem. Östersjön är en anomali bland Jordens vattensamlingar, dess sammansättning är inte en ideal biotop för några organismer som är vanligt förekommande på andra platser. Därför är den känslig för störningar. Det är dess inneboende natur (egenskap).
          Vi skulle kunna öka omsättningen av fosfor som professor Stigebrandt föreslagit, för att minska algblomningen. Men Östersjön skulle ändå vara ett felkonstruerat hav i dålig balans.
          Kanske vore det bättre att komma på ett sätt att utvinna fosforn för att lägga på våra åkrar. Det finns ju de som varnar för att det kommer att bli ont om fosforgödselmedel i framtiden.

          De gamla fiberbankarna utanför våra pappersbruk är nog bäst att låta vara. Någon ny fiber tillförs inte, vi eldar upp den på fabrikerna istället. Arseniken från Rönnskärsverken är ett grundämne som väl numera ligger bra där den ligger. Rör inte upp den så blir det bra.
          Atomsopor, jo jag tillhör dem som tror att den industrin kommer att vika sig dubbel för att kunna utnyttja dess energi så långt att avfallet till slut kommer att bli tämligen harmlöst. Även om det tar 200 år så är det raskt marscherat jämfört med en lagringstid på hundratusen år.

          • Thomas Gunnarson skriver:

            Den praktiska lösningen för Östersjön är redan presenterad och kostar minst 20 miljarder.
            Det skedde för någon vecka sedan i media.
            Naturligtvis så reagerar politiken negativt för då försvinner ett argument i dagens politiska ankdamm…..

          • Åke Sundström skriver:

            Berätta gärna mer om Östersjön säregna egenskaper som gör den till en anomali bland jordens vattendrag, det är intressanta nyheter för många av dina läsare. Men om nu denna felkonstruerade biotop är extra känslig för störningar finns det också anledning att hantera den extra varsamt, vilket vi (inkl andra strandägare) knappast kan påstås göra.

            Menar du att Stigebrants syremaskin egentligen är obehövlig och att det är en enkel sak att plocka upp fosforn ur djupen och använda den på åkrarna?

            Och visst, atomlybbyn kommer säkert att ”vika sig dubbel” för att kunna nyttiggöra atomsoporna, men lösningarna måste finnas på plats, i det verkliga kommersiella livet, inte bara i önskedrömmar, teoretiska modeller eller statligt stödda pilotprojekt. Hur det än blir finns här en nota att betala och jag hoppas att vi eniga om att den måste betalas av kärnreaktorernas ägare.

            • mats skriver:

              Svenskarna (Stockholmarna) önskar att Stockholm låg vi Medelhavet. Men Östersjön kan inte transformeras att bli som det havet eller andra salta hav. Vi tvingas helt enkelt acceptera att Östersjön är för bräckt, för kallt, för litet, för grunt, för att hantera den omsättning av näring som man önskar.

              Jag har ingen lösning på hur man skulle utvinna fosforn från bottnarna. Det har föreslagits tidigare, men jag har inte sett någon föreslå en konkret metod, bara att det vore önskvärt/kan bli nödvändigt. Inte heller har jag hört om någon som forskar på det. Men kan man forska om syresättning för att sprida ut fosforn tunt kan man väl forska om att koncentrera den och göra den nyttig för oss? I synnerhet om det är en bristvara.

              Vi elkonsumenter kommer att få betala alla utvecklings- och produktionskostnader för all el, oavsett vilken metod som väljs. i varje fall i en marknadsekonomi. I annat fall får vi betala via skattsedeln. Gissningsvis har vi större möjlighet att välja metod om utvecklingen sker helt öppet på en marknad utan skattesubventioner. I det läget kan du Åke, välja att inte köpa atomsopsel!

              • Åke Sundström skriver:

                Sista stycket leder fel, eftersom energisektron inte alls är någon marknadsekonomi, utan ren planekonomi (fast med privata bolag inblandade). Därför finns det heller inga sant fria val, varken för dig eller mig eller någon annan. De 349 bestämmer allt!

                Fria val kan det förstås bli om marknadsekonomi införs, energibeskattningen görs konkurrensneutral (utan CO2-skatt). Men då finns å andra sidan, efter några år, ingen kärnkraft kvar. För utan koldioxidskatten är ny kärnkraft en omöjlighet, även sådan som baseras på atomsopor.

                Så i praktiken blir det du som då inte har chansen att köpa atomsops-el, men jag föreställer mig att du tar detta med jämnmod, eftersom vi båda ogillar planekonomiska lösningar och tackar nej till att ”betala via skattsedeln”.

                • mats skriver:

                  Du har förmodligen rätt!

                  • Åke Sundström skriver:

                    ”Förmodligen” är en befogad precisering, därför att ingen med säkerhet vet vad framtiden bär i sitt sköte.

                    Det glädjande med ditt svar är således inte själva instämmandet utan din vidsynta attityd, så ovanlig i den svenska ankdammen.

                    Normen i vårt arma land är ju att aldrig vika en enda millimeter från den Politiskt Korrekta ståndpunkten eller från en redan intagen position.

                    Annat än som omvändelser under galjen. Heliga kor MÅSTE ibland slaktas, när lögnerna förvandlats till politiska bumeranger.

Kommentarer inaktiverade.