Konsten att mäta

Jag skrev häromdagen om en svampsjukdom som slår ut amfibiedjur världen över. En farhåga, en möjlig förklaring är att den spridits av forskare eller konservationister som besöker små populationer med sällsynta arter, för att räkna och bevaka dem. I värsta fall motverkar deras gärningar deras goda avsikter.

Det är en insikt man haft länge inom fysiken, att allt mätande riskerar att påverka mätobjektet och därmed även mätresultatet. Men det ska till en riktigt dålig mätning, fel val av mätmetod, om mätningen resulterar i en permanent deformation av mätobjektet.

Inom psykologin är man också medvetna om att den som obeserveras ofta ändrar sitt beteende om denne är medveten om att vara observerad. Inom medicinen är insikten om att man ska akta sig för att skada patienten såväl vid diagnostisering som behandling mångtusenårig.

Men inom biologin/miljövetenskap verkar inte denna insikt vara väl spridd och inte implementerad i planeringen av mätning/undersökning av naturtillstånd. Om man med en satellit flyger över Sverige på längden och då mäter vår kuststräcka, blir det som att lägga en linjal på kartan och värdet ger inte ett värde som en människa på marken uppfattar som korrekt. Flyger man med jetplan från Haparanda till Lysekil kan man följa de större bukterna och vikarna. Sträckan blir därmed längre. Men då får man inte med kustlängden på alla öar i våra skärgårdar.

Skulle man gå till fots längs alla stränder och mäta med mäthjul, blir sträckan ännu längre. Börjar man mäta sträckan runt varje sten och varje gruskorn börjar sträckan närma sig det oändliga, av flera anledningar. Dels för att det inte praktiskt låter sig göra, dels för att även små mätfel, i synnerhet systematiska, adderas och kan ge helt orimliga utslag. Dessutom riskerar en sådan mätmetod helt klat att påverka objektet.

De stora rovdjuren borde vara ganska lätt räknade, för att de är relativt stora djur i naturen, för att de lämnar kadaver efter sig, för att man märker dem med radiosändare. Men lika fullt råder oenighet om hur många de faktiskt är. Staten har en uppfattning om hur många exempelvis vargarna är. Men när de fattar beslut om licensjakt, tycks de fatta besluten på vargkramarföreningarnas mycket låga beräkningar av hur många individer det finns och deras extremt höga beräkningar på hur stor avelsbasen bör vara.

Tilldelningen blir således kanske hälften av vad den borde vara om myndigheten gått helt på sina egna uppgifter om såväl antal som avelsbas. Då ska man veta att även myndighetens beräkningar på sina håll är ifrågasatta eftersom de anses vara för lika vargkramarnas och inte tillräckligt nära verkligheten. Dessutom tillåter reglerna att vargkramarna i alla lägen får ifrågasätta myndighetens beslut.

När det gäller lo har myndigheten regler för inventering (mätning av antal) som är så svåra att uppfylla att inventeringarna i praktisk mening inte har något värde. Myndigheten kräver nämligen heltäckande spårsnö och en stor personell insats för att inventeringen ska godkännas. Man vill inte heller prova andra metoder att mäta, än mindre införa några, även om dessa metoder är vedertagna i andra sammanhang eller i andra länder. Det verkar nästan som om myndigheten obstruerar rovdjursförvaltningen istället för att administrera.

Naturvårdarna försäkrar att märkning och spårning av djuren inte påverkar deras beteende. Att bära ett halsband med sändare innbeär inget lidande för djuren. Men jag har inte sett någon utredning där man verkligen undersökt den saken. Inte på något sätt har man utrett vare sig beteendepåverkan eller djurplågeri med något som liknar den noggrannhet som präglar myndighetens granskning av privata djurägares djurhållning.

Så frågorna blir flera. Mäter man djurplågeri på olika sätt när det gäller husdjur respektive vilda djur? Hur granskar man den egna verksamheten utifrån möjligheten den påverkar det som ska observeras? Hur hanterar man frågan att man eventuellt påverkar det vilda djurliv man har i uppdrag att skydda från påverkan? Hur påverkar val av mätmetod de resultat man får och hur påverkar det i sin tur de beslut som fattas? Hur hanterar man riskerna med oönskad spridning av sekundäreffekter (virus, parasiter, svamp etc.) i ekosystemen?

”Naturvårdare” har åsikter om vilka arter som ska finnas i naturen och hur denna natur ska vara beskaffad för att på bästa sätt hysa de åtråvärda arterna. Att allt detta försiggår på andras marker verkar inte bekymra dem ett dugg. Eller rättare sagt, de uttrycker både förvåning och förakt för att markägarna har synpunkter på vad dessa ”naturvårdare” hittar på. Respekten för lag och rätt är låg och de jobbar ständigt för att dribbla till sig nya befogenheter över andras egendom. Naturvård har blivit den nya tidens baggböleri.

Det här inlägget postades i Äganderätt, Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Konsten att mäta

  1. Bengt Holmgren skriver:

    Och att de är vi skattebetalare som får stå för notan är ju helt klart. Och så många jobb det skapas! Jobb som miljöpartister älskar. Och är dom inte det så blir dom säkert inom kort tid på jobbet. Och det produceras hela tiden argument som innebär fler tjänster. Usch.

    • mats skriver:

      Så är det, skattebördan för att hålla igång dessa godhetsapostlar ökar hela tiden. Men inte bara det. Resultatet av allehanda mätningar kan användas för att implementera policys på olika sätt. Det gäller allt från strandskydd till antalet individer som ska behållas av exempelvis varg, till biotoper som ska skyddas för att bevara en lav, en insekt eller ett kräldjur.
      Allt detta bevarande kostar stora pengar. Men godhetsapostlarna hävdar att Sverige är ett rikt land och vi har minsann råd. Problemet är att staten, det vill säga skattebetalarna, betalar endast för en bråkdel av allt bevarande och alla följdkostnader av bevarandet.
      Kostnaden för detta läggs på enskilda markägare och verksamhetsutövare. Allt detta bevarande lägger en allt större död hand över svensk landsbygd.
      Skulle skattebetalarna tvingas stå för den notan skulle vi omedelbart få en revolution, för skattebetalarna skulle hellre se sina pengar gå till sådant som kallas för välfärd. Eller kanske föredra att som en utopisk nåd få behålla sina intjänade slantar för eget bruk.

  2. Pär Engstrom skriver:

    Hur många vargar finns det inom Sveriges gränser?
    Hur stor andel av dessa vargar anser Frihetsportalen bör finnas kvar?
    0% vargar eller 2%, 10% 20% 50% 80% etc.

    Eller menar ni att varje markägare själv får avgöra hur många vargar hen anser bör få gå över hens marker?

    Motivera era ståndpunkter!

    På vilket sätt skiljer sif Frihetsportalens ståndpunkt vad gäller antalet vagarsom bör finnas inom Sveriges gränser i jämförelse med Naturvårdsverkets ståndpunkt?

  3. dolf skriver:

    Jag undrar också hur många vargar som är rätt enligt frihetsportalen.
    Och, för att kasta in en liten skiftnyckel i maskineriet. Äganderätt är ett mänskligt påfund. Vargar är inte människor. I mitt tycke har de också vissa rättigheter.
    Jag bor på landsbygden (söderkanten av Vänern) och har själv bara sett en vild varg en enda gång (tror det var 3 år sen ungefär), och vad som förmodligen var vargspår 1 eller 2 gånger. Rent emotionellt baserat skulle jag gärna se många fler vargar.

    • B-J Bjurling skriver:

      Varför menar du, Dolf, att vargar skulle ha vissa rättigheter?

      • dolf skriver:

        I grunden anser jag väl att ”certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness” är tillämpligt på allt levande, vare sig det gäller människor, vargar, hajar, spindlar eller palsternacka. Jag känner en viss samhörighet med allt levande, därför respekterar jag i någon mån allt levande. Oavsett hur man ställer sig till att skjuta av vargstammen, så skulle jag tro att de flesta skulle skriva under på att vargarna i alla fall har rättigheten att slippa utsättas för sadistiskt och onödigt djurplågeri (jag påstår inte att det förekommer, jag ser det bara som en rättighet som allt levande har).
        Och allt levandes rätt till drägligast möjliga liv betraktar jag i det närmaste som ett axiom.

        Anledningen till att jag ställde mig bakom Pär Engstroms ifrågasättande var bland annat att jag störde mig på att inlägget upprepat begagnar sig av ”vargkramare”, vilket jag i alla fall uppfattar som ett ad hominem som visar på ett ställningstagande samtidigt som man kringgår grundläggande etiska spörsmål.

        Äganderätten när det gäller mark är inte helt okomplicerad. Även om vi axiomatiskt godtar att en människa kan äga ett stycke mark, så innebär det inte per automatik att hon äger allt som finns på den. Jag kan till exempel hävda att vargen på marken (eller rådjuret, ekorren eller whatever) äger sig själv som en oberoende varelse. Jag godtar inte resonemanget att man per automatik har rätt att skjuta ett djur bara för att det befinner sig på ens mark med mindre än att man då också per automatik har rätt att skjuta en människa som befinner sig på ens mark.
        En parallell, om du besöker en vän och parkerar på dennes garageinfart bibehåller du äganderätten över din bil, trots att garageinfarten ägs av din vän. Eller?

        • mats skriver:

          Juridiskt, religiöst, historiskt och i de flesta fall filosofiskt, skiljer vi på djur och människor. Den filosofiska inriktning du ger uttryck för här kallas intrinsikalism och är en ganska extrem filosofisk inriktning som åtminstone historisk inte haft något stort stöd.
          Människan har vanligtvis ansetts vara skapelsens krona, stående över de själlösa djuren, som det står i Bibeln.
          De rättigheter du citerar inledningsvis anses vara God-given och gäller endast människor.
          Naturen (utan Gud) ger inget levande någon axiomatisk rätt till drägligast möjliga tillvaro. Snarast tvärtom, vilket Darwin klargjorde. Detta tycks vara en outhärdlig sanning för somliga, men sådan är den likväl.
          Att jag använder termen vargkramare är helt enkelt för att betona att jag tar avstånd från det intrinsikalistiska ställningstagande som dessa människor gör, helt utan hänsyn till sina medmänniskor.

          Jo, historiskt och rättsligt har äganderätt betytt just det, att man äger alla rättigheter till egendomen, oavsett det gäller mark eller något annat. Beroende på vilken typ av egendom det handlar om anses ägaren ha full rätt att: konsumera, ändra, dela, förändra, ändra brukandet av, hyra ut, belåna, pantsätta, sälja, byta, överlåta, ge bort eller förstöra, samt rätten att hindra andra från att göra något av detta.
          Att Hägerström, svenska socialdemokrater och kommunister i allmänhet i grunden inte godtar äganderätt och ger uttryck för det med olika styrka beroende på vilken makt de för tillfället besitter, gör inte att vi andra måste acceptera deras diktat eller begreppsförvirring.

          När min vän besöker mig och parkerar sin bil på min mark har vi ett socialt kontrakt som gör det rimligt att han får stå där utan ersättning till mig. Det är dessutom betydligt rimligare att han står på min mark vid besök hos mig, än att han står på grannens mark. Strikt äganderättsligt skulle jag kunna ta betalt. Men då skulle jag kanske inte ha så många vänner kvar. Notera att det är upp till mig som ägare att avgöra vilka överenskommelser jag frivilligt träffar med andra angående min egendom.

          • dolf skriver:

            Jag sa klart och tydligt att ”i grunden anser jag … tillämpligt”, inte att det skulle vara gudagivna rättigheter. Jag sa inte heller att allt levandes rätt till drägligast möjliga liv var ett allmängiltigt axiom. Jag sa att ”jag betraktar … som ett axiom”. Det är alltså min högst personliga uppfattning. Men … alla regelsystem grundar sig på någon form av axiom. Många människor tycks vara ganska villiga att acceptera ”regler är till för att följas” som ett axiom. Något jag aldrig skulle kunna göra (för blind regellydnad lägger grunden till Nürnbergprocesser). Så mina grundläggande axiom kan lite schabloniserat sammanfattas som 1. frihet 2. ansvar. (Och därur kan äganderätten också härledas)
            Min poäng var i det närmaste att äganderätten (både över annat liv, och över mark) inte är helt självklar och framför allt, inte problemfri.
            Så, du har i princip rätt att ta upp avgift för kompisen som kommer på besök men avstår på grund av det sociala kontraktet. Jaha, har du också rätt att beslagta hans bil, men avstår på grund av det sociala kontraktet? Och ifall någon nu skulle besöka din granne, men av misstag ställer sig på din garageuppfart. Det är en för dig helt okänd person (och du och grannen tål inte heller varandra), så inga sociala kontrakt att ta hänsyn till er emellan. Har du då rätt att förfara med bilen hur du vill till dess att den felparkerande personen upptäckt sitt misstag och flyttat bilen. (Är du kvick att dra loss tändkablarna så att bilen inte kan förflyttas så har du fått en gratis bil, den står på din tomt, så du kan ju också förbjuda felparkeraren att överhuvudtaget ”vidröra” din bil.)
            Eller, grannens skjorta råkar blåsa av torkstället och hamna på din tomt, är det nu din skjorta?
            Eller grannens hund råkar komma lös och springer in på din tomt, har du då rätt att skjuta den?
            Har du rätt att göra vad som helst (t.ex. dumpa kvicksilver och cyanid i det) med ett vattendrag som går genom din mark, när det sedan fortsätter in på andras marker, och dina åtgärder med vattendraget kan få förödande konsekvenser för andra markägare?
            Jag vill poängtera att jag inte ifrågasätter äganderätten per se, men som du själv säger ”Beroende på vilken typ av egendom …” Det är en viss skillnad på att äga en påse chips och att äga en bergskulle. Helt bortsett från värdet. (Eller för den delen, det är skillnad på att äga en påse diamanter och en bergskulle.)
            Man har framför allt (eller borde ha) oinskränkt äganderätt över det man själv har skapat. Tillverkar jag en stol, är stolen min, såvida jag inte frivilligt överlåter den till någon annan. Och så till vida, planterar jag råg på en åker, är också rågen min skörda, jag äger otvetydigt rågen, eftersom det är jag som orsakat att rågen finns där. Men själva marken är inte min skapelse, så grunderna för att jag skulle äga marken är inte alls självklara.
            Äganderätten när det gäller mark är lite trixig, därför att mark är något som från början bara godtyckligt beslagtagits, och på den grunden kan ägandet ifrågsättas. Mark är också inte heller en avskiljbar egendom. Äganderätten innebär gränssättningar (vare sig det gäller mark eller bilar, en bil är klart avgränsad), men naturen känner inga gränser. Trädens rötter och grenar respekterar inte gränsen till grannen. Vattendragen respekterar inte heller några gränser, och vinden blåser där den blåser. Så, allt jag säger är att äganderätten inte är oproblematisk eller helt självklar.

            • mats skriver:

              Det var många ord, som säger vad då?
              Jag tror att du vet svaret på dina konstlade frågor. Självklart får jag inte utan vidare ”åtgärda” bilen till besökare hos grannen. Det är ju som du mycket riktigt påpekar en egendom. Men jag kan fakturera en hyra. Många kallar det parkeringsbot. Står han på mark som inte är gata, väg eller körplan, det vill säga något slags natur, kan jag polisanmäla för brott mot terrängtrafiklagen, om vi ska vara kitsliga.
              Men den lagen är å andra sidan att allvarligt ingrepp i äganderätten.
              Skjortan är också egendom. Är vi riktigt osams kan jag väl kalla det nedskräpning.
              Den gamla jaktlagen, som gällde fram till mitten av 1980-talet stipulerade att: katt utanför tomt må saklöst skjutas.
              När det gäller djur är såvitt jag vet, fortfarande handjursägaren ansvarig för tjuvparningar.
              Att via vattendrag förorena andras egendom är som du kan räkna ut inte acceptabelt.
              Om du planterar råg på min åker är den min. Gör du det olovandes stämmer jag dig.
              Mark kan visst avskiljas, det görs med ett papper som kallas lagfart.
              Gränser är det viktigaste vi har på landsbygden. Det avgör hur VI umgås med varandra här. Men vi måste själva få avgöra hur vi umgås och även hur de som inte är vi, som inte har något att byta med oss, umgås med oss och vår egendom.

              • dolf skriver:

                De är väl inte särskilt konstlade, de är tillspetsade i försök att lyfta själva problemställningen. Men frågor av den här typen förekommer väl i allra högsta grad. Konflikter förekommer ju i verkliga livet, där trädet på ett tomt, har grenar som hänger in på grannens tomt och besvärar denne. Vattendrag som löper genom flera ägor är väl gamla klassiska källor till konflikter.
                Avskillnaden av mark är artificiell. Naturen känner inte distinkta gränser. Trädets rötter bryr sig inte om staketet.
                Idén med lagar är ju att de på något vis skall formalisera vad vi naturligt uppfattar som rätt. Om lagen avviker alltför kraftigt från befolkningens moral kommer ingen att bry sig om lagen (se t.ex. nedladdning på nätet). Så den juridiska rätten och den rådande moralen i samhället måste stämma överens i någon grad.
                Poängen med exemplen var helt enkelt att ägarskap inte ger obegränsade rättigheter. Och frågan är var går gränsen för ägandet och rättigheterna ägandet ger.
                I fallet med vargen, vad mig anbelangar så är det ingen som äger vargen, utom möjligen vargen själv.
                Jag förstår, och respekterar, argumentet att man har rätt att skjuta vargen i självförsvar (och i självförsvar inbegriper jag då försvar av boskap och liknande), precis som jag förstår, och respekterar argumentet att man har rätt att skjuta mänskliga inkräktare som vandaliserar eller allvarligt hotar ens egendomar.
                Men jag köper inte argumentet att man skall få skjuta en kringströvande varg preventivt utan att den faktiskt har gjort något för att förtjäna att bli skjuten. Precis som jag inte skulle acceptera att man skjuter en människa för att hon ”såg ut som en ligist”.

    • Samuel af Ugglas skriver:

      Äganderätt är ingalunda ett rent mänskligt påhitt. Har Du aldrig upplevt ett par hundar som slåss om ett köttben.
      Människan försöker att dra gränser för att skydda äganderätten det gör inte djuren dom markerar revir och dom hävdar sin rätt att försvara det, eller hur?
      Egendomsrätt och äganderätt har funnits ända sedan vi lämnade djurstadiet och är ingen nyhet utom möjligen för socialister

      • mats skriver:

        Ett bra påpekande, Samuel! Önskan markera ett ägande, en exklusiv rättighet, finns nedärvd i naturen. Vi människor har till skillnad från djuren, formaliserat vår. Som alltid finns det snyltare som med bedrägliga metoder vill omformulera avtalen.

      • dolf skriver:

        Tja, äganderätt i den rent juridiska bemärkelsen är ett mänskligt påfund. Men du har en bra poäng där.

  4. mats skriver:

    Frihetsportalen har ingen åsikt. Frihetsportalen är ett forum där man får uttrycka åsikter, gärna med underlag i fakta. Avsikten med Frihetsportalen är att sprida kunskap om de inskränkningar i friheten som för närvarande råder i Sverige, men i förekommande fall även andra delar av världen.
    Jag, Mats Jangdal, Frihetsportalens skapare och tillsynsman, anser att frihet för att kunna kallas frihet också måste inkludera ett erkännande från samhället och staten av äganderätten. Jag skiljer på samhället och staten, eftersom samhället är vi alla som lever ”här” och kan variera från min by till hela riket och till och med EU eller hela klotet. Staten är den administrativa enhet som skapats för att styra över såväl individer som samhället. Staten har således per definition en repressiv funktion. Denna repressivitet går ofta ut över individernas frihet.
    Ja, äganderätten är ett mänskligt påfund, liksom staten, demokrati, lag, domstol med mera. I äganderätten måste ovillkorligen innefattas rätten att råda över sin egendom. Om inte, är (ägande)rätten och därmed all rätt urvattnad på sitt innehåll. Lagen är reducerad till en sköka och demokratin till en kuliss.
    Jag anser att det ska vara markägarnas rätt att avgöra vilken sorts natur de hyser på sin mark. Vissa markägare odlar skog på sin mark, andra odlar vete. Somliga markägare har uppfört industrier på sin mark och asfalterat det som inte är bebyggt. Åter andra har byggt fotbollsplaner eller tunnelbanestationer. Varför ska skogsägaren tvingas hysa andras vargar men inte tunnelbaneägaren?
    Med frihet och äganderätt i högsätet blir det så många vargar som markägarna anser sig tåla. Jag har ingen uppfattning om hur många det ska vara. Bara att det får markägarna själva bestämma.
    Dagens tema på Frihetsportalen passar ovanligt väl in med dagens inlägg på SvD Brännpunkt, där SNF har vissa synpunkter på vargjakt, ägande, lag och demokrati, som bör bemötas.
    http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fel-anvanda-tjuvjakt-som-politiskt-slagtra_4170693.svd
    De skriver bland annat:
    Det är ledsamt att Alliansens ledamöter i riksdagens miljö- och jordbruksutskott går ut och försvarar jakt efter en fridlyst djurart.
    Fridlysning är inget naturligt tillstånd det är ett mänskligt påfund och ett övergrepp på äganderätten. Vidare skriver de:
    I ett sådant läge kan det vara bra att låta lagen ha sin gång, och se till att besluten prövas i domstol. Domstolarnas roll är inte bara att bötfälla och straffa, utan också att lösa infekterade konflikter som samhället inte förmår lösa på egen hand.
    Det är inte en brist på demokrati när domstolen stoppar olagliga beslut. Det kallas för ett rättssamhälle.

    Men om ”demokratin” försett ”rättssamhället” med felaktiga verktyg, då kan man inte fortsätta och låta den repressiva ”rättsstaten” oupphörligt slå sönder individernas rättssäkerhet i tron att deras verktyg gör nytta, när de i verkligheten gör skada.
    SNF skriver också:
    Viktiga delar i en ny rovdjurspolitik är bland annat mer resurser till myndigheterna.
    Jo, tack! Vi ska alltså korrumpera demokratin till att fördärva ännu mer av individernas frihet och rättssäkerhet!

    Exempelvis har Jägarnas Riksförbund en annan syn på vargjakten än SNF, vilket återges i ett flertal artiklar i deras tidning. http://www.jaktojagare.se

  5. Samuel af Ugglas skriver:

    Det räcker med att konstatera att numera med den totalitära socialismens införande i Sverige har den enskilde överhuvudtaget inga rättigheter när utpressningen sker genom kollektivets bättre rätt.
    Undrar just om tillskyndarna till denna samhällsform kommer att tycka likadant när livsmedelsransoneringen når sin kulmen, den har redan börjat!

  6. Niklas skriver:

    Samma sak gäller ju även för älgarna. Staten avgör hur många älgar som får skjutas av respektive älglag. Även här finns det olika sätt att mäta/räkna, beroende på vilket resultat som eftersträvas. Konsekvensen blir att det finns knappt några obetade ungtallar i Götaland, varpå det planteras gran på s.k. tallmarker. Långsiktig samhällskostnad okänd, men troligtvis rör det sig om åtskilliga miljarder/år i minskat virkesvärde.

  7. Rutger skriver:

    Hur kommer det att bli med vargen i framtiden? En känd svensk professor i biologi som jag diskuterade saken med tror inte att det kommer att finnas varg i Sverige om 50 år. Om vi ska ha vargen kvar måste det bli en acceptans från folk på landsbygden annars blir det en finsk lösning där vargrevir bara försvinner.
    Den person som har en pragmatisk lösning på detta och kanske den bästa är Karl Hedin stor privat skogägare. Se hans fyra föreläsningar på nätet.https://www.youtube.com/watch?v=o1VeOBaP_ZA

Kommentarer inaktiverade.