Kort politisk kommentar

Jaha, nyval den 22 mars alltså. Två veckor efter internationella kvinnodagen, vilket sossarna tänka utnyttja till sin fördel eller till att manipulera in Fi i riksdagen.

En vecka innan 1:a april, då det kommer stå klart för väljarna att de blivit lurade igen.

Vad gör vi om Sveriges då största parti (SD) inte får någon som vill tala med dem?

Det här inlägget postades i Korta kommentarer och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Kort politisk kommentar

  1. Stefan Eriksson skriver:

    Nu har jag gjort fel igen!
    Jag ber alla berörda om ursäkt.
    Jo, jag deltog som sig bör och nyttjade min rösträtt i höstens val till riksdagen.
    Av det media rapporterat från fronten i kriget om Rosenbad, kan jag inget annat tro än att min röst var felaktig.
    Min gode vän stannade i soffan på valdagen och som jag tolkar krigsrubrikerna gjorde han helt rätt.
    I vilket fall som helst inte fel.
    En förhöjd servicenivå vore önskvärt inför extravalet i vår.
    För det fall man är tveksam om man röstar rätt, skulle det vara bra om valförrättaren kunde vägleda mig i valet av parti.
    Jag menar i sann demokratisk anda alltså.
    Om valförrättaren har uppgiften att hjälpa mig att rösta rätt, kan det väl ändå inte bliva fel igen??

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Det gör inget att Sverige har en socialistisk expeditionsministär som styrs av ”Alliansens” budget. Det lär finnas skattehöjningar och begränsade avdragsmöjligheterna i socialistbudgeten och dem klarar sig säkert svenska folket utan.
    Vad som är intressant är att Migrationsverket under de senaste åren beviljat uppehållstillstånd till ca 1,7 miljoner individer från främmande länder och murvlarna lär väl knappst mörka utvecklingen i invandrargehttona fram till den 22 Mars 2015?
    Nog skall väl SD kunna hålla den frågan levande.

    • Göran skriver:

      En av finesserna med att utlysa nyval och inte avgå, är väl att man fortsatt är regering med beslutsförmåga och inte en expeditionsministär?

  3. mats skriver:

    Min kommentar ska inte ses som att jag förordar SD framför alla andra partier. SD är för mycket vänster för min smak. Jag ser dem inte som ett borgerligt parti, de är gammelsossar helt enkelt. Deras försvar av välfärdsstaten är i längden lika ohållbart som SAPs dito.

    Det jag vänder mig mest emot är de andra partiernas oförmåga att se sin egen skuld i sammanhanget och därmed säger de underförstått att det är fel på väljarna.
    Fel på väljarna i en demokrati! Hur långt ute till havs kan man vara och segla med trampcykeln?
    Om väljarna väljer ett annat parti så är det naturligtvis fel på partiet.

    Att sedan indoktrinering och propaganda kan ge väljarna en skev bild av vad partierna står för och vad politiken går ut på, är ett annat problem.

    • Åke Sundström skriver:

      Visst är även SD ett socialistiskt parti, men det befinner sig på högerkanten inom denna breda sfär. Påminner om gammelsossar eller högersossar – i grunden strävsamma och liberalt sinnade gräsrötter som inte alls igen sig i dagens halvkommunistiska och flumfeministiska vänsterpartier. Helt logiskt därför att så många LO-medlemmar numera röstar på Åkesson & Co. Socialdemokratin är på god väg att sprängas i två hälfter, varav den ena nu i snabb takt glider över till SD, för att slippa plågas av sällskapet med MP, V och FI. F d metallbossen Löfven har själv hört till den gammelmodiga, pragmatiska falangen, men är nu bunden av en partiapparat dominerad av vänsterfolk. .

      Men ditt påstående att SD:s försvar av välfärdsstaten ”i längden är lika ohållbart som SAP:s” liknar en klar överdrift – eftersom en omprövning av asylpolitiken, biståndet och den kollektiva barntillsynen frigör flera hundratals miljarder som nu årligen försnillas av 7-klövern i stället för att spenderas på nödvändiga pensionsförbättringar mm. Man bör nog också räkna med att partiet vid fortsatta framgångar utvidgar sin reformagenda till nya områden och samtidigt omprövar sin rigida syn på bl a energipolitiken.

      Den största skandalen är förstås, som du helt riktigt noterar, de borgerliga partiernas oförmåga till självrannsakan, såväl när det gäller det ideologiska sönderfallet som den förda politiken. Man har valt att omfamna den funktionssocialistiska modell som varit på väg att orsaka landet rejält stor skada. Vi har överlevt någorlunda helskinnade bara genom att det privata näringslivet lämnats i fred att ”bygga landet”. Att värpa de guldägg som politiken sen kunnat använda för sitt förstörelseverk – vars konsekvenser vi kommer att bli varse först när skuldbördorna inte längre kan skjutas på framtiden och när notan skall betalas av oss eller av barnbarnen.

      • mats skriver:

        Jo, SDs asylpolitik skulle kunna ge välfärdsstaten ekonomiskt anstånd en tid. Ännu längre anstånd skulle utverkas om de även skrotade klimatpolitiken.
        Men fortsätter man bygga statlig välfärd med andras pengar, lånade eller stulna, går det till slut illa. Det anstånd de med sin politik skulle kunna skapa skulle jag mycket hellre se användas till att vänja svenska folket av med staten som amkossa, samtidigt som man fostrar till och bygger upp vägar till eget välståndsskapande.

        • Åke Sundström skriver:

          Klimatnojan och energipolitiken ser jag som siamesiska tvillingar, eftersom syftet med CO2-skatten inte alls är att rädda världen utan att rädda den svenska kärnkraftsindustrin från att tvingas redovisa sina verkliga mångmiljardförluster och därmed avslöja Tage Erlanders största misstag: 12-reaktorsprogrammet. Motiv av detta slag finner man också i många andra länder, därav falskspelet och kulissbyggandet inom IPCC och EU.

          Du tycks underskatta de extremt stora vinster som följer av att man skrotar biståndet, asylhanteringen och daghemspolitiken samt inför marknadsekonomi i energisektorn. Med fyra så viktiga och genomgripande reformer klarar vi lätt av morgondagens övriga utmaningar. Låt vara det återstår en hel del andra omprövningar innan alla våra fattigdomsskapande systemfel har korrigerats och det goda, liberala samhället återupprättats.

          Låt oss aldrig glömma eller förtiga att dagens problem har skapats av en djupt antidemokratisk och dysfunktionell politik. Denna går att korrigera – om viljan finns. Än så länge saknas denna vilja i riksdagshuset, men förr eller senare begriper allt fler att de blir lurade av sina gamla partier – och agerar därefter. På den grunden kan man trots allt vara ganska optimistisk.

          • mats skriver:

            Då är vi nog på samma sida igen, fast du kanske är något mer optimistisk om tidsschemat än vad jag är.

  4. Pär Engström skriver:

    Din fråga är berättigad vad gäller Sverigedemokraterna.
    Om Sverigedmokraterna får 51% av rösterna i något av de kommande riksdagsvalen har de all möjlighet i världen att föra sin egen politik, men är de regeringsdugliga?
    Har de en egen politik?
    Är de inte ett oppostionsparti mot främst Socialdemokraterna och i andra hand mot de Nya Moderaterna?

    Återigen kan man fråga sig varför människor röstar på ett visst politiskt parti:

    Varför röstade 31% av väljarna på Socialdemokraterna vid de senaste riksdagsvalet?
    Varför röstade 23% på Moderaterna?
    Varför röstade 13% på¨Sverigedemokraterna?
    Varför röstade 6,9% på Miljöpartiet?
    Varför röstade 6,1% på Centerpartiet?
    Varför röstade 5,7% på Vänsterpartiet?
    Varför röstade 5,4% på Folkpartiet?
    Varför röstade 4,5% på Kristdemokraterna?
    Varför röstade 3,1% på Feministiskt Initiativ?

    Bortsett från Feminstiskt Initiaitv har de övriga partierna fått proprortionerlkiga mandat av väljarkåren att föra sin egen politik.

    Allianspartierna har fått mandat av väljarna att de inte ska stödja en Vänsterregering. Det har partierna klart deklarerat både före och efter valet i september.
    Och Allianspartierna har inte brutit det vallöftet.

    Socialdemokraterna har däremot både före och efter valet sträck ut handen till flera av de övriga partierna, men när det verkligen gällde var det endast Vänsterpartiet och Miljöpartiet som tog emot deras hand. Och detta bedöms av Allianspartierna som att Löfven saknar regeringsduglighet.

    Löfvens största misstag bedömer jag var att de gick emot Friskoleöverenskommelsen.
    Annie Lööfs kommentar: ”Detta kommer att rasera välfärden”, visar vilken laddad fråga detta är.
    Att gå emot en företagarkultur och begränsa vinster i offentlig sektor kostar politiskt och bedöms som ren socialism av Allianspartierna. Detta riskerar Sveriges rankingplagts som världens bästa land för att starta nya företag. OECD-utredningar har visserligen pekat på avigsidan med valfrihet och vinster i välfärden med ökad ojämlikhet, men den förklaringen får inte genomslag i den inhemska politiska debatten.

    Men kunde Löfven handat annorlunda? Hade han fått mandat av de som röstade på Socialdedmokraterna att föra en Allianspolitik vad gäller offentlig sektor och välfärden?

    Men som artikeln indikerar är det Sverigedemokratgerna som äger bollen nu. De har en förklaring på varför verkligheten ser ut som den gör, t.ex. ökad ojämlikhet, och denna förklaring är att invandring.

    Detta torde också innebära slutet för ett mångkulturellt samhälllsbygge. I vilken mån det även kommer att medföra intolerans mot olika minoriteter, te.x arbetslösa, homosexuella, etc. återstår att se.

    • mats skriver:

      I min retoriska fråga om SD som största parti menade jag inte att de skulle nå 51%. Då är ju saken klar och de kan regera på egen hand. Nej, jag tänkte att de kanske, realistiskt kan få 30% medan sossar och moderater backar.
      Då är de lika fullt störst, men kanske inte har någon att tala med ändå. Vad säger det om de andra partierna?
      Alla, Löfvén inräknad, har hela tiden sagt de är beredda att tala med alla utom SD, så länge de andra är beredda att helt avstå från att ställa krav. Vad är det för invit?
      Det är inte ens att bjuda med armbågen, det är ett slag i ansiktet.
      Eftersom ingen av dem törs tala med SD för den stigmatisering det skulle ge i media och hos de andra partierna. Så står vi där vi nu är. Politik måste ibland även vara att våga. Fråga vad SD kan gå med på, och är deras krav rimligt kan man väl ta stöd från dem och i övrigt regera på sin egen linje?

      Jag upprepar mitt krav på att vi borde ha en konstitution som kräver att regeringsbildaren samlar en majoritet av kammarens ledamöter.

      • Samuel af Ugglas skriver:

        Vad är det för ide att ha en konstitution som tillåter en säger en % utöver de 50 procenten som behövs för att uppnå en majoritet i riksdagen att med ett mycket effektivt regelverk plundra befolkningen på i princip alla sina tillgångar.
        Regelverket hur utplundringen får gå till dvs. rätten till beskattning måste ändras och därför är det intressant när socialisterna själva under fjolåret öppnade upp för detaljregleringen av skatteuttaget i riksdagen genom att ändra inkomstgränserna tillsammans med SD. Fortsätt gärna på den vägen. Personligen anser jag att varje krona som tvingats in i en offentlig kassa aldrig får lämna densamma utan en grundlig offentlig behandling av de så kallade ”förtroendevalda”! Naivt kanske men det är vad vi skall kräva av politikerna.

        • mats skriver:

          Jo, visst är det ännu viktigare med en konstitution som sätter gränser för makten!
          Min önskan om majoritetsregeringar är att det ska stå fullständigt klart för alla, inklusive de inblandade själva, vilka som bär ansvaret för besluten.

      • Pär Engström skriver:

        Ja, just nu behövs det kanske.
        Men varför har det fungerat tidigare i praxis och inte nu?

        Alliansen fick igenom de flesta av sina förslag under den senaste fyraårsperioden med stöd av Sverigedemokraterna, ett parti som Alliansen tar avstånd ifrån.

        Socialdemokraterna har under lång tid tidigare regerat i minoritet med stöd av vänsterpartiet, även då vänsterpartiet var uttalat kommunistiskt, en ideologi som Socialdemokraterna då och nu har tagit avstånd ifrån.

        Utomlands kan partier gå i in i olika koalitionsregeringar, som går utöver höger-vänsterblockstillhörighet, men just nu inte i Sverige.

        Då blir det än mer märkligt att på kommunnivå i Sverige finns det en mängd exempel på samarbeten mellan olika partier i de båda lägren.

        Kanske är det så enkelt att vi i Sverige på riksplanet har ett nytt politiskt landskap med tre åtskilda block:

        Block A) De fyra Allianspartierna. De är sammansvetsade sedan 10 år tillbaka och är på så sätt en unikhet i svensk politisk historia. Dock blev Moderaterna de stora förlorare vid valet 2014 och har dessutom förlorat tre internationellt erkända politiker (Borg, Reinfeldt och Bildt).

        Block B) De rödgröna, kanske så småningom även FI, som sinsemellan skiljer sig åt och som misslyckades vid valet 2010 att få gehör av väljarna för ett gemensamt valmanifest. Det unika där är att Socialdemokraterna är betydligt mindre än vad de har varit när de suttit vid makten i tidigare regeringar.

        Block C) Sverigedemokraterna. Ett parti som gått från 2% i riksdagsvalet 2006 till 13% vid riksdagsvalet 2014. Inget av de övriga blocken, A och B, säger sig vilja förhandla med Sverigedemokraterna.

        Men bakom kulisserna sker det nog en del. Frågan är vad?
        När det nu blir extra val så kan vi knappast förvänta oss utsträckta händer utan snarare konflikt där de tre blocken kommer att försöka maximera sin röster på bekostnad av varandra. Och inget block lär få majoritet!

        Ja, jag är rädd för att du har rätt.

        • Samuel af Ugglas skriver:

          ”Men varför har det fungerat tidigare i praxis och inte nu”, frågar du Per. Enkelt, Vi har tillåtit våra korrupta politiker att urholka, undergräva, fördärva värdet på det Du och jag kallar för pengar men som i realiteten numer knappt har något värde. Gudrun Schyman tycker papperslapparna har så ringa värde att hon lika gärna kan elda upp dem inför hela folkets åsyn på bästa TV tid! Och den slags folk vill Löfven regera tillsammans med?

          • Pär Engström skriver:

            Samuel!

            På vilket sätt hör din kommentar ihop med Mats artikel?
            Hur menar du att vi ska kunna kräva ansvar i dagens parlamentariska situation?

            Valdemokrati bygger på mandatgivande i förhand och på ansvarsutkrävande i efterhand.

            Nu försöker både Alliansen och de Rödgröna komma överens om ett nytt regelverk som gör att det ska bli omöjligt för Sverigedemokraterna att, som igår, fälla en minoritetsregerings budget.

            Så då har vi tre huvudalternativ:
            A) Vi gör som vi alltid gjort och riskerar ständiga regeringskriser.
            B) Vi godtar att Alliansen och Socialdemokraterna ändrar spelreglerna för att förhindra att Sverigedemokraterna får inflytande
            C) Nackdelen med alternativ B är om Sverigedemokraterna skulle bli största parti, men får under 50%, då har vi Mats förslag om att ändra konstitutionen så att regeringsbildaren måste ha en majoritet med sig.

            I alla tre fallen kan det uppstå problem med såväl mandatgivande som med ansvarsutkrävande. Det sistnämnda kan t.ex. inrymma allehanda anklagelser som är svåra att bevisa. T.ex. så bör man vara införstådd med vilka möjliga handlingsramar som en finansminister har idag och också vara införstådd med ett antal variabler som påverkar ekonomin, variabler som går utanför en regerings möjliga påverkan.

Kommentarer inaktiverade.