Om utrotning, skador och ansvar

Över hela världen åläggs markägare i utvecklade länder ansvar för att bevara habitat, biotoper och arter som anses vara utrotningshotade.

Ett slående exempel är den gyllene grodan, en karibisk endemisk art (Monteverde, Costa Rica) som relativt snabbt dog ut. Många spekulationer om orsak har presenterats, bland annat ozonhålet, miljögifter, bekämpningsmedel, introducerade arter med mera.

Så småningom kunde man klarlägga att de dött ut av en svampsjukdom. Det är svampen batrachochytrium dendrobatidis som orsakar hudsjukdomen chytridiomycosis. Denna sjukdom är mycket allvarlig för alla amfibier, eftersom den skadar cellmembranen och cellernas osmos, vilket påverkar allt från andning till fuktreglering av huden.

Hur kunde svampen dyka upp så plötsligt i Karibien och få så snabbt genomslag? Den första noteringen om svampen gjordes 1938 när man fann den på den afrikanska klogrodan. Denna groda spelade en central roll i utvecklingen av de första tillförlitliga graviditetstesten för människor, det så kallade bufotestet. Grodan kom därför att spridas till laboratorier över hela världen.

Svampen är nu spridd över hela världen. Det är oklart om den alltid funnits där, i bakgrunden, men nu av någon anledning fått ändrad effekt på smittade amfibier. En annan möjlighet är att faktiskt spridits av människan, mest troligt då av forskare eller naturobservatörer som aningslöst flyttat den med sig i letandet av sällsynta och utrotningshotade arter.

Det har visat sig att svampen är mest dödlig för amfibierna vid temperaturer om 17-25°C, men att den inte alls ger lika allvarliga symptom vid temperaturer över 25°C. Detta förklarar varför den inte utrotat arter i det tropiska Afrika, men ger allvarliga effekter tempererade områden. Det vederlägger också teorin om att klimatförändringar med ökade globala temperaturer skulle orsaka amfibiernas död.

Men miljörörelsen framhärdar i att klimatförändringar är orsak till amfibiernas sämre status. Något som tas till intäkt för att tvinga alla människor in i koldioxidanorexi. Till detta kommer att man vill tvinga markägare att avsätta resurser, eller avstå från ägandets rätt att nyttja sin egendom på ett för ägaren utvecklande sätt. Men exemplet med svampen batrachochytrium dendrobatidis visar att alla sådan krav på markägare är fullständigt missriktade eftersom dessa inte är skyldiga till spridningen och de inte har några som helst möjligheter att påverka sådana förlopp i naturen som svampen orsakar. I synnerhet inte om sådana risker sprids i naturen av dem som springer omkring i naturen och letar något att klaga på.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Miljö och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Om utrotning, skador och ansvar

Kommentarer inaktiverade.