Politik och vetenskap

Juncker avskedar EUs vetenskaplige rådgivare, efter gröna maffians påtryckningar. Anne Glover anställdes av socialisten Manuel Barroso för att vara vetenskaplig rådgivare till kommissionen. Tanken var att hon skulle hjälpa politikerna att sortera ut dålig vetenskap, ren bluff och propaganda från det underlag som politikerna har att fatta beslut på. Hon har gjort sig känd för att vara just så självständig som det var tänkt.

Detta har inte uppskattats av de gröna påtryckarna, inte minst hennes accepterande av viss GMO har väckt ont blod. Hon har också medgivit att vi ännu inte har den fulla bilden av vad som händer med klimatet. Sådan politisk otydlighet retar de gröna, för vilka vetenskap är politik, eller möjligen tvärtom. Glover har också meddelat att hon inte polemiserar med de gröna lobbygrupperna. Hon gör sina uttalanden direkt till kommissionen, utan konsultation med de gröna.

Allt detta fick de gröna att kräva av Juncker att hon skulle avskedas när han var nytillträdd. Så blev det också. Kristdemokraten Jean-Claude Juncker var tydligen tvingad till detta bondeoffer av symboliska skäl för att få arbetsro som kommissionsordförande. Detta är illavarslande för den innevarande perioden av europeiskt styre. Taktik, kohandel, positionering, påtryckningar, särintressens agendor, med mera, är viktigare än konkret utveckling av det europeiska samarbetet och tydligen viktigare än öppenhet och medborgerlig självständighet. Det börjar likna svensk korporativism i megaformat.

Som kuriosum kan nämnas att hennes namne, Ann Glover var den sista att avrättas för häxeri i Boston, år 1688.

I USA fortsätter tvisten om Michael Mann har blivit smädad för sin vetenskap eller om Steyn har rätt att kritisera honom för ovetenskaplighet. Mark Steyn hävdar den klassiskt vetenskapliga hållningen att om Mann avslöjats med att ha fel, ha begått metodfel eller dragit fel slutsatser utifrån sitt material, så står det envar fritt att kritisera honom för det. Ur vetenskaplig och moralisk synvinkel kan det rent av vara en plikt.

Mann har visats ha begått metodfel och han har likväl framhärdat i att han dragit rätt slutsatser. Han hävdar därför att kritiken mot hans forskning är förtal och har stämt Steyn. Steyn menar att det inte ens är en domstolsfråga, jurister kan inte avgöra en vetenskaplig tvist. Det enda juristerna kan göra är att försvara det fria ordet så att påståenden i vetenskapens namn kan granskas. Därmed kan vetenskapen avancera i fri och öppen ganskning.

Det värsta vattenmelonerna (gröna utanpå, röda inuti, inget näringsinnehåll) kan tänka sig är att sanningen kommer fram. Deras raison d’être är bedrägeriet.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Politik och vetenskap

  1. Niklas skriver:

    Även svenska politiker struntar i vetenskapliga råd http://viskogsagare.se/2014/12/04/en-skandalartad-historia-om-godsling/

    • mats skriver:

      En avslöjande artikel. Åke Sundström brukar här på Frihetsportalen hävda forskarkårens beredvillighet att gå politikernas ärenden, på tvärs mot god vetenskap.
      Du visar på ett exempel där politiker och framför allt myndigheternas tjänstemän struntar i vetenskapen. Frågan är varför? Litar man inte på vetenskapen generellt eller bara i det här fallet? Befarar man att beslut som följer vetenskapens insikter inte kan förklaras och motiveras för allmänheten? Finns det ett annat narrativ, en dold agenda, som inte får störas av besvärande, motsägande fakta?

Kommentarer inaktiverade.