Skuldsättningsbokföring

Jag ska redan från början erkänna att jag endast har grundläggande utbildning i bokföring och ekonomi, jag kan alltså ha missförstått detta. Men då är säkert någon läsare vänlig nog att korrigera mig.

I en familj med kontantekonomi är en investering avskriven i samma ögonblick som man betalat för varan. Varor med kort förväntad användningstid betalas därför endast med låga belopp. Varor med flerårig nytta för köparen får vara dyrare i inköp och en vinst på investeringen tillgodogörs familjen under senare år utan nya kostnader. Det vill säga att familjen genom att planera och spara kan spara ännu mer pengar genom att investera de sparade pengarna på rätt sätt vid köp. En något större investering av god kvalitet betalar sig genom att ha en längre livslängd utan extra eller tillkommande kostnader under ett antal år, kanske rent av en livstid.

För ett företag fungerar det anorlunda. Bokföringsmässigt periodiserat avdrag (avskrivning) över flera år istället för direktavskrivning skapar ett lånebehov, eller med andra ord, en skattemässig lånefördel. Ty skattemyndigheten betraktar sparade pengar på något som betalats kontant, men skrivs av på flera år som en bokföringsmäsig vinst som kan beskattas. Trots att det bevisligen är mina sparade pengar. Alltså den vinst jag gör genom att använda betalda saker (verktyg, maskiner, byggnader) beskattas om jag inte kan göra avdrag för någon lånekostnad för dessa föremål.

Anledningen till att det fungerar så, är om jag förstått saken rätt, den dubbla bokföring som sker via både en resultat- och en balansräkning. Pengarna ska flyta (eller flyttas) mellan de båda redovisningssätten så att den sparade slanten dyker upp som intäkt (vinst). Det kan argumenteras att jag inte betalar för den aktuella saken förrän jag betalar på lånet och därför tar intäkt och kostnad ut varandra dessa år. Intäkt som används för att betala lån ger ingen vinst.

I mina ögon är systemet ändå lånedrivande. Det uppmuntrar till belåning och motarbetar sparande och skuldfrihet. Att vara skuldfri är som alla vet, bara ett omständligare sätt att säga att man är fri. Bokförings- skattelagstiftningen återspeglas sedan i bankernas utlåningsregler, som ger dem rätt att låna ut pengar de inte har, vilket ger en signal till centralbanken att trycka mer pengar. Så denna lånekarusell och penningvärdesförsämring har så att säga sin minsta beståndsdel i statens önskan att beskatta våra sparade pengar.

Nej jag menar inte att man ska leva på rost och röta. Har man sparat pengar genom kloka inköp som använts med förstånd borde man kunna spara pengar till ett nyköp när det behövs. Fortfarande skuldfri och fri. Egentligen kanske det är så att det jag är ute efter är det orättfärdiga i skatten på en driftig människas ansträngningar. Eller annorlunda uttryckt, varför gör man skillnad på fördelen, räntabiliteten på ägd egendom för individer, respektive företag? Sedan gör man det omvända med momsen.

Bara en okunnig fundering.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

24 kommentarer till Skuldsättningsbokföring

  1. Staffan skriver:

    En annan grunnd till att staten prmierar lån är att för varje krona du lånar och spenderar tar staten tillbaka 25% moms. Moms är den dessidert största skatteinteckten för staten.

    • mats skriver:

      Vilket betyder att om man som privatperson ska låna pengar, ska man endast låna till ej momsbelagda förvärv, exempelvis fastigheter.

  2. Per-Olof Persson skriver:

    Den viktigaste orsaken till att vinster kan uppkomma inom näringslivet beror på bokföringsreglerna. För näringslivet som helhet är inbetalningar i kr lika stort som utbetalningar i kr. Om alla inbetalningar bokförs som intäkter och alla utbetalningar bokförs som kostnader, blir näringslivets resultat noll kr.

    Att vinster ändå kan uppkomma beror främst på avskrivningsreglerna inom bokföringen. De högsta vinsterna inom näringslivet uppkommer de år näringslivet har de högsta investeringarna. Om exempelvis företag A köper in maskiner ifrån ett annat svenskt företag, B, för 1 miljard kr, kommer företag B att redovisa en intäkt på 1 miljard kr.

    Men företag A bokför inte en kostnad på 1 miljard kr vid inköpet, utan bokför en tillgång på 1 miljard kr. Därmed har näringslivets vinst ökat med 1 miljard kr.

    Men detta innebär inte att företag A:s nettotillgångar (förmögenhet) ökar med 1 miljard kr. Finansiering med lån innebär att skulderna samtidigt ökar med 1 miljard kr. Finansiering med egna medel innebär att medel på bankkonto minskar med 1 miljard kr.

    Därefter bokför företag A kostnader i takt med att maskinerna avskrivs.

    • mats skriver:

      Det är därför en bekant hade rätt häromdagen när vi talade om saken. Hon sa att det är konstigt, när jag har mest pengar i kassan har det gått dåligt enligt bokföringen, men när jag är utan pengar i kassan säger bokföringen att det har gått bra.

      • Per-Olof Persson skriver:

        Efterfrågan i ekonomin beror främst på företagens efterfrågan ifrån andra företag. Det är denna efterfrågan som driver ekonomin och som måste finnas innan det kan finnas färdiga konsumentprodukter. Ju fler produktionssteg en ekonomi har, desto större blir efterfrågan i ekonomin.

        Det som inte bokförs som kostnader men som är företagens utbetalningar av pengar är:

        1) Investeringar i maskiner och fastigheter. Att bygga nya bostäder ger en hög efterfrågan.

        2) Lagerökningar. Kostnaden för sålda varor bokförs först när varan är såld. I denna kostnad ingår även löner mm om företaget tillverkar varan.

        3) Utdelning till ägarna.

        • mats skriver:

          Jag tolkar dig om att nationalräkenskaperna bokför köp mellan företag flera gånger, i varje led fram till färdig produkt. Det borde också betyda att när man stimulerar ekonomin genom att förmå konsumenterna att köpa mer med lånade pengar, så kan staten och företagen bokföra insatsen flera gånger, men konsumenterna minskar sitt eget kapital. De minskar sin frihet.

          • Per-Olof Persson skriver:

            BNP ska vara ett brutto-mått, enligt läroböckerna. Den ”österrikiska ekonomen” George Reisman visar i boken ”Capitalism” att BNP är ett netto-mått och utvecklar i boken ett Brutto-BNP-mått. (Boken kan laddas ned gratis.)

            I detta mått ingår alla inköp mellan företagen. En fördel är att hela ekonomins efterfrågan kommer med i måttet. Dessutom är ekonomisk tillväxt enligt ”österrikisk ekonomi” samma sak som att produktionsstrukturen växer, inte att produktionen ökar.

            Med ett riktigt brutto-mått är det lättare att se om ett land blir rikare eller fattigare. Men alla mått kan dock fejkas av myndigheterna.

          • Per-Olof Persson skriver:

            ”Det borde också betyda att när man stimulerar ekonomin genom att förmå konsumenterna att köpa mer med lånade pengar….”

            Att stimulera ekonomin genom att öka penningmängden leder på lång sikt till avindustrialisering. Man stimulerar de sista produktionsstegen i ekonomin genom att öka konsumtionen. Det sista produktionssteget är försäljning av varor och tjänster till konsumenter.

            Detta leder till att vinsterna ökar i de sista produktionsstegen jämfört med tidiga stegen. När vinsterna ökar i verksamheter som affärscentrum etc, kommer investeringarna att öka i detta sista steg. Men samtidigt kommer de relativa vinsterna att bli mindre i de tidiga stegen (gruvor, skog, industri etc).

            Detta innebär att resurser som arbetskraft etc överförs ifrån de tidiga stegen till de sista. En avindustrialisering uppkommer och verksamheter som affärscentrum blomstrar upp.

            En ekonomi kan dock bara på lång sikt växa om man gör tvärtom. Ett högt sparande ger en låg konsumtion och därmed relativt sett lägre vinster de sista stegen. Vinsterna i de tidiga stegen blir relativt högre och här kommer högre investeringar att göras.

            Ett högt sparande frigör resurser (arbetskraft etc) ifrån de sista stegen och dessa kan därmed överföras till de tidiga stegen genom investeringar. Därefter måste investeringar ske stegvis till det sista steget, försäljning av konsument produkter.

            Detta kräver: 1) En riktig marknadsränta som ger signal om hur mycket resurser som är lediga i ekonomin. Ett högt sparande ger en låg ränta som signalerar att lediga resurser finns. 2) Ett vinstsystem som ger signal om att investeringarna sker i rätt produktionssteg och i rätt ordning. 3) En stabil penningmängd som inte snedvrider vinstsystemet.

  3. Samuel af Ugglas skriver:

    Staten (socialisterna) har genom att tillskansa sig monopol på kapitalbildning undanröjt i princip alla möjligheter till enskilt sparande. Snacka om en framtid i träldom. Det är inte så avlägset i tiden när svensken ansträngde sig att spara till sin pension och vad tillåter sig banker och liknande institutioner när dom friskt lånar ut pengar till pensionärer som inte tänkt igenom vad det innebär att pantsätta och skuldbelägga sin fasta egendom?
    Skatter och inflationen klarar resten och när den tiden kommer blir det säkert aktuellt att någon annan tvingas betala för begravningen.

    • Per-Olof Persson skriver:

      Problemet är att socialisterna har tagit över nationalekonomin och har monopol på teoribildningen. För 100 år sedan var sparande samma sak som att inte använda resurserna till konsumtion. Utan sparandet kunde det inte existera någon kapitalbildning (investeringar i en större produktionsstruktur).

      Om exempelvis bagaren bakar 10 bröd och konsumerar 1 bröd, så sparar bagaren 9 bröd. Om bagaren ska kunna baka nya bröd måste han använda 8 bröd för att köpa in mjöl, jäst etc.

      Bagaren tänker spara 1 bröd för att senare någon gång i framtiden investera i en större bakugn. När bagaren har sparat tillräckligt många bröd så kan han köpa en större bakugn (investeringar i en större produktionsstruktur). Nu kan bagaren baka 20 bröd istället för 10 bröd.

      Detta resonemang har man ersatt med att bagaren behöver pengar för att kunna investera och att ingen behöver spara för att bagaren ska kunna investera i en ny bakugn. Det räcker att banken skapar helt nya pengar utav ingenting.

      • mats skriver:

        Även om bröd är en vara som snabbt blir inkurant, förstår jag din tanke. Men ditt konstaterande att socialisterna tagit över teoribildningen om ekonomi, betyder rimligen också att sanningssökandet har fått stryka på foten för ideologiproduktion.

        • Per-Olof Persson skriver:

          Vi har inte byteshandel. Men även en penningekonomi är i grunden ett byte av varor och tjänster. Ekonomin är människorna och deras agerande i en miljö av fysiska resurser.

          Keynes blev som 19-åring medlem i Fabian Society. Denna sammanslutning har/hade som mål att på lång sikt införa ett marxistiskt samhälle (de tar dock inte emot revolutionärer). En punkt på dagordningen är att förstöra kapitalismen genom penningproduktionen.

          Ett exempel på socialistisk teoribildning är att Keynes sägs ha motbevisat Says Lag – att utbudet skapar efterfrågan i ekonomin. Men man använder inte de texter som Say skrev, utan hittar på egna versioner om vad Says Lag innebär.

      • Åke Sundström skriver:

        Att ”socialisterna” tagit makten över nationalekonomin är en vinklad och förenklad problembeskrivning. Det är ju i huvudsak kapitalismens förmenta språkrör som försvarar och sprider den funktionssocialism med planekonomiska inslag som i dag är så förhärskande och förödande. .

        Sanna socialister, av svensk 30-talsmodell, skulle aldrig ha accepterat den framtidsimperalism som Anders Borg, Stefan Ingves m fl ägnat sig åt med liv och lust.

        Men, som du helt riktigt noterar: den österrikiska skolan vänder upp och på de teser om sparande och räntepolitik som predikas av flertalet svenska ekonomer, tex av Dagens Industris s k skuggdirektion,med Klas Eklund i täten, som välkomnar en lång period med starkt negativa realräntor.

        Kärnpunkten i österrikarnas mer förnuftiga teoribygge är att betrakta sparandet som välståndets fundament och motor, i motsats till vad dagens förvirrade keynesianer påstår, när allt fokus ligger på kortsiktig efterfrågestabilisering och ingenting på långsiktigt välstånd.

        Problemet är dock inte att mainstram-ekonomerna är korkade, som man kan tro, utan att dom är ohederliga och korrumperade. För regeringar ogillar sparande, d v s långsiktighet, men älskar kortsiktig, lånefinanserad konsumtion – som övervältrar skuldbergens bördor på kommande generationer och lyfter ansvaret från deras egna axlar.

        • mats skriver:

          Slutsatsen av ditt resonemang och mångas samlade observationer, blir att de ekonomer som verkar i en politisk kontext, vilket kanske de flesta gör, inte är mer pålitliga än meteorologer eller journalister.
          Vi skulle lika gärna kunna ha en halvtam sill i ett akvarium och sillen får välja mat från olika behållare. Beroende på vilken behållare sillen väljer kan vi förutspå konjunkturer.

          • Åke Sundström skriver:

            En viktig skillnad mellan meteorologen och ekonomen är dock attt den förstnämnde gör så gott han kan för att vägleda sin publik, fast naturens nyckfullhet kan spela honom stora spratt.

            Ekonomer besparas sådana okontrollerbara felkällor, men gör i stället (med få undantag) sitt bästa för att aktiva vilseleda sina åhörare. Ibland städslade av ett ett stort företag, en bransch eller en fackförening, men oftast i politiska partiers tjänst eller ledband.

            Denna intellektuella prostitution är alla krisers moder.

            Din egen slutsats, att skattesystemet är lånedrivande och sparfientligt stämmer förstås. Också bokföringsprinciperna missgynnar sparandet, dock framför allt på grund av den nya normen att godta s k bokföringsmässiga avskrivningar i stället för kalkylmässiga (real i motsats till nominell kapitalkostnad).

            Dessa regler gör likväl tämligen ringa skada jämfört med Keynes överspelade teorier, ekonomernas genant inkompetenta modellbyggen eller SCB:s ljugande om den faktiska inflationstakten.

            • mats skriver:

              Åke, detta gjorde mig nyfiken.
              ”Också bokföringsprinciperna missgynnar sparandet, dock framför allt på grund av den nya normen att godta s k bokföringsmässiga avskrivningar i stället för kalkylmässiga (real i motsats till nominell kapitalkostnad).”

              Jag förstår orden, tror jag. Men är osäker på betydelsen, konsekvensen, av de olika metoderna.
              Är real kapitalkostnad bokföd med hänsyn till inflation, medan nominell är bokförd till nuvärde, utan hänsyn till inflation?

              Annorlunda uttryckt. Om man premierar sparandet dämpar man inflationen och ökar köpkraften i en och samma åtgärd. Medan när man premierar låneekonomi så ökar man inflationen och urholkar köpkraften?

              Apropå Keynes, hans ekonomiska modeller och ideal känns verkligen som om de är skrivna för ett annat spel än det som spelas. Ungefär som att försöka spela golf och inte veta om att man numera får tacklas på fairway och motståndaren får ha en målvakt vid flaggan. Det är inte längre samma spel.

  4. mats skriver:

    Jag är mycket glad för dina svar, Per-Olof! Dels känner jag en bekräftelse på att jag faktiskt spanat in ett systemfel i hur vår ekonomi styrs, dels har du gett mig bättre förklaringar än de jag själv gått och grubblat över.

    • Samuel af Ugglas skriver:

      Kunde vi tänka oss att få en lika intressant och upplysande diskussion om hur politiker medvetet urholkar värdet på våra pengar. Vad köper hundra kronor idag och vad är egentligen furstliga gager till framför politiker värda och varför tillskansar sig duktiga företagsledare astronomiska summor i ersättning? För att dom inbillar sig eller bedömer pengars värde är ytterst oförutsägligt och riskfyllt?

    • Per-Olof Persson skriver:

      Österrikisk ekonomi handlar om att använda formell logik för att få reda på hur en ekonomi fungerar. Helt sanna premisser används för att härleda sanna slutsatser.

      En helt sann premiss är att det krävs en mänsklig handling. Endast individen kan handla. Individen handlar för att uppnå sitt högst värderade mål. Individen måste ha tillgång till medel (resurser) för att uppnå sitt mål.

      En helt sann premiss är att framtiden är osäker. Vi kan inte förutsäga framtiden. Vi kan således inte göra ekonomiska prognoser för att förutsäga framtiden. Därför används ingen matematik, utan endast verbala texter om hur ekonomin fungerar.

      Det är sparandet i ekonomin som skapar efterfrågan i ekonomin. Produktionen kommer alltid före konsumtionen. Därför måste företagen betala sina utgifter innan det finns försäljningsintäkter. Detta innebär att lönerna betalas ifrån sparandet. Löntagarna kan således konsumera innan det finns försäljningsintäkter.

      Kapitalisterna sparar eftersom de konsumerar mindre än vad de producerar. Kapitalister kan både vara företagsägare och de som sparar på bank.

      Från och med 1950-talet har nationalekonomin slutat använda formell logik. Alla andra ekonomiska inriktningar använder den empiriska metodiken som är anpassad till naturvetenskapen. Men inom vetenskaper som fysik och kemi kan det finnas exakta matematiska samband.

      Exempelvis kan planeter och atomer uppföra sig på ett sätt som gör det möjligt att göra exakta matematiska formler. Inom nationalekonomin beror orsakssambanden på det mänskliga handlandet och det finns därför ingen möjlighet att göra några matematiska formler.

      Människor handlar olika utifrån olika förutsättningar. Det finns således miljontals faktorer som är omöjliga att kvantifiera. Dagens nationalekonomi har gjort verkligheten svårtydd och diffus, vilket en liten elit av socialister var medvetna om.

      • mats skriver:

        Formell logik, det gillar jag!
        ”Kapitalisterna sparar eftersom de konsumerar mindre än vad de producerar.”
        Det där skulle kunna betyda (vara ett exempel på) att de gröna filosoferna har (formellt) fel, när de påstår att vi konsumerar 1,5 jordklot per år. I min värld är det fel eftersom vi, om det var sant, skulle gå i väggen efter 2/3 av ett år och helt dö ut inom några dygn. Men det gör vi inte.

        Vi, människan, skapar resurser ur naturen, vi förbrukar dem inte. Om vi dessutom skapar/sparar mer än vi konsumerar kommer vi att bygga upp resurser, inte göra slut på dem.
        Det nya gröna modeordet för att konfiskera pengar är cirkulär ekonomi. Jag skrev om det i juni. https://www.frihetsportalen.se/2014/06/cirkular-ekonomi/

        Jag är så gammal att jag minns Spara och Slösa från skolan. Men när detta itutades oss småttingar hade alltså nationalekonomerna, exempelvis herr Sträng, redan övergivit konceptet, trots herr Hedlunds reservationer mot att sälja skinnet innan björnen är skjuten.

  5. Åke Sundström skriver:

    En liten utvikning med anledning av dina frågor i går, Mats.

    Vid bokföringsmässiga avskrivningar utgår man från det faktiska (nominella) anskaffningsvärdet. Vid kalkylmässiga avskrivningar utgår man från vad det kostar att återanskaffa den maskin eller bostad man utnyttjar.

    Det senare är den sanna kostnaden. Om du för flera decennier köpte ett hus för en miljon och den summan hade samma köpkraft som 4 miljoner i dag, så är det senare beloppet som utgör den verkliga, reala , inflationsrensade anskaffningskostnaden. När du säljer huset för 4 miljoner, väl underhållet, får du tillbaka det realvärde du en gång satsade, men ingenting mer. Din nominella vinst på 3 miljoner består enbart av inflationsluft.

    Den stora privata vinsten är att boendekostnaden som andel av dina inkomster varit väldigt låg, tack vare att dina inkomster ökat i takt med inflationen. Du har hört till inflationsekonomins vinnare, medan inflationens förlorare varit de som satt in sina besparingar på ett bankkonto och där sett kapitalets reala värde krympa, långsamt men med på sikt förödande resultat. Samma sak med dina pensionspengar som AP-fonderna till stor del försnillat.

    Exemplet illustrerar poängen med samhällsekonomiska analyser (i motsats till företags- eller privatekonomiska): att eliminera effekten av inflation och diskriminerande skatter. Detta synsätt är också det officiellt påbjudna, i direktiven till offentliga utredningar och ämbetsverk. Fast dessa instruktioner kringgås ständigt, ofta på regeringarnas egna initiativ eller via underhandsvinkar. En vanlig metod är att blunda för att skatten på koldioxid innebär en uppenbar diskriminering av fossila bränslen, långt utöver vad en korrekt beräknad miljöavgift kan motivera. Ett ständigt ljugande, med tysta ekonomer som möjliggörare . Även du, vår Brutus, kan vi hälsa Assar Lindbeck, Klas Eklund m fl.

    När företag nöjer sig med – och tillåts – att enbart redovisa sina bokföringsmässiga kapitalkostnader består deras påstådda vinster på liknade sätt till stor del, ofta i huvudsak, av inflationsluft, medan det sanna, reala resultatet i många fall är negativt. Skillnaden blir förstås särskilt märkbar i kapitalkrävande branscher med en hög andel gamla anläggningar, t ex bostäder, kraftverk, stålverk, järnvägar, avloppssystem mm.

    För ca 20 år kunde man studera denna skillnad genom att dåvarande Sydkraft redovisade både sina bokföringsmässiga och kalkylmässiga resultat (det senare i en bilaga) för kraftverket i Barsebäck. En mager vinst i det första fallet, en stor förlust i det andra. Sen insåg ägarna att denna informationen kolliderade med propagandan om kärnkraftens stora samhällsnytta, så nu får man själv försöka räkna ut det kalkylmässiga avskrivningsbehovet och dra egna slutsatser. Som jag för egen del gjorde i skriften ”Kärnkraften har gjort Sverige fattigare”, 2002) där jag kunde visa att investeringen i de 12 reaktorerna varit en ekonomisk katastrof.

    Att de nominella boksluten innebär att sparandet missgynnas är ett faktum, men det allvarliga är att metoden uppmuntrar till felinvesteringar, nu bl a i vindkraft, fossilfri biltrafik och överprissatta bostadsrätter, några nutida varianter av den kärnkraftspolitiska dårskapen.

    Den andra stora nackdelen är en fullständigt godtycklig inkomstomfördelning, när Per Nuders omtalade ”fläskberg” kunnat berika sig på fattigpenionärers och våra barnbarns bekostnad.

    • mats skriver:

      Tack! Ja, jag borde ha tänkt på återanskaffningsvärdet.
      Nu är ju det problematiskt i sig med den rasande snabba tekniska utvecklingen. Om man som företagare ska kalkylera med att spara till en återanskaffning av en maskin om tio år. Då är det nästan garanterat att den nya maskin jag ersätter min gamla med, har helt andra specifikationer än den gamla, Förmodligen med högre kapacitet till ett lägre pris, jämfört med index och med en teknologi jag inte kunde föreställa mig tio år tidigare.

      Förr hade en maskin en teknisk livslängd som var betydligt längre än den ekonomiska. Men idag kan man ofta snopet konstatera att en maskin slutar fungera för att någon liten detalj gått sönder, men att det är dyrare att reparera än att köpa ny maskin.

      Dessa förhållanden talar väl för att det är svårt att hålla fast vid kalkylmässig redovisning? Även om det vore önskvärt ur ekonomisk-politisk synpunkt.

      • Åke Sundström skriver:

        Vad som är en sann kostnad och en sann vinst påverkas ingalunda av de faktorer du nämner. Ditt exempel visar däremot att maskiner i snabbt föränderliga branscher måste avskrivas snabbare än i äldre, mer statiska verksamheter, som kraftverk eller avloppssystem.

        Det är i den senare typen av verksamheter som dagens praxis leder till så stor missvisning, genom att inflationsluft döps om till vinst. De politiskt känsliga ämnen berörs – kärnkraft, klimat, välstånd, tillväxt, framtidsimperialism – är i varje en av anledningarna till maktens manipulerande med bokföringsprinciperna och med riksdagens egna riktlinjer för samhällsekonomiska analyser.

        Korruption och rättsröta så det stänker om det. En parallell till SCB:s fifflande med inflationsstatistiken, det inser du rimligen, låt vara att bokslutstrixandet som förvandlar svart till vitt är något svårare att genomskåda.

Kommentarer inaktiverade.