Lisa Margonelli på Slate, har skrivit en artikel som jag inte blir riktigt klok på. I synnerhet som tipset kommer från Heartland Institue i deras veckobrev. Den är skriven inom ett nätverk som heter Future Tense, där organisationerna Slate, New America och Arizona state University ingår. Tillsammans har de mycket pengar och många medarbetare som verkar för att påverka policys och politik. Dessa organisationer är helt uppslukade av tron på en kommande klimatapokalyps.
Margonelli sågar helt korrekt analogier mellan diet med lågt intag av kolhydrater och ett samhälle med låg användning av kolväten. Hon anger flera goda skäl för varför det inte blir rätt. Ett är att det är lika dåligt att låna analogi från bantningshysteri som att låna analogier från andra områden. Klimat på steroider, ett Manhattanprojekt för att rädda klimatet, krig mot klimathotet, är exempel på sådana som använts utan att få stort genomslag.
Ett annat skäl hon anger är att med analogin med diet får man det att framstå som om det är den enskildes ansvar att rädda klimatet. Hon inser att vi behöver energi, massor av energi, för att utveckla våra samhällen. Inte minst behövs mer tillgång till energi i u-länder. Hon propagerar för mer energi till luftkonditionering, något hon menar är helt avgörande för ökad produktivitet i de varma länder som ofta är u-länder.
Hon redovisar ingen insikt om att kolvätesvält för vår energiproduktion kan leda till koldioxidsvält för våra odlade grödor, vilket kan leda till både kolhydrat- och proteinsvält för människorna. Hon redovisar ingen insikt om att klimatmodellerna inte lyckats beskriva verkligheten på ett tillfredsställande sätt. Hon gör inga reflektioner kring huruvida det finns någon vetenskaplig grund för profetiorna om ett klimathot. Det enda hon kritiserar är propagandaspråket och den politiska målbilden.
Kanske är det här hon hamnar snett. Hon verkar vilja tvinga fram energieffektiva lösningar, inte tvinga dem på privatpersoner, utan tvinga dem att uppfinnas. Därför vill hon stärka staten. Nu börjar det närma sig fascism på riktigt. När hon går på djupet och ska förklara varför low carbon är dåligt, men statlig energieffektivisering är bra så verkar hon utgå ifrån att klimathotet ändå är verkligt, bara på lite längre sikt. Hur kan man tänka så? Det konstigaste av allt kanske är att Heartland Institute lyfter fram artikeln som ett exempel på bra upplysning mot klimathotet. Har de bara läst första stycket?
RSS – inlägg
Den som inte upplevt fascistliknande villkor kan nog inte sätta sig in i vad det innebär…
Så tilltron på en stark stat kan därför bli ett hopp för en del…
Att det kan ge precis motsatt effekt fattar nog inte den som inte varit med….
Hjulet måste uppfinnas gång på gång, du vet…
Om man har ett budskap som något ändrar riktningen på den dominerande tänkandet, kan man inte börja med säga att ni tänker fel, det är tvärtom, då når man aldrig fram.
Jag uppfattar resonemanget om att stärka staterna inte gäller oss i väst med starka stater, utan utvecklingsländer där staten är för svag för att få en så för oss självklar sak som eldistribution att fungera kontinuerligt och över tid. Av det följer att det måste finnas en viss nivå på ekonomin, så att betalningsförmåga finns, att förbrukare finns, att äganderätt till investeringar kan försvaras för alla och inte bara för dem med pengar. Om den befintliga statens institutioner inte förmår garantera detta är den för svag, därav följer att staten måste stärkas.
Det är en välvillig tolkning. Är det så hon avsett så kan det accepteras. Staten måste vara tillräckligt stark för att upprätthålla de lagar som skyddar äganderätten. Därmed finns en stabilitet som befrämjar investeringar i infrastruktur.
Man har ju sett en del hemska exempel på elinfrastruktur och elinstallationer som liknar skatbon, även i sydeuropa. Leveranssäkerheten och möjlig utbyggnad (tillgänglighet, kapacitetshöjning) måste vara begränsad på dessa ställen.