Överskottsmål

I Sverige vill Magdalena Andersson överge överskottsmålet för statens finanser. Det är gott och väl att hon inte vill övertaxera svenska folket, även om jag inte tror att just det är hennes drivkraft. Problemet är att hon istället är beredd att skuldsätta svenska folket. Som en av hennes partikamrater och företrädare på ministerposten sagt, ”den som är satt i skuld är icke fri.”

I Österrike har regeringen beslutat låta en regional bank, Hypo Alpo-Adria Bank International, gå i konkurs. Den som förlorar mest pengar i konkursen på 7,6 miljarder euro, är regionen Carinthia som ställt ut delstatsobligationer som säkerhet. Här riskerar med andra ord en region, en delstat i ett av medlemsländerna i hjärtat av EU att gå i konkurs.

ECB har bestämt sig för att härma amerikanska Fed och trycka mer pengar utan att ha motsvarande värde i kassakistan, så kallad quantitative easing. Experterna, vad nu det egentligen är för slags folk, säger att det kommer att misslyckas. Dels för att Europa inte har egen olja för att hålla verksamheten igång med inhemsk energi. Dels för att samma bedrägeri inte kan lyckas två gånger i rad.

Eller med Abraham Lincolns ord. You can fool some of the people all of the time, and all of the people some of the time, but you can not fool all of the people all of the time.

I bästa fall är det en lång ökenvandring som väntar europeisk ekonomi. I sämsta fall är det en malign cancer som infekterat hela organismen.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Överskottsmål

  1. Åke Sundström skriver:

    – Eller snarare både och: svårartad cancer plus lång ökenvandring. Tumören är dock inte malign, ”bara” välståndsförstörande, vilket betyder att botande kurer finns att tillgå, för den som har hederliga avsikter med kurerandet. Problemet är att Europas och Sveriges styresmän med öppna ögon ordinerar sockerpiller och framtidsimperalism i stället för radikal kirurgi.

    Men återigen: även om det demokratiska ansvaret vilar på våra politiker, så finns det anledning att fokusera på möjliggörarna, alla de ”experter” som i åtta år hållit storskojarduon Reinfeldt & Borg om ryggen och utan protester svalt alla de billiga trix som hållit föreställningen igång. T ex fifflet med budgettaket, BNP-statistiken och nu senast talet om en förment hotfull deflation – trots att inflationstakten just nu är 4-5 ggr högre än vad SCB påstår. Inte 1 procent utan 4-5 procent.

    Dessvärre är sanningen ganska lätta att dölja med hjälp av enkla definitionsknep. Som att göra gällande att KPI (konsumentprisindex) är ett mått på den verkliga inflationstakten. En fräck bluff, som alla seriösa ekonomer och statistiker vet, medan de likväl tittar bort för att inte drabbas av de många olika former av repressalier som makthavarna har att tillgå.

    Sant dock, att dessa mjukryggade rådgivare teg även på mäster Perssons tid, föredömligt neutrala i förhållande till de politiska blocken. Skamlöst svekfulla bara mot sina egentliga uppdragsgivarna, skattebetalarna.

    Och om det nu skall vara någon tröst, så ser vi samma mönster även i USA, som dock inte har en lika korrumperad intelligentia. FED:s QE-politik är hårt kritisererad på hemmaplan, men kopieras nu av ECB, medan tyska riksbankens välrenommerade hårdvalutapolitik torpederas av Frau Menkel, som i stället väljer att prioritera det storpolitiska spelet. Den svenska forskarelitens bidrag till den kollektiva västerländska dårskapen är att belöna en annan falsk profet, Paul Krugman, med ett pris till Alfred Nobels nersolkade minne.

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Det är efterlängtat Åke att Du berör inflationen i Sverige men hur får vi fram de korrekta siffrorna?
    Med all den samlade kunskap som finns och de enorma databehandlingskrafter som står till rådighet borde måttet på den förödande inflationen vara lika lätt avläsbar som en vanlig termometer. Alla vilseledande uppgifter vid sidan om skulle betraktas som rena lögner och rendera fängelsestraff! Naivt, kanske det, men vi kan kanske koppla papperslapparna man kallar för ”pengar” till guldet igen! Vore intressant, eller hur?

  3. Åke Sundström skriver:

    Jo, de politiskt styrda pappersvalutorna bör ersättas av en återgång antingen till guldmyntfoten eller till orubbliga regler för penningmängdens ökningstakt, det styrmedel som gjorde D-marken till en så stark och stabil valuta.

    Sant också att den faktiska svenska inflationen är ganska lätt att upptäcka. Men läsförmågan även bland högutbildade avtar med en frågas politiska ”känslighet”. Få ting är mer tabu att ifrågasätta påståendet att SCB:s konsumentprisindex (KPI) mäter inflationstakten.

    Men vad SCB mäter är den SYNLIGA inflationen, d v s prisutvecklingen i den halva av Sveriges ekonomi som styrs av fria marknader, utan statlig inblandning: kläder, möbler, bilar, resor, TV-apparater mm. Om dessa delmarknader finns relevanta och tillförlitliga uppgifter.

    Vad som händer på den planekonomiskan halvan har vi däremot ingen aning om – bortsett från att det i slutänden är skattebetalarna (dagens och framtidens) som står för notan. Det finns inga prislappar om vad daghemmet eller sjukbesöket i realiteten kostar. Och när lägenhetshyrorna styrs av staten trollar man bort den normala, marknadsmässiga hyran, den som ger det sanna svaret på frågan om den verkliga inflationen i den tunga bosektorn.

    Det är ju också i de planekonomiska sektorerna som kostnadsutvecklingen är allra snabbast, på grund av ett större inslag av arbetskraft, t ex i vårdsektorn, i skolväsendet och i byggsektorn.
    Och även om det går att få fram mer tillförlitlig prisstatistik, med eller utan dataprogram, så är detta i praktiken högst ovälkommet. Det finns nämligen en (tämligen okänd) överenskommelse om att KPI:s viktigaste funktion skall vara räkna ut industriarbetarens synliga reallön, det mått som styr de årliga dusterna mellan parterna på arbetsmarknaden.

    Inflationsbegreppet används alltså i en mycket speciell och inskränkt betydelse, i strid med den vetenskapliga definitionen. Ett korrekt inflationsmått utgår från priser satta på en fri marknad och utan hänsyn till politiska interventioner av olika slag (priskontroller, subventioner, straffskatter mm). De berörda experterna begär tjänstefel genom att avstå från att informera väljarna om den mycket stora skillnaden mellan den SANNA inflationstakten och SCB:s maktlojala omtolkning.

    Lägg märke till att det handlar om en till synes obetydlig begreppsglidning: den synliga inflationen påstår vara den sanna inflationen. Att detta vilseledande fortsätter måste skrivas på det tigande ekonomskråets skuldkonto.

    Med korrekta inflationsberäkningar avslöjas också de stora felkällorna i BNP-statistiken, den som påstås mäta välståndsutvecklingen. Sverige påminner om gamla Sovjet, som redovisade en imponerande BNP-tillväxt ända fram till det plötsliga sammanbrottet. Vårt eget korthus kollapsar inte lika dramatiskt, förstås, men det blir plågsamt nog ändå. Och nomenklaturan gör sitt bästa för att via övervältrandet av kostnader på framtida generationer hinna avgå innan konkursboet avslöjas.

Kommentarer inaktiverade.