Furstendömenas Europa

Europa har i årtusenden drabbats av krig. Man kan i vart fall få det intrycket när man tittar på historien i den komprimerade form vi ser den från vår dagshorisont. Efter andra världskriget var européerna, efter två stora krig tätt på varandra, hjärtligt trötta på krig. Så man försökte sig på en ny lösning, Kol- och stålunionen som så småningom blev Europeiska Gemenskaperna och numera Europeiska Unionen.

Detta projekt är dock till alla delar ett uppifrån och ner toppstyrt projekt. Även om det kan sägas att folket gett sitt gillande till att man försöker lösa Europas olikheter och tvister på ett fredligt och lagbundet sätt, så är EU inget folkligt projekt. Inte i något av medlemsländerna.

Om man istället ser till historien och bortom krigen, så fungerade Europa under långa perioder och till stora delar som konkurrerande furstendömen. Demokrati var det inte tal om men vissa viktiga friheter fanns för det mesta. En av dessa var möjligheten att flytta, att byta herre om den furste som styrde inte var rättvis eller tillräckligt framsynt.

Det gjorde att vetenskap, hantverk och konst spreds runt i Europa med flyttande begåvningar. Goda furstendömen blomstrade, dåliga förföll. Att vissa furstar sökte genvägar till rikedomar, överbeskattade sina invånare eller startade krig med grannarna, hör också till bilden. Men européerna var faktiskt vana att träffa varandra, byta grannar eller herrar, även om de flesta blev kvar på plats. Därför är exempelvis bayrare mitt i Europa just bayrare och inte i första hand tyskar.

Det som gäller i Europas mitt gäller också i dess utkanter, sicilianare, katalaner, bretoner, skottar och värmlänningar är alla just det i första hand. Kanske hade det europeiska projektet fått ett större folkligt stöd om det byggt på de gamla regionerna. Ett Europa med några få tydliga grundläggande rättigheter, respekt för äganderätten, fri flytträtt, fri arbetsrätt. Ett ramverk, kanske ännu enklare och tydligare än det amerikanska.

Däremellan alltså lokala bestämmelser och konkurrens mellan regionerna, deras produktions- och livsvillkor. Med andra ord ett stort hands-off för den överstatliga ordningen och istället ett stort lokalt inflytande där även formerna för demokratin kan variera. Det som utvecklas bäst blir till inspiration för de andra regionerna. Legitimiteten för fredligt utbyte av idéer och kunskap skulle vara stort.

 

P.S. Efter tips från Göran kan rekommenderas ett annat perspektiv på Europas moderna historia, skrivet av Timothy Snyder, http://www.dn.se/kultur-noje/det-ryska-kriget-som-ska-skilja-ukraina-fran-europa-1/
Han skriver dock från ett brittiskt perspektiv, den enda europeiska kolonialmakt som inte förlorade första världskriget. En nation som inte heller i särskilt hög grad varit en del av furstendömenas Europa. D.S.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Furstendömenas Europa

  1. Anders Rydén skriver:

    Det jag gav mitt gillande till, när jag röstade för EU var subsidiaritetsprincipen, den fick jag inte.
    Finns det något sätt att få tillbaks min röst?

    • mats skriver:

      Det var ett avgörande löfte även för min del. Jag ville få prövat vad subsidiaritetsprincipen var värd. Så jag motionerade till alla nivåer inom centerpartier (där jag då var medlem) att vi skulle fatta lokala beslut om att tillåta försäljning av måltidsdryckerna öl och vin i matbutiker.
      Detta väckte ett ramaskri i partiet och jag blev känd som spritmotionären eller mannen med spritmotionen. Ingen enda centerpartist ville förstå att vi omedelbart efter inträdet måste få prövat vad den lokala beslutsrätten var värd.
      Genom inte fatta ett enda politiskt beslut med hänvisning till subsidiaritetsprincipen talade vi indirekt om att den kunde vi klara oss utan. Detta ser jag som en av de viktiga förklaringarna till den togs bort.

      Den monumentala fegheten i centern för frihetens försvar fick mig ganska snart att lämna partiet.

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    ”Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed”.
    Är inte möjligtvis ”subsidiaritetsprincipen” ett floskelbegrepp som håller korrupta folkförförare vid liv som inbillar sig att dom kan träda i befolkningens ställe?

    • Anders Rydén skriver:

      ”Do not imagine that there is any bird more easily caught by decoy, nor any fish sooner fixed on the hook by wormy bait, than are all these poor fools neatly tricked into servitude by the slightest feather passed, so to speak, before their mouths. Truly it is a marvelous thing that they let themselves be caught so quickly at the slightest tickling of their fancy. Plays, farces, spectacles, gladiators, strange beasts, medals, pictures, and other such opiates, these were for ancient peoples the bait toward slavery, the price of their liberty, the instruments of tyranny. By these practices and enticements the ancient dictators so successfully lulled their subjects under the yoke, that the stupefied peoples, fascinated by the pastimes and vain pleasures flashed before their eyes, learned subservience as naïvely, but not so creditably, as little children learn to read by looking at bright picture books.”

  3. dolf skriver:

    Är inte möjligtvis ”subsidiaritetsprincipen” ett floskelbegrepp …?

    Njae, den kanske används som ett floskelbegrepp av politiker, ungefär som ”solidaritet” och ”ansvar”, men begreppen är i sig själva knappast floskler. De är snarare tvärtom viktiga grundläggande begrepp som behöver avfloskeliseras. Jag tog bland annat upp subsidiaritetsprincipen i Fascism, anonym fascism och svensk riksdag | Genusdebatten, då jag anser att den är avgörande för ett äkta ”demokratiskt” (floskel) samhälle. En äkta demokrati byggs inte uppifrån och ned (som är fallet i dagens samhälle, därför som jag kallar ”demokrati” för floskel), utan måste byggas nedifrån och upp, det vill säga, just enligt subsidiaritetsprincipen.

  4. Sture Åström skriver:

    Den viktigaste förutsättningen för framåtskridande är konkurrens bland fria kreatörer. Det är också demokratins grundtanke. Olika idéer skall konkurrera om väljarnas förtroende. MEN, det fungerar inte sedan väljarnas representanter bildat ett eget skrå med samma idéer för alla.

    Samtidigt vet vi att demokrati inte fungerar beträffande ekonomi. Det fria näringslivet består av små diktaturer, där den chef som haft bäst förmåga att förstå kundernas preferenser och produktionens förutsättningar vinner i konkurrensen, så länge marknaden är fri.

    Efter Napoleon-krigen var befolkningarna också krigströtta. I Tyskland drev många ”enhetstanken”. Alla de 41 furstendömena och de fyra Fria Hansastäderna borde gå samman i en ”tysk” stat, bl.a. för att inte tyskar från olika håll skulle hamna på olika sidor i krigen. Men den berömde Göthe protesterade omkring 1820 (om jag minns rätt).

    Han jämförde Tyskland och Frankrike: Många små furstendömen mot en centralstyrd stat med en enhetlig administration. Utan tvekan var Tyskland mer framgångsrikt med fler ”stora” författare, kompositörer och industrialister. Varför då ?

    Småfurstarna var visserligen enväldiga, men om underståtarna inte gillade styret flyttade de. Det var aldrig långt till ett annat furstendöme. De genier, som behövde stöd för sina idéer, gick till sin furste för att få pengar. Fick han nej, kunde han gå till grannfursten. Han hittade alltid någon som insåg genialiteten och satsade. Furstarna var intresserade dels av prestige, att få berömda författare och kompositörer i sitt hov, och dels av ekonomi, att se industrier växa fram med ökad skattebas.

    I Frankrike fanns bara en furste att fråga. Ett första nej, blev ett definitivt nej. Konkurrensen var för dålig.

    I Sverige insåg man detta 1809, då den första demokratiska grundlagen formulerades. Kommunerna skulle vara oavhängiga av varandra och av staten. De skulle konkurrera med varandra. I namn av ”rättvisa” har det eliminerats i de flesta praktiska avseenden.

  5. Nils Lundgren skriver:

    Jag vill bara hänvisa till mitt bidrag till boken Överlever euron?. Uppsatsen har titeln ”EU och euron – en institutionell analys” och slutar med följande ord. ”Argumentet för ett Europa präglat av subsidiaritet och institutionell konkurrens är inte bara ett demokratiskt krav på närhet mellan väljare och förtroendevalda eller ett kulturellt krav på respekt för nationella kulturers särart. Argumentet är också att det i en politisk kultur präglad av stora välfärdsstater krävs subsidiaritet och institutionell konkurrens mellan länder för att upprätthålla ekonomisk tillväxt och nyskapande kultur.

    Ett federalt och centraliserat EU går helt på tvärs mot den politiska ordning som har dominerat Europas utveckling under 2 500 år och skapat den framgångsrika kultur vi kallar europeisk. Från antikens Grekland via renässansens Norditalien till den nya tidens Västeuropa har politisk decentralisering och institutionell konkurrens främjat frihet, kreativitet och ekonomisk tillväxt. Sett i detta ljus framstår EU:s nuvarande utveckling som ett hot mot Europas framtid.

    Så låt mig avsluta denna uppsats med ett citat från den ledande företrädaren för forskningen på området institutionell ekonomi, Douglas North, ett citat där han sammanfattar sina slutsatser om varför Västeuropa kom att dominera världen ekonomiskt, politiskt och kulturellt från 1600-talet:
    ”Det var de dynamiska konsekvenserna av konkurrensen mellan fragmenterade politiska enheter som resulterade i en utpräglat kreativ miljö … Det var just frånvaron av en storskalig politisk och ekonomisk ordning som skapade den nödvändiga miljön för ekonomisk tillväxt och ytterst för mänsklig frihet.” (Sid 22 i North, D (1998), “The Rise of the Western World” Political Competition, Innovation and Growth; a Historical Analysis, red P Bernholz och R Vaubel, Berlin, Springer).

    • mats skriver:

      Tack, det är värdefullt att få bekräftat dessa tankar även från annat håll och av personer insatta i saken. Jag visste redan på förhand att jag inte är först eller ensam om dessa tankar, men ville informera bloggens läsare om en annan syn på Europas historia och EUs roll i nuvarande process.

  6. Åke Sundström skriver:

    Sant att ”dagens EU är ett hot mot Europas framtid”. Men varför levde du inte som du lär? Som toppnamn för Junilistan gav du sken av att vara kritisk mot EU, men det visade sig vara tomma ord. Sällan har ett politiskt parti så tydligt bedragit sina väljare. Med ett totalfiasko i efterföljande val som resultat. Du/ni struntade i de ideal som North nämner och som en gång gjorde Europa rikt: ”frånvaro av storskalig politik” och ”fragmenterade enheter som skapar en kreativ miljö”. Vad kan vara mer storskaligt, homogent och framstegsfientligt än dagens genomkorrumperade Bryssel-union?

    Jag kan inte heller påminna mig att du och dina partikamrater protesterade mot de många lögnerna i den s k konsekvensutredning som föregick folkomröstningen 1994 och som berövade det valet dess demokratiska legitimitet. Men välkommen ombord om du nu sent omsider menar allvar med ditt EU-motstånd. Beskriv i så fall EU i de svarta färger som är motiverade, som ett fattigdomsmaskineri utan reell demokratisk förankring. Det Europa som North talar om återskapas bäst genom att EU ersätts av ett frihandelsavtal av EFTA-modell. Och gärna också av en valutaunion, dock skött på samma ansvarsfulla sätt som den tyska D-marken. Först då kan den kreativa miljön återuppstå.

Kommentarer inaktiverade.