Poletten i boetten

Nu trillade den ner! Jag tyckte B-J Bjurlings citat ur Jan Mårtenssons memoarer var så viktigt att jag knycker hela citatet (längst ner) och lägger till lite egna funderingar. Rubriken är vald med omsorg. För citatet fyllde en lucka i min kunskap som jag gått och funderat på, men inte fått någon rätsida på.

Bakgrunden är att jag redan förstått hur sossarna tidigt kommit att omfamna naturen som ett redskap (läs: strategiskt långsiktigt, funktionssocialism) att tillskansa sig makt över hela samhället, helst total makt. Med naturen avser jag samtliga aspekter av naturen, upplevelsen, jordbruket, skogen, vattnet, djuren växterna, vinden, vädret, klimatet etc. Mycket av denna inställning finns redovisat i Gunnar Wiktorssons bok Den grundlagsskyddade myten, som handlar om hur sossarna ”konstruerade” allemansrätten som sedvanerätt.

Wiktorsson redovisar tydliga kopplingar från Hjalmar BrantingAxel HägerströmCarl LindhagenAdolf ÅströmGustaf MöllerPer Albin Hansson, Östen UndénGunnar Carlesjö, Nils Horney, David Cronsioe, Dag Hammarskjöld, Tage ErlanderGunnar Adler Karlsson och fram till Ingvar Carlsson.

Mårtensson lägger till sig själv och kopplar ihop sig med Hans Palmstierna, Erik Dahmén, Georg Borgström, Rolf EdbergIngemund Bengtsson  och Erlander än igen.

Några skuggor återstår att tilldela rätt plats i översikten. Svante ArrheniusGösta WalinBert Bolin och Olof Palme. Inom parentes kan vi nämna Göran Persson och Stefan Edman som tillskyndare av samma politik. Bert Bolin var som de flesta vet meteorolog, det vill säga ”klimatforskare”, och kompis med Olof Palme. Bolin blev IPCCs förste ordförande. Nu finns åter en svensk sosse högt placerad i FN, Jan Eliasson.

Här finns alla (nästan) prickarna. Det är bara att koppla ihop dem via skolor, arbetsplatser, uppdrag, äktenskap med mera. Jo, jag lovar, kopplingarna finns där. Över alltihopa lyser SAP. De här människorna har under hundra år planerat, konspirerat, att med naturen som motiv, eller gisslan, skapa sig total, ibland totalitär, makt över det svenska samhället. Efter Dag Hammarskjölds död i Ndola såg de snabbt chansen att flytta fram positionerna i FN, med internationella sympatier för den svenska sorgen över den stupade FN-generalen.

Nils Horney var journalist på Socialdemokraten och stod bakom axeln på Per Albin Hansson utanför Riksdagshuset den 22 april 1917 när denne höll tal inför strejkande arbetare vid hungerkravallerna i Stockholm. Horney var propagandahjärnan bakom tillkomsten av allemansrätten. Det finns noterat att han signerat massor av artiklar i Socialdemokraten. Inga artiklar utom denna lilla betraktelse över skogspromenader står att finna. Men jag hittar inget om honom personligen. Inte födelseort, födelseår eller någon bild eller släktskap. Var han släkt med den i andra världskrigets slutskede av danska motståndsrörelsen mördade spionen Jane Horney? Den svenska wikipediasidan är raderad.

Flera av Naturskyddsföreningens ordförande har haft nära band med socialdemokratin. Ett exempel, 1948 får SNFs tidigare ordförande, Sten Selander och Dag Hammarskjöld pengar från flera håll för att göra reservat av Aktse fjällgård. SNF berömmer sig ständigt genom åren av att de jobbar för att konservera natur. Det vill säga lägga beslag på den så att dess ägare inte längre kan nyttja den för eget bruk.

När man funderar över vilka krafter som påskyndar urbaniseringen och landsbygdens avfolkning, kanske man borde ägna en tanke åt, göra en översyn av, hur socialdemokratisk konfiskationspolitik påverkat möjligheterna att sköta sitt eget i frihet på landsbygden. En sådan undersökning bör inkludera hur den socialdemokratiska politiken även snöpt tankefriheten och initiativkraften, inte bara på landsbygden, utan i hela landet.

Frågan dyker osökt upp, är miljöpartiet ett socialdemokratiskt påfund för att locka väljare från vänsterpartiet, som i kärnkraftmotståndet fått nya vänner? Dessutom skulle man med tre vänsterpartier med olika profil kunna skapa en illusion av den valfrihet och konkurrens som även väljarmarknaden ofta frågar efter.

///

Några citat från Jan Mårtenssons memoarer, kapitlet som bär den geniala rubriken ”Snöbollen som blev en lavin”. Kapitlet handlar om när han organiserade FN:s miljövårdskonferens 1972.

”För med någon överdrift ”fanns inte” miljöproblemen i slutet av sextiotalet. …

Och experter som Hans Palmstierna, Erik Dahmén, Georg Borgström, Rolf Edberg och andra varnade för konsekvenserna av en okontrollerad och ohämmad exploatering av jordens resurser. …

Man hade ännu inte fått klart för sig att naturtillgångar inte är outtömliga och att inte, som i nationalekonomins läroböcker, vatten och luft var ”fria nyttigheter”. Men personer som Inga Thorsson och inte minst Sverker Åström hade uppmärksammat farorna. Han tog initiativ till att ärendet togs upp i FN 1967 där frågan drevs med skicklighet och engagemang. …

I likhet med vad som gällde för de flesta vid den tiden hade jag mycket begränsade kunskaper om miljö och miljöfaror. …

På mitt nya tjänsterum på jordbruksdepartementet satt jag som sakkunnig, förmodligen en av de minst sakkunniga som funnits i departementet. …

Jag drog upp riktlinjerna för verksamheten och föreslog för Ingemund att vi borde inrätta en nationalkommitté. Då skulle vi slå flera flugor i en smäll. ,,, Med rätt sammansättning skulle vi också ”infiltrera” det svenska etablissemanget med kunskap om miljöfrågans betydelse, understryka vikten av att alla spelare tog sitt ansvar. Och , vilket inte var oviktigt ur politisk synpunkt, vi skulle få en positiv ”gisslan”. ”Hela Sverige” hade varit med om att fatta besluten. Ingemund godkände tankarna och en nationalkommitté sattes upp. Tage Erlander blev ordförande med Ingemund som vice. Sedan ingick representanter för hela samhället efter gammalt korporativistiskt mönster…

(…) Kunde man fånga in deras (NGO-ernas) engagemang på ett konstruktivt sätt skulle mycket vara vunnet för miljöfrågorna.

Ett viktigt avsnitt (Av FN-konferensens rekommendationer) gällde vatten och luftföroreningar. I ett annat togs naturresurser upp med rekommendationer om bl.a jordbruk, skogar, genetiska resurser, vatten och energi. …

Sammanfattningsvis identifierades alltså problemen och sattes på den internationella kartan. Lösningar formulerades och kompassriktningen mot framtiden lades fast. …

Via massmedia och NGO:s spreds den nya insikten om miljö och miljöfaror som en konstruktiv gräsbrand över världen. Den skulle driva politiker och beslutsfattare framför sig… (…) Miljön är nu en av FN:s viktigaste uppgifter… (…)

FN är instrumentet, medlemsstaterna måste utnyttja det.

Vi måste analysera och revidera samhällets mål och medel

när det gäller resursfördelning. Vi behöver helt enkelt en ny ekonomisk teori. (…)

Miljöfrågorna (…) rörde (…) ytterst våra möjligheter till global överlevnad.”

(Jan Mårtensson – Att kyssa ett träd)

Det här inlägget postades i Äganderätt, Klimatbluffen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

26 kommentarer till Poletten i boetten

  1. B-J Bjurling skriver:

    Här saknas pusselbiten Maurice Strong. Det där sista i mitt citat, om att vi behöver en ny ekonomisk teori, kommer egentligen från Strong, Mårtensson refererar här ett samtal han hade med Strong på UNEPs kontor i Nairobi.

    Ett ytterligare stycke från Mårtenssons ”Att kyssa ett träd”:
    ”Maurice Strong, då chef för Kanadas biståndsorgan CIDA, blev FN-konferensens generalsekreterare. En förmögen affärsman med idealistisk livssyn som ville göra en internationell insats. Det skulle han fortsätta med, bl.a. som ansvarig för miljökonferensen i Rio de Janeiro 1992 då FN antog Agenda 21.
    Den ursprunglige generalsekreteraren för Stockholm, en schwizare, hade befunnits för kort i rocken och Olof Palme hade ingripit och via dramatiska samtal hos Sverker Åström i New York med Pierre Trudeau, då kanadensisk premiärminister, fått Strong ombord.”

    Sedan kan man gå till Jacob Nordangårds avhandling Ordo ab chao, och klippa en alternativ redogörelse:

    ”Stora delar av agendan på konferensen hade sitt ursprung på Aspen Institute som genom och tillsammans med den av Joseph E. Slater skapade International institute of environmental affairs (IIEA) drog upp en betydande del av riktlinjerna för konferensen. (…) Enligt Hyman hade Slater tidigare, under sin tid på Ford Foundations, arbetat ”i tysthet” med Sverker Åström som var den som väckte frågan om en miljökonferens i FN:s generalförsamling 1968. En av Slaters vänner och senare styrelsemedlemmen, Maurice Strong, utsågs till generalsekreterare för miljökonferensen (med Thomas W. Wilson som personlig konsult) och gav som sådan IIEA uppdraget att producera ett intellektuellt ramverk till konferensen.” (s. 86-87)
    ”UNEP
    Förenta Nationernas miljöprogram, UNEP, bildades efter Stockholmskonferensen om den mänskliga miljön (UNHCE) 1972. Organisationen säger sig utgöra ”en katalysator, förespråkare, utbildare och handledare för att främja ett förnuftigt utnyttjande och en hållbar utveckling av den globala miljön”. Idén om UNEP hade utvecklats av Aspen Institutes miljöprogram vilka hade haft sjösättandet av organisationen som mål. Första UNEP-chefen var Maurice Strong, följd av Mostafa Tolba. Båda dessa var medlemmar av såväl Aspen Institute som Romklubben.” (s 67-68)

    ”Redan 1974 uttalade sig den svenska socialdemokratiska statsministern Olof Palme i Svenska Dagbladet där han menade att ett förändrat klimat skulle utgöra det största hotet år 2000. Palme och den svenska politiska ledningen hade samarbetat tätt med Maurice Strong under planläggandet av Stockholmskonferensen 1972. Dessutom var kontakterna goda med Bert Bolin som 1975 skrev en rapport om klimatet åt den svenska regeringen.” (s 106)

    ”UNEP, WMO och IESU hade tidigare samma år (1975), inom ramarna för det gemensamt sponsrade World Climate Program, arrangerat en första konferens i Villach i Österrike. Enligt Spencer Weart hade UNEP:s inflytelserika generaldirektör Mostafa Tolba (Som hade tagit över efter Maurice Strong och medlem av såväl Aspen Institute, Romklubben och IIED) varit synnerligen angelägen om att få till stånd dessa med målet att förse världens nationer med vägledning i CO2-frågan.” (s.108)

    Ur Maurice Strongs (engelska) Wikipediaartikel: Som ordförande för UNEP sammankallade Strong den första internationella expertkonferensen om klimatförändringar.

    • mats skriver:

      Mycket att ta in. Det är många som pekat ut Strong som en viktig spindel i det internationella nätet, i princip inklusive han själv. Palmes samtal med Trudeau var obekant för mig. Han hyllades vid den här tiden, med bla. vietnamkriget, som en Nordamerikansk frälsare. Vilket han dock inte var.

  2. B-J Bjurling skriver:

    Tilläggas kan att handledare för Nordangårds avhandling lär (enligt Linnér) ha varit Jonas Anshelm. Denne Anshelm har skrivit en avhandling ”Socialdemokraterna och miljöfrågan” (Symposion, 1995)
    … som säkert kan vara mycket intressant. Jag har inte läst något av Anshelm, av nätet att döma tycks han vara övertygad om den kommande klimatkatastrofen, men hans publikationslista uppvisar många intressanta titlar.
    För den som vill läsa mera om de tidsströmningar som präglade 1960- och 1970-talet, och något om socialdemokratin, kan jag dock tipsa om en d-uppsats av Rune Wettström, om ”Rolf Edberg”, som finns som pdf på nätet.

    • mats skriver:

      Värt att kolla upp Anshelm. Karlstad Universitet delar varje år ut ett miljöpris i Edbergs namn.
      Vi verkar i alla händelser vara ense om att svenska socialdemokrater har mycket på sitt samvete när det gäller gisslantagan av naturen.

      • B-J Bjurling skriver:

        Några ytterligare relaterade artiklar:
        ”Allemansrätten – anarkirätten” del 1-10, Med observera, Klas Sandell, som en av huvudpersonerna.
        I kommentarer till ”Färgblindhet 1”
        http://www.frihetsportalen.se/2012/10/fargblindhet-1/
        …diskuterade jag Sverker Sörlin, och påpekade sambandet mellan Sörlin och Klas Sandell.
        Och nyligen, i Polly Higgins 3, påpekade jag att Sörlin ingår i det nymalthusianska nätverket, som tillsammans med världens ledande domedagsprofeter; Rockström, Hansen, Schellnhuber, Crutzen m.fl. driver på om politiska åtgärder för planetära gränsvärden.

        • mats skriver:

          Då är du inne på nutid, kan vi väl säga. Med det tror jag att vi redovisat mer om detta än vad MSM vill ska komma fram.
          Kan tillägga att ansvarig i flera år för edbergsstiftelsen http://edbergstiftelsen.se var (är? de visar ingen information om kansli eller styrelse) SNFs förre ordförande, Mikael Karlsson.
          Man kan också notera att det blir många från det sossetyngda Värmland i vår persongenomgång.

          Skummade lite i Wettsröms avhandling om Edberg och det föreföll vara mindre vetenskap och analys, till förmån för en hyllning från en värmlänning till en annan.

          • Samuel af Ugglas skriver:

            Mikael Karlsson är enligt mina källor den mest renläriga kommunisten vi har i riket. Huruvida han ämnar tillämpa stalinmetoder framgent blir intressant. För tillfället är ju inte motståndet mot dessa moderna kommunister imponerande!

            • mats skriver:

              Exakt vad han kallar sig politiskt vet jag inte. Men han har ju inget till övers för privat egendom. Det har stått helt klart när jag diskuterat med honom.
              För de som inte vet, är han bror till sportjournalisten Jonas Karlsson och pappa till bröderna är förre landslagstränaren i friidrott, Ulf Karlsson.

    • Rutger skriver:

      Angående Jacob Nordangårds avhandling så försökte Anders Wijkman att stoppa denna innan disputationen. Anders Wijkman ringde många samtal till olika ansvariga personer på Linköings Universitet och försökta stopa denna.

  3. Thomas Gunnarson skriver:

    Då förstår man varför de politiska miljömålen tycks vara ”huggna i sten”…
    http://www.miljomal.se

  4. Åke Sundström skriver:

    Det är även enligt mina erfarenheter rätt att gissla SNF och deras ledargarnityr, men de farligaste personerna är dubbelspelarna: de som ”bara” är selektivt ohederliga. Som Klas Eklund, klimatdebattens mest inflytelserika skurk, just genom att han är så slipad och resonabel. Han kan vara kritisk i mindre viktiga delfrågor, men samtidigt på avgörande punkter ljuga med den allra vanligaste metoden: förtigandet. I hans bok om klimatet har jag inte hittat en enda osanning, ändå är den grundfalsk genom att tyst förbigå miljöpolitikens grundbult, polluter-pays-principen (PPP).

    Ett annat exempel är Marian Radetzki som å ena sidan uppmärksammats för att ha beskrivit klimathotet som en ”fatwa”, men samtidigt – precis som Stockholmsinitiativet – bidrar till att cementera koncensusbilden genom att spela ovetande om innebörden av sin egen kritik: att en gas som han anser vara mer nyttig än skadlig inte rimligen bör straffbeskattas på det extrema sätt som Sverige gör (ensamma i världen!) Även Lars Bern har i dagarna på Antropocene överraskat med ett par inlägg som i anmärkningsvärd grad avviker från hans vanligtvis angelägna och sakliga opus.

    Att granska de falska ”vännerna” borde vara långt viktigare än att ägna tid och utrymme åt simpla partigängare och andraplansfigurer som Rockström och Wijkman.

    • mats skriver:

      Eklund är naturligtvis en av dessa formlösa slippriga posörer som hjälper till att möjliggöra politiken.

      Min tanke med att skriva krönikan var att visa på att det är en gammal strategi inom socialdemokratin att via naturen komma åt äganderätten. Strategin verkar ha formulerats när man valde att avstå från den revolutionära konfiskationen och istället välja det som senare fick namnet funktionssocialism. Den verkar ha genomförts målmedvetet och med kontinuerligt tryck i agerandet.

      När jag läser kommentarerna framgår det att fler känner igen mönstret och hittar representanter för funktionssocialismen i dagens politiska aktiviteter. Det är bra. Nu gäller det att inte släppa dem ur sikte och sprida insikten till fler.
      Samtidigt gäller det att vara medveten om att kameleonten kan skifta färg.

      • Thomas Gunnarson skriver:

        Vad skall man ha ägandet till när man lämnar över det till bolag?
        Som Bucht nu tänker så vill han släppa fram bolag att köpa mark som på baggböleriets tid. Då blir allmogen befriade och staten och kapitalet förenas i social demokrati, eller hur menar dom..?
        För det innebär att allmogen inte kommer att behålla sin mark då de oftast tänker kortsiktigt, idag precis som förr…

        • mats skriver:

          Och Bucht kommer från Norrbotten, där staten och bolagen äger nästan allt. Där massan av folket är vana att någon annan har ansvaret för produktionen men det är lovligt att förse sig privat från det ansiktslösa ägandet. Bara man gör det med måtta.

      • Åke Sundström skriver:

        ..och min huvudtes är att socialdemokratins huvudstrategi de senaste tre decennierna varit att tysta demokratins vakthundar, kunskapsaristokratin, genom att ta makten över universiteten och forskningen. Och samtidigt göra de tidigare självständiga ämbetsverken till regeringens lydiga bihang.

        Väldigt få forskare eller statliga tjänstemän är beredda att offra sin karriär på sanningens altare. Alla märker att de anpassliga och tysta belönas. Hur väl har det inte gått för de ”experter” som blåljög om Estoniakatastrofens orsaker och därmed skydddade de ansvariga, Carl Bildt och Mats Odell.

        SAP:s stora lyckokast var att ganska tidigt vända ryggen åt Marx och i stället välja den funktionssocialistiska vägen: att konfiskera löntagarnas inkomster i stället för kapitalisternas fabriker. Men de överbeskattade knegarna börjar nu förstå att de har blivit grundlurad av sitt eget parti. Socialdemokratin är därför på väg att förlora sin långvariga hegemoni.

        Så jag är inte riktigt övertygad om din teori att Palmefolket använt miljöpolitiken som ett sätt att komma åt böndernas äganderätt. Har inte alla partier agerat i stort sett likadant?? Bedrivit ett skamlöst röstfiske med världsfrälsartemat och godhetshyckleriet som ledstjärna? Med hjälp av prostituerade forskare, nyckelfigurerna i all indoktrinering? Dessbättre verkar den tiden nu vara förbi. Till stor del tack vare den fria opionsbildning som internet bidragit till. Väljarna har den hårda vägen lärt sig att professorernas ord inte längre är att lita på.

        Väljarna själva kan förstås sägas vara medskyldiga genom sin godtrogenhet. Men lIvslögner är svåra att att ta till sig, så det är begripligt att uppvaknadet tagit sin rundliga tid. Sanningen sparkar, fast långsamt.

        • mats skriver:

          Även de borgerliga väljarna är grundlurade av sina egna partier. Som de försämrat äganderätten och stämt in i klimathotskören. Antagligen bara för ”att det ska vara så” i Sverige.
          De borgerliga partierna är idag ideologiskt mycket svaga.

          • Åke Sundström skriver:

            Vi är överens om de borgerliga partiernas svek. Men att kalla Alliansen ”ideologiskt svag” är ett rejält understatement. Helt vilsna eller urarva är mer sanningsenligt.

            Och blir det inte konstigt att skylla på ”att det skall vara så i Sverige”? Nog inser du väl motivet: regeringsmakten? De fyras gäng sålde ut sin ideologi för nöjet att få sitta några år i Rosenbad. Ljugandet om klimatet, tystnaden om LO:s lönebildningsmonopol eller konfiskationen av privata hyresfastigheter (via en fortsatt hyresreglering) blir delar av det pris som de nya moderaterna, och även moralens vacklande väktare i KD, varit beredda att betala.

            Om sen Alliansen genomfört en massa viktiga strukturreformer skulle man möjligen kunna säga, i en krass betraktelse, att priset var motiverat. Allt har inte varit feltänkt, men att tillföra helt nya dårskaper, som klimatpolitiken eller det vidöppna hjärtats asylmottagning i regi av MP har skapat en starkt negativ nettoeffekt. För egen del lutar jag faktiskt åt att en pragmatisk Löfven inte skulle ha gjort lika många dundertabbar som duon Reinfeldt-Borg.

            • mats skriver:

              Citera rätt Åke! Jag skrev att, ”De borgerliga partierna är idag ideologiskt mycket svaga.”
              Om ”mycket” ändå inte tillför den avgrund av vilsenhet och vanskötsel du hävdar, blir då mer en fråga om påvens skägg.

              Visst förstår jag att det profillösa tramsande handlar taburetterna. Men det gör ju inte nyttan för Sverige som nation eller svenskarna som fria medborgare större.
              Att Löfvén inte skulle gjort samma tabbar som Alliansen är säkert sant. Men det är otänkbart att det hade inneburit en förbättring för individen.

      • akesundstrom skriver:

        Klas Eklund som slipprig posör är en bra beskrivning, men är det inte värre med posörer i form av förmenta klimatkritiker, som i strid med forskaretiken bara berättar halva sanningen, d v s att IPCC har fel, men tiger om de politiskt betydligt viktigare och ”känsligare” följdslutsatserna. De som handlar om att straffskatten på koldioxid är omotiverad och bör ersättas av en konkurrensneutral beskattning, förslagsvis en energimoms på dubbla den vanliga nivån. Men med vanlig moms på de klart miljövänligaste alternativen (i första hand biobränslen).

        För egen del är jag säker på att du inte avstår från kritik mot dessa skojare, t ex Marian Radetzki och f d visselblåsaren Nils Lundgren, av samma skäl som reaktorkramarna i Stockholmsinititativet, nämligen att ett slopande av CO2-skatten innebär slutet för den svenska kärnkraftsparentesen. Men andra, tillfälliga läsare kan få det intrycket och därför vore ett förtydligande värdefullt.

        • mats skriver:

          Det blir otympligt om jag varje gång ska redovisa ett komplett program för att tillfälliga läsare ska förstå att det finns mer bakom orden än det jag skrivit för stunden.
          Men visst, en produktionsslagsneutral energibeskattning skulle rita om villkoren för all produktion. Förmodligen minst för vattenkraft. Då skulle effekten av subventioner till kärnkraft och vindkraft visa sig i sin nakenhet.

          • Åke Sundström skriver:

            Bra att du bekräftar att neutrala energiskatter ”ritar om villkoren för all (el)produktion”, till nackdel för kärnkraft och vindkraft.

            Själv går jag ett steg längre och menar att ett slopandet av straffskatten på fossila bränslen blir den katastrofala svenska kärnkraftsepokens slutpunkt.

            Vi är också eniga om att Klas Eklund är en av huvudarkitekterna bakom det klimatpolitiska bedrägeriet. Och som ”slipprig posör” står han förvisso i en klass för sig.

            Men enligt min mening är de andra två personer jag nämnde, Nils Lundgren och Marian Radetzki, förtjänta av ännu skarpare kritik. Därför att dessa inte bara, som Eklund, talar mot bättre vetande utan dessutom har en dubbel agenda: de är i högre grad reaktorkramare än klimatkritiker.

            I motsats till Eklund ger de nämligen sken av att vara klimatskeptiker, men låtsas inte förstå innebörden av sin egen kritik när det gäller konsekvenserna för kärnkraftens del. De påstår sig inte begripa vad du själv så snabbt insett, utan att ha deras formella meriter i bagaget. Deras manipulerande är därför allvarligare än Eklunds, vilket inte riktigt framgick av dina kommentarer.

            Nu har även ”tillfälliga läsare” fått detta klart för sig.

            • mats skriver:

              En härlig kommentar Åke! Du får förlåta mig om jag ibland glömmer bort någon ekonom som inte spelar med öppna kort. Det finns så många att välja mellan.
              Ibland undrar jag om inte slutstationen för prognos- och policyskapande ekonomer är densamma som för meteorologer, jurister och politiker.

              • Åke Sundström skriver:

                Uppskattar din bekräftelse, om än underförstådd, på att även radarparet Radetzki och Lundgren kan kritiseras för att liksom Klas Eklund politisera sina ”analyser”. Fast du har förstås rätt i det finns många mjukryggade ”forskare” att välja bland. Inte bara ekonomer utan i alla discipliner med koppling till politik: statsvetare, meteorologer, jurister historiker, sociologer, statistiker.

                För att nu inte nämna genusvetare eller s k hållbarhetsexperter. Nu senast en bankman på Nordea som i SvD kritiserar näringslivet för att motsätta sig detta flummeri. Fast ansvaret vilar givetvis på bankens styrelse, inte på en underhuggare som gör som han blivit tillsagd. I det fallet tvingas jag, för ovanlighetens skull, försvara t o m en så ideologiskt och intellektuellt förtvinad organisation som Svenskt Näringsliv.

                • mats skriver:

                  Genusvetare och hållbarhetsexperter tar jag inte på allvar.
                  Men de skrämmer mig.

                  SN och LO ser jag som ett radarpar för inbördes beundran, med målet att exkludera övriga världen, men ta dess pengar.

  5. Niklas skriver:

    Appropå poletten i botten och försämrad äganderätt. Vad säger ni om detta? http://www.skogsaktuellt.se/Default.asp?p=47481&pt=108&m=1422 och http://www.atl.nu/skog/sv-rare-att-avverka-efter-nokdom

Kommentarer inaktiverade.