Att förstöra ett samhällssystem

Vi har i ett sekel nu haft demokrati i det mesta av västvärlden och innan dess i ytterligare ett till ett halvt jobbat fram detta folkstyre. Ni kommer ihåg ”demos” och ”kratos”, alltså folk och styre. Folk är människor, i allmännhet.

Men tänk om man kan komma på ett sätt lura av folket dess demokrati? Om man kunde komma på ett sätt att med demokratin som hävstång diskvalificera folket från att delta i demokratiska beslut?

En sådan metod är faktiskt uppfunnen. Den har dessutom implementerats i demokratierna sedan minst trettio år tillbaks. Nu börjar vi märka dess effekter i full skala. Har du listat ut vad det är ännu? Inte? Jag som tjatat om detta till leda här på Frihetsportalen!

Det är när man ersätter antropocentrismen med intrinsikalism som precis denna möjlighet infinner sig. Antropocentrism är det tankesätt vi människor betraktat världen med sedan vi började gå upprätt. Det betyder helt enkelt människan i centrum, världen sedd med människans ögon. Intrinsikalism är när man hävdar allt som existerar har ett egenvärde i kraft av i sin existens. Inte bara liv är heligt, allt kan vara det. Till och med enskilda atompartiklar i ett mineral har egenvärde.

Stipulera därtill att människan har en moralisk skyldighet att värna all denna instrinsikalism och överge sin antropocentrism. Att antropocentrismen är en språklig och logisk underförstådd grundförutsättning för demokratin, bortser man helt ifrån. Detta värderingsskifte, paradigmskifte, har man satt som norm och lärt ut på våra högskolor och universitet i minst trettio år nu.

Resultatet är att man numera enkelt kan vaska fram samtycke och majoritet för vilka antidemokratiska och omänskliga förslag som helst. Alla invändningar kan viftas bort med frågan, vill du verkligen förstöra naturen? Ytterst få människor inser eller orkar ta itu med att frågans premisser är falska och därför avsiktligt vilseledande. Än färre tycks inse att frihet numera bara är något som finns i våra drömmar, och knappt det.

Majoriteten tycks inte inse konsekvenserna av Julian Simon, Björn Lomborg och Hans Roslings väldokumenterade fakta att allt faktiskt blir bättre, även för naturen, nämligen att när människan i antropocen anda förbättrar sina egna villkor. Majoriteten orkar inte ta in vad verkliga experter har att säga om verkligheten i klimatfrågan. Istället faller man följsamt in i trallen om den farliga koldioxiden.

När man försöker påtala dessa uppenbara märkligheter svarar de flesta med att de hellre litar på folket med fina kostymer och titlar, som också får mycket taltid i media för att larma om klimathotet. Därmed diskvalificerar majoriteten sig själv från att delta i demokratiska beslut. Precis vad intrinsikalisterna önskar. Vill man ha en fungerande demokrati måste man dock lära sig och innebörden även i de svåra orden, som paradigm, antropocentrism, instrinsikalism och många fler. Man måste förstå fulspelet som pågår bakom kulisserna för att få oss inte försvara våra rättigheter.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

71 kommentarer till Att förstöra ett samhällssystem

  1. akesundstrom skriver:

    Som vanligt har du en god poäng, men frågan är om du inte krånglar till det lite i onödan. Jag tror inte att filosofiska resonemang om intrinsikalism contra antroprocentrism har särskilt stor relevans. För mig är problemets kärna den ganska nya symbiosen mellan makteliterna och de intellektuella, det s k kunskapssamhället. Konkret: utan Klas Eklunds och andra professorers medlöperi skulle klimatskojarna (i alla partier väl att märka) aldrig haft en chans att försnilla hundratals miljarder av skattebetalarnas pengar.

    Och att sen Svenskt Näringsliv uppmuntrar denna dårskap bara för vindkraftens enorma förluster, via lägre och förlustbringande elpriser, gynnar de mest elkrävande företagen, har nog inte heller så mycket med filosofi att skaffa. Direktörerna på Storgatan säljer sig villigt till högstbjudande och förtränger, utan större samvetsbetänkligheter som det verkar, högtidstalens vanliga hyllningar till individuell frihet och fri konkurrens. Det kan dock anses ha samma rätt som de politiska partierna att sätta egenintresset framför allmänintresset. Men när ett land förlorar sitt sammanhållande kitt av gemensamma värderingar återstår bara den logiska utförsbacken. Där är vi nu.

    • mats skriver:

      Jo, de där, om vi får kalla dem ”samhällstopparna” som med liv och lust deltar i bedrägerierna är naturligtvis mycket klandervärda. Min poäng med att rikta ljuset mot paradigmskiftet i utbildningsväsendet är att detta dels har skett utan någon som helst debatt eller kritik mot förändringen, dels att det gör det möjligt för samhällstopparna att okontrollerat driva sin verksamhet.
      Båda mina invändningar mot paradigmskiftet anser jag skvallra om svårigheten att informera allmänheten om det inträffade och pågående. Även om vi hade media och experter med oss, så har stora delar av allmänheten inte längre de baskunskaper som gör de kan analysera budskapet.

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Verkligen insatta i dessa frågor önskar sig nog hellre ett konkret förslag på hur vi kan stoppa blodflödet (utplundrade skattepengar) till samhällsomstörtarna. Men så länge politikerna ostraffat kan köpa sig emotionellt stöd och ödsla dem på sina anhängare lär vi inte få ändringar till stånd.
    Tyvärr blir nöd och elände den enda realistiska medicinen för att medborgaren skall ta sitt förnuft till fånga, om ens det hjälper.

  3. Jag ställde mig redan i unga år väldigt frågande inför denna tillit till överhögheten. På den tiden handlade det om kärnvapen och risken för ett tredje världskrig. Ofta fick jag från andra ta del av tankegångar som ”jag är inte så orolig, de som styr vet vad de gör”. Jaha, undrade jag, om de nu alla är så förnuftiga, varför behöver de då kärnvapen? Jag tyckte den logiska självmotsägelsen var uppenbar och kunde inte begripa att andra inte såg den.

    Likadant är det med dagens miljöpolitik. Givetvis måste man ta hand om sin omgivning, precis som man måste ta hand om sin kropp, om man vill ha ett bra liv. Förstör man miljön man lever i (lokalt eller globalt) förstör man också möjligheterna till ett bra liv i den. Såga av grenen man sitter på för att använda en gammal sliten simil. Men dagens miljöpolitik är rent förtryckande. Den påminner mer om när man spärrar in människor på mentalsjukhus ”för sitt eget bästa”. Visserligen dog patienten, men operationen var framgångsrik.

    Jag håller dock med föregående kommentator i att jag tror att du krånglar till det i onödan med intrinsikalism och antroprocentrism. Det må vara intressanta ur filosofisk synpunkt, men knappast nödvändiga att förstå för att se vad som pågår. Min enkla förklaring går ungefär så här:

    Människan är i grunden god, människor är i grunden goda. Några få (psykopater och sociopater är det inte. De flesta är goda, men naiva. De som de facto är goda utnyttjar de mångas naivitet för sina egna syften. De ”onda” dras till makt som flugor till koskit. Makten är både deras mål, medel och motivation. Deras våta dröm är att få vara diktator i ett slavsamhälle. De kommer att utnyttja alla medel för att nå dit. Därav har vi dagens klimatpolitik, dagens feminism, dagens urholkning av rättssystemet, dagens övervakningsvurm, dagens centralisering av beslut, dagens övergång till det kontantlösa samhället, dagens alltmer snåriga och kvävande lagstiftning och regelverk, dagens …
    Jag skrev om en del av det i Sverige – en modell för ett slavsamhälle | Genusdebatten (tror jag länkat till det här tidigare, ber om ursäkt för att jag är tjatig, men inlägget anknyter så direkt till det som tas upp här att det nästan vore tjänstefel att inte länka till det)

    • mats skriver:

      Jo, det finns andra parametrar i samhällsutvecklingen än intrinsikalism kontra antropocentrism. Men dessa två är av fundamental betydelse för att förstå alla resonemang om natur, miljö, klimat och ägande av mark.
      Har man inte dessa klart för sig kan man ändå känna av att något är fel. Man gör en bedömning på symptomen. Men som det vanligen är med sjukdomar så är det inte symptomen som ska behandlas. Det är själva sjukdomen man vill åt, alltså orsaken till symptomen. Kommer man inte fram till rätt diagnos (vad som är orsaken) är det risk att behandlingen ger nya symptom som fördunklar orsaken och gör det ännu svårare att finna en verksam behandling.

      När det gäller andra delar av det totalitära samhället, alltså sådant som rör andra frågor än natur, miljö, klimat och ägande av mark, är jag helt med dig i din artikel från förra sommaren.

    • mats skriver:

      Vill bara förtydliga att det du pekar på är perversioner inom paradigmet antropocentrism. Dessa är naturligtvis vansinniga och stör en god samhällsfunktion.
      Vad jag talar om är ett byte av paradigm. Vilket på sikt kommer att leda till ett sammanbrott av samhällsfunktionerna.

  4. Stefan Eriksson skriver:

    Enfalden premieras , mångfalden förnekas.
    Ett samhällssystem som kännetecknas av brist på mångfald lider under oket av en diktatur.
    Demokrati är föränderlig medans diktaturen är statisk.
    Ett samhälle där du förnekas möjligheten att förändra / uppfylla dina egna ambitioner är en diktatur.
    En människa med ambitioner är mycket mer människa än den som är utan.
    Folkstyre förutsätter att det finns ett folk med ambitioner att styra sitt liv.

    Tycker jag alltså!!

    • mats skriver:

      Fy på dig Stefan! Ambitioner är väl inget som vi vanligt folk får hålls med? Än mindre egna ambitioner.
      ;)

  5. B-J Bjurling skriver:

    ”Ett samhälle där du förnekas möjligheten att uppfylla dina egna ambitioner är en diktatur.”
    Ja, så kan det uttryckas,. Vad som här påpekas är alltså att rätten att prioritera sitt eget egenintresse är en grundförutsättning för friheten och de (negativa) mänskliga rättigheterna. Dvs rätten att prioritera sig själv och sina egenvalda gemenskaper framför någon sorts altruistiska ”högre” värden. Altruism och intrinsikalism hänger ihop. Det är ju så djurrättarna resonerar: artpartiskhet är lika illa som raspartiskhet. Och raspartiskhet är liksom underförstått den rena nazistiska ondskan. Men nazisterna var inte onda för att de var partiska, utan tvärt om för att de inte förvarade människors rättigheter. Att de på altruistiskt manér menade att enskilda människor kunde offras för ”högre” värdens skull.

    • Stefan Eriksson skriver:

      Jag tror jag förstår! Men ändå en fråga som anknyter till ämnet.
      Vad kallas ett förhållande där enskilda människors intressen offras för ”påhittat högre” värdens skull.
      Kallas det religion månde?
      Eller kan vi kalla det bedrägeri?

      I Sverige erhålls makt med fabler om sakens tillstånd och att tillräckligt många ej har vunnit insikt om att det är just en ”fabel”.
      En gång i tiden trodde jag också på att tomten fanns, men i sinom tid förstod jag också att det var bara ett medel att få mig ”foglig” i min okunskap om verkligheten.
      Idag förväntas av mig att få dåligt samvete när jag rensar ett dike med alla dess fruktansvärda följder detta får.
      ”Fabelmakare” med makt hör hemma i en diktatur.

    • Göran skriver:

      Jag har skrivit en ännu opublicerad debattartikel som handlar om just artpartiskhet och saxar några stycken:

      ”Att det ligger i människans natur att sätta sig själv framför andra arter, är en självklarhet då det är en förutsättning för hennes fortsatta existens. Människan har dock ingen särställning i att sätta den egna arten främst, alla arter agerar så då det är en förutsättning för egna artens fortbestånd. Arter är per definition artegoistiska. Det betyder att idéer om artpartiskhet eller speciesism som människans överhöghet eller innehav av särskilda rättigheter faller, då det gäller för alla arter utifrån deras eget perspektiv. Däremot kan speciesism definieras som människans diskriminering mellan olika arter av moraliskt irrelevanta skäl, förstått som människans gynnande eller missgynnande av vissa arter framför andra av andra skäl än artegoism.”

      Kombinerar man det med:

      ”Allt arter agerar ekonomiskt i den meningen att de till minsta möjliga insats försöker få största möjliga utbyte. I det ljuset ska människans domesticering av arter skådas, det är för vår egen nyttas skull vi gynnar vissa arter framför andra. Argumentet kan även användas för de arter som domesticerats, det är ekonomiskt lönsamt då det gynnar den egna arten och dess fortsatta existens. De domesticerade arterna lever alltså i en form av symbios med människan. Förhållandet är till ömsesidig fördel, det är mutualistiskt. Om vi håller oss till de domesticerade arterna som vi äter, är deras vinst att de ges konkurrensfördelar gentemot andra arter och garanteras fortsatt existens i utbyte mot individuella liv eller något som individen klarar sig utan. Människans vinst är att hon effektiviserar matanskaffningen och därmed frigör arbetskraft till specialisering, men hon förlorar i hälsa på grund av en mindre varierad kost och en mer koncentrerad population. Trots det är det mutualistiska förhållandet ekonomiskt lönsamt för bägge parter. Här inträder ett moraliskt ansvar för människan – vi är moraliskt skyldiga att upprätthålla de arter som vi domesticerat, även om vi av försörjningsskäl för tillfället inte behöver dem.”

      och:

      ”Lantbruk innebär att koncentrera nyttiga (domesticerade) arter och stävja konkurrenter. Denna konkurrens tar sig olika uttryck, från svampar och bakterier till kvickrot, vildsvin och rovdjur. Vår civilisations framgång är frukten av en långt driven specialisering av arbetsuppgifter, där den enskilde medborgaren inte längre producerar sin egen mat.

      Nyttan med djurhållning kan vara kollektiv eller individuell. Lantbruk är ett exempel på kollektiv nytta, medan sällskapsdjur är enskild nytta. Även i förhållandet med sällskapsdjur finns en slags mutualism, men på det individuella planet. Du ger djuret mat och skydd i utbyte mot sällskap och meningsfull sysselsättning. Den nämnda specialiseringen av arbetsuppgifter gör att enskilda människor inte längre ser det mutualistiska förhållandet på artnivå, de ser endast förhållandet på individnivå. Här uppkommer det som Melanie Joy kallar för köttparadoxen – att vi kan äta vissa djur och känna empati för andra – vilket ska förstås som ett förlorat perspektiv.”

      visas att de som pratar om speciesism, karnism och köttparadox inte förstår människans relation till sin närmaste omgivning och orsaken till det är vår civiliserade värld.

      Antropocentrism är alltså en biologiskt nödvändighet, men tack vare mutualistiska förhållandet mellan människan och de domesticerade arterna och den därmed möjliggjorda arbetsspecialiseringen, har den mänskliga populationen växt över alla bräddar och därmed tvingas hon på ett helt nytt sätt ta hänsyn till sin omgivning och göra avvägningar gentemot sin egna upplevda behov. Det är den här avvägningen som intrinsikalisterna inte förstår och förmår göra.

      • B-J Bjurling skriver:

        i första längre stycket förstår jag inte sista meningen. Särskilt inte ”moraliskt irrelevanta skäl” – vad menas? I andra stycket förstår jag inte vad som menas med ”moraliskt ansvar för människan”. Jag menar nog att moral alltid är enskilda personers ensak. I princip kan man kanske hävda att om ett kontrakt i tidens begynnelse ingåtts mellan en representant för människan och en för grisarna så hade ”avtal skall hållas” varit ett moraliskt bindande bud, men något sådant avtal har aldrig slutits.

        • Göran skriver:

          Peter Singer är den som torgfört ordet speciesism och definierat det som ”en fördom eller attityd av partiskhet till förmån för intressen hos medlemmar av den egna arten på bekostnad av de som tillhör andra arter”, förstått som människans gynnande av sig själv på de ickemänskliga djurens bekostnad.
          Vad jag visar när jag skriver om artegoismen är att detta gäller för alla arter, det är inget unikt för människan. Därför kan man inte som Singer hävda, om man samtidigt anser att djur har ett medvetande, att bara människan ska läggas till last när hon av (art)egoistiska skäl väljer att äta andra medvetna varelser. Inte minst då det är biologiskt styrt sett över alla köttätare.
          I andra stycket visas att människan har ett mutualistiskt förhållande till de domesticerade arterna, som innebär enskilda individers död. Detta betyder att det är helt i sin ordning att döda tamdjur och individer av växter och äta upp dem Det går inte att hävda moraliska skäl där emot därför att dessa övertrumfas av biologiska skäl, alltså den ömsesidiga nyttan i förhållandet mellan människan och de domesticerade arterna.
          Vilka moraliskt irrelevanta skäl blir då kvar?
          När jag väljer bort någon av de domesticerade arterna ur kosten, t.ex. nöt, för att jag inte vill döda andra djur, så har jag valt bort nöt av moraliskt irrelevanta skäl. Eftersom vårt förhållande till djuren är rent biologiskt och inbegriper deras död, kan jag inte hävda moraliska skäl för att välja bort nöt.
          Så de som väljer att inte äta kött, ”för att det är synd om djuren för att de ska dö”, är de som ägnar sig åt speciesism, inte jag som äter nötkött.

          Det mutualistiska förhållandet mellan människan och de domesticerade arterna fortgår, det är till och med grunden för den civiliserade människan som jag beskriver på annan plats. Då vi kan välja bort en viss domesticerad art, t.ex. för att smaken inte passar oss längre, eller att fibrerna har blivit för dyra, så har vi ett ansvar att den arten fortlever, för vi vet inte om vi i framtiden kommer att behöva ta den i tjänst igen. Så det kan uppfattas som rent egoistiska skäl men mutualismen upprätthålls och det finns trots allt en moralisk klangbotten. Tänk att vi alla blir veganer och vi bestämmer vi inte ska hålla djur längre utan släpper dem fria utanför våra inhägnade åkrar. Fåren kommer snart att dö då de inte är anpassade för att leva vilt. Vi har avlat på en genetisk defekt som gör att fåren inte släpper ullen, den fortsätter bara att växa. Här har vi alltså en rent moralisk aspekt mot det enskilda djuret, alternativt kan vi slå ihjäl fåren, men då har vi som livsälskande medkännande veganer fullständigt misslyckats.
          Det finns också en annan moralisk aspekt, som du tar upp i din andra kommentar om min påstådda överbefolkning: Har vi moralisk rätt att tränga undan alla de djur och växter som inte vi inte har direkt nytta av?
          Frågan är en standardfråga för intrinsikalisterna, men den ska inte uppfattas så, utan ska förstås som: Har vi råd att tränga undan alla ”onyttiga” arter för att vi ska få plats, givet att vi inte förstår premisserna för vår fortsatta existens?

          • mats skriver:

            Göran, ditt försvar för jordbruket och även djurhållning och köttätande är självklart värt uppskattning. Något som jag gissar att du inte alltid får.

  6. Rutger skriver:

    I DN läste jag fölande om en hund. ”Nu har länsstyrelsen beslutat att ge mannen ett föreläggande om att rasta hunden utomhus dagligen. Myndigheten ser allvarligt på situationen.

    ”Daglig motion och regelbunden rastning är nödvändigt för alla hundar. Om du håller din hund inomhus ska den rastas regelbundet utomhus, med hänsyn till hundens ålder och hälsotillstånd. Hundar bör rastas minst var sjätte timme, valpar och äldre hundar oftare. Rastning är inte viktig bara för att hundar ska komma ut och utföra sina behov utan även för att de behöver röra sig och må bra mentalt”, skriver myndigheten i beslutet.

    Myndigheten kommer att genomföra uppföljande kontroller.

    Om mannen inte rättar sig efter beslutet kommer länsstyrelsen att vidta åtgärder, eventuellt kan det bli fråga om omhändertagande eller djurförbud.”

    Det finns lagar och regler för att djur måste rastas dagligen, äldre hundar oftare, de behöver röra sig och må bra mentalt sägs det. Tyvärr finns det inga lagar om att gamla människor måste ”rastas”, få frisk luft för att må bättre. Har för mig att detta gäller hundar, hästar, kor och fångar men inte de äldre som byggde landet genom sitt flit och slit.
    Människan är som Mats säger inte längre i centrum.

  7. Niklas skriver:

    Samuel! Du är inne på helt rätt spår. Minska skatten radikalt tills samhället tvingas till sunda prioriteringar. Det är nog där vi måste börja.

    • Stefan Eriksson skriver:

      I en värld där ”fabelmakarna” har begränsat utrymme skulle det nog fungera på sikt.
      Problemet är att i avsaknad av skatteintäkter lär samhällsföreträdarna finansiera sitt fögderi med lån.
      Idag beskylls Grekland för detta förfarande.
      En arbetslös akademiker med förflutet inom statlig förvaltning, saknar i regel förmågan att skaffa sig en annan födkrok.
      Därav sväller systemet till en kollos på lerfötter som förlorar fotfästet i samhället.
      Det råder generellt ingen brist på arbetsuppgifter i samhället, det är så som du säger, att
      vi behöver prioritera vad som upplevs som sunt .
      Ska blodflödet stoppas, eller ”svulsten” avlägsnas först, det är frågan!!

    • akesundstrom skriver:

      Sant Niklas och Samuel, men fel tågordning. För att rejält kunna sänka skattetrycket måste man börja med att radikalt minska statens och kommunernas utgifter. Att visa hur detta kan och bör gå till är det enda riktiga viktiga, inte minst därför att inget enda av dagens sju icke-kommunistiska riksdagspartier vågar ”lyfta” den frågan. Däri ligger också deras – och framför allt Alliansens – svek mot väljarna och mot de egna ideologierna, förment konservativa, liberala eller socialdemokratiska (notera att Palmes ”starka samhälle” i praktiken, via extrem inflation och högbeskattade låginkomster, i högre grad gynnat kapitalägarna än de egna väljarna).

      Det är därför, inte på grund av något filosofiskt paradigmskifte, som Sverige i dag är en icke-demokrati, en parlamentarisk diktatur. I den slutsatsen har Mats och jag varit eniga, även om han, av för mig obegripliga skäl, föredrar det lite ”snällare” och mer tillkrånglade ordet ”demokratur”. Tyvärr uppfattar nog många den termen mer som en lustifikation än som den totalsågning av dagens partiapparater som den är avsedd att vara.

      • Stefan Eriksson skriver:

        Håller mig dig Åke!
        Riksrevisorn brukar ibland (allt för sällan) påtala brister i statens förvaltning.
        Jag kokar ned deras rapporter till en enkel slutsats:
        Kostar en väldigt massa pengar utan att det produceras något som vi har nytta av.

        • akesundstrom skriver:

          Tyvärr drar inte alla samma slutsats som du av riksrevisorernas rapporter. Dessa är i allmänhet försiktigt formulerade – säkert avsiktligt för att inte ”i onödan” förarga våra makthavare (den hand som föder alla byråkrater). De kommenteras inte heller så ofta i SVT eller andra media och når därför sällan fram till väljarna.

          Riksrevisionen förtjänar själv kritik för att sila mygg och svälja kameler, d v s främst ta upp relativt perifera problem och nästan aldrig våga granska ekonomins grundläggande systemfel, som klimatpolitik, företagssubventioner, hyresreglering, EU-bidrag och annat bistånd.

          Och det en avveckling av dessa fattigdomsskapande systemfel som är nyckeln – den enda vägen – till rejäla skattesänkningar. Den positiva cirkeln består av produktivitetsvinster som leder till högre välstånd och därmed till en större skattebas och ett lägre skattetryck. Det är hur samhällsekonomin (medborgarna) påverkas som är det primära, inte hur stor del av kakan som omfördelas via staten. Samhälle och stat är inte samma sak, som läsare av denna blogg, men inte alla väljare, känner till.

      • mats skriver:

        Nu är demokratur inget favoritord eller något jag föredrar att använda. Har använt det endast några få gånger och du verkar reagera som om jag stuckit dig med en nål varje gång. Här hade jag inte ens använt det innan drog fram det.

        Men om jag ska försvara bruket av demokratur i vissa sammanhang så kan jag faktiskt det. Ordet är använt sedan flera decennier och det är lätt att förstå att det är en sammansättning av orden demokrati och diktatur. Det gör det även enkelt göra den korrekta tolkningen att det handlar en demokrati som får tjäna som förklädnad för en diktatur.

        De ord du använder är inte lika tydliga. Vad exakt i en icke-demokrati är det som felar? Är det en teokrati, en meritokrati eller möjligen en aristokrati vi talar om? Kanske rent av anarki? Hur vet man att det här rör sig om en kritik mot diktatursfasoner?

        På vilket sätt är det krångligare uttrycket parlamentarisk diktatur en bättre beskrivning av situationen än demokratur?
        Man kan faktiskt tänka sig demokrati utan parlament, exempelvis med en direktvald regering och en direktvald konstitutionsdomstol. Folket har fått välja enligt principen en man-en röst = demokrati.

        • akesundstrom skriver:

          Jag har förklarat varför: demokratur har i min ögon karaktären av lustifikation, ett verbalt skämt, ingenting att ta på allvar. Både sakligt och språkligt tycker jag att termen ”parlamentarisk diktatur” är mer korrekt.

          Du har rätt i att man kan tänka sig en demokrati utan parlament, men sådana finns inte i den verkliga världen. Det är ju de facto ett parlamentariskt system vi har och som är i brådskande behov av demokratisering.

  8. Niklas skriver:

    Åke! Problemet är väl att så länge vi har dagens höga skatter och avgifter, så finns det inget incitament för den ofantliga sektorn att radikalt sänka sina utgifter. Och utan ordentliga incitament, så lär vi aldrig se några radikala utgiftsminskningar. Snarare tvärt om, då det idag bara är att höja skatten någon krona för ”de rika”.

    • akesundstrom skriver:

      Nej, problemet är det rakt motsatta: att dagens vidlyftiga och oerhörda kostsamma socialstat kräver ett skattetryck på minst 50 procent och på sikt betydligt mer, därför att skattebasen är krympande, på grund av alla de systemfel som försvårar för företagen och som sänker välståndsnivån.

      Däremot är det sant, Niklas, att vi har denna ”starka stat” därför att väljarna (även en majoritet av de borgerliga) är offer för en halvsekelång indoktrinering om vår förnämliga ”svenska modell”. Och eftersom inget parti står för någon alternativ lösning, så har väljarna ingen reell valfrihet. Därför består handlingsförlamningen och vår stolta demokrati liknar mest en partiapparaternas diktatur.

      Enstaka politiker som försökt bekämpa den socialistiska hydran, Gösta Boman t ex, har blivit motarbetade av den egna partikadern, dominerad av kommunalråd som lever gott på det rådande systemet och ingenting vill förändra. Hans efterträdare, Bildt och Reinfeldt, har valt att gå ett steg längre, att ”komma ut” som renläriga gråsossar, i synnerhet den senare.

      Vägen ut ur denna återvändsgränd måste vara att ta tjuren vid hornen, göra upp med våra livslögner och klargöra situationens allvar. Och då handlar det inte om några filosofiska resonemang, som Mats lite överraskande snöat in på, utan om att konkret visa hur väljarnas bedras med hjälp av förfalskad inflastionsstatistik, förskönad historieskrivning och en välståndskuliss i form av en gigantisk och snart sprickfärdig skuldbubbla – som dessutom innebär att vi övervältrar väldiga bördor på våra barnbarn.

      • Samuel af Ugglas skriver:

        Det handlar om politikernas rätt att plundra sina medborgare på deras egendom genom beskattning, i alla former. Den rätten måste inskränkas till varje pris. Inbillar mig dessutom att politikerna kalkylerat fel om dom tror att ”nysvenskarna” låter sig utplundras på samma effektiva sätt som de svenska urinnevånarna. Den skattebasen lär inte växa även om journalisterna på vänsterkanten gör vad dom kan för att underminera torghandeln i våra köpstäder. Tror inte dom fattar konsekvenserna.

        • akesundstrom skriver:

          Beskattningsrätten kan man inte ändra på. Statens finanser måste vara i någorlunda balans. Visst kan man tänka sig att i regeringsformen införa ett skattetak, men att ändra grundlagen tar tid och 7-klövern är nog intresserad, inte ens SD skulle jag gissa. Så den enda vägen är att via beslut i riksdagen sänka statens och kommunernas utgifter – eller genomföra genomgripande strukturreformer som gör oss mer effektiva och därför höjer både reallönerna och skattebasen.

          Anledningen till vi låter oss ”utplundras”, som du uttrycker saken, är dels att de flesta inte förstår hur högt skattetrycket är (på marginalen cirka 80 procent) och dels att majoriteten trots allt lever ett bekvämt och välordnat liv. I vårt nya 2/3-delssamhälle är det väljarna i den resterande tredjedelen, bl a garantipensionärerna och de arbetslösa, som kan känna sig blåsta, grundlurade av det starka samhällets alla fagra, men tomma, löften.

          • Stefan Eriksson skriver:

            Ett beslut om återinfört tjänstemana- ansvar skulle nog kyla av den vidlyftiga hanteringen av gemensamma medel.
            Idag har ju enskilda myndigheter ett Accord på att förverka budgeterande medel.
            Kan det vara sunt?

  9. Niklas skriver:

    Den ofantliga sektorn får rätt mun efter matsäck som alla andra. Minskad skattebas leder till minskad matsäck och då måste det skäras ner ordentligt på mindre viktiga saker. Då blir det för den ofantliga sektorn att prioritera det som är viktigt.

    Dessutom gäller att med minskade skatter och avgifter får också medborgarna mer makt över sina egna liv och kan då lägga pengarna på det som den enskilda anser vara viktigt.

    I avancerade civilisationer är skatten frivillig och de flesta läggar då ca 10% av sin inkomst i skatt.

    • mats skriver:

      Staten har för mycket pengar att lägga på sina tjänstemän. Idag säger de på nyheterna att polisen ska öka sina insatser för att ta fast även dem som kör bara lite för fort, även på motorväg.
      Där handlar det inte om trafiksäkerhet, vad de än säger. Det handlar om att tukta folket, om att klargöra för oss att vi är undersåtar.
      Eller tror de att de kommer dra in så mycket pengar att det blir lönsamt? I vilket fall så är det en grov felprioritering av offentliga resurser!

    • akesundstrom skriver:

      Nåja, sådana ”avancerade civilisationer” med frivillig beskattning finns knappast i sinnevärlden, bara statsstater som f d Hong Kong eller Singapore kommer i närheten. Däremot är det relativt enkelt att halvera den svenska skattekvoten (i ca från 50 procent av BNP i genomsnitt men ca 80 procent på marginalen). Det kräver förstås ett radikalt nytänkande i libertariansk riktning – medan den sjunkande Alliansen går helt motsätt väg, mot ett uppgivet omfamnande av socialstaten och därmed ett ideologiskt sammanbrott.

  10. Niklas skriver:

    Apropå skattesystem, så vill visst Birger Schlaug införa ett nytt sådant http://www.dn.se/debatt/framtidens-valfard-kraver-ett-helt-nytt-skattesystem/

    • akesundstrom skriver:

      Inget nytt från den gröna fronten. Schlaug tror att det går att trolla, att rädda välståndet genom att flytta över den synliga skattebördan på företagen. Han förstår inte att alla skatter i slutänden betalas av produktionsfaktorn ARBETE, att bolagsskatter och andra pålagor regelmässigt övervältras på de anställdas löner. Det tycks inte heller Anders Borg känna till, fast hans okunnighet var rimligen spelad, i syfte att matcha parhästen Reinfeldts kapitulation inför LO och den socialdemokratiska svenska modellen.

      • Göran skriver:

        Jag vill nog hävda att analysen är nog så god. Arbetets andel i värdeskapande produktionen minskar, kapitalets andel ökar. Problemet med att införa en skatt på produktion, är att ett ensidigt svenskt införande kommer att flytta den automatiserade produktionen från landet och med den skattebasen. Kvar blir lågavlönade arbeten som svårligen kan automatiseras och för att finansiera någon som helst välfärd, måste statens kostnader minska. Ett effektivt sätt är att minska transfereringarna och höja grundavdraget, så att folk kan leva på sin lön. Högt grundavdrag och minskade transfereringar ger en ökning av arbetskraften då blir lönsammare att arbeta än att leva på bidrag. Så borgarnas arbetslinje var rätt tänkt, men tillämpningen blev ett katastrofalt enfaldigt röstfiske hos medelklassen. Därmed försatt man chansen att göra något verkligt effektivitetshöjande i statens affärer. Att man ägnade sig åt kortsiktigt röstfiske i stället för att agera för landets bästa, visar att man inte är uppgiften mogen. Dessvärre agerar alla politiska partier så.

        Om inte inkomsterna från automatiseringen, kapitalinkomsterna, på något sätt kan fördelas, blir det staten som måste bära kostnaden för den ickeproducerande befolkningens uppehälle. Att kapitalägarna nu snabbt ökar automatiseringen beror på att de som är först tjänar mest pengar, medans det fortfarande finns köpkraft kvar. Vartefter andelen med arbetsinkomst minskar, minskar också köpkraften hos den icke kapitalägande befolkningen. Så en så gott som helt automatiserad produktion blir i längden meningslös om man inte kan fördela inkomsterna från den, det blir för få som kan köpa det som produceras.
        Här dyker Marx upp, för det är först när proletariatet befriats från arbete som inkomsterna kan fördelas rättvist. Detta har vänstern insett, vilket i viss mån förklarar den pågående socialiseringen av produktionsresurserna, läs intrinsikalisternas beskärande av äganderättigheter på markägarnas bekostnad, men även Birger Schlaugs argumentation.
        Om man vill mota en sådan här utveckling, socialisering av produktionskapitalet, måste man komma med ett alternativ som förmår att fördela inkomsterna på ett för befolkningen tillfredsställande sätt (givet att befolkningen har makt nog att annars stoppa en sådan inriktning).

        Vårt välstånd kommer endast från den effektivitetshöjande och kapitalskapande billiga energin som ersätter mänsklig och djurisk arbetskraft i livsmedelsproduktionen och därmed frigör arbetskraft till specialisering och vidare effektivisering. Minskar energiutbytet vid utvinningen av den billiga fossila energin, ökar kostnaderna för att utvinna energin, kapitalbildningen minskar och till slut nås en punkt där den mänskliga energin är billigast igen. Då är välfärden för länge sedan historia.

        • Stefan Eriksson skriver:

          Om vårt välstånd endast kommer från billig energi, vore det ju en lätt match att säkerställa detta välstånd.
          Lyft av skatterna på energi och låt välståndet blomma.
          Min kommentar ”haltar betänkligt” eller hur?

          I din analys saknar jag begreppet: innovation.

          • Göran skriver:

            Innovation inryms i specialisering. För att kunna utnyttja den fossila energin till att ersätta arbetskraften i matproduktionen krävs mycket innovation. Den fossila energins första bidrag till effektiviseringen i matproduktionen, var bättre redskap med mer järn dvs järnet blev tillräckligt billigt.

          • Göran skriver:

            Det är inte skatterna som är problemet, det är det minskade energiutbytet EROEI.

            • akesundstrom skriver:

              Oj vilken enögd och vilsen världsbild! Kommentarer rimligen överflödiga.

              • Göran skriver:

                Det beror på vilken tidshorisont man har.
                Kortsiktigt (år) som du tittar på, så är problemet statens utgifter som behandlas nedan.
                Långsiktigt (decennier eller sekel) så är EROEI problemet.

          • akesundstrom skriver:

            En välmotiverat elak kommentar om den ”lätta matchen”, även om kanske inte alla uppfattade ironin. Rätt förstås att skrota straffbeskattningen av fossila bränslen, fast inte av de skäl som sign Göran orerar om.

            Innovationer, tekniska framsteg, är välståndets andra grundbult, men ingenting man behöver sakna i diskussioner om ekonomisk politik, eftersom denna faktor ligger (och bör ligga) utanför politiken. Det viktigaste är att snabbt kunna TILLÄMPA ny teknik och i den grenen har svenska företag (liksom japanska) varit framgångsrika. Vilket land som ligger vid forskningsfronten är av underordnad betydelse, vilket t ex Englands dystra efterkrigshistoria visar.

        • akesundstrom skriver:

          Varför undvika knäckfrågan, signatur Göran (utan efternamn)? Vad blir bättre om man inför en skatt på produktionen i stället för på löntagarnas inkomster och konsumtion? Ingenting alls, givetvis, eftersom problemet inte är hur statens utgifter finanseras utan att medborgarnas pengar till så skrämmande stor del förslösas när de används till EU-avgifter och vindsnurror, för att nu ta två konkreta exempel på den dårskap varmed Sverige sedan länge styrs (av både höger -och vänsterregeringar).

          Osant också att vårt välstånd ”endast kommer från billig energi”. Som jag tidigare skrivit: hög energiförbrukning är resultatet av det välstånd som skapas på helt andra sätt: via förnuftiga systemval, d v s ett fritt näringsliv och individuell frihet, med ett minimum av statlig styrning. Slutsatsen att dyrare energi betyder ”att den mänskliga energin blir billigast igen” är nonsens i Romklubbens anda.

          Vi har ett lysande exempel på genuint välstånd i vår närhet, i Schweiz. Men att prata om deras goda föredöme är nästan lika förbjudet som att diskutera klimatpolitik eller invandring. Ekonomkåren tiger likaså, även förmenta sanningssägare som Assar Lindbeck.

          • Göran skriver:

            Intäkter är skiljt från kostnader. ”Finessen” med staten är att hitta kostnader man kan rättfärdiga, intäkterna ordnar man genom beskattning. Detta fungerar till en gräns, den gränsen bestäms av befolkningens fortsatta levnad. Det går inte att beskatta till döds.
            Det du uppfattar som ett problem är hur kostnaderna rättfärdigas, inte intäkterna som sådana. Schlaug ser att kostnaderna inte kan täckas med nuvarande beskattningssystem, att man måste minska kostnaderna. Hans förslag innebär samtidigt att statens inflytande över medborgarnas liv minskar, vilket är svårsmält för vänstern.
            Såvitt jag förstår kommer Schweiz välstånd från att hantera andra människors kapital, banksystemet. Det förutsätter att man har ett gott rykte och vet hur man behåller det. Att vara ett ”avlägset” men ändå centralt bergsland har sina fördelar, liksom att sakna egen kust.Det tvingar fram goda relationer med grannarna, man kan spela ut dem mot varann omväxlande om man den förlorande parten inte känner sig lurad. Så bygger man ett gott rykte.

            • akesundstrom skriver:

              Fortfarande inget svar om poängen med Schlaugs skatteomläggning! Och hur kan du påstå att hans förslag innebär att ”statens inflytande över medborgarna minskar”?

              Osant likaså att Schweiz bygger sitt välstånd på att ”hantera” andra människors kapital och att ”spela ut grannarna mot varann”. Alplandets unikt höga levnadsstandard (utan en enda droppe olja i berggrunden) är det naturliga resultatet av en överlägset bättre ekonomisk politik än i flertalet andra länder. Till framgången bidrar också en decentralistik författning med beslutande folkomröstningar och därmed ett av världens mest demokratiska styrelseskick. Med samma politik skulle Sverige var ett helt annat och mycket bättre land att leva i.

              Ekonomi var inte Schlaugs starkaste sida, men han var en hederligare och kunnigare politiker än dagens katastrofala språkrör. Han har ju för övrigt lämnat det parti han var och startade, vilket säger en hel del om miljöpartiets rekordsnabba sönderfall och svek mot sina egna väljare.

              • Göran skriver:

                Om man inte kan styra folkets beteende med transfereringar, så tappar staten inflytande över människors val. Ett tydligt exempel är hanteringen av föräldrapenningen i nutid och det tidigare borttagandet av sambeskattningen vilket gjorde det lönsammare för en familj att ha två små inkomster i stället för en stor.
                Välfärdssamhället har frigjort människor från fränders band, men i stället knutit upp dem till staten för att lättare kunna styra dem.

                Nog tycker jag att det duger som en god motivering till att förändra skattesystemet.

                En sådan politik som bedrivs i Schweiz tror jag inte skulle vara möjlig i Sverige, skillnaden i folkens mentalitet är för stor.

          • Göran skriver:

            Det finns ingen kausalitet mellan billig energi och framväxt av välstånd, det är ett samverkande växelspel.

            • Göran skriver:

              …en samverkan, ett växelspel.
              Ska det vara.

            • akesundstrom skriver:

              Du hävdade att ”välstånd endast kommer från billig energi”, vad är det om inte kausalitet? Inte heller kan man tala ett växelspel, eftersom tillgången på ”billig” energi spelar en klart underordnad roll. Det primära är systemvalet (marknadsekonomi eller planhushållning) och tekniska innovationer.

              • Göran skriver:

                Det är även här en fråga om perspektiv. Om vi tittar från vår utsiktspunkt idag, så konstaterar jag att dagens välstånd är en följd av den billiga energin, utan den hade vi inte kunnat frigöra arbetskraft från matproduktionen.
                Sett över tid så får välstånd en lite annorlunda betydelse. Välstånd handlar då om att kunna producera mer än jag och min familj behöver för att överleva, t.ex. ha råd att investera i husdjur eller redskap, eller att den som har makt att beskatta gör det. Detta lilla överskott kunde användas till investeringar eller furstens konsumtion. När överskottet kunde föda någon som kunde tänka ut saker som effektiviserade produktionen, så bidrog även detta till välståndet. Det stora språnget kom när det fossila energin kunde ersätta arbetskraft eller utföra saker som inte var möjliga med handkraft.
                Välståndet över tid ökade alltså genom att energin som krävdes för att driva människor blev billigare, vilket frigjorde arbetskraft även till innovation och idéutveckling, vilket ånyo kunde effektivisera produktionen. Alltså ett växelspel.
                Märk väl att jag har inte diskuterat de idéer som har möjliggjort denna utveckling.
                I dag har vi effektiviserat matproduktionen så mycket att vi kan använda överskottet till att inget producera, vi har fått fritid.

                • akesundstrom skriver:

                  Här på Frihetsportalen är vi vana vid att debatt betyder att bemöta varandras åsikter. Du delar i den synen, utan fortsätter att ”konstatera” i stället för att bevisa och hävda att ”allt handlar om perspektiv” – vilket givetvis är en ren undanflykt.

                  Vad gäller tipset att ta intryck av Europas succéstory, Schweiz, påstår du att detta är ogörligt på grund av att ”skillnaden i folkens mentalitet är för stor”. Återigen en ren gissning, utan belägg. Min gissning är att det är annat än mentaliteten som skiljer, t ex graden av folkstyre (demokrati) och av statligt finanserad indoktrinering med socialistiska och ibland rent kommunistiska förtecken.

                  • Göran skriver:

                    Om man inte förmår ta till sig andra perspektiv, så kan man inte identifiera svagheterna i sitt eget. Om man förstår det längre perspektivet, så kan man ibland se att det som i det korta perspektivet är rätt i det långa perspektivet blir fel och tvärtom. Eller att borttagna energiskatter inte har någon betydelse för det minskande energiutbytet och den därmed minskade kapitalbildningen. Jag förstod själv inte den billiga energins kapitalbildande förmåga innan jag skrev ner det här. Det var något som jag lärt mig men inte förstått.
                    Det jag konstaterar är det jag finner övertygande visat, hur man ska göra politiska ställningstaganden av den kunskapen är en annan sak. Att jag kommenterar i den här tråden, beror på att ser en fara i förlängningen av Schlaugs förslag, som tycks gått andra kommentatorer förbi.

          • Göran skriver:

            Vem vill skylta med sitt efternamn på en högerspökeblogg som denna…
            Det sagt med glimten i ögat, det är sällan ointressant på denna blogg.
            Vill du se mitt efternamn kan du läsa en debattartikel på Jordbruksaktuellts hemsida.
            http://www.ja.se/?p=47663&m=3433&pt=105

            • akesundstrom skriver:

              Tack för upplysningen i länken och för uppskattande ord om Frihetsportalen, men det där med högerspöken har du fått om bakfoten (om än med glimten i ögat). Konservativa tänkare och libertarianer står för en helt annan syn än dagens moderata mörkermän, det kan jag försäkra.

              Din slutreplik (?) i dag om perspektiven tillför inget nytt. Oenigheten handlar inte om kort eller lång sikt, utan om din fortsatt enögda fokusering på det du kallar ”energiutbytet”. I min värld spelar denna faktor en underordnad roll; det mesta förklaras av bra eller dåliga systemval, av skillnaden mellan fria marknader och planekonomi. Det förra ger, givetvis, ett bättre ”energiutbyte” än det senare, där finns en koppling. Vi har, kort sagt, olika åsikter om huvudsak och bisak.

              • Göran skriver:

                Perspektiv handlar inte bara om lång eller kort sikt.
                Om man läser ovan om min förklaring av köttparadoxen, så visar jag denna har uppstått pga en (som jag uppfattar det) brist på perspektiv. Denna brist på perspektiv kan jag upptäcka för att jag är fårbonde och har kunnat förstå mitt sammanhang.
                När jag pratat med människor som växt upp i ett sammanhang där vårt förhållande till naturen inte är skymt av urbana perspektiv, har man full förståelse för min beskrivning av detta förhållande.
                Personer med ett urbant perspektiv förstår inte vad jag pratar om.
                Det är även detta jag menar med olika perspektiv.

              • Göran skriver:

                Mellan resurser och politiska system vill jag hävda att det finns en kausalitet. Politik är meningslöst om det inte finns några resurser, vad finns det att råda över?

                Energiutbytet är viktigt, för att de tillgängliga resurserna till annat än energi minskar om utbytet minskar. I oljans barndom var energiutbytet 1:100, nu ligger det kring 1:50. För att utvinna samma mängd energi krävs dubbelt så mycket kapital. Detta kapital måste komma någonstans ifrån.
                Oavsett vilket politiskt system man har, så måste detta kapital uppbådas om inte mängden tillgänglig energi ska minska.

    • mats skriver:

      Schlaug är fortfarande fast i tanken att staten ska stå för en ”rättvis” och ”lika” välfärd för alla. Det finns dock ingen välfärd att fördela utan ett välstånd skapats. Varför staten ska vara mellanhand har han fortfarande inte förklarat.

      • Göran skriver:

        Jag måste ha missat något. Vad är alternativet?

        • akesundstrom skriver:

          Jo visst har du, Schlaug och andra vänstermänniskor (inklusive det förment moderata radarparet Borg & Reinfeldt) missat att fria marknader skapar större rättvisa än planekonomisk centralstyrning. Förmögenhetsfördelningen är ungefär lika sned i Sverige som i USA. Och hur tror du var med rättvisan i de kommunistiska länderna?

          Att inte ens förstå vad alternativet är bekräftar din vilsenhet.

          • Göran skriver:

            Om man från högerkanten tycker att jag är vänster så har man inte fel. Om man från vänsterkanten tycker att jag är höger har man inte heller fel. Törs jag säga att det är en fråga om perspektiv…

          • Göran skriver:

            Om alla utom de styrande i en planekonomi har samma levnadsnivå, medan det i en fri marknad finns en större spridning av levnadsnivåer, måste jag nog säga att planekonomin är mer rättvis, då de flesta har en jämlik levnadsnivå.
            Samtidigt kan man konstatera att en friare marknad skapar en högre genomsnittlig levnadsnivå.
            Så vad är rättvisast?

            • mats skriver:

              Eftersom vi här debatterar på Frihetsportalen är svaret rätt givet. Det system som tillåter störst personlig frihet är bäst.
              Du skriver själv att den friare marknaden ger en högre genomsnittlig levnadsnivå. Vad kan vara mer rättvist?
              Frihet ger större skillnader än planekonomi. Det är inte en brist med friheten, det är en bonus! Fler kan få det som de vill.

              • Stefan Eriksson skriver:

                En bonus till:
                Att på olika sätt begränsa frihet kostar en hel massa, som hellre borde tillfalla det vi upplever som välfärd.
                Övervakning kostar pengar!!

              • Göran skriver:

                Den högre levnadsnivån kommer av att den ekonomiska aktiviteten är större i den friare marknaden och att fler kan få ett lönearbete som bidrar till den ekonomiska aktiviteten. I den framtid som snabbt närmar sig får allt färre ett lönearbete i produktionen, därför att kapitalet investerar inte i arbeten de investerar i maskiner som ersätter arbetare. Om kapitalägarna får alla intäkter från produktionen, så måste staten betala uppehället för de som inte har ett lönearbete, förutsatt att vi inte ska svälta ihjäl. Om staten ska finansiera det så blir av nödvändighet endast uppehälle, ingen konsumtion av fritidssysselsättning. Om massan inte längre har råd att konsumera fritidssysselsättning, så får det en mindre och en större konsekvens; dels blir de som är arbetar inom fritidssysselsättningsbranschen utan arbete, vilket späder på statens börda. Så kommer det problem som alla ledare fruktar, vad kommer en befolkning som har råd med mat men är utan sysselsättning att ta sig till?
                Schlaugs förslag till lösning, beskattning av kapitalvinsterna från produktionen och minskning av löneskatterna, framstår då som ett tilltalande alternativ.
                Med detta perspektiv är inte steget långt för vänstern att vilja socialisera kapitalet. Varför beskatta kapitalet när det effektivaste är att äga det?

                • mats skriver:

                  Det där är ett klassiskt vänsterresonemang.
                  Men om den producerande industrin inte får avsättning för sina produkter, då finns det inget att beskatta där heller. Det insatta kapitalet i robotar och annat blir värdelöst, även för staten.
                  En fri, oreglerad och fungerande marknad kommer att fördela vinsterna till dem som kan erbjuda andra varor, service, nöjen, sjukvård, etc. Marknaden kommer att göra detta effektivare än staten.

                  Att lära sig lita på marknaden är som att lära sig simma. Det kan kännas otäckt i början. Man kanske känner en skräck för att drunkna.
                  Men när man lärt sig simma är det en underbar känsla att kunna röra sig fritt i vattnet.

                  • Göran skriver:

                    Jag kan tyvärr inte dela din optimism och det inte av skälet att jag inte delar åsikten om marknads-systemets fördelar, utan för att stoppa den utveckling jag målar upp, så måste ”marknaden” visa på alternativ som bättre tilltalar väljarkåren. Jag har inte sett något sådant alternativ. Din kommentar visar att du inte ens vill acceptera problembeskriv-ningen. Vill det sig illa vaknar vi en dag upp och märker att tåget gått och att vi kan inte kliva av.

  11. Göran skriver:

    Köttparadoxen som nämns ovan är ett utslag av Intrinsikalism. Intrinsikalismen kan få ett genomslag först när man inte längre förstår sitt sammanhang.
    Den civiliserade människans framgång grundar sig i det mutualistiska förhållandet till de domesticerade arterna. Detta frigjorde arbetskraft till specialisering, vilket lett fram till den civilisation vi har idag. Om specialiseringen går så långt att matproduktionen utförs av några få procent av befolkningen och resten bor i människokolonier, får det till följd att man tappar förståelsen för hur maten produceras och därmed också villkoren för människans existens. Intäkterna måste överstiga inkomsterna, minskar man intäkterna minskar överskottet.
    Där är vi idag. Den civiliserade människan har blivit så framgångsrik att hon inte längre förstår sammanhangen, man har drabbats av hybris.
    Då intrinsikalisterna inte förstår att när de minskar inkomsterna minskar överskottet, så tror de att de kan minska överskottet utan konsekvenser. Förutsatt att vi inte avsiktligen ska minska jordens befolkning, så måste vi – givet dagens överbefolkade jord – inse att livsmedelsproduktionen är det viktigaste av alla samhällsintressen. Då kan man inte stoppa den genom avvattningsförbud eller andra åtgärder – t.ex. urbanisering av jordbruksmark – som minskar produktionen av livsmedel. De som ställer krav på – eller inför – regler som minskar landets livsmedelsproduktion till förmån för naturskydd, ägnar sig åt grönmålning.
    Möjligen är de cyniska nog att skita i det, då de tror att människan är av ondo och inte en del av naturen.

    • Göran skriver:

      …så tror de att de kan minska inkomsterna utan konsekvenser.

      ska det vara

    • B-J Bjurling skriver:

      Vaddå ”dagens överbefolkade jord”?
      Vad menar du med det?

      • Göran skriver:

        Precis vad jag menar. Jorden är överbefolkad av flera skäl:

        Biologiska skäl. Koncentrationen av människor är lokalt mycket hög och med täta förbindelser mellan befolkningscentra, vilket gör oss oerhört känsliga för epidemiska och pandemiska sjukdomar. Vad folk än inbillar sig, är vi en del av naturen och i naturen korrigeras överdrivet stora populationer förr eller senare, genom brist på föda, sjukdomar eller andra störningar.

        Specialisering av arbetskraft. Den långt drivna specialiseringen av arbetsuppgifter gör det civiliserade samhället oerhört störningskänsligt. 90% av befolkningen har ingen aning om hur man skaffar mat om den inte finns i affären och den lilla andelen med kunskap minskar snabbt allteftersom de äldre generationerna faller ifrån. En växande andel kan inte ens tillreda mat från råvaror.
        Specialiseringen har gjort att människor inte längre förstår villkoren för sin existens. Det förstår inte att vi konkurrerar för vår plats på jorden, att lantbrukare och läkare står i frontlinjen i kampen för människans överlevnad. Detta gör att de gladeligen släpper fram konkurrerande rovdjur och vildsvin, avvecklar produktiv åkermark och att lantbruket av produktivitetsskäl tvingas förslösa läkarnas främsta vapen mot mikrofloran. De pratar om biologisk mångfald och avsättningar utan att förstå att det viktigaste är en effektiv livsmedelsproduktion.

        Billig energi. Den tillgängliga billiga energin får ett allt sämre energiutbyte, att utvinna samma mängd energi blir allt dyrare. Samtidigt ökar befolkningen, vilket kräver än mer energi.

        Naturresurser. De ekonomiskt tillgängliga koncentrationerna av naturresurser blir allt lägre och kostsammare att utvinna.

        Kapital. Kapitalets moder är effektivisering av matproduktionen, kort sagt billig energi. När människor frigörs från matproduktionen och utför annat arbete som ökar effektiviteten i livsmedelsproduktionen bildas kapital. Detta kapital kan växlas upp genom att använda den frigjorda arbetskraften till fortsatt effektivisering. När som idag enstaka procent av befolkningen producerar matråvarorna, är effektivitetsvinsten vid ytterligare minskning av andelen sysselsatta inom lantbruket försumbar. Det finns inte längre någon potential att öka kapitalet.
        När man började använda den fossila energin i början på industrialiseringen förbättrades produktiviteten avsevärt, det stora språnget togs när oljan började användas, samtidigt som sjukvården utvecklades inte minst genom penicillinet. Åldringsvård och sjukvård ökar produktiviteten då de frigör arbetskraft och håller den frisk, utbildning driver innovation och gör att mer avancerade maskiner kan utvecklas och användas.
        Under 1900-talet började produktivitetsökningen alltmer användas ickeproduktivt, vi fick fritid. Fram till 1970-talet användes det bildade kapitalet i huvudsak till att öka produktiviteten, sedan dess i snabbt ökande grad ickeproduktivt – till fritid. Allt detta samtidigt som befolkningen ökat exponentiellt. Oljan har gjort denna befolkningsökning möjlig, mellan 1960 och 2010 ökade befolkningen 125%, den brukade arealen ökade med 10%.
        Den produktivitetsökningspotential som finns i u-länderna är redan intecknad i västvärldens uttag av fritid. Fritidsindustrin är enorm i världen, men den är inte produktiv – den är tärande och resursförbrukande.
        Sammanfattningsvis: produktiviteten inom lantbruket ökar inte, det kan inte bildas mer kapital i världen.

        De skuldkriser vi ser idag, är början på resan utför. Olja börjar bli så dyr att utvinna med tjärsand, frackning och borrning på stora djup att det tillgängliga kapitalet inte räcker för att utvinna den.
        Detta har oljeindustrin insett, så det är inte konstigt att den är drivande bakom klimathysterin.

        Allteftersom oljan och råvarorna blir dyrare att utvinna, kommer krigen om de tillgängliga resurserna. Så det ligger en skakig resa framför mänskligheten. Först när befolkningen sjunkit till en uthållig nivå kommer världen att stabiliseras. Två miljarder nämndes någonstans, för då räcker den naturliga vittringen av fosfor till livsmedelsproduktionen.

        Så B-J, som jag svarade på din andra kommentar: Skälet till att vara rädd om våra medsymbionter är inte moraliskt, det är artegoistiskt.

        Och till Åke: Allt handlar om perspektiv.

        • B-J Bjurling skriver:

          Ja, du var mig en frisk fläkt, Göran! Du har en genomtänkt och sammanhängande verklighetsuppfattning som imponerar. Som jag ser det ligger din svagaste länk i din malthusianism. Om du tror att vi står inför stigande världsmarknadspriser på lantbruksprodukter är jag rädd att du kommer att bli besviken. Verkligheten utvecklas liksom åt andra hållet (och Cornucopia är helt simpelt en bondfångare).
          Men jag önskar att jag kunde knyta ihop mina resonemang lika elegant som du gör med dina.

          Se även posten ”Simon vs. Malthus”

          Eller kanske ”Vad krävs för att få 15 ton höstvete per hektar?”
          http://pub.epsilon.slu.se/12004/2/bergkvist/_g_150828.pdf

        • B-J Bjurling skriver:

Kommentarer inaktiverade.