Goda européer

Nietzsche drömde om ett tyskt folk som förverkligade sin potential att vara goda européer. Inte en samling tyska småfurstendömen som drog åt olika håll och då och då utmärkte sig kulturellt eller vetenskapligt, utan ett gemensamt tyskt folk som i godhet, kulturell och vetenskaplig gärning utmärkte sig på ett positivt sätt som de sanna arvtagarna till den grekiska kulturens höjdpunkter i historien.

Han förutsåg delvis att sådana ideal kunde misstolkas och varnade för detta. En vantolkning i den skala Hitler åstadkom tror jag inte han kunde dröma ens mardrömmar om. Emily J. Levine har i en läsvärd krönika observerat att i ordkrig, debatt och halvoffentliga förhandlingar om Greklands statsfinansiella kris har både tyskar, greker och andra lånat tankegångar från Nietzsche om vad som karaktäriserar en god europé. Men vet de egentligen vad de talar om?

Min egen uppfattning om Friedrich Nietzsche kan beskrivas med ett utdrag ur min sammanfattning av Nietzsches Om historiens nytta och skada för livet. Det blir ungefär som följande:

Tyskland har inte den kultur och är inte det imperium det enade tyska folket förtjänar och skulle kunna vara. Hans vånda är densamma som Hamlets, hur ska han som sett sanningen, men inte är en handlingens man, inte är antikvarien, inte revolutionären, blott visionären, kunna delge sina tyska bröder sin vision så att de samlar sin kultur till något högre och större än furstestaternas summa? Här är påkallat en överkultur för övermänniskor, en sådan högkultur som ett imperium fordrar av sig självt. Inte den dagdrivaraktiga ”hurra vad vi är bra” som enats under liknöjdheten med det som är. Utan den intill självförintelse gränsande uppoffring som faderlandet kräver för sin ära, stolthet och storhet.

Nietzsche hade säkert önskat sig rollen som Odysseus, men inser att han saknar dennes handlingskraft och får därför sig nöja med Hamlets tvehågsenhet. Hela berättelsen är ett långt övervägande, en överläggning med sig själv. Ska man eller ska man inte. Hur navigera mellan Scylla och Charibdis? Hur göra sig döv för Sirenerna och ändå mottaglig för det stora i den egna kulturen?

Det klassiska Grekland är det stora idealet. Det var där kultur nyskapades. Det var där vetenskapen bröt mot traditionerna för att skapa något kvalitativt bättre. Grekernas storhet bestod i att de kände sig själva, lät andra influenser speglas i deras egen storhet utan att tillåtas ta överhanden. Romarna bar sin kultur endast som ett smycke, döljande sin verkliga natur. Fransmän och engelsmän har visserligen gjort aktningsvärda försök att skapa något nytt av hög klass, men de har inte nått ända fram och i Frankrikes fall till och med förlorat det de för en stund uppnått.

 

Likheten med beskrivningen av Hamlets kval sammanfattas av Nietzsches uppmaning till sina landsmän, ”känn dig själv!” Det är ett nära nog ordagrant  citat av Polonius visdomsord till sin son Laertes inför dennes bildningsresa i Europa. ”To thine own self be true.”

Jag gör inga anspråk på att ha en komplett eller den enda riktiga tolkningen av Nietzsche, med feltolkningar och mina egna vanföreställningar. De tyska nazisterna inspirerades av Nietzsche i sin önskan att producera tyska övermänniskor. De verkar ha gjort tolkningen att tyskarna redan var dessa övermänniskor, fastän övriga världen inte insett det. Min tolkning av Nietzsche är att han tänkte sig att det skulle kunna vara möjligt och önskvärt att tyskarna på sikt, med målmedvetna ansträngningar av självförbättrande och ödmjukhet inför uppgiften, skulle kunna bli dessa övermänniskor, föredömen, de goda européerna.

Så vad är då en god europé? Hur många européer känner sig själv? Det gäller även svenskar, hur många känner sig själva och hur många lever med en falsk självbild? Kanske någon som kan ta avstamp i sin egen kultur, men samtidigt ställa sig över densamma för att åstadkomma något än bättre, mer utvecklat, och osjälviskt leder sina europeiska bröder till en bättre framtid. De europeiska ledare som i dag kallar varandra för ”goda européer” och kanske även själva försöker vara sådana, kan de verkligen sägas vara detta?

Levine visar att flera tidigare ledare, de som inte sökt bli envåldshärskare över ett kuvat Europa, tänkte sig ett mångfacetterat Europa med multilaterala och bilaterala avtal som tillåter européerna att resa och handla fritt, men med hänsyn tagen till de lokala särarterna. Detta är ganska långt från vad EU siktat på de senaste två decennierna.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Goda européer

  1. Thomas Gunnarson skriver:

    För att se sig själv måste man spegla sig i andra….
    Det är själva problemet.
    För det gör vi inte.

Kommentarer inaktiverade.