Areella näringars dilemma

Så här i svallvågorna efter DÖs fall kanske det känns malplacerat att komma med en fundering om de areella näringarnas framtid. Å andra sidan är det en av de viktiga frågor som en framtida regering måste ta tag i, oavsett vem som regerar.

Ett av jord- och skogsbrukarnas problem är den effektivisering som skett i dessa verksamheter. Rationaliseringen har helt enkelt gått snabbare än den globala efterfrågan på verksamheternas produkter. Därmed sjunker betalningen för de producerade varorna. Samtidigt stiger kostnaderna för maskiner och insatsvaror. Ekvationen går uppenbarligen inte ihop.

Men markägarna har redan betalat dyrt för sin mark, de behöver den avkastning den kan ge. De försöker i det längsta krama ur så mycket att de klarar sina skulder. En del försöker genom att köpa på sig mer mark och producera mer, för att hålla kronogoden bakom sig. Men det brukar inte gå i längden.

En del markägare har ärvt eller köpt marken billigt. Har de andra inkomster har de råd att inte producera på sin mark. Det kan vara det bästa valet i den givna situationen. Men låter man mark vara obrukad en längre tid kommer myndigheterna och påstår att den nu inträtt i ett nytt naturtillstånd och därför innehåller mycket höga naturvärden. Av den anledningen får inte ägaren återuppta brukandet av marken, inte ens om det skulle bli lönsamt igen. Marken blir i princip värdelös, utan att ägaren fått vare sig avkastning eller ersättning.

Då och då dyker det upp förslag på att markägare ska tvingas bo på sin fastighet, då främst för att kommunalskatten ska betalas där marken är belägen och för att de därefter beskattade pengarna ska spenderas lokalt, hos andra näringsidkare. Men även för att ägaren med sin närvaro ska utgöra underlag för kommunal service, därmed på flera sätt berikande det lokala samhället.

Dessa propåer brukar snabbt avfärdas som odemokratiska, att inte få bosätta sig var man vill är en tanke som skaver hos frihetssinnade personer. Men ska ägande av markberoende produktionskapacitet verkligen vara tillgängligt för fjärrägande? Vi har inte längre något krav på förvärvstillstånd (med få undantag), men det är inte någon mänsklig rättighet att utan krav få fjärräga en jord- eller skogsbruksfastighet och därmed blockera en bygd. Det vore inte mer odemokratiskt att kräva bosättning på sin fastighet än det villkor som säger att endast personer med samiskt påbrå får bli renskötare.

För att fullända anrättningen behövs två förändringar till. Den ena är att markägaren själv får bestämma över den mark denne bebor. Inte bara tomten, utan hela fastigheten. Hänsyn till biologisk mångfald och andra konstruerade eller godtyckliga politiska mål för marken måste avskaffas. Ägaren ska vara fri att tillgodogöra sig frukten och vinsten från sin fastighet på sitt sätt, inklusive rätten att lägga mark i flerårig träda för att sedan väcka den för intensivt brukande om tiden är lämplig.

Det andra är att det måste till ett rejält grundavdrag, det kan kan gälla alla i samhället och inte bara markägare. Men poängen för markägarnas del är att de kan överleva på sin fastighet med i princip självhushållning. När marknaden efterfrågar något som den egna fastigheten har förmåga att producera överskott av kan man också producera för extern intäkt.

Detta vore en marknadslösning för jord- och skogsbrukets villkor, istället för den byråkratiska reglering vi lever under idag. Det innebär inte med automatik ett liv i sus och dus markägarna. Myckenhet arbete väntar den som vill leva på gårdens avkastning. Men möjligheten finns också att låta marken vila och leva på andra inkomster och därmed den frihet att välja att leva i marknadsekonomin eller utanför denna, i självhushållningen, som Buchanan förespråkar som praktisk modell för att garantera en fri och fungerande marknad.

Dessa funderingar är inte huggna i sten och jag kanske har misstolkat något i ekonomisk teori, juridiska vindlingar och sociala mönster. Men något måste göras eftersom i princip hela världens jordbrukssektor slåss mot dålig lönsamhet. Dessa problem löses uppenbarligen inte med mer statlig eller än värre, överstatlig, hårdhänt styrning. Liberal eller libertariansk grundsyn till trots, ägande och brukande av mark är inte som för andra kommoditeter.

Det här inlägget postades i Äganderätt, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Areella näringars dilemma

  1. B-J Bjurling skriver:

    Bra skrivet. Vill bara påpeka att texten tangerar Martin Moraeus text i antologin ”Kluvet land”.

  2. Ulf Hellbacken skriver:

    Mats, du skriver:

    ”Det vore inte mer odemokratiskt att kräva bosättning på sin fastighet än det villkor som säger att endast personer med samiskt påbrå får bli renskötare”.

    I Danmark finns en lag om detta, som även omfattar egna hem och ofta även sommarstugor i vissa trakter. Den kallas ” bopælspligt” och kan översättas som bo-påle-plikt och regleras i stora drag som följande:

    ”Et hus beregnet til helårsbolig kan behæftes med bopælspligt. Pligten betyder at ejeren af boligen er forpligtet til at påse at boligen er konstant beboet – enten ved selv at bo der eller gennem udlejning.

    I Danmark er grundlaget for bopælspligten Lov om midlertidig regulering af boligforholdene fra 1980, der afløste en ældre midlertidig boligreguleringslov.

    På landbrugsejendomme i Danmark er der bopælspligt. En køber af en landbrugsejendom skal opfylde bopælspligten i mindst 10 år, enten ved at køberen selv bor der eller ved at en anden person har fast bopæl på ejendommen. Ophævelse af bopælspligten på en landbrugsejendom kræver zoneændring. Endvidere findes begrebet i forbindelse med visse tjenesteboliger.

    I mange udkantsområder fører bopælspligten til, at huse står tomme og forfalder, hvorfor mange kommuner gerne vil ophæve bopælspligten.

    At eje en ejendom uden bopælspligt kan være fordelagtig for udlandsdanskere. De kan da undgå at blive skattepligtig, hvis de holder sig inden for visse regler om længde af deres ophold i Danmark.

    Många danskar som bor i egna hem och sommarstugor som omfattas av denna lag är till viss del förargade av denna regel, då lagen tillämpas olika för olika samhällsgrupper, såsom bl a politiker.

    • mats skriver:

      Se där, ännu ett område där danskarna redan gör sådant som svenskarna inte ens vågar diskutera på allvar!

  3. Niklas skriver:

    Ser ingen ökning av den personliga friheten i att införa någon form av bosättningsplikt. Snarare tvärt om.

    Ett rejält grundavdrag låter ju bra, men det innebär ju också att det blir färre som bidrar ekonomiskt till samhället.

    Det kan ju också nämnas att mat har väldigt låg priselasticitet, varför en alltför hög grad av marknadsekonomi kan resultera i våldsamma hungerkravaller m.m. a´la 1848.

    • mats skriver:

      Nej, det innebär ingen ökning av den personliga friheten och det är en av mina egna invändningar. Men, för att behålla någon personlig frihet alls måste ägandet av mark reserveras för fysiska personer. Annars kommer allt mer att ägas av bolag och stat, med mycket liten personlig frihet kvar.
      Om boplikt är det sätt vi ordna detta, kanske det är smällar man får ta.
      Priselasticiteten är i hög grad beroende av personlig frihet att skapa sig ekonomiskt utrymme att agera i enlighet med de egna önskemålen.

      Problemet för jord och skog är att vi för första gången i historien globalt befinner oss i den situationen att vi i dessa näringar har högre produktionskapacitet än det finns efterfrågan. Det är en situation som för bara 150 år sedan var fullständigt otänkbar. Då när indianerna jagades bort från prärien och närapå utrotades för att jordhungrande nybyggare skulle få en bit jord att odla på. Idag skulle vi nästan kunna ge tillbaks hela prärien till indianerna och ändå kunna producera tillräckligt med livsmedel till hela världen.

  4. Upprörd fastighetsägare med mark och skog skriver:

    Ett återinförande av tjänstemannaansvar skulle förbättra många viktiga saker för medborgarna bla rättsäkerhet företgandet mm.

    SD föreslår återinfört tjänstemannaansvar

    Fram till 1974 kunde fel eller försummelser i tjänsten leda till att ansvariga dömdes för tjänstefel. Straffskalan sträckte sig från böter hela vägen till fängelse. Därtill fanns möjlighet att stänga av tjänstemannen från vidare arbete, eller till och med avskeda vederbörande.

    Men sedan den nya lagstiftningen kan tjänstemän endast dömas för brott i enlighet med lagstiftning för privatpersoner, skriver SD-politikerna Paula Bieler och Markus Wiechel i en motion.

    ”Det är vår mening att skattemedel bör hanteras med större varsamhet än så. Det är oacceptabelt att medborgare skattevägen tvingas att fortsatt försörja tjänstemän som missbrukat sitt ansvar. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att återinföra tjänstemannaansvaret”, skriver SD-politikerna.

  5. Samuel af Ugglas skriver:

    Hur finner Sverige en balans i den politiska verkligheten när landsbygden representeras av kanske 250.000 röster mot resten av befolkningen om 6,5 miljoner röstberättigade, grovt beskrivet?
    Framför allt när merparten av svenskarna inte respekterar rätten til egendom, bruks och nyttjanderätt.

    • Stefan Eriksson skriver:

      Sverige har gjort gällande att vi åtager oss att följa innebörden i MR.
      Där beskrivs den okränkbara rätten till ägande.
      Det vore väl en bra början om Sverige lever upp till ingångna avtal.
      Alternativet ser mörkt ut, anarkin får fotfäste, och samhället förfaller.

      De folkvalda bör klargöra för väljaren hur de ställer sig till ingångna avtal, om de avser att följa dessa eller inte.

      En makthavare som säger sig strunta i MR kan väl omöjligen få stöd av merparten.
      Eller!

      • Upprörd fastighetsägare med mark och skog skriver:

        På ren tjänstemanna svenska:

        Ta för er och ockupera någon annans privata mark.
        Det är fritt fram ingen kommer att straffa dig.
        Så alla bostadslösa ungdommar nu tag era chanser….

        Ingen inom rättsväsendet eller myndigheterna har velat hjälpa markägaren I Malmö att få tillbaka sin mark. Ingen har velat att ta det enda rätta beslutet och följa lagen.

        Lägret som nu uppmärksammas i Malmö är illegalt genom att de tagit annans mark i besittning. Det är olovligt att uppehålla sig och skräpa ner på en plats man inte har rätt att uppehålla sig på. Det är det frågan handlat om, och ingenting annat.

        Men det var inte den olagliga ockupationen som fick det offentliga Sverige att dra igång avhysningsprocessen utan ett kryphål i miljöreglerna kring de sanitära olägenheterna som ockupationen gett upphov till.

        Det stora folkliga intresset för avhysningen är dock intressant för alla inblandade – men en logiskt följd av att frågan länge skickats som en het potatis mellan polisen, Malmö Stad, markägaren och kronofogden.
        UTAN ÅTGÄRD!!??

        Ingen har velat uppfattas vara den som utför det jobb de är ålagda att utföra.

        I stället har ockupationen tillåtits fortgå i en laglös gråzon som till sist lösts genom att Malmö stad fattat avhysningsbeslut inte för att ockupationen i sig är illegal, utan på grund av de konsekvenser som den illegala ockupationen fört med sig med nedskräpning och då ska den uppstudsige fastighetsägaren som vill få sin rätt till sin fastighet bestrafas med miljöböter. på grund av att andra tillåts av myndigheterna att stanna där……????

        Det är bra om rättssamhället upprätthålls redan från början, och inte först när det är på väg att krackelera under tyngden av sin egen otillräcklighet.
        Lite mänsklig skit på en obebyggd tomt som det offentliga maskineriet kan hävdas redan tillåter är mer upprörande för det offentliga maskineriet än stöld av privat mark.

Kommentarer inaktiverade.