Det totalitära klimathotet

För att beskriva hur klimathotarna inför COP21 har gett upp försöken att presentera vetenskap för sin sak skriver jag dagens notis. Som ni säkert noterat finns det på flera håll klimathotare som är beredda att kompromissa med yttrandefriheten för att tvinga deras åsikter på hela mänskligheten. De är i klartext beredda att göra det förbjudet att uttrycka åsikter som går emot IPCCs doktriner. Som alltid i krig och totalitära regimer är sanningen och det fria ordet det första offret.

Jag knycker lite inspiration från Heartland Institute. Först ett uttryck som på svenska närmast är ett förtydligande av ordspråket att tomma tunnor skramlar mest.
“When the facts are on your side, pound the facts. When the law is on your side, pound the law. When neither is on your side, pound the table.”
När fakta är på din sida, banka in fakta. När lagen är på din sida, banka in lagen. När du har varken eller på din sida, banka i bordet.

Charles M. Schultz, skaparen av serien Snobben, lät en gång Lucy ilsket skrika ut, ”When you can’t be right, be wrong at the top of your lungs!” När man inte har rätt får man ha fel för full hals!

Därefter hade Heartland en hälsning från John Stuart Mill och hans odödliga skrift On Liberty. Citaten är från det första kapitlet, Introduktion:

Men det finns en sfär av mänsklig verksamhet där samhället, till skillnad från individen, har, om ens något, endast indirekt intresse. Det omfattar alla de aspekter av en människas liv och leverne som endast berör henne själv, eller om det även berör andra, endast med deras fria, frivilliga och införstådda medgivande och deltagande.
När jag säger endast henne själv menar jag sådant som påverkar henne direkt och omedelbart. Ty allt som påverkar henne kan påverka andra genom henne. Den invändning som kan grundas på denna omständighet tas upp till behandling senare.
Detta är sålunda det rättmätiga området för mänsklig frihet. Det består av följande. För det första den inre domänen som är medvetenhet. Det kräver samvetsfrihet i dess vidaste mening, frihet i tanke och känsla, absolut frihet i åsikt och tyckande i alla frågor, praktiska eller teoretiska, vetenskapliga, moraliska eller teologiska. Frihet att uttrycka och publicera åsikter kan synas falla under någon annan princip, eftersom det tillhör den sorts handlingar hos individen som berör andra. Men eftersom den är nästan lika viktig som rätten att tänka fritt och vilande till stor del på samma skäl, är den praktiskt oskiljaktig från den.

Men det kännetecknande onda med tystandet av en åsikts uttryckande är att det rånar såväl eftervärlden som samtiden på större värden bland dem som avviker från den, än hos den som hyser den.
Om åsikten är korrekt, berövas de möjligheten ersätta lögn med sanning. Om den är felaktig förlorar de vad som är en nästan lika stor förtjänst, en tydligare bild och en livfullare skildring av sanningen, skapad av dess kollision med lögnen.

Om hela världen, minus en, hade samma åsikt, och endast denne enda hade motsatt åsikt, skulle världen inte ha mer rätt att tysta den ende än vad han skulle ha, om han hade makten, att tysta hela världen.

Översättningen är min egen. Klimathotarnas propåer om att tysta kritiker över hela världen är det allvarligaste hotet hittills i världshistorien mot frihet och demokrati. Jag tror Mill hade instämt.

Det här inlägget postades i Frihet, Klimatbluffen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

32 kommentarer till Det totalitära klimathotet

  1. B-J Bjurling skriver:

    I Alf Ahlbergs översättning är bara det första stycket från inledningen. Andra stycket är från andra kapitlet.

    • mats skriver:

      Korrekt! Missade att jag scrollat förbi till kapitel 2, Om tanke- och yttrandefriheten. Mill i alla händelser.

    • Åke Sundström skriver:

      Jo, Lars Bern kan sin naturvetenskap. Men likväl är han fel ute, genom att missa den verkliga konfliktytan: kriget mellan energimarknadens två dominerande alternativ, kolkraft och kärnkraft.

      Det är ingen slump att en svensk regering tog initiativet till FN:s klimatpanel. Palme & Co hade ett mycket tydligt syfte: att straffbeskatta de fossila bränslena för att dölja det svenska reaktorprogrammets oerhörda förluster. Andra länder med mycket kärnkraft hakade på det svenska tåget och drev fram Kyotoprotokoll mm i syfte att skydda sina felinvesteringar. Lögnaktigt prat om att rädda världen från stigande havsnivåer är ingenting annat än välmålade Potemkinkulisser.

      Men det är med klimatbluffen som med IT-hysterin vid senaste sekelskiftet: spekulationsbubblor och bluffmakare avslöjas, men de senare hinner ofta tjäna en rejäl hacka på kuppen. De naiva köparna tycks ingenting lära av historien. Och de ovetande medborgarna blir aldrig tillfrågade, annat än via enstaka folkomröstningar, som i Sverige 1980. Fast den konsekvensutredning som skulle ”vägleda” vilsna väljare en var en fräck partsinlaga, undertecknad av en rad lika välkända som maktmutade ”forskare”. Den överlevde bara genom den övriga kunskapselitens tigande.

      Lars Bern hörde den gången, vill jag minnas, till de tysta möjliggörarna, men han har blivit klokare (eller kanske enbart hederligare?) på äldre dar.

  2. Åke Sundström skriver:

    Klimatnojan förtjänar att fördömas i starkast möjliga ordalag, men att tala om det värsta hotet i världshistorien mot frihet och demokrati är förstås en överdrift. Inget blod kommer att flyta och denna dårskap tar säkert död på sig själv – imploderar förr eller senare, precis som kommunismen har gjort. Den hajpade Pariskonferensen blir knappast startskottet för någon global revolution, snarare fortsättningen på de cyniska maktspelet i Köpenhamn och början till slutet både för uländernas utpressningstaktik, för FN:s utskämda klimatpanel och för den stora skaran av fuskande s k klimatforskare.

    • mats skriver:

      Jo, jag hävdar att klimatbluffen är det största hotet VÄRLDEN skådat mot frihet och demokrati. Det har funnits värre hot lokalt mot frihet och demokrati, en del av dem genomförda. Men som sagt lokalt.
      Notera också att jag inte skrev krig. Krigshot och allvarliga krig finns det många exempel på, tror dock inte klimathotet leder till det.
      Att pariskonferensen har små chanser att leda till mer än Köpenhamn, kan se korrekt ut när man granskar vetenskapen. Däremot har så många fler försvurit sig benhårt till propagandan nu, att det troligen blir en del dyrbara symbolåtgärder beslutade.

      • Åke Sundström skriver:

        Jag syftade inte på krigen, utan på de totalitära ideologierna. Är det inte förolämpande mot Hitlers, Stalins, Maos och Pol Pots miljontals offer att betrakta klimathysterin i FN-skapan och inom EU som ett större problem för friheten och demokratin? Sant, de fyras samlande massmördande och andra illgärningar har berört något färre geografiska områden än klimatpolitiken, men jag blir förvånad om du tycker att det argumentet räcker för att göra onskans imperier till en mindre global frihetskatastrof än klimatnojan.

        Håller med om att man inte kan utesluta en och annan ny symbolåtgärd i Paris, men tror man på den vetenskapliga sanningens inneboende kraft så bör man kunna se fram emot en rejäl backlash och att hela frågan självdör lika plötsligt som Sovjetunionen.

        I likhet med Lars Bern förbigår du för övrigt den sanna konfliktpunkten, kriget mellan energimarknadens två dominerande spelare. Tror det var en ren tillfällighet att Sverige lobbade så hårt för klimatpanelens tillkomst, att Olof Palme och Ingvar Carlsson tidigare än MP insåg klimathotets användbarhet som propagandavapen i socialismens tjänst?

        • mats skriver:

          Nu ska vi inte jämföra äpplen och damcyklar Åke! Det globala klimathotet är ett totalitärt hot på en annan skala än de totalitära våldsregimer som lokalt mördade miljontals människor. Klimathotet, om det verkställs fullt ut innebär ju slutet på friheten för sju miljarder människor. Trots att detta frihetsfördärv genomförs i huvudsak utan våld anser jag det värre än det andra. Det lämnar ju ingen fristad någonstans, där motståndet överleva och formeras till motstånd.

          Palme och Carlsson har säkert varit medvetna om klimathotets kraft. Jag skrev för bra länge sedan om kugghjulsverkstaden, fortfarande ständigt aktuellt. https://www.frihetsportalen.se/2012/12/kugghjulsverkstaden/

          • Åke Sundström skriver:

            Skrev en kommentar i kväll, men den ville inte laddas ner på din blogg och försvann därmed (?) i cyberrymden. Gör ett nytt försök i morgon.

            • mats skriver:

              Beklagar att du drabbades av detta. Jag ser att trafiken till sidan ibland inte funkar och jag kan själv ha problem att ladda upp. Serverägaren jobbar med program/systemuppdatering och har lovat stabilare funktion inom en månad.

              När jag kommer ihåg det markerar jag allt och kopierar texten på inlägg jag gör. Om det försvinner kan jag kopiera över texten i ett worddokument för att försöka senare, utan att behöva försöka minnas i detalj vad jag skrivit.

              • Åke Sundström skriver:

                Jo, jag känner till det knepet, men tänkte mig inte för den här gången; det har ju fungerat bra en längre tid.

                Beträffande din text: för ovanlighetens skull har jag väldigt svårt att förstå hur du tänker. IPCC:s dårskaper är förvisso monumentala, men går i min värld omöjligen att jämställa med nazismens och kommunismens förbrytelser. Att dessa inte var fullt lika ”globala” som dagens klimatdiktatur rubbar inte den slutsatsen.

                Jag saknade också en kommentar till kriget mellan kärnkraft och fossila bränslen. Men vi är ense i förhoppningen att Paris blir en kaotisk repris på Köpenhamn och att pendeln nu snart svänger 180 grader. Lika överraskande snabbt som det åttaåriga DÖ-avtal som i förra veckan gick i graven. Sörjt av inga andra än nomenklaturans stendöva politikerbroilers.

                Gräsrötterna i två av de borgerliga partierna har äntligen revolterat! Det var i sista momangen, men om fortsättning följer slipper vi kanske ge upp tron på en demokratisk och frihetlig renässans.

                • mats skriver:

                  Vi gör helt enkelt olika värderingar av hur klimathotet ska bedömas jämfört med andra folkrättsbrott. Till stor del blir det att jämföra just äpplen med damcyklar.

                  Det jag skrivit om kugghjulsverkstan handlar om hur sossarna försåtligt smyger in nya metoder att härska och stjäla. Dit kan räknas allemansrätten, strandskyddet och miljöbalken. Som exempel.
                  Kugghjulen griper i varandra successivt som i en steglös transmission och svenska folket märker ingenting, fattar ingenting.
                  De håller garanterat på och skär till nya kugghjul i detta nu, redo att växla över till när riden är mogen.

                  • Åke Sundström skriver:

                    Palmes och Löfvens kugghjul må vara förädiska, men att jämföra med nutidshistoriens värsta terrorregimer förblir i mina ögon obegripligt.

                    Du tycks ofta blunda för att klimatfrågan i grunden handlar om ett krig mellan två särintressen, fossil energi och kärnkraft. Det är där du hittar både socialdemokraternas motiv, som via Asea Atom också blev moderaternas.

                    Och jag är optimistisk nog att skönja ett lyckligare slut på klimatskojeriet än en ny världsregering.

                    • mats skriver:

                      Kampen om kärnkraft eller petroleum är en sideshow. Den verkliga kampen är den om makten, punkt.

                    • mats skriver:

                      Det är du som jämför klimathotet med kommunismen och nazismens illdåd, inte jag.
                      Äpplen och damcyklar, som jag påpekat.

  3. Åke Sundström skriver:

    Nej, Mats, nu är du ute på lite hal is. Vad jag invänt mot var följande påstående: ”Klimathotarnas propåer om att tysta kritiker över hela världen är det allvarligaste hotet hittills i världshistorien mot frihet och demokrati” Om jag då hävdar att Stalin, Hitler m fl varit betydligt större hot mot just dessa två värden, så är det ingalunda att blanda äpplen och päron. Hade du skrivit ”under senare tid” kunde jag möjligen hålla med, men värst i VÄRLDSHISTORIEN tror jag inte att du på allvar kan vidhålla. Möjligen kan man tala om det första och allvarligaste helt globala hotet mot demokratin, det är kanske det du egentligen menar.
    ´
    Vad som är huvudsak och bisak i klimatkriget tycks vi mer definitivt ha olika åsikter. Där är bevisningen mindre entydig, men jag är övertygad om att du underskattar de kommersiella aktörernas manipulerande i maktens korridorer. Tids nog får vi facit.

    Och är det bara en sinkadus att du inte kommenterar min fråga om Sveriges huvudroll som pådrivare i FN för att bygga upp IPCC och kopplingen till SAP:s (och även moderaternas) intresse av att dölja det svenska reaktorprogrammets ”sanna” förluster (de bokförda är en annan historia).
    Jag betvivlar att Ingvar Carlsson såg IPCC som en grundsten på väg mot en vänsterdominerad världsregering. Däremot hade han ett historiskt arv från Tage Erlander (och Lenin) att förvalta. Ett arv gjort AB Sverige cirka 300 miljarder fattigare, belopp värda en del ansträngningar för stryka ut ur partihistorien.

    • mats skriver:

      Vi är oense om vad som utgör/utgjort största hotet mot frihet och demokrati.

      Att kommersiella intressen är med och starkt påverkar klimatfrågan i ”skön” förening med ideell och ideologiska intressen, är vi dock ense om. Exakt vilka de är och i vilken omfattning, tror jag ingen av oss har full koll på.

      Att Sverige varit pådrivande i FN och IPCC har vi väl enats om tidigare? Jag har även många gånger skrivit att oljekrisen i början av 1970-talet var den utlösande faktorn till att man ville komma på politiska vägar ur oljeberoendet. Till en början såg kärnkraft ut som en bra lösning. Däremot har aldrig biobränslen motsvarat förhoppningarna om de inte fått subventioner. Suboptimerad kärnkraft bör också vara en förlustaffär, oavsett om supoptimeringen är av politiks eller teknisk natur.
      Sossarnas förmåga att tidigt hitta särskiljande frågor som de kan hålla på sparlåga för att sedan vid rätt tillfälle dra fram som politiskt slagträ, ska inte underskattas.

      • Åke Sundström skriver:

        Så fel jag hade, när jag föreställde mig att en så påläst och oftast förnuftig person som du inte på allvar kunde mena att den tilltänkta klimatpolitiken i FN-regi utgör det största hotet någonsin mot frihet och demokrati, värre än alla historiens terrorregimer. Jag blir stum av förvåning men tvingas notera att vi här f f g är rejält oense, av för mig obegripliga skäl. Och du bidrar inte heller med något tydligt bemötande

        Även i andra stycket finns oklarheter. Vad betyder ”suboptimerad kärnkraft”? Varför inte i klartext skriva överkapacitet, om det nu är det du menar (vad annars)? Och varför inte lika tydligt medge (som tidigare, om jag inte minns fel) att 12-reaktorsprogrammet var en planekonomisk felinvestering i Lenins anda?

        Men jag håller jag dig räkning för att, i motsats till andra klimatkritiker (t ex Lars Bern, Marian Radetzki, Lennart Bengtsson och censurgänget på Climate Scam), stå upp för den obestridliga logiken i att ett nej till koldioxidspöket betyder ett nej också till straffbeskattning av denna ofarliga gas. Förklaringen till de övrigas tystnad är att dessa (i varje fall de två förstnämnda) i högre grad är/varit kärnkraftsvänner än klimatskeptiker och förstått att en avveckling av koldioxidskatten vore dödsstöten för svensk kärnkraft. Hänsyn till ett särintresse och till det politiskt korrekta har vägt tyngre än den intellektuella hederligheten.

        • Stefan Eriksson skriver:

          Varje enerislag har för sig optimerats med ungerlag för kända och framtida effektbehov.
          Påminner mycket riktigt om systemet med 5-års produktionsplaner antagna av högsta Sovjet vid den tiden.
          Att låta bygga produktionskapacitet för el , med lång löptid, kräver en mer omfattande planering. Inte minst ett väl optimerad
          byggplan skulle hålla kostnaden per levererad kwh. acceptabelt.
          Vattenkraften suboptimerade sin andel-kärnkraften likaså.
          Sverige var och är väl gagnade av ett optimerat säkert system för att tillgodose behovet av el-energi.
          Huruvida suboptimeringen varit riktig, kan man endast detektera från ett ”fågelperspektiv” , där det framgår huruvida delar av vår energiproduktion optimerat ”sin andel produktion” eller om samma andel bidrager till en sämre optimerad total kapacitet.

          Med satsningar på vind och sol som del i detta system, kommer möjligheten att optimera energiproduktionen försämras.
          Vi kommer att behöva en lika stor andel produktionsförmåga i beredskap för den dag det inte blåser.
          Inte alls optimalt eller suboptimalt heller för den delen.
          Tycker jag alltså!

          • Åke Sundström skriver:

            Ursäkta Stefan, men detta år rent nonsens och definitivt inget svar på mitt inlägg. Det är ju därför att staten betämmer slutpriserna, via en hårt diskriminerande energibeskattning, som energisystemet feloptimeras. Ingenting annat!

            På en fri marknad skulle det inte finnas några vindsnurror och faktiskt inte heller några kärnkraftsreaktor. Att vindkraften saknar effektvärde inser du, av texten att döma, men den har inget annat värde heller. Symbolvärdet för rödgröna partister och naiva miljövänner genererar inga inkomster för det arma folkhushållet.

            • Stefan Eriksson skriver:

              Jag skall försöka förklara hur jag menar:
              I ett komplext sammanfogat system som exempelvis en solid elenergiförsörjning, är det
              fördelaktigt att uppnå en optimerad produktion.
              Elen har ju den uppenbara egenskapen att de elektroner som just nu håller min laptop varm,
              är de samma som genereras just nu i någon anläggning anslutet till ovan nämnda system.

              Dessa elektroner är inte möjligt att fastställa var i systemet de har genereras till gagn för min användning.
              (Humbug är det när aktörer på elmarknaden påstår att just det jag konsumerar genereras av vinden t.ex.)

              Systemet som helhet ”mår väl” av en hög optimeringsgrad som bidrager till långsiktighet och relativt stabila konsumentpriser.

              Varje produktionsdel i systemet optimerar sin verksamhet efter bästa förmåga och kunskap.
              Systemet som har att hantera dessa ”under-
              leverantörer” har fågelperspektiv och förhoppningsvis kontroll på hur strävan efter suboptimering (delen som optimeras) på-
              verkar systemet som helhet.

              I detta läge där tillgång och efterfrågan sätter priset, är påförda skatter/införda subventioner av ondo för systemets funktionalitet.

              När verksamheten i sina olika delar optimeras görs det för att finna rationaliseringsvinster.
              Vinster för att fortsatt investera/underhålla i verksamheten.
              Systemet riskerar att brista i fogarna där strävan att upprätthålla stabilitet vad avser pris och leverans fräts ned av en populistisk skatte/subventionspolitik.

              Skatt och subventioner har inget med vare sig optimering eller suboptimering att göra.

              Uschh! Det blir långt det här!!

              Men:
              Jag vill ändå med hjälp av ett enklare exempel bringa klarhet i hur jag tänker alltså.

              Vi tänker oss ett avloppsystem.
              Producenten av WC-stolen optimerar sin produkt. Med så kallad snålspolning vinner denne producent marknadsfördelar med en effektiv miljövänlig produkt.
              Så långt allt väl.
              Det visar sig dock att systemet ej är dimensionerat för dessa ringa mängder vatten som spolas med.
              Denne som användare av systemet är förmodligen inte så glad över suboptimeringen av WC-stolen, då han erfar att det blir stopp i avloppet.
              Suboptimeringen påverkar systemets funktion.

              Go kväll!

              • Åke Sundstrom skriver:

                Vi förstår WC-analogin, men den är tyvärr helt irrelevant.

                Du är däremot på rätt spår när du gisslar den ”populistiska skatte- och subventionspolitiken”. Mångmiljarförlusterna (och feloptimeringen) uppkommer på grund av en uppenbar straffbeskattning och DISKRIMINERING av de fossila bränslena. Och omvänt, av en SUBVENTIONERING av i första hand vindsnurror, vattenkraft och kärnkraft. Varför inte i klartext medge detta, Stefan?

                Förvirrade ”klimatkritiker”, som professor Lennart Bengtsson i DI i tisdags, påstår motsatsen, att det är kärnkraften som missgynnas genom den nya effektskatten. Men den uppväger inte på långa väger stödet via CO2-skatten.

                Kan han verkligen vara så okunnig frågar man sig? Kanske, men alternativet är att han talar mot bättre vetande, därför att han i högre grad är reaktorkramare än klimatskeptiker och begriper att om skatten på CO2 slopas så går den svenska kärnkraftsepoken i graven.

                Jag håller, efter många debattomgångar med honom (men bara ett fåtal intetsägande genmälen) en slant på den senare teorin.

                • Stefan Eriksson skriver:

                  Mitt förra inlägg var avsett att klargöra min tolkning av ordet suboptimerings innebörd och eventuell påverkan av system som vi alla drar fördel av.
                  (Det var frågan i ditt förr-förra inlägg Åke.)
                  Det kan vara bökigt med ”prefix” .Jag är i alla fall låååångt under medel i språk och ordkunskap.

                  Som exempel skulle jag gärna vilja förstå innebörden av ordet.
                  Feloptimering
                  Jag upplever ordet feloptimering så motsägelsefullt som bara kan.
                  Antingen försöker man optimera sina förehavanden under givna förutsättningar,
                  eller,
                  man avstår från att optimera samma förehavanden.
                  (Det kan förstårs vara fel att avstå optimering).

                  Nej jag har ingen agenda som styr vad jag tänker eller skriver.
                  Det ”bara pöser över i hårddisken ibland”

                  Sån är jag alltså!

        • mats skriver:

          Jag har försökt förklara att jag ser dessa övergrepp som svåra att jämföra. Stalin och co. gick brutalt fram med våld i en närmast paranoid strävan efter makt. Men de riktade det främst mot sina egna folk.
          FN och de pådrivande politikerna använder sin okunnighet om klimatets funktion i utpressningssyfte för betvinga hela världen till underkastelse för en totalitär vanföreställning.
          Det förstnämnda var blodigt men begränsat. Det sistnämnda oblodigt men diktatoriskt utan ände.

          Stefan har lämnat en bra redogörelse för vad jag menar med suboptimerad kärnkraft. Eftersom staten äger både vattenkraft och kärnkraft och den svenska industrin länge krävt billig energi har staten hållit en produktionskostym som varit större än efterfrågan. Det ger självklart suboptimering av verksamheten. Subventionerna till vindkraft har inte förbättrat situationen.

          • Åke Sundström skriver:

            Mycket finns att tillägga, men jag avstår för dagen, eftersom min dator krånglar och raderar allt jag skriver (fast kanske inte dessa tre rader?)

          • Åke Sundström skriver:

            Det känns väldigt ovant att vi denna gång tycks förbli oense. Jag vill fortfarande inte tro att du på allvar menar att IPCC (FN:s klimatbyrå) och planerna på nya globala klimatavtal är ett större hot mot frihet och demokrati än historiens värsta skurkar, Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot m fl. Det må vara sant att kommunismens ondska främst drabbat de egna befolkningarna, men detta gäller sannerligen inte nazismen och inte heller den senast farsoten, islamismen.

            En överdrift också att kalla FN:s avsikter ”diktatoriska utan ände”. Änden består i att västvärlden knappast stillasittande kommer att se på om FN-byråkratin försöker realisera sina dolska planer på att skapa en världsregering med hjälp av klimatmutor till fjärde världens diktatorer. Någonstans finns en gräns för vad forskarvärlden och dagens vänsterdominerade press är beredda att tigande svälja.

            När det gäller den ”suboptimerade kärnkraften” blandar du ihop huvudsak och bisak. Ekonomisk politik handlar, som du vet, om att optimera resursanvändningen, insatserna av arbete, råvaror och kapital. I en marknadsekonomi nås det målet via fri konkurrens. Men väljer politikerna i stället planekonomiska styrmetoder blir resultatet givetvis långt ifrån optimalt, utan tvärtom inoptimalt, resursförstörande och fattigdomsskapande.

            De cirka 50-procentiga subventionerna till vindkraften (via elcertifikaten) har redan nu resulterat i förluster för AB Sverige av storleksordningen 100 miljarder kronor. Samtidigt vet vi att 12-reaktorsprogrammet har generat förluster på cirka 300 miljarder (som jag visat i skriften Kärnkraften har gjort Sverige fattigare, 2002). Att tala om ”suboptimering” blir mot denna bakgrund och med dessa oerhörda summor en ren skönmålning . Systemfel är en mer korrekt terminologi.

            Att vindkraften är intermittent, producerar bara när det blåser, är av mindre vikt. Det betyder ingalunda, som du och Stefan antyder, att kärnkraften slås ut eller ställs av när det blåser som värst, utan bara att det rörliga elpriset svänger häftigare än förr. Ner mot noll öre per kWh blåsiga sommardagar.

            Sådana priseffekter är förstås negativa för kärnkraftsverken, men å andra sidan innebär koldioxidskatten en subvention till elproducenterna på långt större belopp. Så med eller utan vindkraft är den svenska kärnkraften dödsdömd på en fri marknad med konkurrensneutrala energiskatter. Har vi inte varit eniga om den saken?

            • Stefan Eriksson skriver:

              Vi är nog ense om det mesta Åke!
              Planekonomiska styrmedel har sällan uppmuntrat viljan att investera/underhålla.

              Elförsörjning, vägar, försvar, är ändock av den arten att det finnes stora fördelar av att optimeras i gemensamma system.

              Funktionen hos dessa system avtager i samma takt som populistiska värderingar får inflytande över desamma.

              Är vi överens så långt Åke!

              Jag har den uppfattningen att samtliga delar i dessa system har att tjäna på stabila / långsiktiga villkor med ett spekulationsfritt
              åtagande, gentemot konsumenten.

              Energi i all dess form är en viktig förutsättning för samhällets olika delar.
              Där leveranssäkerheten äventyras föreligger en avsevärd risk för slitningar i kamp om tillgängliga energiresurser.

              Att med planekonomi låta marknaden sätta priset är att leka med elden, och kan mycket väl få historiska illdåd att framstå som relativt
              marginella.

              Jag är inte ense med dig Åke, när du så lätt avfärdar (bara att det rörliga elpriset svänger
              häftigare än förr), förutsägbara förhållanden för den som investerar i och optimerar ett för oss alla viktigt system.

              Ingen del av elförsörjningen nämnd eller glömd, vill jag tillägga.

              Viljan att investera är även hos konsumenten avhängit stabila förhållanden vad gäller
              elförsörjning, vägar, och försvar.
              Rätten till ägande och brukande är ändå den viktigaste förutsättningen, men det är ju ett annat kapitel,,,, eller,,,,,!!

              • Åke Sundström skriver:

                Mer överens att det först verkade, bra så.

                Beträffande de rörliga elprisernas stora svängningar bör noteras att alla konsumenter som bekant kan välja långsiktiga fastprisavtal, där pristoppar och svackor utjämnas till ett ganska stabilt medelvärde. Därmed också sagt att inte heller kärnkraftverken påverkas i så hög grad av prisbottnarna blåsiga sommardagar.

  4. mats skriver:

    Vi gör olika bedömningar i frågan om vad som är värst. Jag ser inget stort problem med det. Alla de nämnda vansinnigheterna är avskyvärda.

    Suboptimera kan man naturligtvis göra på många olika sätt och med avseende på flera olika kriterier. En del av dessa blir som du säger rena systemfel. Helt enkelt intellektuell krasch, eller ska vi säga härdsmälta?
    Jag är enig med dig om att 12-reaktorsprogrammet var överdimensionerat. Men med tanke på överföringsavstånden från norra Norrland och en viss omtanke om älvarna och deras miljö kan jag tänka mig att det kunde varit motiverat med ett färre antal KKV. Visserligen också möjligen en supoptimering, men med bättre eftertanke. Vindkraft däremot känns fel i alla lägen.

    • Åke Sundström skriver:

      Du ser inte något problem med hur hoten mot frihet och demokrati bedöms. Det förvånar mig, själv har jag närmast tagit för givet att du skulle modifiera din ståndpunkt i riktning mot en mindre överdriven slutsats. Men icke så.

      Dessutom blir det, menar jag, fel fokus att oroa sig för FN-byråkraternas fåfänga försök att via klimatpolitiken kratta manegen för en världsregering. För oberoende av vad klimatkonferenserna hittar på, kan utfallen omöjligen bli lika katastrofala som de beslut som fattats i Sveriges riksdag. Att Parisövningen blir en repris på fiaskot i Köpenhamn är väl för övrigt ingen djärv gissning? Till yttermera visso var det i Rosenbad som IPCC-projektet föddes och sedan baxades in i FN.skrapan av socialdemokratiska lobbyister med Bert Bolin i spetsen.

      Sant däremot, i andra stycket, att en räddning av norrländska älvar hade varit ett mer respektabelt argument för att bygga några få svenska kärnreaktorer. Dock ett otillräckligt argument, därför att kärnkraften från dag 1 varit beroende av statliga subsidier. Bland annat genom att kraftbolagen befriats från det ekonomiska ansvaret för härdsmältor och andra olyckor. (Även i USA och flertalet andra länder har statliga riskgarantier varit nödvändiga för att intressera privata investerare; kärnkraften har av det skälet aldrig funnits med på den fria, kommersiella energimarknaden). Och som bekant valde den svenska betongalliansen (S+M) att göra bådadera: fortsätta skövlingen av älvdalarna och bygga tolv kärnreaktorer – det senare en långt värre felinvestering än dagens vindkraftsbyggen.

      För dig som radikal frihandlare och f d norrlänning vore väl en mer logisk tanke att vi den gången skulle ha skonat några älvdalar med hjälp av en normalisering av våra konstlat låga elpriser – i sin tur en följd av statens alltför låga avkastningskrav på Vattenfall. Med normala, kostnadstäckande priser hade efterfrågan på el sjunkit kraftigt och övergången till elvärme i huvudsak uteblivit. Det hade räddat många älvsträckor och resultat i ett bantat reaktorprogram – eller inget alls, om Vattenfall haft mod (och kompetens) att ifrågasätta direktiven från en Lenin-inspirerad Tage Erlander.

      • mats skriver:

        Men så är det med min oro för en total (global) totalitär ordning. Om den processen startade i Rosenbad eller på Manhattan kvittar.

        Helt visst och sant om kärnkraften, och älvarna. Jag tillskriver dessa dumheter två saker, 1938 års Saltsjöbadsavtal och en del av den tidens svenska politikers dröm om att Sverige skulle bli en kärnvapenmakt, i den oberoende neutralitetens namn.

        • Åke Sundström skriver:

          Anledning till oro finns förvisso, men jag förvånas över att du tror att våra västerländska demokratier kommer att sitta med armarna i kors och passivt se på när FN-diktaturen ta över världens styråror. Möjligt att de i vänsterpopulistisk anda medverkar till beslut i den riktningen vid den upphaussade Pariskonferensen, men jag håller för troligt att vindarna på hemmaplan vänder och sätter punkt för dårskapen. Fakta sparkar, som bekant, om än inte alltid så snabbt.

          När det gäller älvarna och kärnkraften bekräftar du vår samsyn, men vi är inte helt eniga om historieskrivningen. Båda de faktorer du nämnar har funnits med, man jag är övertygad om att två andra omständigheter varit mer avgörande. Dels att Tage Erlander och hans generation var starkt influerade av Lenins teser om elektricitetens betydelse (en felsyn förstås, bekräftad när Sovjetunionen imploderade). Dels också att många tongivande forskare och byråkrater inte begrep skillnaden mellan det tekniskt möjliga och det ekonomiskt förnuftiga (Concordesyndromet).

          Myter och doktriner är ofta seglivande, men omsvängningen kan också komma snabbt och överraskande, som i Sovjet 1989 eller i vårt nyligen genomlevda DÖ-sammanbrott (= en avvärjd statskupp). Jag håller en slant på denna mer optimistiska syn.

Kommentarer inaktiverade.