Taskspelare i politiken

Förr var taskspelare en nedsättande, om än allmän, beteckning på skådespelare och allehanda underhållare. De tillmättes ingen betydelse, gavs inget inflytande i politik eller andra samhällspåverkande beslut. Visst kunde teaterstycken, ballader och annat innehålla samhällskritik, men direkta krav på hur politiken skulle utformas var otänkbart.

Idag figurerar allehanda taskspelare som kravmaskiner samt förmedlare av politiska idéer och ideologier. För att nämna några exempel: Leonardo di Caprio, Madonna, Bono, Benny Andersson, Mikael Wiehe, för att ta några av gamlingarna. Bland de unga artisterna är vänstersympatierna och de politiska ställningstagandena och kraven inte mindre. Ibland, exempelvis inom rapen, förespråkas även våld mot meningsmotståndare.

Så frågan är varför låter sig allmänheten påverkas av taskspelarna? Vad är det som gör att den som är duktig på att spela gitarr eller sjunga, även uppfattas som att ha begåvning eller kunskap för politiska beslut? De få musiker jag lärt känna har varit mycket världsfrånvända och påfallande upptagna av ljudfunderingar istället för politiska funderingar. De har närmast uppvisat missbrukarpersonligheter. De är redo att offra allt för att få ägna sig åt sin ”konst”. Deras politiska världsbild blir därefter, gravt förenklad. Ofta anser de att deras ”kulturarbete” är så viktigt att de har rätt att bli försörjda av oss andra.

De färdigheter taskspelarna har är väl lämpade till att framföra propaganda. Det gör det dock varken mer sant eller rimligt som politisk utgångspunkt. Att politikerna i en demokrati tar intryck av vad de uppfattar som opinionen bland väljarna är självklart, men hur undviker man att politikerna blir en del av taskspelarkollektivet?

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Taskspelare i politiken

  1. Ulf Hellbacken skriver:

    Mats,

    Man kan inte påverka politiker från att undvika tillhörigheten till ett kollektiv de själva redan tillhör.

    Eftersom jag själv har en lång erfarenhet av att bl a tillhöra musikerfacket, särskilt under min ungdom och studietid, då de gigs jag deltog i med egen eller andra orkestrar, också var ett välkommet bidrag till att bekosta min utbildning, har jag aldrig träffat på taskspelare i den bemärkelse, som du mycket riktigt tar upp.

    Mina medmusikanter liksom jag själv hade som enda intresse att utöva och utveckla våra musikaliska färdigheter och inget annat. Därför förvånar det även mig att dessa vilsefarna taskspelare tillmäts så stort intresse från media och politikerhåll idag, vilket också visar sig i de tvivelaktiga bidrag de förmedlar.

    • mats skriver:

      Vad glad jag blir att du inte tar illa upp av det jag skrivit. Det var med viss tvekan jag publicerade. Jag umgicks gärna med de musikaliska kompisarna, även om jag inte spelade något instrument värt något. Men jag sjöng och sjunger fortfarande gärna, ibland bra. Full av beundran av musikalitet och talang jag inte själv besitter. Men allvarligt bekymrad över ”frilansansande där de helt klart kommer till korta.

Kommentarer inaktiverade.