Ett fritt Europa?

Just som jag börjat fundera över konstigheterna med flyktingar från Mellanöstern, amerikansk, europeisk och rysk politik, med mera, så dyker det upp ett antal intressanta artiklar på samma tema i DSM. Vi gör inte exakt samma analyser, men snarlika på flera punkter.

Det som först fick mig att börja fundera är förhållandet mellan EU och Ryssland. Varför kan inte dessa européer komma sams i sin syn på andra delar av världen, eller sina ömsesidiga relationer? Varför tillåter man, eller nästan tvingar fram en ström av utomeuropeiska människor som en kil mellan EU och Ryssland? Visserligen kan man påstå att där ungefär går gränsen mellan slaver i öster och germaner och franker i väster. Men så enkelt kan det väl inte vara?

En viktig fråga i sammanhanget är varför USA, fortfarande med en majoritet av befolkningen med europeisk bakgrund, inte är mer behjälpligt med att medla? Vi har trots allt mer gemensamt historiskt, språkligt, religiöst, kulturellt och ja, även genetiskt, än med några andra grupper i världen.

Jag och andra har ofta framhållit den amerikanska konstitutionen som överlägsen alla andra. Det är den fortfarande, men den efterlevs inte längre som grundlagsfäderna avsåg. Som jag ser det uppstod divergensen redan år 1822 när USA gjorde framstötar om att få utvidga sitt territorium till Rio Grande. Det hela eskalerade i och med Texas självständighetsförklaring och senare anslutning till USA och kriget mot Mexiko 1846-48. År 1823 deklarerade president James Monroe, Monroedoktrinen, som ensidigt delade upp världen i nya och gamla världen. Där nya världen och endast den, förklarades vara amerikansk intressesfär. Senare har monroedoktrinen omtolkats och utvidgats så att hela världen numera anses vara amerikansk intressesfär. Teddy Roosevelt fastlog 1904 att USA hade rätt att uppträda som världspolis.

Konstitutionen överlevde alltså egentligen endast i cirka 50 år. Därefter förskingrades dess intentioner av korrumperade politiker, militär och tjänstemän. Från och med mexikanska krigets slut har USA varit en imperialistisk stat, utan avbrott. John D. Rockefeller förstod att utnyttja detta tillstånd och kraften i den nya användningen för den tidigare värdelösa råvaran olja.

År 1868 deklarade han att han avsåg skaffa sig världsmonopol på oljan. Om jag förstått saken rätt var han delansvarig för att familjen Nobel fick lämna sitt naftaprojekt i Baku med omfattande förluster. Familjen Rockfeller har sedan haft ett finger med i spelet i de flesta världshändelser. Bildandet av amerikanska Federal Reserve Bank är bara en av dem, men en av de viktigare.

Numera utger sig familjen Rockefeller för att vara världsförbättrare och visar stolt upp de smulor de skänker till miljörörelse och klimathotare. Ingen är väl så lättlurad att de tror rockefellers gör det utan baktanke?

Här återknyter jag till artiklarna i DSM, där hävdas att det var amerikanska intressen som störtade Libyens Ghadaffi, inte inhemska politiska och sociala krafter. Revolutionen påstås ha kostat 5 miljarder dollar. En viktig anledning till denna ”investering” var att Ghadaffi försökte införa en egen oljevaluta, för att slippa handla i Rockefellers amerikanska petrodollar.

Instabilitet i världen, helst i hela världen, får USA att framstå som den lugna säkra hamn de imperialistiska myndigheterna vill ge sken av. Många amerikaner, i ökande antal, oroas över utvecklingen och inser att deras älskade konstitution inte längre skyddar ens dem själva mot övergrepp från den egna staten.

Historiskt har inte Europa, i synnerhet inte England, Frankrike, Tyskland och Italien kunnat dra jämnt i frågor som rör Mellanöstern. Det är sant även innan oljerikedomarna hittades. Ryssland har alltid på något sätt legat på Europas baksida. Skrämmande stort och mäktigt sett ifrån väster, ängsligt och med bristande självsäkerhet i kultur och sofistikation sett ifrån öster. Dessa europeiska skönheter och dess östliga odjur behöver varandra, men inser det inte. De imperialistiska krafterna i USA har haft två världskrig på sig att klura ut detta och utnyttjar sina ”diplomatiska” kanaler till att skapa oreda i området. De får numera all upptänklig hjälp från staten Israel. Söndring i Mellanöstern utan att det drabbar Israel, det är en mångtusenårig dröm för dem.

Jag har uppmärksammat det amerikanska sönderfallet genom att läsa och lyssna på vad som sägs av amerikaner om tillståndet i det egna landet. Vissa tror att allt är väl, andra är förtvivlade över hur amerikanska staten bär sig åt mot sina egna medborgare. Jag har läst historia, men är inte historiker till yrket. Mitt intresse och kontakten med USA, dess historia och samhällsutveckling är lite större än bland svenskar i allmänhet. USA är idag inte längre ett rättssäkert samhälle, tyvärr.

USA leder Nato. Jag har tidigare varit försiktig anhängare av en svensk anslutning till NATO. Men utvecklingen i USA har fått mig att tvivla. Att i det läget göra som centerpartiet, på direkt order från partistyrelsen, utan omfattande genomlysning och debatt bestämma att partiet ska förorda svenskt medlemskap verkar olycksbådande för förnuftet inom partiet, liksom för utvecklingen i Europa (i den mån centern förmår påverka den).

Jag får inte till någon avslutning på den här historien, förmodligen för att den inte värkt klart ännu. Fortsättning följer när jag fått korn på den. Jag har tidigare skrivit en del om Ryssland och Ukraina. Det kan bli anledning att granska den sidan av myntet igen. Frågan är, kan Europa sägas vara fritt med den inre splittring som råder och den dragkamp som pågår mellan USA och Ryssland?

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Ett fritt Europa?

  1. dolf skriver:

    En snabb sammanfattning av en lite längre diskussion jag förde om USA–Ryssland på ett annat ställe:
    När Sovjet 1962 försökte göra Kuba till en framskjuten bas i det amerikanska närområdet ledde det oss till randen av ett kärnvapenkrig.
    När stater som direkt gränsar till Ryssland och som tidigare har ingått i Warszawa-pakten byter sida till Nato så ser vi det som en självklarhet att Ryssland bara skall tiga still och godta det.
    Om jag vore Ryssland skulle jag också uppfatta det som provocerande att alla mina grannar ansluter sig motståndarsidans lag.
    Min åsikt är att vi skall hålla oss utanför Nato till varje pris och istället förstärka vårt eget inhemska försvar. Ett Nato-medlemskap kommer dels bara att provocera, dels förmodligen dra oss in i en massa andra onödiga konflikter. Jag gillade sverige bättre när det var ett neutralt och icke krigförande land.

  2. Thomas Gunnarson skriver:

    En bra sammanfattning av läget!
    Det är märkligt hur fronterna nu sakta byggs upp enligt samma karta som vid WW1….
    Vi får hoppas att politikerna har lärt något av 1900-talet.
    Ett kärnvapenkrig i Europa förlorar enbart eurpéerna på…

  3. Samuel af Ugglas skriver:

    Ju mer man läser om de europeiska ledarna för respektive länder, med ytterst få undantag, så framstår det som en rätt enkel uppgift för Putin att manövrera Ryssland helt efter hans egna intentioner.
    Något större gäng klåpare och nidingar får man leta efter. Svenska korrupta politiker är väl det absolut värsta exemplen? Måtte vi snart se slutet på eländet?

    • Thomas Gunnarson skriver:

      Putin måste alltid försvara rysstalande var de än bor.
      Det är rysk inrikespolitik enligt Soltcsenitzyn….
      Så Ukrainakrisen ställer allt på sin spets.
      Förövrigt är det naturligt för ryssar att landet blir större geografiskt.
      För så har det ”alltid varit”…..

  4. Niklas skriver:

    Inledningen i 10:e stycket lyder ”Historiskt har Europa, i synnerhet inte England, Frankrike, Tyskland och Italien…”

    Saknas det ett inte i den första satsen?

  5. Åke Sundström skriver:

    För mig är det framför allt USA:s inkompetenta utrikespolitik som motiverar ett i varje fall temporärt nej till NATO-medlemskap. Risken att direkt eller indirekt dras med i USA:s feltänkta och misskötta krig är alltför stor.

    Däremot borde vi kunna överväga andra lösningar, t ex att skaffa oss en ökad säkerhet via ett avtal om att i i vissa lägen få tillgång till USA:s kärnvapenparaply. En sådan försäkringspremie är inte gratis, snarare väldigt hög, man går ändå lätt att motivera med tanke på alternativet: att genomföra en mycket kostsam upprustning. I slutänden är det ju ändå bara i skydd av detta atomparaply som Europa för närvarande kan försvara sig mot eventuella hot från ett Ryssland med en aggressiv ambition att återvinna sin förlorade ställning som en av världens två dominerande stormakter.

Kommentarer inaktiverade.