Stort och smått i multikulturens tecken

Svenska och europeiska politiker vill av någon anledning se ett multikulturellt Europa växa fram. Möjligen kan det förklaras med att de i samarbetsprojektets begynnelse tänkte sig blandningar av europeiska kristna eller sekulära demokratiska kulturyttringar, men kunde inte se utomeuropeiska influenser spela någon betydande roll. Nu är vi lika fullt där, att vi måste ta ställning till vilka främmande influenser vi ska acceptera och eventuellt anpassa oss till. Att anpassa dem till oss, nej det står inte på den multikulturella dagordningen.

För tjugotalet år sedan, när jag fortfarande var centerpartist, kom jag i diskussion med den ledande miljöpartisten i kommunen angående u-hjälp. Jag hävdade att vi skulle villkora den hjälpen till att endast omfatta de länder som på riktigt införde demokrati. Det ville han inte gå med på. Han undrade om jag ansåg att vi hade ett bättre system som gav oss en moralisk rätt att ställa sådana krav? Mitt svar, att det har vi absolut, chockerade honom. Han tyckte att det var fördomsfullt av mig. Jag har inte någonsin under de år som gått ändrat åsikt och anser att de senaste årens händelser gett mig rätt.

Det som blivit sämre, är dock vår egen demokrati, hela västvärldens. Här har vänsterelement under lång tid framgångsrikt kunnat driva tesen att den som det är mest synd om ska få mest rätt, inklusive mest rätt till andras egendom. Till och med mest rätt att inskränka andras frihet. Dogmatiskt är det mest synd om kvinnor, ”ursprungsbefolkning”, färgade och invandrare.

Vita män och ”majoritetssamhället” har ingen rätt att kritisera individer ur dessa grupper eller minoriteter över huvud taget. Ej heller ställa några som helst krav på dem. Det säkraste sättet att gynna sig själv är att kasta sig på rygg och hävda att man är kränkt eller diskriminerad. För att göra den modellen mer framgångsrik har man i hela västvärlden politiskt bidragit till att inskränka människors möjlighet att klara sig själva. Det gäller oavsett om det gäller arbete, matförsörjning eller att försvara egendom, liv och hälsa fysiskt.

I synnerhet Europa och EU ligger öppet för den som vill ta över. Folket är både placerat politiskt offside och tillvanda vid tanken att den stora staten har såväl initiativmonopol och kraft att säkra all sorts trygghet. Äganderätten har blivit allt mer satt ur spel, för att lugna sinnena på klimat- och miljöneurotiker. Vapenägande och självförsvarsrätt blir allt mer inskränkt för att lugna vapenfobiker. Allt helt ologiskt.

Det räcker förmodligen med en tiondel av Europas befolkning för att ta över hela territoriet. Folket som sedan andra världskriget indoktrinerats att tro att de aldrig mer får slåss för något de tror på, kommer att slänga sig på rygg och hävda att de är obekväma med kränkningarna. Strax innan de får huvudet avhugget.

Vi ser hur MSM nu kämpar för att få oss att känna sympati med de muslimer som inte är terrorister. Men som vanligt gäller att allt som behövs för ondskan att segra, är att de goda krafterna inte säger emot. Politiker som får de egna medborgarna att känna maktlöshet, tillhör inte de goda.

Det här inlägget postades i Äganderätt, Aktuella övriga ämnen, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Stort och smått i multikulturens tecken

  1. Stefan Eriksson skriver:

    Den minsta gemensamma nämnaren i det du så väl beskriver är ett ideologiskt självmål.
    Kravlöshet, att slänga sig på rygg, att ställa sig offside, oförmågan att ta initiativ, tryggheten i att inte behöva ta eget ansvar, maktlöshet,,,, Dessa karaktärsdrag kännetecknar anhängare av den mest utbredda ideologin hos demokratier i västvärlden.

    NÅNANNANISMEN.

  2. pelle 3 skriver:

    Bra skrivet mats
    Pelle3

Kommentarer inaktiverade.