Priser på jordbruksprodukter och regleringen av import och export har i tusentals år varit en av politikens stora tvistefrågor. Det har gällt nationernas försörjning i både fredstid och ofredstid, liksom det gällt att parera goda år mot dåliga, beskrivet redan i bibeln. När den tekniska utvecklingen och immigrationen till Nordamerikas bördiga slätter var avslutad blev spannmålsmarknaden snabbt mättad. Från boom efter WWI kom det snabbt en överproduktion och som ett brev på posten kraftigt sjunkande världsmarknadspriser, prisdumping och skyddstullar.
I Sverige tvingade den alldeles färska frisinnade liberala Ekmanska regeringen med jordbruksminister Bo von Stockenström (jordbruksminister i de Ekmanska regeringarna 1927-28 och 1930-32) de svenska kvarnarna 1930 att acceptera ett ”frivilligt” system att mala minst hälften av sin produktion med svensk spannmål till fast pris. Många förundrades över att frihandelstankarna övergavs och att staten så tydligt styrde produktionen. Därtill att det var en liberal regering som gjorde detta. De starkaste motståndarna var socialdemokraterna. Stockenström har själv beskrivit det hela i sin bok Händelser och resor – Minnen från 40 år i politik, jordbruk och skog, utgiven 1958. Men tidens politiska teorier var i stora delar sådana. Korporativism, fascism, nazism (båda från 1910-tal), utgjorde en privatkapitalistisk statlig moderation av Karl Marx läror. Alternativet var ren socialism.
Prärien är en makalöst produktiv kornbod som sträcker sig från cirka 54:e breddgraden, norr om Edmonton i Kanada. Gränsen mellan USA och Kanada går längs den 49:e breddgraden, vilket i Europa motsvarar Alpernas norra fot. Denna prärie sträcker sig ända ner till södra Texas vid 27:e breddgraden. Vidderna är så stora att vissa åkrar kan räknas i kvadratkilometer istället för hektar eller tunnland. Med moderna maskiner och teknik kan de brukas så rationellt att det inte finns en chans att producera exempelvis spannmål till kokurrerande priser på Smålands små stenbundna och stenomgärdade tegar.
Sverige slutar i söder vid 55°23′ i Falsterbo, Jönköping ligger på 57:e breddgraden och det mesta av Sverige ligger norr därom. Kiev på Ukrainas bördiga slätter ligger på den 50:e breddgraden. Ett svenskt jordbruk utan någon form av ”gynnande” av det svenska skulle knappast existera ens i Skåne. Bevekelsegrunderna kan, som visats ovan, vara många liksom metoderna. Man får nog betrakta ropet – kravet, på ekologiskt odlat och uppfött som ett försök att gynna svenskt utan att införa de politiskt inkorrekta och obekväma handelshindren.
När spannmålskrisen kunde lösas så snabbt och enkelt stod nästa kris redan i farstun. Stockenström har ägnat ett långt kapitel åt att beskriva hur detta löstes. Redan föregående mandatperiod hade Stockenström varit jordbruksminister. Den 18 juli 1928 hade han i konselj fått godkänt att tillsätta en utredning om högst sju utredningsmän att utreda problemen med jordbrukets lönsamhet.
kort efter det betänkandet rörande spannmålsmarknaden framlagts blev betänkandet angående mejerihanteringens och smörexportens främjande färdigt och avgavs den 6 februari 1930. De viktigaste åtgärder som därvid föreslogs var dels ökade anslag till utbildning och upplysning samt till mejerikonsulentemas verksamhet, dels inrättande av en statens mejerilånefond och dels en utvidgning av kontrollen över exportsmöret samt uppförande av kyllagerhus och kontrollstationer i Malmö och Göteborg, dit all export av smör skulle koncentreras.
Regeringen och riksdagen biföll samtliga förslag, den senare lade till ytterligare 200.000 kr i separata yrkanden, att användas som ”bidrag för vidtagande av åtgärder, ägnade att verksamt förbättra mejerihanteringen i organisatoriskt och merkantilt hänseende”.
I mars 1930 uppdrog Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap åt styrelsen för sällskapets mejerisektion att utarbeta grundlinjer för mejerihanteringens kommersiella organisation. Denna utredning presenterades i september samma år och kom allmänt att kallas ”Gula Boken”. Exporten av smör var det vanligaste sättet att nå världsmarknaden med mejeriprodukter vid denna tid. För Sveriges del låg smöret på femte plats i exportvärde räknat. Tjugofem tusen ton till ett värde av 75 miljoner kronor exporterades 1929. I Sverige fanns vid denna tid cirka 1650 mejerier, varav 700 andelsmejerier.
Stockenström ville se en centraliserad och rationell drift av mejeriverksamheten. Han ville se starka sammanslutningar bildas i alla delar av landet. På det viset skulle prisvariationer kunna hanteras bättre och ge en jämnare inkomst till jordbrukarna. För att förverkliga sina egna idéer om hur jordbrukets problem skulle lösas vara han beredd att göra väsentliga avsteg från vad som förväntas av en minister. Ministerstyre i öppen dag.
I ett tal i Oxie härad (Malmö) den 30:e augusti 1930 uttryckte Stockenström följande åsikter om mjölkböndernas situation. ”Lantbrukarna är i vissa delar av landet inte allmänt anslutna till andelsrörelsen, och försäljningen av konsumtionsmjölk är på många håll ej alls rationellt ordnad, sammanhållningen brister och en skadlig konkurrens råder lantmännen emellan. Även där föreningar finns förekommer en alltför stark splittring i fråga om utbud och försäljning.”
En frisinnad liberal som ogillar den fria marknaden, man häpnar!
Depressionen fortsatte hela 1931 med bland annat kravallerna i Ådalen som känt uttryck för den desperation som präglade de värst drabbade. Priserna på exporterat smör föll ideligen. Prisgapet mellan konsumtionsmjölk såld i de större städerna och de leveranspriser bönder längre från städerna kunde få för sin mjölk levererad till mejerier inriktade på produktion av smör och ost, blev allt större. Många bönder valde därför att med bil försöka leverera mjölk direkt in till städerna. Detta sågs som en osund konkurrens av de bönder som fanns nära städerna och redan hade tillgång till en upparbetad marknad.
Den 11 januari 1932 ingav Lantrbukssällskapet en skrivelse till regeringen där man föreslog en rad åtgärder för att förbättra lönsamheten inom jordbruket. Bland förslagen fanns importtullar, pastöriseringstvång för konsumtionsmjölk i städerna, samt kraftfoderavgifter.
Nu vidtog ett spel under täcket mellan statsrådet och Lantbrukssällskapet. Sällskapets mejerisektion föreslog att en riksorganisation skulle få statens bemyndigande att upptaga en avgift på varje kilo försåld mjölk. Denna avgift, föreslagen till två öre per kilo, skulle användas till att utjämna priserna mellan exportsmöret och konsumtionsmjölken. Kruxet var bara att ingen sådan organisation fanns och inte heller var det säkert att riksdagen skulle godkänna bemyndigandet för en marknadsorganisation att uppta vad som skulle kunna betraktas som en skatt.
Medan jordbruksministern informerade statsministern och i övrigt beredde marken inom regering och riksdag slipade Lantbrukssällskapet på sitt förslag. Den 9 maj kunde man så inlämna ett nytt förslag till regeringen, med i stort sett ovan nämnda innehåll, med tillägget att den förening som skulle få detta uppdrag måste visa att den organsierar minst 60% av den invägda mjölken. Den 18 maj bildade 17 mejerisammanslutningar så SMR, Svenska Mejeriernas Riksförening. Då hade de tillsammans 53% av den invägda mjölken.
Stockenström ville frikoppla mjölkpriset från smörpriset och föreslog därför sina regeringskamrater ett tvåprissystem, en allmän och en lokal mjölkavgift. De hade inget att invända mot att en proposition i ärendet förbereddes. Enligt Stockenström hade, ”Varken justitieministern eller konsulterna i regeringen hade några invändningar mot förslaget ur konstitutionella eller lagtekniska synpunkter i insikt om att ett exceptionellt krisläge kunde motivera även mera ovanliga och extraordinära åtgärder”.
Stockenström använde samma retorik för att frångå principerna, just när starka principer är som viktigast att hålla sig till. Precis som makthavare genom historien gjort samma sak från förhistorisk tid intill våra dagar. Eller som president Bush förklarade när han attackerade Irak efter elfte september, ”These are desperate times, and desperate times call for desperate measures”. Stockenström skriver också att när ett statsråd fått principiellt klartecken från regeringskollegorna att lägga fram en proposition, så överlåter han arbetet att skriva ihop propositionen till sina närmaste tjänstemän. Men i det här fallet ansåg han att ärendet var så angeläget att han valde att själv skriva propositionen.
Eftersom riksdagsåret led mot sitt slut och ärendet var så viktigt, sändes propositionen ut på remiss endast till Lantbruksstyrelsen (Jordbruksverket). När förslaget blev känt protesterade en del lantbrukare som av staten skulle få sin marknad förstörd och förlora pengar. De som av staten skulle tilldelas andras marknad hyllade förslaget. Men de stora mejeriföretagen var redan med på tåget, så protesterna blev ganska små och helt verkningslösa.
Här kan noteras att Dagens Nyheter vid denna tid fortfarande stod upp för rättsstaten och marknadsekonomi. I en ledare den 23 maj, med titeln Hr Stockenström i aktion, kallade man förslaget för planhushållning och tvångskooperation infört med överrumplingstaktik.
I första kammaren började några ledamöter ifrågasätta propositionen och dess tillkomst. Den förste att reagera var socialdemokraten Anders Örne från Skaraborg. Han ansåg det vara förunderliga regeringsprinciper och regeringsmetoder, som bara andades tvång. Denne socialdemokrat beskrivs av liberalen Stockenström som bestämd motståndare till statliga ingripanden i näringslivet och en doktrinär frihandelsvän!
När propositionen kom till behandling i första kammaren, den 10 juni 1932, reserverade sig socialdemokraterna partivis. Bondeförbundets Carl Axel Reuterskiöld, professor i statsrätt, förvaltningsrätt och folkrätt vid Uppsala universitet, samt ordförande i konstitutionsutskottet, ansåg att propositionen stred mot grundlagens principer om organisationsfrihet och handelsfrihet. Han om någon, bland riksdagens ledamöter, torde haft bäst insikt i dessa frågor. Partikamraten Leonard Tjällgren från Västernorrland, ansåg att man i ett fall som detta, när det gällde jordbrukets ekonomiska framtid, inte kunde hänga sig fast vid teorier och formler.
Högermannen Nils Wohlin ansåg propositionen vara väl ägnad att bevara den svenska bondekårens frihet och det nu var av vikt att hjälpa fram en stark kooperation för denna samhällssektor. Till bifall för popositionen anslöt sig också högerpartiets Ernst Trygger, Johan Nilsson och Fritiof Gustafsson. Justitieministern, Natanael Gärde, oberoende liberal, argumenterade mot Reuterskiölds principiella invändningar att om man vill ha en inhemsk bondekår så får det anses vara i enlighet med grundlagen att tillskynda beslut som åstadkommer en dylik verkan.
Edvard Björnsson stod först på den socialdemokratiska listan med reservanter. Som tidigare nämnts var Anders Örne emot förslaget, liksom partikamraterna Gustav Möller och Carl Lindhagen.
Vid voteringen segrade propositionen med 61 jaröster mot 53 nejröster och 13 som avstod från att rösta. Bland dem som avstod att rösta återfanns Reuterskiöld. Stockenström skriver själv att det kan bero på kvittning som en av de tyngsta motståndarna mot förslaget avstod från att rösta, men att ingen kvittning alls finns redovisad.
Debatten i andra kammaren följde samma linjer men var något tamare och slutade med samma resultat, bifall till proposition 255. Bland de mest namnkunniga som i andra kammaren motsatte sig förslaget var socialdemokraten Per Edvin Sköld, som senare skulle inneha ett antal statsrådsposter. Mest känd är han förmodligen som finansminister 1949-55.
När statsminister Ekman på sensommaren 1932 tvingades avgå till följd av sin del i en ekonomisk transaktionsskandal i samband med kreugerkraschen, föll hela regeringen och efter det ordinarie andrakammarvalet på hösten bildades en socialdemokratisk regering. Redan i september intog Stockenström den ordförandepost som stod och väntade på honom i SMR. Där blev han kvar i tio år och kom i denna egenskap att besöka både Mussolini i Italien, Herrman Göring i Tyskland och lord Pembroke i England, innan andra världskriget bröt ut.
Så långt hade alltså socialdemokraterna varit bättre försvarare av frihet och rättsprinciper än de borgerliga politikerna. Men redan på våren 1933 kom facket och begärde samma slags rätt att uppbära avgifter som kunde uppfattas som en skatt. Socialdemokraterna kunde inte vända sig mot sina egna utan föll till föga. Sedan följde i flera små och stora steg den konsolidering av Sverige som en korporativ stat enligt huvudsakligen fascistiskt mönster. Med Saltsjöbadsavtalet 1938 hade de fria medborgarna och företagarna i Sverige skuffats undan från den politiska kartan.
I Sverige har vi fått lära oss att fascism är högerextremism. Det är möjligen sant från socialdemokraternas snäva horisont. Som jag visat så är fascismen en ideologoi som tillåter privat ägande, även av företag, om dessa överlåter till staten eller av staten utsedda sammanslutningar sätta målen för verksamheten och i hög grad även detaljstyra den. Frihet i namn, men inte i utförande. Det är en form av marxism och inget annat.
I Sverige var det liberalerna som hjälpte till att införa detta system. Mer än femtio år av min egen medvetena livserfarenhet av svensk politik säger mig att varje gång riktigt dåliga politiska beslut fattas så är frisinnade-liberaler-folkpartister inblandade i smeten. Just när den principiella hållningen är som viktigast överger liberalerna principerna för att fatta publikfriande kortsiktiga beslut, som är förödande för framtiden.
Professorn i statsvetenskap, Bo Rothstein, har skrivit om denna förändring i Sveriges demokratis organisation. Bland annat i en lång artikel i DN den 10 juni 1991. Det var den jag utgick ifrån när jag skrev om Konflikträdslan i Sverige. Här har jag istället utgått från instigatorn och verkställarens egna ord.
Det har efterhand visat sig att Stockenström och andras dröm att en stark bondekooperation skulle garantera goda inkomster till lantbruket gång efter annan har kommit på skam. Redan tidigt på 1980-talet kallade besvikna bönder Lantmännens symbol ”grodden” för ”snaran”. I TV har vi kunnat se hur den numera gigantiska och internationella mjölkkooperationen inte kan betala sina ägare tillräckligt bra för mjölken, samtidigt som tjänstemännen beviljar sig själva förmåner. Vi närmar oss den dag då det endast finns kvar lika många mjölkgårdar som det fanns mejerier 1930. I senaste numret av Jordbruksaktuellt finns en intressant artikel om ”varför stora kooperativ misslyckas”. Den finns inkopierad i en tråd på maskinisten.net, med efterföljande diskussion.
Frågan om ett land ska vidta särskilda åtgärder för att säkra inhemskt producerade livsmedel vid en krissituation, som missväxt, förändringar i internationella handelsavtal, naturkatastrofer och krig, är viktig. I ett frihetligt samhälle har individerna rätt att på egen hand bestämma vilka de vill göra affärer med och på vilka villkor. Denna valfrihet har återverkningar på hur mycket staten kan styra en viss näringsgren, som jordbruket. Väljarna måste få utförlig och korrekt information från politikerna om de olika övervägandena. Därefter måste väljarna göra genomtänkta val.
De beslut politikerna fattar ska i den bästa av världar stämma med väljarnas önskan, stämma med rikets författning och vara förenligt med de internationella avtal man ingått. Ingen lätt balansgång. I dagens politiska landskap har också så kallade hållbarhetsfrågor tillkommit. Helst ska det bara produceras precis så mycket att det förbrukas i jämn och kontrollerad takt. Få inser att det inte är möjligt för jordbruket, som inte råder över vare sig årsmånsvariationer eller köpmönster. Man kan bara försöka parera för dem.
Stålbadet, att låta jordbruket och markägarna bestämma över sin egen verksamhet är på sikt ändå det mest effektiva. Till detta måste väljare och politiker foga en beställning från det egna landets jordbruk. En produktion som man kan välja att skydda med tullar eller annat. Det jordbruket väljer att producera utöver detta får handlas till världsmarknadspriser.
Det brukar sägas till försvar av ständiga militära utgifter trots fredstid, att det inte går att mobilisera ett försvar när det behövs, om man inte kontinuerligt sett till att det finns ett att mobilisera. Det är ännu mera sant om jordbruk och matproduktion. Har man inte hållit jorden i hävd, odlat för lager och utsäde, hållit djur för produktion och avel, konstinuerligt investerat i byggnader och maskiner, finns det inte tillstymmelse till möjlighet att på dagen beställa fram mer inhemska livsmedel. En armé marscherar på sin mage, sa Napoleon. Ett folk utan mat kapitulerar troligen direkt, oavsett vilka vapen de har.
Om stordrift eller småskalighet ska prioriteras är både ett politiskt och ett enskilt val. Hur detta val fördelar sig mellan olika producenter är mycket en följd av beskattning. Som jag visade i inledningen så skulle en inriktning på stordrift och lägsta pris flytta allt jordbruk utomlands, där förutsättningarna är gynnsammare. Men då faller försvarsaspekten, nationens oberoende.
Ulf Peder Olrog skrev 1951 den satiriska visan Ett öre mer för mjölken.
RSS – inlägg
En beskrivning av det korporativa systemet som står sig framöver!!
Jag kan bara inflika en komplettering med Strindbergs ”Bland franska bönder” där han beskriver präriens effekter på europeiskt jordbruk redan under 1870-talet.
Skall man se framåt så har vi Ukraina som nu lever under frågan om landet skall ingå i Bryssels hägn eller den ryska….
Hamnar Ukraina på allvar inom EUs jordbrukspolitiska område och ekonomi har vi i Sverige samma situation som för hundra år sedan.
Även utan krig.
Det kommer då inte att behövas någon europeisk jordbrukspolitik för de stora skördarna från den svarta jorden utplånar behovet av CAP.
Svenskt jordbruk blir självhushållningsjordbruk.
Eller ett ”rewilding Europe”….
Spännande tider.
Inbillar mig att en majoritet av de nuvarande svenska livsmedelsproducenterna inte har en aning om hur det gick till att förslava den svenska landsbygdsbefolkningen. Dom borde krypa under bordet och gömma sig av skam för att dom givit avkall på friheten, dom äger varken sin kropp eller sitt liv längre, det gör socialisterna.
Din redogörelse Mats är MÄSTERLIG, tack för det.
Skrev en kommentar till det kooperativa ”korthusets” förfall i Jordbruksaktuellt som passar in här:
http://ja.se/artikel/49646/varfor-stora–kooperativ-misslyckas.html
Det är inte det värsta det som nämnts ovan. Det mest kännetecknande draget i modern svensk
kooperation är medlemmarnas hat och hämndlystnad gentemot icke medlemmar och en utspekulerad föreningsledning (företagsledning) som förstår att utnyttja motsättningarna suveränt och dessutom tjäna rikligt med pengar för personlig räkning.
Hela samspelet mellan kooperationen och statsledningen i Sverige är dödssjuk och har varit sedan tidernas begynnelse. Det är bara att önska och hoppas att föreningsmedlemmar värderar friheten att producera livsmedel till svenska folket högre än total underkastelse under byråkrater och regelbögar!
Bra att du hittade en direktlänk till den artikel i Jordbruksaktuellt som diskuteras på Maskinisten! Jag letade den, men de publicerar på nätet med viss fördröjning efter publicering i papperstidningen.
Att avunden inom branschen är stor är klart. Svenska bönder är inte vana att vara affärsmän. De har ju sedan 1932 producerat till en enda köpare, utan tanke på marknadens efterfrågan. När så krubban blir tom…..
Vem vill att bönder skall hitta ut på marknaden? Ingen.
Den enkla vägen, besiktningsbyrån, stängdes 1990, vad jag vet. Har någon påtalat att det borde gå att öppna den igen? Icke.
Så slakterierna kan fortsätta med att säga: ”vart skall bönderna ta vägen med sina slaktdjur”?
De undersökningar jag sett om marmorering visar att svenska SRB -djur klassar sig som japanska Kobedjur. Vem trodde det? Då bönderna får 17-20 kr kilot för sådana djur. Åtminstone förut…
Inte får man väl 900kr kilot som det borde vara för marmorerade SRB-stutar, eller smällfeta slaktkor.
Ja, ett erkännande jag hörde var att slakten tjänade mest på gamla utkänta mjölkkor. Fick dem billigt och styckadecupp dom då till mer lönsam modell. Särskilt om de är feta…. Om ni förstår.
Sedan kar vi mellankalvar. Så länge de håller sig inom viktramarna så är det hyggligt betalt, men så fort de blir det allra minsta för stora – så sjunker priset!? Är det logiskt? Nej, inte ur konsumnetperspektiv och andra noramala människors tanke. Men för en bonde skall det vara logiskt att få mindre betalt per kilo för ett större djur….?!!?
Nej, det är naturligtvis bondfångeri. Lögn och bedrägeri…
Vem tror dom att dom har att göar med?
När en organisation växer drabbas det till slut av planekonomi. Organisationen kan inte sätta sina priser eftersom de inte längre sätts utifrån marknadens behov. Det uppstår prisreglering inom organisationen. Sedan är det bra en tidsråga innan det går åt skogen.
Jordbrukskooperationen har inget med en marknad att göra.
Precis idag har Carl B Hamilton en lång debattartikel i DN om frihandeln och matimportens välsignelser. Hamilton, är han liberal, eller? Jo!
http://www.dn.se/debatt/gor-upp-med-den-svenska-kottprotektionismen/
Logiskt sett så borde hans funderingar gälla även svenska bönder. Han menar ju att nordafrikanska bönder inte har tillgång till den svenska marknaden och om de hade det så borde de kunna leva på sitt jordbruk.
Det måsteinnebära att svenska bönder inte har tillgång till den svenska marknaden heller, för här minskar ju bara bondekåren..ä
När jag var med i MUF på 70-talet sa en kille där att man aldrig kan lita på Folkpartister. I efterhand har jag vid många tillfällen sett hur rätt han hade.
Den svenska funktionssocialismen måste vara den perfekta, man tillåter ägande som man kan beskatta men staten bestämmer hur det ska fungera och skötas. Den sovjetiska socialismen gjorde misstaget att sno åt sig all egendom och så gick det som det gick.
De bördiga områdena i öster, Polen och Ukraina skulle med lätthet försörja hela europa på livsmedel och kommer säkert att göra så om det tillåts med marknadsekonomiska spelregler. De svenska öppna landskapen är en efterkonstruktion som vi själva skapat. Om naturen fick ha sin gång skulle det bara vara skog här.
Helt rätt om helt öppen europeisk matproduktion, i synnerhet om Ukraina blir medlem.
Men det öppna svenska landskapet är ingen efterkonstruktion. Det var en realitet skapad av militära krav på självförsörjning av mat och järnproduktionens efterfrågan på ved.
Den biologiska mångfalden i Sverige var på den tiden mycket begränsad. Mångfalden återkom med igenväxningen. Det är en annan historia, men inget man vill kännas vid.
Jag tänkte lite längre bak i tiden, innan jordbruket hade fått någon större omfattning här.
Ja, så långt tillbaks i tiden! Efter istiden, om vi begränsar oss till den tid när landhöjningen skapat ett land med ungefär samma kuster som idag, så kan man väl generalisera att det i huvudsak var lövskog söder om Dalälven och blandskog med tall och björk norr därom, med gran på väg söderut.
Sannolikt fantastiska jaktmarker med gott om vilt i söder!
Jo men man romantiserar det ”öppna landskapet” med kohagar och sädesfält som om det var ett naturligt tillstånd i naturen vilket det inte är. Mycket av vår åkermark är väl egentligen utdikad myrmark?
Försökte svara på ditt inlägg Mats, men fick ingen skicka knapp så det blir här istället.
Eftersom det fanns visent som är gräsätare här på den tiden kan det i vart fall ha varit mer eller mindre stora luckor i skogen. Men öppet landskap, knappast.
De första jordar som blev uppodlade var relativt lätta jordar som man orkade bearbeta för hand. Svedjebruk gjorde att näringsförrådet i jorden snabbt odlades bort och man fick söka sig till en ny plätt att svedja.
Mossjordarna kräver ju dikning för att fungera, så de kom nog därnäst. Sist att uppodlas kom de riktigt styva lerorna som krävde dragdjur för att kunna bearbetas. Dess jordar kräver också diken och är mycket arbetskrävande att få i hävd från skogsmark. Men när man väl är där så fungerar de i flera generationer.
Att det öppna landskapet i våra trakter kräver bönder av något slag är helt uppenbart.
Fantastisk artikel. Stor eloge till Mats!
Då och då förundras jag över vilken sund inställning det har funnits hos gamla socialdemokrater. När liberaler förslog en allmän pension i Sverige sade socialdemokraterna först nej med motiveringen att arbetaren inte skulle vara beroende av staten. Idag verkar affärsidén vara totalt beroende av staten.
Rent ekologiskt klarar Sverige av att självförsörja mellan 5 till 7 miljoner invånare. Idag ligger självförsörjningen runt 3 miljoner. Det är lätt att inse att en större störning i livsmedelsleveranser till Sverige direkt får stora konsekvenser. Det räcker faktiskt med ett stort vulkanutbrott för att försätta Sverige i svält. Ett sådant stor vulkanutbrott brukar ske med ungefär 200 års intervall. Det är snart dags för nästa. Hur många månaders mat behöver varje svenska ha bunkrat hos sig?
Samtidigt ifrågasätter jag behovet av odling av vete. Dagens vete är så förädlat att det är direkt hälsovådligt. Den produktionen kan vi mer eller mindre lägga ner. Vi borde i ställt öka köttproduktionen och då på helt naturliga förhållande, dvs. köttdjuren ska gå på bete och inte äta en gnutta av konstigt foder. Med billig energi kan vi lätt odla en hel del grönsaker i växthus. Klarar pyttelilla Israel av att leverera typ 150.000 ton äpplen och lika mycket tomater till Ryssland varje år, då borde Sverige klarar av att få fram grönsaker till sina egna invånare. Detta förutsätter dock att alla miljöpartister sätt i fängelse (lite ironiskt).
Sveriges Radio P1 hade i morse ett program om köttkonsumtion, allt i samma ands om klimatalarmismen.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/674747?programid=3737&playchannel=132
Sen kan ni läsa på Naturskyddsföreningens Facebooksida om programmet, jag orkade bara läsa 10 kommentarer. Ändå intressant att se hur folk gärna vill se en 100% reglerad livsmedlesmarknad.
https://www.facebook.com/naturskyddsforeningen/?fref=nf
SNFs är en av de få sidor jag besökt där majoriteten av de som kommenterar är kvinnor. Därtill okunniga kvinnor uppskrämda till gränsen för vanvett om vår miljö. Tack för den desinformationen SNF!
Tack Mats!
Det var en hel massa på en gång!
Jag har egentligen ingen kunskap i ämnet politisk historia, vilket är synd då det framgår med all tydlighet hur irrläror på 30-talet, har fortsatt inflytande också idag.
Riktigt surt sa räven om rönnbären.
Men på en politisk föreställning upplever jag att bitarna faller på plats, med din krönika i åtanke.
Är liberalernas (Fp) vurm för EUs vansinniga korporativa samhällsideal ett förhållande som kan jämföras med dess tidigare bravader?
Måste erkänna att jag inte förstått mig på hur ett liberalt synsätt, kan kombineras med EU(ssr).
Vore tacksam för svar/ rättelse!!!
Glömm inte TTIP, där bolagen styr allt. Demokrati och personlig frihet… Löjligt.
Om man ska ge ett uttömmande svar, så är det mycket som måste vägas in.
Människan har alltid vårdat en grupptillhörighet. Det är så kultur och traditioner utvecklas. Man kan till och med säga att det är därför, för att visa på grupptillhörigheten.
Den imperialism vi känner som kolonialism och tog fart efter Columbus ”upptäckt” av Amerika tjänade som en effektiv katalysator för skapandet av bilden av vi och de.
Politiska filosofer under sjutton- och artonhundratalet grubblade också över juridisk status som människa, medborgare etc. Den biologiska insikten om arv och Darwins tillskott med teorier om arternas uppkomst och arvets föränderlighet, gjorde att frågan om det gick att bevara rena, oföränderliga raser. Nationalromantik spelade också in i den tidens globalisering med resor mellan gamla och nya världen.
Mitt i allt detta kom Marx och Engels med teorier om att samhället skulle utvecklas bäst om det centralplanerades och alla fick försörjning efter behov. Denna extrema lära avvisades redan i samtiden av somliga. Men andra svalde den med hull och hår. Gamla makthavare, adeln, utmanandes på två fronter, av de nyrika industrialisera och av arbetarklassens stora numerär.
Som jag ser det, alla idéhistoriker håller inte med, var det i skärningspunkten mellan dessa idéer som korporativismen fick sin utformning som fascism och nazism. Världens första statliga rasbiologis institut skapades i Sverige och Svante Arrhenius, han som skapade teorierna om koldioxid som en växthusgas, satt med i styrelsen. Andra socialdemokratiska kopplingar fanns, men troligen vara alla dåvarande partier representerade.
Sverige deltog inte i WWII och våra fascister och nazister behövde aldrig stå till svars för några illdåd. Inte ens för Baltutlämningen. Alva Myrdal kunde fortsätta tala om den svenska folkstammens fostran och förädling. De som aktivt hyst dessa åsikter kunde smyga undan och låta dem klinga av.
Det finns en motsvarighet efter murens fall, svenska kommunister behövde inte erkänna att de haft fel eller varit delaktiga i en omänsklig ideologi. Det räckte för Gudrun Schyman att säga att hon bara varit kär och aldrig varit kommunist, för att hon skulle bli förlåten.
Att liberalerna gillar EU är ganska enkelt. De svenska liberalerna hyser en naiv föreställning om människans inneboende godhet. I deras värld är öppna gränser och samma lagar i alla länder något som är gott för liberala frihetliga värderingar i hela världen.
Att det kan blir precis det rakt motsatta om ondskan får makten, förekommer inte i deras tankevärld.
Prärien och pustan har man ju lärt i skolan att desa är världens kornbodar. Men hu har de det med erosionen där de inte finns hinder för vindarnas anlopp? Mississippideltat lär ju bestå av prima jord från dessa områden som blåst och regn har har föst ner i floderna. Hur utarmad är marken av ett hårt drivet jordbruk? Så har vi klimatfrågan; blir det kallare, som flera solforskare förutspår, då blir det sannolikt även torrare och då kan det kanske bli ont om käk.
Pustan är väl på sina håll ganska mager, mer lämpad för bete. Ukrainas svarta jord har däremot ett gott matjordslager.
Det är helt rätt att Mississippifloden för med sig mycket slam. Enorma mängder har förts ut genom åren. Såg för flera år sedan en 3d bild som visar hur deltat bara är toppen på gigantisk slamkon som ständigt byggs på och trycks ihop. Att New Orleans översvämmas och sjunker i havet är fullkomligt normalt och naturligt. Det finns inga förutsättningar för något annat.
Jordflykten från Prärien får man efter bästa förmåga bromsa genom att inte lämna jorden bar, hålla fånggrödor.
Om framtiden vet jag inget, men den kommer ofta fortare än man är redo för.
En sak jag har funderat på är om det finns ett samband mellan stackmoln och ett bra humuslagret.
Stackmoln bildas av vattenånga som kommer underifrån, konvektion, och humus binder vatten.
Om jag inte är helt ute och cycklar i mitt resonemang, måste det betyda att om det är riktigt torrt i marken på grund av att jorden inte kan hålla kvar vattnet tillräckligt bra, borde det bildas färre stackmoln.
Blir det färre stackmoln blir det förstås varmare på marken och en viss del av årets nederbörd utebli.
Så om humuslagret på en större yta försvinner borde det göra så att somrarna där blir både torrare och hetare?
Eller har jag haft lite otur i mitt resonemang igen?
Det låter väl inte helt orimligt. Men mest avdunstning från markytan sker via växters utdunstning vid andningen. Samtidigt så skuggar växterna markytan och minskar direkt avdunstning. Växterna bromsar också avrinningen, dräneringen. Omgivning och grundvattenföring spelar också roll.
Kontentan blir att markfukt och uttorkning, avrinning och avdunstning är ett multifaktoriellt system. Det kan vara rätt stora skillnader på relativt korta avstånd.
Uttryckt på ett annat sätt. Det är mycket svårt att på avstånd och hörsägen säga hur en mark beter sig. Det är där den lokala bondens erfarenhet och kunskap har betydelse för ett bra brukande.
Jo, det stämmer det du säger, det är väl därför täckodlig är bra, förutom att man knappt hinner med att odla till mer än sina närmsta av andra skäl.
Det vi räknade upp är väl en del av de poänger som Bucht missade;-)
Dessutom kan man kan ju fundera lite på varför balkongbiologerna tycks föredra jordbruk som utarmar jordar och riskera ökenutbredning.