Integritetsutredningen

Integritetsutredningen är på 600 sidor, att sammanfatta och kommentera blir ohanterligt i en artikel. Vi får se hur många jag orkar med. Jag börjar i vart fall med ett par citat från oberoende tänkare.

Frihet blir för allt fler den fria rätten att diktera vilket system som oliktänkande ska tystas med. Palle Lauring
Ett fritt land känner man igen på att ingen är tvungen att lyssna när makthavarna talar. Carlo Franchi

Integritetsutredningen visar i kapitel 6 att en del internetanvändare är dumma i huvudet och får lida för det. Till exempel skickar de ut nakenbilder på sig sälva och tror att ingen annan än mottagaren kommer att se dem, eller att de inte kommer att användas på ett sätt som avsändaren inte kunde förutse.

Man ger flera exempel på unga flickor som tagit sina liv efter att ha fått sådana eller andra nakenbilder på sig själva spridda till personer de inte trodde skulle se dem. Men man gör ingen analys, för inget resonemang om varför nakenhet skulle skulle vara så kränkande att man ens tar illa vid sig. Varför ställer man inte frågan vad som är fel i samhället, samhällsklimatet, skvaller och snack, när nakenhet ens kan bli ett problem, en fråga? Vi har alla en kropp. De ser alla olika ut. Visst finns det ett nedärvt intresse i vår biologi för mänskliga kroppar. Det skulle knappast fungera annars, livet alltså. Men varför frågar man sig inte varför stigmatiseringen kring kroppar är så omfattande och vad man kan göra för att minska den? Då skulle ju de upplevda kränkningarna (kränkningar är alltid subjektivt upplevda intryck) minska betydligt.

6.3.1
I en studie av Svensson och Dahlstrand redogör författarna för hur samhällets normer kring kränkningar på nätet ser ut. I tidigare studier har man kunnat se att det inte finns några egentliga sociala normer till stöd för exempelvis upphovsrättsreglerna kring musik och film på internet, medan man vet att det finns tydliga sociala normer mot hastighetsöverträdelser i trafiken. I Svenssons och Dahlstrands studie konstateras att de sociala normerna mot kränkningar på nätet är i likvärdig styrka med normerna mot hastighetsöverträdelser i trafiken. Resultaten visar att det finns en tydlig social norm mot kränkningar på internet och att denna norm är på en så pass stark nivå att man kan tala om att det föreligger konsensus i samhället om vad som bör vara tillåtet och inte rörande nätkränkningar.

Mycket märkligt, jag har inte noterat någon stark norm mot hastighetsöverträdelser i trafiken. Tvärtom, de flesta tycks anse hastighetsgränserna vara till onödigt besvär och inskränkning i deras egen rätt att framföra sitt fordon på eget ansvar (till undvikande av olycka, som lagen säger). Däremot orsakar ögontjäneriet vid fasta hastighetskameror en hel del olyckstillbud och andra oönskade effekter.

Enligt utredningen begås endast 11% av anmälda hatbrott på internet. I den mediala debatten har det låtit som om det uteslutande sker på nätet. Men nästan 9 av 10 hatbrott sker alltså inte på nätet! De övervägande flesta kränkningarna på nätet begås på Faceook.

De nätkränkningar som vuxna män utsätts för består ofta av att den utsatte framställs som kriminell. De nätkränkningar som vuxna kvinnor ofta utsätts för är i stället olika typer av nedsättande kommentarer eller påståenden.

Är det värre att bli kallad ful än att bli kallad tjuv? Flera sidor ägnas åt att visa hur kvinnor kränks genom oönskade kontakter, utan att några hot eller annat uttalas. Det är de upprepade kontakterna i sig som utgör kränkningen. När man slutligen ger exempel på vad män respektive kvinnor kallas för, så får vi veta att män ofta kallas för pedofiler eller våldtäktsmän, medan kvinnorna kallas för horor. Det männen kallas för är mycket riktigt straffbara gärningar, men inte det kvinnorna kallas för.

I en studie bland 10–18-åringar visade resultatet att personerna som hade varit inblandade vid mobbningsincidenter på internet varken såg sig själva som mobbare, utsatta för mobbning eller som observatörer av mobbning. De inblandade personerna medgav att de varit med och agerat på nätet, men såg inte det inträffade som en form av mobbning.

I utvärdering av svaren spekulerar man i om ungdomarna på nätet känner sig mer jämnstarka än de gör i det fysiska livet. Min reflektion går då till Samuel Colt, som med sin utveckling av revolvern gjorde människan jämlik, enligt amerikansk sägen.

Detta kan vara en orsak till de mycket disparata reslutaten olika undersökningar bland ungdomar kommit fram till. Undersökningarna kommer till så olika resultat som allt mellan 2 och 72 provent av ungdomarna varit utsatta för kränkningar på nätet. Det blir svårt att dra några säkra slutsatser av sådan forskning. Föräldrarna, särskilt till flickor, är mer oroliga än ungdomarna själva för att ungdomarna utsätts för hot och mobbing på nätet.

Efter en lång redovisning i kapitel 6 om vad olika utredningar och forskare kommit fram till, där mycket pekar på att nätmobbing bland unga inte är ett stort problem och framför allt inte ett tekniskt problem utan istället handlar om utbildning, information och interaktion för att förstå och lära sig hantera kontakterna på nätet. Där vissa forskare, som kanske främst Dunkels, menar att begränsande åtgärder kan göra det svårare att upptäcka mobbingen och svårare att tala om den. Kapitlet avslutas lika fullt med detta:

Avslutningsvis har Svensson och Dahlstrand lyft fram frågan om att hot och kränkningar på nätet kan utgöra ett demokratiskt problem, då risken finns att individer väljer att avstå från att uttrycka sina åsikter på nätet, med hänvisning till deras rädsla att råka ut för hot och kränkningar. Författarna poängterar att det i deras studie framkommit att det finns en tydlig social norm emot nätkränkningar och att det därmed finns stöd för tydligare signaler från rättsväsendet om vikten av att motarbeta kränkningar på nätet.

I kapitel 7 diskuteras Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetslagens (YGL) omfattning och begränsning, bland annat i förhållande till digitala media. Utredaren skriver bland annat:

För det andra finns det oskrivna undantag som har sin grund främst i en tolkning av grundlagarnas innebörd och syfte. Om ett visst yttrande inte omfattas av grundlagarnas innebörd och syfte, blir inte TF och YGL tillämpliga. Yttrandet ligger då utanför det materiella tillämpningsområdet. Det kan bli fallet om ett grundlagsskyddat medium används för att begå bedrägeri, oredligt förfarande, svindleri eller något liknande brott. Gärningar av det slaget prövas enligt BrB.

När grundlagsskyddad media ensidigt och upprepat hävdar klimathotet på falska grunder och inte granskar hotet eller förmedlar de uppgifter som finns om att de som orkestrerar detta hot erkänt att hotet är falskt, men det har som syfte att införa en annan ekonomisk ordning i världen (planhushållning). Då borde det vara anledning att pröva medias agerande mot Brotssbalkens skrivningar om bedrägeri, oredligt förfarande, svindleri och liknande brott.

Att jag uppmärksammar detta kan kanske uppfattas som en avvikelse från ämnet om personlig integritet. Men när grupptänkandet blir så genomgripande i rikets samlade media och tonen så hätsk som den varit i ett par årtionden mot dem som anför en mer realistisk och vetenskaplig syn på klimathotet att dessa opponenter riskerar social utfrysning och stigmatisering, då kan det på goda grunder jämställas med kränkning av den personliga integriteten.

I kapitel 8, om allmänna utgångspunkter, konstaterar utredningen att integritetsskyddet bör gälla angrepp utifrån, fysiskt och psykiskt, samt innefatta den privata sfär som brukar kallas privatlivet. Men så kommer de med följande omtolkning av artikel 1 FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Vid sidan av detta bör också skyddet för den personliga integriteten utformas utifrån att varje människa förtjänar respekt och att bemötas med värdighet. I grunden kan det sägas handla om respekten för varje människas värde som individ, och i förlängningen upprätthållandet av människovärdet som ett grundfundament i den mänskliga samvaron i samhället.

Från värdighet så tar de sig över till värde. En betydelseglidning som vi tidigare diskuterat här på Frihetsportalen. Denna betydelseglidning lånar sig villigt till allehanda förmyndarmässiga inskränkningar i såväl individuell frihet som personlig integritet.

Sedan inför man ett resonemang som inte alls tar hänsyn till vare sig den tekniska utvecklingen eller den samhällsförändring som åtminstone delvis följer därav. Utredningen degraderar medborgarens rätt att delta i ett fritt informationsutbyte, nu när det äntligen är möjligt. Följande passus blir illavarslande:

Att journalister har möjlighet att fritt rapportera om olika ämnen och granska såväl myndigheter som organisationer och enskilda som utövar makt, är centralt för att människor ska få en bild av samhället och själva kunna bilda sig en egen uppfattning. Det är av lika stor vikt att olika åsikter kan framföras och debatteras av enskilda i olika slags forum.

Varför ska rätten att granska makthavare och sprida till allmänheten information om vad man upptäcker vara förbehållen journalister? Varför behöver vår demokrati, vårt folkstyre ett sådant filter? Varför ska medborgaren bara få framföra åsikter men inte granska?

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Integritetsutredningen

  1. Göran skriver:

    Bara att komma på tanken att införa en lag om att man ska ha rätt att yttra sig är en rent korkad tanke eftersom den lagen per definition är en inskränkning. De lagar vi har om yttrande innehåller en massa inskränkningar. Ska vi vara tacksamma för de inskränkningar som inte räknas upp? Naturligtvis inte. Vi ska kräva att de inskränkningar som finns ska tas bort.

    Observera att de lagar som finns om yttrande handlar om förhållandet mellan individer och staten och inte mellan individer.

    Yttrande har ingenting med demokrati att göra. Yttrande är något som står över allt annat. Demokrati kom via yttrande. Ordningen är inget att diskutera. Observera i stället att demokrati faktiskt är ett hot mot yttrande. Demokrati som i Sverige kan inskränka yttrande precis hur mycket som helst. Det finns inte en enda lag eller spärr mot det. Integritetsutredningen är ett bra exempel på det.

    Det absolut största hotet och praktiskt kränkande av integriteten är staten. Den kränkning som sker mellan individer är myggbett mot de kanonsalvor som staten levererar mot individer i ett samhälle. Kränkning mellan individer kan oftast redas ut. Den som kränker är inte skyddad. De som kränker med staten i ryggen är däremot skyddade av lag, våld eller hot om våld mot dem de kränker. Vid en tvist mellan en individ och statens kränkare kommer dessutom kränkarens kompisar att döma i konflikten.

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Varför är den enskilde medborgaren alltid i underläge rent rättsligt mot en så kallad ”journalist”?
    En ”journalist” som orsakar en medborgare skada kommer aldrig att straffas.

    • mats skriver:

      Det är det man har målvakten, ansvarig utgivare, till.

      • Göran skriver:

        Det är inte bara så lätt att utse en ansvarig för en artikel. Jourlisten skriver den. Någon annan redigerar den. Någon annan sätter rubriken. Någon annan sätter ingressen. Någon annan väljer bilden. Någon annan skriver texten under bilden osv. De skyller sedan på varandra huller om buller. Det verkar inte finnas någon som vågar ta ansvaret för en artikel. Nu menar jag inte rent rättsligt utan moraliskt.

Kommentarer inaktiverade.