Kontantkortsprincipen

Vi som är verksamma på landsbygden tvingas av villkoren i vår miljö att vara mångkunniga och mångsysslare. Det är så livet på landet ser ut, oavsett man är född och uppvuxen där eller inflyttad som vuxen. Man måste kunna elementa om fastighetskötsel, snöröjning, odling, ogräsbekämpning, vedhantering, reparationer av lite av varje. Dessutom måste man tjäna pengar på något, kunna försörja sig.

För de som försörjer sig genom att jobba på landsbygden och alltså inte pendlar in till tätorten för lönearbete, gäller samma villkor. De måste kunna lite av varje. Men det moderna samhället är inte anpassat för det sättet att jobba. I det moderna samhället gör varje arbetstagare endast ett moment och hen gör samma moment om och om igen, år ut och år in. Den modellen gör att kostnader för licenser och certifikat blir låg räknat per producerad enhet, eftersom arbetstagaren bara behöver en licens.

Men för småföretagaren på landsbygden (redan där syns en tydlig skillnad mot livet i staden [småföretagare]) krävs flera licenser och behörigheter för att kunna erbjuda sina kunder hjälp med olika arbetsuppgifter. Därmed blir kostnaden hög per producerad enhet. Dessutom blir allt fler verksamheter och områden föremål för licensiering, certifiering, besiktning och även upprepade förnyelser av de licenser man redan har. Många administrativa kostnader ska betalas av få debiterbara arbetstimmar.

I den digitala tidsåldern är nästan allt möjligt. Man skulle kunna tänka sig att var och en skaffar sig sin behörighet på egen bekostnad, men att alla uppdateringar, förnyelser och fortsättningskurser betalas av den myndighet som vill se dem. För att bekosta detta så lägger man på X procent på priset för den tid man jobbar med något som kräver en viss behörighet eller besiktning. Detta kan ske digitalt och automatiskt med de nya personalloggarna. Ett slags kontantkortsprincip för behörigheter.

Det betyder för en landsbygdsföretagare som debiterar för 100 timmar av en viss syssla per år att det inte blir dyrare per timme än för en storstadsföretagare som debiterar 1200 timmar per år av samma syssla. Om vi dessutom antar att verksamhet i staden belastar miljön hårdare än motsvarande på landsbygden, så låter det inte mer än rättvist.

Jag vet att detta är en jättetokig idé, som ökar kontrollsamhället och allting. Men om vi inte kommer på nya sätt att bekosta byråkrati, säkerhet och standarder så kommer garanterat allt serviceföretagande på landsbygden att slås ut. Alternativet är total avreglering eller att komma på något ännu bättre. Gör gärna det, kom med något bättre! Jag har i vart fall belyst problemet och lämnat ett ofullständigt förslag till åtgärd. Ingen blir gladare än jag om det kommer fram väsentligt bättre förslag, som också förverkligas.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

26 svar på Kontantkortsprincipen

  1. Jan Suhr skriver:

    Frågan är väl varför alla dessa licenser och behörigheter ska finnas? Vem är det som kräver detta? Är det facken som startade detta? Är det försäkringsbolag?

    Grävmaskinen som startade skogsbranden i Västmanland hade förstås alla behörigheter och licenser men det gick åt skogen ändå.

    Detta är ett typexempel på onödig byråkrati.

    • mats skriver:

      Det enkla svaret är väl att de ska invagga oss i falsk trygghet samt tillhandahålla alibi så att man kan svära sig fri och överlåta eventuella kostnader för skador på försäkringstagarkollektivet.

  2. Stefan Eriksson skriver:

    Upp till en redovisad årsomsättning på låt säga 5 milj. kr. skall kravet på licenser och behörigheter omfatta endast de arbeten där risk för personskada direkt föreligger, där arbetet utförs bristfälligt eller utan garantier.
    Exempelvis elinstallationer, privatpraktiseraande läkare eller sprängämnesexpert.

    I de fall man vill och kan öppna ett ”fik” som snart visar sig populärt, skall företagaren endast förhålla sig till marknadens regler och slippa alla ”hittepåförordningar”.

    Håller inte företagaren rent och snyggt i sitt kafé, löser marknadsreglerna problemet då kunden väljer att fika hemma istället.

    Förslaget är att införa liknande ”frihandelszoner” åtminstone på prov i väl valda delar av landet.

    • mats skriver:

      Landsbygd som frihandelszon, det var ett bra förslag!

      • Stefan Eriksson skriver:

        Jag tror faktiskt att en hel del kreativt både vad gäller tjänster och produktion finns i och på landsbygden, men som sagt omsättningen bör få komma upp till en viss nivå innan förtaget kan ”bära” ett par tärande byråkrater.
        Att tro eller tänka sig att alla ”nya” hitkomna kommer att acceptera den Svenska ”regelväggen”, och via seriöst företagande skaffa sin utkomst, är en utopi.
        Det skall våra politiker bara glömma!
        Och påstår de att EU sätter upp regelhinder här i Sverige, ja då får vi börja med en swexit.

  3. Samuel af Ugglas skriver:

    Det är en verklig utmaning Mats. Lösningen borde finnas i valmanskåren men under svenska nuvarande förhållanden är det svårt att vara optimistisk, 1460+/- 1 dagar mellan möjligheten att folket får säga sitt. Som Åke Sundström säger, skicka våra synpunkter till rätt folk. Avreglering är enda möjligheten om vi skall kunna skaffa oss mat på bordet.
    Körde en tur genom 1/4 av Skåne igår, den som är mest representativa. Det ser för bedrövligt ut i markerna. Ogräs i monokulturerna, extremt tunt i bestånden och massor av grönskott i det vårsådda. Inte mycket tröskat. Byråkratin bär en stor del av skulden men det är politikerna som är orsak till eländet. Vädret har bönderna alltid levt med, det är liksom inget problem. Det är bara människan som orsakar problem man kan göra något åt.

    • mats skriver:

      Jag tror att du säger att byråkratin har gjort människor olönsamma i jordbruket. Istället ska allt skötas av maskiner på rationella enheter, utan hänsyn tagen till vädret.

      Detta trots att den gamla visdomen säger att det är bondens öga och hand som avgör hur såväl växtodling som djurskötsel avkastar.

    • akesundstrom skriver:

      Bra att du nu är något tydligare med att ”det är politikerna som är orsak till eländet”. Varför byråkratin likväl bär ”en stor del av skulden förblir dock lite motsägelsefullt”. Utmärkt att du samtidigt drar slutsatsen att jordbrukssektorn måste avregleras, vilket i sin tur kräver ett EU-utträde.

      Din rapport om att ”det ser bedrövligt ut i marknaderna” överraskar kanske oss stadsbor som av vackra, gula rapsfält får det motsatta intrycket (på bilavstånd skall väl tilläggas), men du har säkert rätt. I ett icke-socialistiskt Sverige skulle det mesta bli mer välordnat och t o m vackrare, inte bara sädesfälten och landskapet. De förfulande granplantager som i så hög grad ersatt den ursprungliga lövskogen är ju t ex en produkt av planekonomiska systemfel och uppgörelser på 50 och 60-talen mellan Wallenberg och Gunnar Sträng.

  4. Gunnar E skriver:

    trots munvädret till småföretagarens lov tror jag byråkratin är emot dessas existens då de inte är så lätta att sätta tummen på.

    • mats skriver:

      Jag har själv hört byråkrater kalla småföretagare för parasiter, för sådär 40 år sedan. Det finns säkert sådana byråkrater även idag.

    • Göran skriver:

      Svenskt Näringsliv brukar göra undersökningar om offentliganställdas inställningar till företag. Det brukar pendla mellan 60-70 % som har en negativ syn på privata företag.

  5. akesundstrom skriver:

    Glöm inte, Mats, det större politiska perspektivet: den oheliga alliansen mellan S-regeringar och storföretagen, i synnerhet på Markus Wallenbergs tid. Sträng och andra finansministrar bidrog med statliga investeringsbidrag för att bygga de nya fabriker som skulle skapa full och trygg sysselsättning – men som samtidigt innebar en fortsatt utarmning av landsbygden. En pendang till det militärindustriella komplex som Eisenhower hade varnat USA för i sin avskedsadress. Två maktsystem utanför och ibland ovanför de folkvalda ombudens inflytande. I båda fallen med de agrara näringarna, glesbygderna och de mindre företagen som givna förlorare. Att du hört ”byråkrater” kalla småförtagare parasiter är, givetvis, en biprodukt av denna blocköverskridande politiska idioti och blir därmed att än en gång att skjuta på fel pianister, att inte skilja mellan de stora skurkarna och diverse smågangsters.

    Och det blev givetvis inte bättre av att Alliansen i regeringsställning befäste den ”starka stat” som både Erlander och i synnerhet Palme talade om. Som lök på laxen har M dessutom lierat sig med ett MP som skamlöst skrotat alla sina miljöambitioner och nu styrs av en ren maktagenda – med nya negativa konsekvenser för den glesbygd som hade gynnats av en sann miljöpolitik men i stället än mer försummats via dess motsats: det falska klimatspöke som Reinfeldt valde att omfamna för att kunna klamra sig fast i Rosenbad efter valnederlaget 2010.

    Din konkreta propå om hur certifieringsnojan mm skall bekämpas är ingalunda ”jättetokig”, men förvisso en krånglig halvmesyr. Stefan är inne på ett bättre spår med sitt förslag om att börja med en ”Swexit”, eftersom det är EU som ligger bakom många av dessa nya regler. För egen del vill jag påminna om vi båda varit överens om, vad jag minns, att det i grundlagen bör införas samma regel om likabehandling som redan nu finns i kommunallagen. Det vore mycket effektivt och säkert halvera högen av tillståndsärenden, även om man tar höjd för Stefans påpekande att krav på behörighet och licenser kan behöva ställas om det föreligger ”risk för personskador”. Däremot strider hans förslag om att låta sådana regler omfatta enbart mindre företag mot principen om likabehandling.

    • mats skriver:

      Jo, saltsjöbadsandan och dess verkan in i vår tid har jag många gånger gisslat, som du säkert minns.
      Likabehandlingsprincipen har flera undantag i Sverige. Ett är samerna och allt som rör deras verksamhet. Även i andra sammanhang, både för privatpersoner och företag finns tröskelvärden, brytpunkter och annat som gör att likabehandlingen inte är lika.
      Ofta verkar undantagen sättas där det inte är lönsamt för byråkratin att upprätthålla likheten.
      Tänk om man istället kunde sätta undantagen där det gynnar missgynnade verksamhetsutövare.
      Swexit vore en bra start!

    • Stefan Eriksson skriver:

      Det fanns en gång i tiden ett uttryck som lät ungefär så; ”skatt efter bärkraft”.
      Jag vill justera uttrycket en aning.
      ”Pålagor efter bärkraft” , med förhoppningen att medvetenheten om företagarens situation i ett ”uppstartsläge”, verkligen tas på allvar och inte försvåras av onödiga, överflödiga,
      ”styvmoderliga” påhopp från den offentliga förvaltningen.
      Jag vet inte hur mycket subventioner och offentligt medel som ställts de större företagen till förfogande sedan jag föddes, men att det handlar om avsevärda summor är en stark känsla hos mig.
      En ”sovjetanda” har ersatts av en annan ”tankevurpa” , eu och dess politbyrå.

      Det är som en blöt filt på den falnande glöden hos entreprenören.

      Visst behövs regler om hur vi skall samsas här på jorden, men inte för många.
      Det bör finnas en regel om att reglerna inte tillåts förta spelets gång helt och oåterkalleligt.

      • Göran skriver:

        Det ytterst få människor verkar förstå är att en skatt som baseras på procent av vad man tjänar innebär att den som tjänar mer betalar mer i skatt. Tjänar jag 100 kr och betalar 25 % i satt betalar jag 25 kr. Du tjänar 200 kr och betalar 50 kr i skatt som är dubbelt så mycket som jag betalar. Ändå kommer folk säga att du betalar för lite i skatt. Hur kan du betala för lite när du betalar dubbelt så mycket som jag? Kommer du att få mer service än jag?

        Vad är egentligen bärkraft. Du tjäna 200 kr och jag 100 kr men jag kanske ändå kan spara mer pengar per månad än du kan. Har jag då högre eller lägre bärkraft än dig?

        • Stefan Eriksson skriver:

          Bärkraft är förmodligen ett inadekvat uttryck i sammanhanget, därför vill jag ta ett talande exempel.
          På Orust startades ett ”litet” slakteri (jag kommer inte ihåg vad det hette), där det i snitt slaktades ett par nöt, kanske 10 grisar och lika många lamm om dagen.
          Detta lilla företag hade att bära stort samma last av kontroller och byråkrati som Scan i Skara.
          Ett helt orimligt kontrollsystem som gör konkurrensen skev i alla avseenden.

          Skattesystemet är mer komplext än vad du i ditt exempel ger vid handen.
          Oftast är det de ”större” företagen som kan ”planera” sin skatt med störst hjälp av systemets komplexitet.

  6. Thomas skriver:

    1. Licenssystemet är en modern variant av skråväsendet. Då världen består av överskott på arbetskraft. För att skydda sitt eget arbete krävs en ”licens”… Samma som för snart tusen år sedan.
    2. Systemet skyddas av kontrollsystem. Detta är datorreglerat. Framöver kommer mycket av samhället att fungera – utanför – datorsystemen/kontrollsamhället…. Samma som för snart tusen år sedan.
    Leve klansamhället! Leve lokalsamhället!
    Ner med frihetens liberala fjantigheter. In i den medeltida framtiden! Med datorhjälp och annat…

    • Anders Rydén skriver:

      Nja,
      Är det inte så att skråväsendet gör så att det blir ett överskott på arbetskraft?
      Det är färre som har råd att anlita de certifierade.
      Vad hände när vi avskaffade skråväsende och stapelstäder här?
      Jo, politikerna försökte på flera sätt att tvinga folk från landsbygden in till städerna för att fylla den ökande efterfrågan av arbetskraft där.
      Vi gick, väldigt raljant förstås, från att husera statare i längor på landet till att ha de i höghus i städerna i stället.

      En fråga Thomas, tycker du Folkpartiet är liberala?
      Det vore rätt så bra att veta vad du sätter för värde i ordet liberal, eftersom det lätt blir missförstånd annars.

    • mats skriver:

      Jo, skråtänkandet har vi berört tidigare. Ofta i någon kombination av LO, SAF och Saltsjöbaden.
      Självklart är alla som antar att de har något att tjäna på detta skråtänkande aktiva lobbyister för att resa nya skrankor.

  7. Thomas skriver:

    Ja, här uppstår nya frågeställningar. Hönan eller ägget…
    Jag lutar åt Devinder Sharmas förklaring. Att ekonomerna överlag ser urbaniseringen som en ersättning till den förlorade industrialiseringen. Som ekonomisk motor.
    Att tömma landsbygden för att skapa tjänare åt de etablerade i städerna. De som skyddas via skråväsendet. Och då främst sådant som ”advokatsamfundet” eller så…
    Inte LO- folket för de är redan förlorade i den nya ekonomin.
    Så länge det går…
    Som Devinder Sharma menar..

    • mats skriver:

      Ja, stad och land är två olika paradigm. Somliga kan se det, andra inte.
      Om politiska filosofier. Det finns väl i princip bara två olika inriktningar, att leva och låta leva, eller total dominans.

  8. Thomas skriver:

    Sedan…
    Liberalismen..
    Om man inte stöttar dem som inget har, utan bara dem som har i en frihetlig anda, så upphör friheten för den som har då de som inget har då tar för sig…
    Lika mycket som socialismen krattar manegen åt kapitalet så krattar liberalisemn manegen åt socialismen.
    En ständig rundgång.

    • Göran skriver:

      De som har stöttar de som inte har mycket mer än de som inget har stöttar de som inget har. Framgångsrika människor ser gärna att andra blir framgångsrika. De har bara ett villkor att andra jobbar lika hårt som de själva för det.

      • Stefan Eriksson skriver:

        Nja!
        Individer mäter framgång på helt olika sätt.
        Entreprenören känner framgång i att skapa och tjäna.
        Byråkraten känner framgång i att söndra och härska.

        Beroende på vilken syn på ”framgång” individen har ”hamnar” denne i sitt gebit.
        Därför uppfattas ofta byråkraten helt ”obildbar” i entreprenörens ögon.

Kommentarer är stängda.