Liberalismen och intrinsikalismen

När man ersätter gud med naturrätten kan man också råka på problem. I synnerhet om man degraderar människan till de encelliga organismernas jämlike. Vi talar nu om intrinsikalismen, tanken att allt har ett inneboende värde i sig själv. Det kan man för all del hävda och det visar på en viss respekt för livet och naturen.

Men när man ger alla andra livsformer samma rättigheter som människan, i den för människan unika uppfinningen det demokratiska samhället, då har man avlägsna sig långt från de frihetliga tankar som ville elevera just människans frihet. Påstår man att människan dessutom har en naturgiven skyldighet att bevara ett status quo i naturen, då har man än en gång fjättrat människan, i den goda viljans bojor.

Vi har några svenskar som gått den vägen. Per Gahrton var folkpartisten som var med och grundade den extremistiska politiska rörelsen Miljöpartiet. Centerledaren Lennart Daléus blev efter sin korta tid som partiledare VD för Greenpeace i Sverige.

En annan inriktning som ligger nära intrinsikalismen, i synnerhet för den som har svårt att lämna gud, är panteismen. Det vill säga tron att allt är besjälat, möjligen av ett gudomligt väsen. Här talar vi inte bara om allt liv utan om all materia, ja kanske rent av om tomheten i såväl universums oändlighet och atomernas innersta. Då närmar vi oss antroposofin. Denna esoteriska rörelse anser att människan på översinnlig väg kan nå kunskap om den immateriella världen. De kallar det själva ibland för frihetens filosofi.

Hur liberalt och förnuftsbaserat är det att omhulda även sådana rörelser i frihetens namn? Att tolerera dem är en sak, men de bör inte uppmuntras. Liberalismens svåra balans på knivseggen avslöjas av utblickar på olika filosofier som har omsorgen om annat än människans frihet på agendan.

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Liberalismen och intrinsikalismen

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Tack Maestro! Hälsn/Samuel

  2. Åke Sundström skriver:

    ”Den goda viljans bojor” – förvisso. Men är det motiverat att kalla miljöpartiet extremistiskt utan att samtidigt förser de andra partierna i 7-klövern med samma etikett? Det mest extrema består ju i accepten av klimathysterin – som f ö till och med SD tycks omfamna (2014 hördes kritiska röster, som du tidigare skrivit om Mats, men tydligen sa ledartrojkan nej, tack). .

    Minns också att MP de första 10-15 åren snarare var ett mer liberalt parti än Westerbergs vilsna folkparti, blockneutralt och positivt till bl a friskolor. Med Wetterstrand vid rodret tog dock vänsterfalangen kommandot att gav sig ut på den långa Mao-marschen mot maktens fröjder. Och mot sin självförvållade utplåning, när partiet nu ser ut att försvinna eller i varje fall kraftigt decimeras i nästa val.

    Lätt fånget, lätt förgånget som det heter.

    • mats skriver:

      Jo, de var svårplacerade på skalan från början. Men näbbstövlarna, lusekoftorna och mjukisbyxorna gav ändå vissa signaler. De verklighetsfrämmande förslagen som dök upp på deras stämmor avslöjade också en del.
      Inte heller tycker jag att Eva Goes gav ett mindre extremistiskt intryck än Wetterstrand.

      • Åke Sundström skriver:

        Inga nyheter om det mer aktuella och intressanta, klimatupproret inom SD?

        • mats skriver:

          Jag har inte noterat något klimatuppror i SD. Josef Fransson, Skövde, och Thoralf Alfsson, Kalmar, framför kritik mot klimathotet. Tyvärr har partiledningen inte tagit upp den tråden. Det skulle de tjäna på. Men de tror tydligen på större framgång med enfrågepolitik.
          Har du uppgifter eller länkar om ett uppror i partiet?

          • Åke Sundström skriver:

            Det uppror jag syftade på var förstås de inlägg av Josef Fransson som du själv skrev om och ställde förhoppningar på. Partiledningen har tydligen valt att gömma sig under samma våta PK-filt som 7-klövern, vilket det lär straffa sig, nu när S och M enats om en reträtt i SD:s vinnarfråga.

      • Åke Sundström skriver:

        Eva Goes eller Per Gahrton var ínte vänstervridna och maktfixerade på samma medvetna sätt som Wetterstrand. Och de verklighetsfrämmande stämmoförslagen du påminner om handlade sällan om blockskiljande frågor utan i högre grad om diverse stolligheter vid sidan av den vanliga höger/vänsterskalan, som t ex ett krav på att avskaffa räntan. Där någonstans försvann flertalet seriösa miljövänner från sekten.

        Önskemålet om räntaqn har ju för övrigt vår egen riksbank lyssnat till och realiserat fortare än kvickt. Så extremism finns det gott om även i mer städade sammanhang. Det senaste decenniets värsta extremistduo och demokratiförstörare heter förstås Reinfeldt och Batra.

Kommentarer inaktiverade.