Svenska flaggans försvarare

Såg ett reportage på TV häromdagen med Moa Hjelmer, svensk europamästare på 400 meter slätt (friidrott). Tjugotre år gammal valde hon att göra ett uppehåll i idrottskarriären och bli mor. Nu är ännu ett barn på gång.

Som ni vet är jag ingen feminist men jag tycker att kvinnor ska ha lika rättvisa villkor som män. Det behöver inte alltid innebära att de ska ha samma villkor. Vi är trots allt olika och unika, var och en på sitt sätt. Kvinnor inte minst för att de och endast de kan föda barn.

När jag växte upp var professionell idrott, att tjäna pengar på sport, nästan totalförbjudet i Sverige. Jo, jag är gammal! Nu är det en karriärväg lika god som någon för den som har talangen och intresset. Då måste vi ordna så att livet fungerar för de blågula idrottarna. Något försvar att tala om, som för det blågula banéret ut över världen har vi ju inte och någon imperialistisk ambition har vi inte haft på hundratals år. Återstår alltså att försöka visa vår storhet på exempelvis idrottsarenan.

För idrottande män går det ofta bra att bli förälder utan att idrottskarriären blir lidande. För kvinnorna är det annorlunda. En graviditet tar bort ungefär ett år av elittiden. Samtidigt är den hälsomässigt bästa åldern för förstföderskor mellan 20-25 år, för både mor och barn. Så jag tycker tycker Moa gör rätt som prioriterar det långa loppet (livet) före den vanligtvis korta toppkarriären.

Viss del av idrotten är skattefinansierad, men för elitidrottare är det mesta sponsrat av företag. För kvinnor som Moa försvinner ofta stora delar av försörjningen under en graviditet, både den offentliga och den sponsrade. Nu vill jag inte kräva mer skatter för att kunna ge pengar till alla och envar som snör på sig ett par gympadojor, men det finns andra saker vi kan göra för att underlätta för alla medborgare och i synnerhet för föräldrar, oavsett de idrottar eller ej.

Det främsta är nog att införa ett rejält grundavdrag som gör det möjligt för föräldrar att välja livsstil, välja barnomsorg etc. Kort sagt att inrätta sitt liv på ett sätt som passar dem. Det vore också ett sätt att poängtera att barnen, som brukar benämnas vår framtid och det viktigaste vi har, inte tillhör staten. De är skapade av sina föräldrar med dessas ansvar att fostra dem till unika, självständiga, innovativa och produktiva medborgare, bland annat.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

40 kommentarer till Svenska flaggans försvarare

  1. Jan Suhr skriver:

    Ett rättvist sätt att fördela pengarna och låta föräldrar välja själva vore att ge föräldrar den dagispeng som idag subventionerar daghemsplatsen. Den avgift som föräldrar betalar är väl bara en tiondel av vad platsen egentligen kostar. Vill man ha sina barn hemma så blir man utan den subventionen.

    Gavs denna subvention ut som en ”dagispeng” direkt till föräldrarna så kunde de helt välja själva hur de ska ta hand om sina barn. Antingen betala då till kommunen för en plats eller kanske anlita en barnflicka eller vara hemma med barnen.

    • Sten-Arne Persson skriver:

      @ Jan Suhr
      Bra lösning!
      Dagisavgiften räcker väl knappt till matkostnaden och den kostnaden har även hemmaföräldern. Så i en jämförelse så betalar hemmaföräldern 100 procent av kostnaden för barnets uppfostran och vård medan bortaföräldern betalar 0 procent.

      Lön är ersättning för utfört arbete och bidrag är arbetsfri inkomst. Vad är då dagissubvention? Jo det är arbetsfri inkomst och borde benämnas dagisbidrag. Dagisbarnsföräldern arbetar ju och får sin lön på en annan arbetsplats.

      I Sverige används det som George Orwell i sin bok ”1984” kallade nyspråket.
      Därför heter det i Sverige vårdnadsbidrag när pengar betalas ut till hemmaföräldern för att ge sken av att det inte är något arbete som utförs av föräldern och då ska det inte ingå
      sociala avgifter som ger föräldern samma förmåner som dagispersonalen anses det.

      Föräldraersättningen borde kallas vårdlön och vara lika stor för alla barn och innefatta sociala avgifter då den är ersättning för arbete som dagispersonalen annars skulle utfört och fått sociala förmåner för.

      Vårdlönen ska vara lika stor för alla barn i samma ålder och innefatta de sociala avgifterna som vilken annan löntagare som helst. Vårdlön, avdragen skatt och sociala avgifter ska redovisas brutto när nettovårdlönen betalas ut precis som vilket lönebesked som helst.

      Vid månadens slut betalas nettolönen ut till föräldrarna som om de inte utnyttjat
      samhällets barnomsorg skall beskattas för vårdlönen.

      De föräldrar som valt att lämna sina barn på daghem på heltid eller deltid beskattas också för vårdlönen men får göra avdrag för barntillsynskostnaden för den tid barnen varit på daghemmet.

      Detta system ger full valfrihet utan diskriminering och skulle få landsbygden att återbefolkas och städerna att slippa alla trafikstockningar när barnen skall hämtas på dagis om småbarnföräldrarna i högre utsträckning väljer att bo på landet då barnen kan växa upp i lungnare miljöer med trygga byskolor och hela familjer. Vilken miljövinst för alla. Och tänk vad hyrorna i storstäderna skulle minska om folket hade något val. Vårdlönen är lösningen på många problem både i stad och land. Det ska vara jämställdhet mellan storstäder och landsbygd också, nu när vår massmedia tjatat hål i huvudet på svensken om jämställdheten mellan könen kunde det vara dags att analysera vad man uppnått med 50 års familjesplittringspolitik. Splittra och härska är massmedias modell. Ju ensammare människan blir desto lättare blir vi att manipulera. De vet att när mannens styrka och kvinnans intuition samarbetar då går man på pumpen.

  2. Göran skriver:

    Nu ska ni veta att den så kallde hälsominster i regeringen Gabriel ”Jättebebisen” Wikström vill att det ska bli obligatoriskt förskola för barn från tre års ålder. Föräldrar ska med andra ord inte kunna ta hand om sina egna barn från tre års ålder.

    Det är viktigt att Mats slår fast här att barn är föräldrarnas ansvar och inte någon stats eller ens någon utanför familjen.

    Men, hur ska det gå till att få sänkta skatter när i stort alla människor i Sverige tror på att de får något tillbaka av alla skatter de betalar. Förvisso kan de se att de får en del tillbaka, men vad de inte ser är vad de kunde haft i stället.

    • dolf skriver:

      Det där med obligatorisk förskola från x års ålder har ju varit uppe vid olika tillfällen tidigare. Länge sedan jag såg något om det. Har du någon aktuell referens på att Wikström driver på för obligatorisk förskola från 3 år?

      • Göran skriver:

        Jag vet inte om han aktivt driver frågan just nu, men det är hans personliga uppfattning. Märk väl att han sitter i en position där han kan driva igenom sina sjuka idéer och därtill använda sig av statens våldsapparat för att få som han vill. Vad jag vet drev han frågan som ordförande i socialdemokraternas ungdomsförbund.

        Han är just nu i farten med att förhindra naturläkemedel till förmån för läkemedelsindustrin. Med det sagt, vilken enormt okunnig människa han är. Jag ställer mig frågan. Arbetar han för svenska folket eller för monopollisterna?

  3. Thomas skriver:

    Givetvis borde alla medborgare få möjlighet att ha en form av ”skogskonto”. Men nu skall denna möjlighet försvinna även gör skogsägare. Det gör ossa alla till gåvoträlar/bidragsslavar.
    Att frivilligt sätta sig i en trälsituation var något som kristendomen stoppade då varje människa är lika mycket värd som någon annan. Så kristendomen frigjorde människan från slaveriet och det sekulära moderrna samhället skapar slavar…
    I olika formr.

  4. Göran skriver:

    Observera att slaveri fortfarande förekommer i Sverige. Just nu ligger den i vila men kan återupptas när så behövs. Jag syftar på värnplikten.

    Frågan är dock om var och en i Sverige faktiskt är en slav. När staten stjäl en del av vår egendom under hot om fängelse och kräver tillstånd för att arbeta och leja arbete är det då inte slaveri vi lever under?

    • dolf skriver:

      ”Frågan är dock om var och en i Sverige faktiskt är en slav.” Tja, en del av ett svar får du kanske i det här 2 år gamla inlägget: Sverige – en modell för ett slavsamhälle.

      • mats skriver:

        Har läst den förut och den håller än!

        • dolf skriver:

          Den har bara blivit ännu mer aktuell. Lite lustigt att det har blivit det inlägg jag tror jag länkar mest till av alla. Det var inte ett planerat inlägg utan det började bara som ett impulsinfall och var tänkt att vara ett kort slaskinlägg, men fick på något konstigt vis ett eget liv.

      • Sten-Arne Persson skriver:

        @Dolf
        ”Detta är givetvis ren fiktion och spekulation från min sida. Jag påstår inte på något vis att en enda av dessa stolligheter någonsin skulle omsättas i verkligheten, och alla eventuella likheter med vårt faktiska samhälle är helt och fullt oavsiktliga.”
        Ha,ha,ha,ha Fullträff skulle man kunna säga. Mer sådant, så tar vi dom!

        • dolf skriver:

          Ja, fast av en lustig och helt oförutsedd tillfällighet har man ju faktiskt infört delen med inseminering efter att jag skrev inlägget.

  5. Sten-Arne Persson skriver:

    ”Det främsta är nog att införa ett rejält grundavdrag som gör det möjligt för föräldrar att välja livsstil, välja barnomsorg etc. Kort sagt att inrätta sitt liv på ett sätt som passar dem. Det vore också ett sätt att poängtera att barnen, som brukar benämnas vår framtid och det viktigaste vi har, inte tillhör staten. De är skapade av sina föräldrar med dessas ansvar att fostra dem till unika, självständiga, innovativa och produktiva medborgare, bland annat”

    Som vanligt klokt tänkt. I princip en återgång till tiden före 1970 då Sverige hade högre grundavdrag, den så kallade sambeskattningen för gifta, under målsättningen ”skatt efter bärkraft”. därefter fick vi lägre grundavdrag oavsett om vi hade familj eller inte. I utbyte infördes kraftiga barnomsorgssubventioner vilket inte hjälpte landsbygdens barnfamiljer som fick ta hand om sina barn utan ersättning, utöver vad de föräldrar som fick barnomsorgssubventionerna också fick t.ex. barnbidrag oavsett hur mycket övriga subventioner och förmåner man fick enligt nedan.

    Detta var början till landsbygdsungdomarnas flykt till storstäderna där man kunde få i princip gratis barnomsorg, jobb och två löner med rejäl pensions-, sjuk- och föräldrapenningrundande inkomst.
    Lägg märke till att barnomsorgssubventionerna utgör en skattefri förmån idag värd 160 000 kr per barn och år. Denna formidabla utsugning av landsbygdsbefolkningen har skett med LRF-ledningens glada tillrop trots fyra riksstämmobeslut under 80-talet att LRF skulle verka för en rättvis fördelning av familjestödet. Jag räknade ut att landsbygden skulle tillförts dubbla värdet av 1985 års jordbruksavtal eller c:a 7 miljarder årligen. Då har jag inte räknat på de framtida personliga förlusterna enligt inkomstbortfallsprincipen på pension, föräldraförsäkring, sjukförsäkring samt ränta på ränta årligen på ovanstående orättvisor under alla år från 1970.

    Detta är hela politikeretablissemangets skuld till landsbygdsbefolkningen när det gäller ovanstående socialförmåner som ingen behövt stå till svars för. Har det gjorts något försök från LRF, Centern eller någon annan organisation att utreda dessa enorma ekonomiska orättvisor och dess konsekvenser? Svenska folket saknar information för att förstå vilka skador vårt land åsamkats av de senaste 45 årens utarmning av landsbygden och dess befolkning genom främst social- jordbruks- miljö- och skattepolitiken och inte blir det bättre av den okontrollerade invandringspolitiken.

  6. Samuel af Ugglas skriver:

    Några medborgare tycker att det är rätt och framförallt rättvist att politikerna skall sko sig på att tillrättalägga våra liv. Det är ju ett aktivt val vi gör en gång var 1.460 dag. Den nuvarande representativa så kallade ”demokratin” är förmodligen den största olycka som drabbat Sverige sedan krigsslutet 1809.
    Apropå slavar, livsmedelsproducenterna, bönder och enskilda skogsägare är de verkliga slavarna i Sverige och har varit det sedan den 10 Juni 1932. Observera, det var ”folkpartiet” som lyckades med det tilltaget.
    Ett exempel på moderna slavdrivare: http://www.atl.nu/lantbruk/inspektor-ska-ha-slarvat-med-elbedovare/

  7. Åke Sundström skriver:

    Helt rätt, Mats, Jan och Sten-Arne. Att ”barnen tillhör staten” är ju precis vad Alva Myrdal och vänstern hävdat eller i vilket fall presumerat. Och som även de borgerliga partierna accepterat genom att godkänna den 90 procentiga subventionen till daghemmen och nöja sig med en ynka smula till hemmaföräldrarna, vårdnadsbidraget. Dock bättre än ingenting alls, men nu bortspelat av Reinfeldt/Batra när dessa två 2014 skänkte regeringsmakten till vänstern, i strid mot alla demokratiska spelregler.

    Vad som bör tilläggas är att denna familjepolitik inte bara är djupt orättvis (mot hemmaföräldrarna) utan också leder till stora samhällsekonomiska förluster. Eftersom en barnpeng direkt till föräldrarna, lika för alla, innebär en besparing för folkhushållet (oss alla) på cirka 25 miljarder kronor årligen. Ett belopp sin motsvarar skillnaden mellan daghemmens kostnader, cirka 15 000 kronor per heltidsbarn och månad, och kostnaden för att låta föräldrarna själva bestämma, via en barnpeng på förslagsvis 8 000 kronor per månad och barn. På den nivån skulle merparten av framför allt de yngsta barnens föräldrar välja att själva vara hemma längre med sina småttingar.

    Den friheten vill 7-klövern inte tolerera. De anser att även föräldrarna, inte bara barnen, tillhör staten. De spelar också ovetande om att det faktiska daghemstvånget sänker välståndsnivån, eftersom denna måste definieras utifrån medborgarnas egna värderingar. Konkret: om en föräldrar som netto tjänar 15 000 kronor varje månad, själv gör det fria valet att nöja sig med en skattefri barnpeng på 8 000 kronor, så är det detta beslut som optimerar familjens (och landets) välstånd. Även om BNP-statistiken felaktigt bokför ett sådant val som en förlust och maktlojala, korrupta ekonomer accepterar en sådan uppenbar feltolkning.

    Så livsmedelsproducenterna, Samuel, är ingalunda de enda verkliga slavarna. Och att lägga skulden på statsskicket, den representativa demokratin, håller inte. Det är de politiska partierna som skapat dagens slavstat, genom att i största samförstånd över blockgränserna och ibland med det s k vetenskapssamhällets medverkan, blockera folkviljan. Med hjälp av bl a statligt partistöd, hög spärr till riksdagen och statligt styrd vänsterindoktrinering via skolor och universitet. De allra största bovarna är i mina ögon de förment liberala och konservativa eliter som tigit och samtyckt. Precis som under nazismens tyska 30-tal, fast inte lika blodigt.

  8. Sten-Arne Persson skriver:

    @ Åke
    Det kan dessutom tilläggas att det finns inte en enda opinionsundersökning eller kommunal folkomröstning som visar på majoritet för daghemslösningen i förhållande till vårdlönen. Men det vet inte folket om för det väljer folkförförarna i vår ”Gammelmedia” tillsammans med SVT och övriga Radio och TV-kanaler bort.

    Inte ens Hjalmar Brantings barnbarn, professor Jörgen Westerståhl vid Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, kunde tro att 66 procent av socialdemokratiska väljare i hans undersökning ville ha vårdlön hellre än daghemsplats till sina barn. Vilket den undersökning som Westerståhl gjorde i samband med 1979 års val visade.

    För att försöka förstå hur det kunde vara så när alla som uttalade sig i media om barnomsorgen ville ha daghem, beslutade Westerståhl att göra en undersökning av hur etermedia hade behandlat daghemsfrågan. Efter att ha gjort denna undersökning skrev Westerståhl och forskarassistenten Folke Johansson i sin bok ”Bilden av Sverige” 1985 : ”Förhållandet mellan mediebild och faktiskt opinionsläge, när det gäller inställningen till barntillsynen, är fascinerande. Den åsikt som två tredjedelar av befolkningen omfattar blir, i etermedia praktiskt taget osynlig.”

    Avsnittet i boken ”Bilden av Sverige”, ISBN 91 7150 265 3, som behandlar ovanstående börjar på sidan 196 och slutar på sidan 212 och är synnerligen avslöjande när det gäller att manipulera demokratin. Bokens slutord på sidan 242 är sannerligen också läsvärt.

    Författarna markerar i en fotnot att inte bara stora delar av folket lurats av den ensidiga rapporteringen, utan även författarna själva fått uppfattningen att en stor majoritet av folket ville lämna sina barn på dagis. Vem företräder sina väljare? Varför var det inte decimeterhöga bokstäver på Expressens löpsedlar där det stog ”S-TOPPEN LYSSNAR INTE PÅ RÖRELSEN”?

    REGERING OCH RIKSDAG AGERAR SOM FÖRMYNDARE FÖR OMYNDIGA, INTE SOM REPRESENTANTER FÖR MYNDIGA MEDBORGARE. NU VERKAR DET SOM DE ÄVEN ÄR BEREDDA ATT BYTA UT DE GAMLA MEDBORGARNA MOT SÅDANA SOM GILLAR VÅLD OCH DIKTATUR.

    Det kan noteras att lögnen är satt i system. Dagisverksamheten har presenterades som samhällsekonomiskt lönsam redan 1986 enligt forskningsarbete som utförts på Handelshögskolan i Stockholm av Brita Swartz och Kjell Nyman. Forskningsarbetet presenterades i tidningen Kommunalarbetaren 1986 såsom varande en ”guldkantad affär för det svenska samhället”. Av tidningsreportaget från utredningen framgick att samhällets intäkter från dagis var dubbelt så höga som kostnaderna. Vilken ”mjölkkossa” för samhället. Om detta varit sant hade dagisköerna aldrig behövt uppstå, Samhället kunde ju ha lånat upp kapitalet och byggt ut dagis till full behovstäckning på mycket kort tid. Vem har snott vinsten när inte ens socialdemokratiskt styrda kommuner har haft råd att bygga ut barnomsorgen, utan har bara packat in fler och fler barn i befintliga daghem så att staten nu måste gå in med miljardbelopp för att minska barntätheten. Det jag frågar mig är, var skall vinsten hamna om inte i kommunerna där föräldrarna bor och arbetar.

    Jag har inte gjort några beräkningar av intäkter och kostnader för invandringen som också påstås vara en lysande samhällsekonomisk affär. De som påstår att invandringen kostar enorma summor har förmodligen lika rätt som jag har om den påstådda lönsamheten i barnomsorgen. Eller vad säger du Åke? Är jag ute och cyklar?

    • mats skriver:

      Åke får svara för sig. Jag kan åtminstone säga att jag är djupt imponerad av hur insatt du är i frågan om hur familjepolitiken hanterats de senaste femtio åren!

    • Åke Sundström skriver:

      Lite onödig så kallad retorisk fråga där på slutet, Sten-Arne. Du är givetvis inte ute och cyklar. Efter att deltagit i samma diskussioner som jag inför daghemskritiska föreningar vet du är vi eniga om slutsatserna. Det enda lilla problemet är att du inte strikt håller isär effekten på välståndsnivån och kommunernas agerande.

      Och det blir kanske inte supertydligt att den ”vinst” du talar om i det nästa sista styckets sista mening bara är den lögn som Swartz, Nyman och många fler kolporterat. Vad folkviljan beträffar är det utmärkt att du nämner Westerståhls enkät från 1979, den har fallit i glömska efter att medvetet förtigits av nomenklaturan, trots att författaren var barnbarn till Branting – eller snarare just därför.

      Ett mer sofistikerat manipulerande ägnade sig professor Magnus Blomqvist åt i skriften ”Dagis och drivkrafter”, som de fakto bekräftade att daghemssubventionerna sänker välståndet, men av den statliga utgivaren försågs med ett förord som hävdade raka motsatsen (utan protester från den maktlojale författaren). Och i boken ”Tid för barn” gjorde Per Kågesson och hans behjälpliga fackgranskare Stefan de Vylder det elementära misstaget att använda det statsfinansiella utfallet som ett mått på de samhällsekonomiska effekterna. Genant för utgivaren, men ingalunda enda fadäsen av slaget för SNS:s vidkommande.

      Ingen i detta forum är väl heller ovetande om det likartade ljugandet om invandringens kostnader (eller för den delen om ´”tillväxten”, deflationen, klimatet, energipolitiken mm). Nästan allt som SCB och andra myndigheter publicerar är vänstervinklad politisk propaganda.

      Din kommentar, Mats, kan ge intrycket att Sten-Arne och jag varit oense. Så är alltså inte är fallet, vilket framgick både av min egen första mening, ”Rätt Mats, Jan och Sten-Arne..” och av den senares inledning nu senast: ”Det kan dessutom tilläggas….”. Sten-Arne framförde inga invändningar mot mitt inlägg.

      • mats skriver:

        Det var inte meningen att ge intrycket att ni är oense. Men eftersom Sten-Arne inledde sitt svar med @Åke, så ville jag markera att jag inte svarar i ditt ställe.

        • Åke Sundström skriver:

          Det insåg jag, men din formulering kunde missförstås, därför min undring och mitt förtydligande. Saknade också (inte bara från dig) kommentarer i sak: om daghemmens förlustnota, professor Blomqvists dubbelspel och Kågessons/de Vylders missförstånd. Tystnad kan vara svårtolkad: var det ett outtalat instämmande eller motsatsen? Begriper att du inte alltid hinner kommentera allting, men vill ogärna lämna viktiga frågetecken ouppklarade.

          • mats skriver:

            Om Blomqvist. Ska man bli förvånad? Är hans och andras agerande bara mänskligt? Han levererar sin forskning till synes oklanderligt. Kollegornas uppskattning kan emotses. Men så tillåter han att dess fakta och slutsatser vänds upp och ner, av politiska skäl, och han protesterar inte. Varför det? För att politiken är politikernas sak, inte forskarnas och medborgarnas? För att få chans till nya uppdrag?

            Per Kågesson kommer då och då med avslöjande redovisningar. Min favorit är när han visade att järnväg är nästan alltid olönsamt, både företagsekonomiskt, nationalekonomiskt och miljömässigt. Den rapporten begravdes omsorgsfullt.

            Ingen kan göra allting rätt varje gång. Men när man ser att de fakta man funnit vänds till sin motsats av politisk propaganda, då måste man protestera, av samvetsskäl. Om inte, sällar man sig till bedragarna.

            • Göran skriver:

              Det går väl att hålla käft för att få fler uppdrag där man utreda hur fel det kan bli i förhoppningen att någon som ka protestera läser det. Kanske som att en blind höna kan hitta ett korn.

              Ta bara höghastighetståget som är på tapeten. Alla talar om kostnaden att bygga det. Ingen talar om driftskostnaden. Vad blir intäkter minus kostnader? Jag har sett beräkningar på 22-24 miljarder i förlust varje år. Det var en privat uträkning. Jag har letat efter officiella men kan inte hitta några.

  9. Åke Sundström skriver:

    Till Mats (skickalänken under inlägget inte åtkomlig): När det gäller Blomqvist bör väl sägas att inte ens han eller andra korrupta ”vetenskapsmän” någonsin skulle hävda att ”politiken är politikernas sak, inte forskarnas och medborgarnas”. Självklart förstår dessa ”intellektuella” att de säljer sin forskarheder och undergräver demokratin. Men de väljer likväl pengarna och sinekurerna framför sanningen.

    Om Kågesson: Som redan framgått delar jag inte din syn på hans ”avslöjanden”. Sant, han var tidigt en hederlig person, men förlorade all tilltro när han med hänvisning till klimatnojan bytte åsikt om kärnkraften (och genast belönades med en tjänst på KTH). Acceptabelt i dina ögon, Mats?

    Hans järnvägsrapport har jag inte läst, men jag vill minnas att den är av sent datum, när han var på väg att pensioneras. Då är det lättare att vara ärlig.

    • mats skriver:

      Jag har besökt den akademiska världen, men har så liten kontakt med den att jag inte har särskilt bra koll på vilka som är anpasslingar och vilka som oförvitligt söker sanningar.

      Kågessons järnvägsrapport är från cirka 1990-95. Jag har ibland förvånats över hans ställningstaganden, men har inte vidare funderat över att det skulle bottna i ohederlighet eller undergivenhet. Där kanske jag får tänka om.

  10. Åke Sundström skriver:

    Jo, det kan vara motiverat, Mats – att tänka om alltså. Kågesons manipulerande (eller ”genuina” okunnighet) handlar om att han i alla här nämnda rapporter (och fler därtill) påstår att koldioxidskatten är en SAMHÄLLSEKONOMISK kostnad. Så är inte fallet, däremot är den en så kallad fiskal pålaga och därmed en kostnad för konsumenterna och för många företagare (dock inte för den tunga basindustrin som, helt ologiskt, är undantagen). Som vi båda vet (i motsats till Kågeson, de Vylder och många fler) är stat och samhälle inte alls samma sak.

    CO2-skatten är en sann kostnad för samhället (folkhushållet, AB Sverige) bara om 1) den hotbild som FN:s klimatbyrå sprider är sakligt välgrundad och 2) om kostnaderna för att reducera detta påstådda hot rättvist fördelas mellan världens länder, med X dollar per utsläppston under en viss tidsperiod, förslagsvis de senaste 50 åren. Lika för alla – fast ett undantag för de allra fattigaste länderna kan utan svårighet inrymmas i ett sådant globalt avtal. Detta förutan leder alla miljarder som satsas i enskilda länder bara till att utsläppen OMFÖRDELAS minskar hos oss men ökar i omvärlden. Flera hundratals miljarder har försnillats till ingen som helst nytta, offrade på godhetshyckleriets altare.

    Du har själv i otaliga inlägg underkänt punkt 1 och jag är övertygad om att du också förstår logiken i punkt 2. Så varför då tveka om Kågesons heder. Hans IQ lär inte vara så mycket sämre än ditt eget, men hans moral är en helt annan.

    • mats skriver:

      Med risk för att avslöja ett tvåsiffrigt IQ. Punkt 1 är väl irrelevant för frågan om CO2-skatt är en samhällsekonomisk kostnad?
      Behandlar vi punkt 1 som en sanning och agerar därefter, så kan vi genom att också agera enligt punkt 2 skapa en samhällsekonomisk kostnad.
      Som du tydligt visar, om inte HELA samhället (folkhemmet med industrier, myndigheter, privatpersoner och allt) delar lika och gemensamt med resten av världen, den kostnad som CO2-skatten innebär, då är det en riktad fiskal pålaga. Med andra ord, en omfördelning av förmögenhet.

      Påstår Kågesson något annat så sjunker han nu i min aktning.

  11. Åke Sundström skriver:

    Mats: Det är ju precis vad Kågeson påstått och tydligen fortfarande påstår. Har inte sett till någon avbön.

    Och du har faktiskt fel (sällsynt nog) fel om punkt 1. Den är givetvis lika relevant som punkt 2. Om miljöhotet är uppdiktat är saken klar, då behöver man inte gå vidare med analysen till steg 2.

    Jag får intrycket att du blandar ihop begreppen. I vanligt språkbruk kan ”kostnad” och ”förlust” uppfattas som synonymer, men i samhällsekonomiska kalkyler är poängen att skilja mellan kostnader för samhället och för företag och/eller enskilda. Och utfallet (vinsten eller förlusten) kan vara väldigt olika i de två fallen, som när det gäller t ex vindkraft eller kärnkraft. Båda hyggligt räntabla för företag och enskilda, men totalförluster för samhället, AB Sverige.

    Även med högt IQ kan man missuppfatta dessa definitioner, men låt oss konstatera att det andra typer av låsningar, hänsyn till särintressen eller politiska doktriner som gör att Kågeson, Blomqvist, Radetzki och många, många fler tummar på sanningen.

    • mats skriver:

      Jag är kanske envis, men tycker inte 2 följer automatiskt av 1, ens om 1 skulle vara sant. Det måste finnas andra handlingsalternativ att överväga i det läget.
      Om man å andra sidan väljer att tro att 1 är sant, fast det inte är det, då är 2 ett av alternativen man kan välja som motåtgärd. Jag har skrivit om tron på falsk positiv effekt bland annat här. https://www.frihetsportalen.se/2010/12/bullshit-och-moss-i-orat/

      Skiljer det mellan företagsekonomi och nationalekonomi hur man använder begreppet kostnad?

      • Åke Sundström skriver:

        Envishet är OK, men inte att felcitera. Vad jag påstod var inte att 2 automatiskt följer av 1 utan att ett nej under punkt 1 avgör saken och då behöver man inte fundera över punkt 2. Om nu alla inser att Al Gore och FN ljuger, som vi båda och andra s k klimatskeptiker, blir det givetvis ointressant att diskutera koldioxidskatter eller andra motåtgärder.

        Och jo, i nationalekonomiska kalkyler kan även ingå så kallade externa kostnader (t ex miljöpåverkan), som kan plussa på (eller i sällsynta fall reducera) kostnaden för det berörda företaget. Nog har du väl hört talas om den saken?? Till och med själv skrivit om den?

        • mats skriver:

          Den jag möjligen kan sägas citerade om envisheten, var mig själv, som jag ville förtydliga. Det var inte avsett att lägga ord i mun på dig.
          Jo, vi har nog diskuterat dessa externa kostnader tidigare. Till exempel i samband med Polluter Pays Principle. Jag förstod bara inte att det var just sådana kostnader du menade med samhällsekonomiska kostnader. Bra att få ett klarläggande

          • Åke Sundström skriver:

            Mats, att du syftade på din egen envishet gick väl inte att missförstå. Men i sak tycks smärre missförstånd kvarstå.

            För notera att det inte bara handlar om att inkludera externa kostnader utan framför allt om att EXKLUDERA alla statliga subventioner och så kallade fiskala skatter, d v s avgifter eller andra pålagor som inte går att rättfärdiga med hänvisning till externaliteter (miljöpåverkan mm). Koldioxidskatten och elcertifikaten är två tydliga exempel på sådana ”fiskala” skatter. Som samtidigt innebär att företagen i elsektorn subventioneras, medan konkurrenterna i energibranschen straffbeskattas. Extremt hårt och nära nog prohibitivt när det gäller det toppbeskattade kolet på 4-dubbel Pomperipossa-nivå, ca 400 procent (skatt i procent av importpriset).

            Och faktum är ju (kan du verkligen ha missat det?) att allt statligt utredande SKALL bygga på samhällsekonomiska analyser, enligt ett nu ganska gammalt riksdagsbeslut (redan på 70-talet om jag inte missminner mig).

            Men det är som synes si och så med efterlevnaden. Inte bara Kågesson utan så gott som alla utredningar i politiskt ”känsliga” ämnen, från Botniabanan och dagens höghastighetståg till vindkraften, bygger sina kalkyler på beräkningar som felaktigt betraktar CO2-skatten som en sakligt välmotiverad miljöavgift – och därmed också en kostnad för folkhushållet.

            Så dras lögnens slipstenar! Med oerhörda välståndsförluster som följd.

            • Åke Sundström skriver:

              Fast det här var förstås min replik, dock införd via Mats, därför att skickalänken inte fungerar (i varje inte på min dator just nu).

              • mats skriver:

                När det blir så är jag tvungen att lägga in den som min egen och sedan ändra avsändaren. Du kan se skillnaden på att när det är äkta kommentar från dig så är ditt namn i blå text med streck under. När jag lagt in texten åt dig så är namnet i svart och utan streck.
                Nu hann du emellan med en kommentar.

            • mats skriver:

              Jo, jag har säkert missat det gamla kravet på att det ska bygga på samhällsekonomiska kalkyler. Jag har nog föreställt mig att de ska bygga på behov, sanning, vetenskap, fakta och en ekonomisk kalkyl av något slag.

              Min erfarenhet från alla sidor av livet är att om man vill något tillräckligt mycket, så hittar man pengarna till det. Det gäller från äpplet till dagisutflykten, till kärnkraftverk och Öresundsbroar.
              Förnuft, nytta och verkligt behov verkar spela en underordnad roll i människors beslut, oavsett nivå, eller ja eller nej till något.

  12. Åke Sundström skriver:

    Jag kan förvånas, Mats, över att även en så mångkunnnig person som du tycks ha missat grundbulten i allt politiskt utredande och beslutsfattande: kravet på bevisning i form av samhällsekonomiska kalkyler. Men hedervärt att du kan tillstå den saken och därmed bidrar till att förklara den oenighet om Per Kågesons rapporter som inledningsvis förelåg, men nu borde vara uppklarad.

    Sant, pengar är sällan ett hinder för något man verkligen vill, medan förnuft, fakta, sanning, vetenskap än mer sällan tillåts styra handlandet, i synnerhet det politiska. Inte ens i denna fråga, där en korrekt metodik klubbats igenom i riksdagen! Korrupta utredare, med läroboksförfattaren Klas Eklund i spetsen (med sitt bejakande av koldioxidskatten), låter sig inte hindras av sådana regler. I jämförelse med SE-bankens så kallade seniorekonom är Kågeson en perifer småhandlare.

    Notera också att man bör undvika att åberopa ett så diffust argument som ”behov”, inte minst därför att den termen så ofta missbrukas i politiska sammanhang (som i det kommunistiska slagordet ”åt var och en efter behov”). Det är ”knapphet” som är tillvarons bistra huvudregel, den som nödvändiggör kloka prioriteringar, fast på basis av individuella preferenser – bara då uppnås de bästa resultaten, för den enskilde men också för summan av alla individer, folkhushållet. Och det är denna summa som i marknadsekonomisk teori och i seriösa kalkyler betecknas som ”efterfrågan”. Ordet behov hittar du inte i sådana källor.

    • mats skriver:

      Som du vet är jag inte ekonom. Vissa ekonomiska fundamenta har jag lärt, främst företagsekonomiska. Man kan undra hur många medborgare som inte har läst nationalekonomi, som korrekt kan beskriva vad en samhällsekonomisk kalkyl är?

      I gymnasiets samhällskunskap eller de universitetskurser med liknande innehåll som jag stött på, talar man inte i klartext om ekonomiska kalkyler för samhällets totala nytta. Man talar i filosofiska termer om rättvisa, jämlikhet, fördelning etc. Delmoment som LCA och PPP behandlas översiktligt, men kalkylerande för beslut om hela samhällets nytta har jag aldrig sett redovisat eller gjort praktiska övningar på. Inte ens rudimentära. Man räknar helt enkelt inte.

      Sant om behov, därför förtydligade jag andra gången med verkliga behov. Sådana finns ju, såsom mat, kläder och medicin. Överflöd tillfredställer dock inte mer av dessa fysiska behov. Överflöd tillfredsställer istället psykologiska ”behov”.

  13. Åke Sundström skriver:

    Jag vet, Mats, men utan kännedom om din breda beläsenhet skulle jag aldrig ha uttryckt någon förvåning. Det är väldigt få människor, även sådana med en hygglig allmänbildning, som förstår hur lätt ett fuskande med analysmetodik och statistik kan göra den mest hårresande lögn till högsta politiska sanning. Det är ju också av det skälet som jag framför allt kritiserar mina tigande eller ibland öppet korrupta yrkeskollegor (nationalekonomer) och beskrivit den intellektuella prostitutionen som ett långt större problem än de många ekonomiska kriserna.

    Du skriver att Inte ens de universitetskurser med ”liknande innehåll” som du stött på belyser denna problematik. Det låter konstigt, såvida inte dina erfarenheter ligger ett kvartssekel eller så tillbaka i tiden. För det var med framväxten av Palmes ”starka samhälle” som det blev angeläget att hålla isär begreppen. Tillkomsten av statligt industristöd, energiskatter, miljöpolitik mm skapade ett nytt och ibland gigantiskt gap mellan företags- och samhällsekonomiska kalkyler. Detta ledde fram till det förnuftiga riksdagsbeslutet att alltid bygga på det senare alternativet – vilket dock aldrig på ett korrekt sätt gjorts i några energi- eller transportanalyser, troligen inte i andra sammanhang heller.

    • matsjangdal skriver:

      Jo, mina besök på läroanstalt börjar bli lite till åren. Med liknande innehåll avses alltså samhällskunskap och filosofi kring samhällets organisation och styre.

Kommentarer inaktiverade.