Vad slåss vi för?

I de demokratiska staterna i västvärlden tappar folken förtroendet för sina ledare i allt snabbare takt. Någonting i det ledarna gör blir inte rätt, men de verkar inte inse det själva. Ibland säger de till och med rena dumheter, som att folket röstar fel!

I föregångslandet USA är de nu så oense om vem som ska bli ny president att det börjar bli riktigt otäckt. Media spär på och gör saken värre, det ger ju rubriker. Inte heller lyckas de amerikanska tjänstemännen, de som ska förverkliga politikernas beslut, upprätthålla allmänhetens förtroende. Särskilt illa skadade är relationerna mellan miljömyndigheten, skattemyndigheten, polisväsendet och allmänheten.

Europa splittras. Brexit är bestämt, grexit och kanske fler avgångar tvingas fram. Samtidigt jobbas det i vissa läger för att tvinga med alla européer i en total konformism. Dessa människor vägrar erkänna att vissa åsikter är oförenliga och att tvinga samman människor som hyser klart divergerande åsikter är som att vrida räkneverket på en tidsinstäld bomb ner till noll.

Putin och Ryssland utmålas som det stora hotet. Han är ingen mysfarbror, men han månar faktiskt om en framtid för området väster om Kaukasus. I de frågor där västvärlden utmanas, kultur, demokrati, religion, ras, ekonomi med mera, där skulle Putin kunna vara en bra bundsförvant för både Europa och hela Amerika, nord och syd.

Samtidigt översköljs Europa av muslimer, varav en del är islamistiska extremister. Kultursnobbar hävdar att vi har mycket att lära därifrån och att muslimerna berikade Europa när de ockuperade iberiska halvön och Balkan. En åsikt som motsägs å det kraftfullaste av de människor som upplevde det i direktkontakt och firade när de jagat bort muslimerna. De jihadister som idag hotar Europa måste bedömas som långt värre än de envåldshärskare som förde islam med sig till Europa för bortåt tusen år sedan.

Så varför bråkar västvärldens ledare inbördes? De hot och utmaningar som kommer utifrån är uppenbara för alla, men navelskådandet och självdestruktiviteten verkar vara total i väst. Tillhör vi en historisk epok som överlevt sig själv och nu ohjälpligt degenererar i snabb takt?

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Vad slåss vi för?

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Varför bråkas det? ”navelskådandet och självdestruktiviteten verkar vara total i väst”. Det är mycket värre än så.
    Socialisterna undergräver kontinuerligt förutsättningarna för överlevnad, man tillåter och begår en form för kannibalism på ”intellektet” genom att plundra oss på vår egendom.
    Dagens exempel hämtad ur HD. En nyanställd funktionär till stadens kultur institution får sparken efter knappt ett år. Det kommer att kosta skattebetalarna ca 1.600.000:kr.
    99% av svenska medborgarna tycker inte det gör något ty grannen är med och betalar och kan inte vägra ej heller smita undan kostnaden. Det är så man bygger in hatet mellan medborgarna.

  2. Göran skriver:

    Tappar folk verkligen förtroende för sina ledare? Kanske om man lyssnar till folk. Men när vi kommer till ett valår så går de flesta och röstar på samma ledare de inte har förtroende för. Det är till och med så att vi faktiskt röstar på en gris i en säck för ingen har någon som helst kunskap om vilka personer som kommer att ingå i en regeringen.

    Om vi gjorde en lista på alla ministrar i dagens regering och satte upp deras CV för varje person och vid varje namn är det en kryssruta för att markera om man vill se denna person som minister, ur många kryss skulle det bli?

    Jag skulle inte sätta ett enda kryss. Hur många sätter ni andra?

  3. Sten-Arne Persson skriver:

    Om de varit rejäla människor och företrätt folkviljan hade de inte kommit på valbar plats. Det ser vår sverigefientliga gammelmedia till. Kandidaterna till ministerposterna måste vara svaga i anden och inte begripa för mycket och vara lika tondöva som de som redan sitter där. Ska vi få dugliga företrädare måste vårt folk vända gammelmedia ryggen i synnerhet när Mittmedia förkunnar att de i fortsättningen ska producera gratis annonsblad och avskeda merparten av sina journalister. Inte lär det bli några sanningssägare kvar som skribenter. Det enda vi kan göra är att låta bli att annonsera i dessa blad.
    Problemet är nog att de kommer att sprida sina lögner ändå. Det finns säkert villiga sponsorer i den så kallade globaliseringsregeringen som vi definitivt inte valt. När fick vi rösta om globaliseringen? För övrigt har min egen erfarenhet, bestyrkt av övriga deltagare på frihetsportalen och andra bloggar, lärt mig att här skall inte kryssas. De som sitter där nu verkar lika blinda som nyfödda kattungar och demokrati kan de inte stava till.

    • Göran skriver:

      Ett problem är att vi har lagar som låter politikerna göra precis vad de vill hur mycket det än går emot folkviljan eller vad väljarna röstade för. Därav tror jag att politikerna är väl medvetna om demokratin eftersom den banar väg för dem.

  4. Åke Sundström skriver:

    Det är, som vi tidigare samtalat kring, skillnad mellan formell och reell demokrati. Våra skrivna demokrati är inte så mycket sämre än i övriga västvärlden. Att gapet mellan grundlag och faktisk maktutövning är större i Sverige än på andra håll måste nog i stället tillskrivas borglighetens accept av den så kallade svenska modell som i grunden är mer socialdemokratisk än svensk. Så Göran, skyll inte på väljarna, de har inte haft några valmöjligheter!

    Däremot kan vår förment liberala och konservativa elit förtjäna kritik för att så passivt ha bejakat denna vänsterhegemoni, som i praktiken eliminerat folkstyret och gjort Sverige till en socialmoderat enpartistat. Medborgarnas apati är delvis begriplig i den meningen att den djupa kris vi egentligen befinner oss i hittills inte haft några mer kännbara konsekvenser – eftersom notan för dagens överkonsumtion övervältras på framtida generationer (utan hörbara protester från en korrumperad kår av ekonomer och samhällsvetare).

    I denna underliga värld kan många numera, inte bara Mats, uppfatta Putins Ryssland som en möjlig partner och räddare. Fast det vore nog att hamna ur askan i elden och minst lika äventyrligt som att låta ex-kommunisten Angela Merkel styra Europas affärer. Efter Brexit har dock senare risken minskat betydligt, så allt går inte i fel riktning. Det ljusnar från väster och efter EU:s slutliga kollaps stundar en ny och bättre framtid för alla europeer.

    • mats skriver:

      Jag ser Putin som en nödvändig partner. Det blir då detta partnerskap som blir en del av räddningen. Men att överlämna allt till Putin vore ingen räddning.
      Att avstå från ett fungerande partnerskap med Putin vore att kraftigt försvaga den västliga världen, den icke-muslimska världen, eller någon annan etikett man väljer att sätta på den.

      • Åke Sundström skriver:

        Jo, i kampen mot ISIS och annan muslimsk terrorism kan ett samarbete med Ryssland tyckas vara en fördel, men jag menar det vore bättre att angripa de västliga krafter som spelat dessa mörkermän i händerna: USA:s märkligt inkompetenta utrikesministrar och Europas Koran-kramare, med tyska kristdemokrater och EU-kommissionen i spetsen.

        På hemmaplan heter möjliggöraren par preference förstås Fredrik Reinfeldt (inkl alla hans nickedockor i den moderata riksdagsgruppen, efterträdaren inräknad). Det var ju uppgörelsen med MP 2010 som tvångsöppnade väljarnas ovilliga hjärtan. Ingalunda av humanitära skäl, som FR i efterhand försökt hävda, utan enbart som ett taktiskt drag för att kunna sitta kvar i Rosenbad ytterligare fyra år. Fast utan det väljarstöd som grundlagen förutsätter, eftersom denna kohandel aldrig diskuterades eller ens antyddes i valrörelsen.

        Partiernas och kyrkornas godhetshyckleri får nog betraktas som ett större hot än alla dessa fanatiska självmordsbombare. Att bekämpa ondskan där den de facto uppenbarar sig är viktigare att förlita sig på stödet av en rysk diktator, som i likhet med Reinfeldt bara formellt har en demokratisk legitimitet.

        • mats skriver:

          Den stora faran med islam är INTE självmordsbombare och andra terrorister. Den stora faran är den intolerans mot alla som inte underkastar sig islams påbud.
          Det som kommer efter en eventuell muslimsk seger i ett krig är alltså värre än själva kriget!

          • Åke Sundström skriver:

            Jovisst, men nu var det ju ditt förord för allianser med Putin som jag ifrågasatte. Eller menar du kanske att terrorismen kan besegras enbart med rysk hjälp?

            Men jag hävdade ju också att godhetshyckleriet i väst är en större fara än koranens mordiska påbud, genom att skapa en grogrund för extremism och självmordsbombare. Utan vidöppna dörrar för muslimsk invandring hade den franska kyrkoherden och andra offer, som Anna Lind, Pela m fl, idag varit vid liv. Inte sant?

            Islamisterna kan aldrig vinna ett krig, så varför oroas för den saken, Mats. En dominans via invandring är deras enda möjliga strategi och därför det enda seriösa hotet.

            • mats skriver:

              Min farhåga är att när dominansen blir tillräckligt tydlig så följer ett kort krig för att klargöra vilka som bestämmer.

              • Åke Sundström skriver:

                Men om dominansen blir tydlig via en större andel av befolkningen så behövs inget krig för att klargöra vem som bestämmer, då är ju en oblodig erövring av Europa ett faktum. En begränsning av invandringen är med andra ord den enda lösningen. För övrigt tror väl inte heller du att islam kan vinna ett öppet krig, så just det hotet behöver vi nog inte oroa oss för.

Kommentarer inaktiverade.