Liberalismen och lagen

En av de grundstenar som brukar framhållas som en liberal dygd är individens personliga integritet och rättigheter, inte bara mot andra individer, utan även mot staten och andra kollektiv. Ett sätt att i praktisk handling leva som man lär är att hålla brevhemligheten, alltså rätten att slippa få sin korrespondens granskad av myndigheterna.

Nu håller alla staters myndigeter en viss koll på sina medborgare, av ”säkerhetsskäl”. Pappersbrev öppnas sällan, i och av princip efter domstolsbeslut som ger polisen tillstånd till sådan övervakning. Annat är det med elektronisk kommunikation, där övervakas det mesta. Av någon anledning tycker man att eftersom det är så enkelt att övervaka sådan kommunikation och det inte lämnar samma spår som ett uppsprättat brev, så är det helt acceptabelt. Jag har inte hört några liberaler protestera mot detta.

Dock kan elektronisk kommunikation krypteras på olika sätt. Det gör det svårare för obehöriga att läsa. Detta är naturligtvis irriterande för de övervakande myndigheterna och de personer och intressen som inte värdesätter brevhemligheten. I somras väckte Apples vägran att hjälpa FBI att ta fram information ur en telefon Apple tillverkat delade meningar om brevhemlighetens vara i den elektroniska tidsåldern. Jag hörde inte svenska liberaler höja rösten till skydd för individen.

Nu föreslår Tyskland och Frankrike att EU ska tvinga tvinga operatörer och serviceleverantörer (appar) att ge säkerhetstjänsterna i EU avkrypterade versioner av all trafik de begär insyn i. Inte heller här har jag några svenska politiker oavsett färg höja rösten för brevhemligheten och personlig integritet. Jag har faktiskt inte ens hört något i svenska media om förslaget.

Visst ska vi även i ett liberalt samhälle ha brottsbekämpning, både som brottsförebyggande arbete och beivrande där brott fullbordats. Men eftersom liberaler till skillnad från andra ideologier betydligt starkare hävdar individens rätt mot kollektivet, borde de i vart fall ställa frågan, till vad nytta?

 

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Liberalismen och lagen

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Minst lika viktigt är att hålla långfingrade socialister borta ifrån medborgarnas egendom.
    ”När temperaturen närmar sig -273,15 C stoppar socialisterna händerna i sina egna fickor”, den enda tryggheten svensken kan räkna med framgent. Se upp klimatskojare!

  2. Thomas skriver:

    Fascismen är den svenska politikens egentliga livsluft.
    Inte liberalismen.
    Oavsett partifärg.

    • mats skriver:

      Tyvärr böjd att hålla med!

    • Åke Sundström skriver:

      Fascism, liksom nazism, bör nog användas med större urskillning, Thomas. Och visst finns det i Sverige en liberal grundhållning tvärs över blockgränserna, främst i accepten av frihandel och ett i huvudsak fritt näringsliv. Utan dessa två grundbultar vore Sverige sen länge riktigt illa ute.

      Den svenska modellen (blandekonomin) är en kompott av 2 delar kapitalism och 3 delar socialism, där den kapitalistiska sektorn varit effektiv nog för att hålla oss flytande. Fast under det senaste kvartsseklet är det partiernas gemensamma (men hemliga) huvudstrategi, framtidsimperialismen, som skjutit upp den hårda kraschlandningen. Det får bli barnbarnens huvudbry, menar knapptryckarna på Helgeandsholmen. Trolöshet mot väljarna, javisst, men knappast fascism.

      Det är framför allt i försvaret av de enskilda medborgarnas frihet gentemot en allsmäktig stat som de förment liberala partierna sviker – i nästan lika hög grad som vänsterblocket. Därför kan man med fog utse de borgerliga partierna till de största syndarna (socialismens möjliggörare!) och beskriva Sverige som en partiapparaternas diktatur.

      • Göran skriver:

        ”…partiapparatens diktatur”. De var en fyndig definition. Den måste jag lägga på minnet. Säger direkt vad det handlar om.

        Fast jag undrar om det finns någon liberal grundhållning tvärs över blockgränserna. Min personliga uppfattning är att alla partier är socialistiska i varierande grand och det enda som skiljer dem åt är hur fort allt ska förstatligas och på vilket sätt.

        Alla partier administrerar en statlig sjukvård. För mig är det socialism. Alla partier vill ha en statlig centralplanerad läroplan. För mig är det socialism. Min uppfattning om statlig utbildning är: om vi låter staten utbilda våra barn är det som att be Röda Khmererna ansvara för mänskliga rättigheter.

        Om vi låter staten utbilda våra barn kan vi dessutom aldrig få respekt för äganderätt och frihet.

        • Åke Sundström skriver:

          @Thomas&Göran. Förvånad över att ni inte upptäcker den liberala grundhållning, som frihandel och de ganska få statliga företagen vittnar om. Men sant förstås att politikerna, föga liberalt, lägger beslag på cirka hälften av våra inkomster. Det sker dock med väljarnas (eller i varje fall deras ombuds) godkännande.

          Att vi i ett par hundra år låtit skolorna styras av ”det allmänna”, har inte skapat något hot mot ”äganderätten eller friheten”. Det har länge funnits en bred enighet om att inte blanda in politiken i undervisningen. Den samsynen har på senare tid krackelerat, i stor blocköverskridande enighet partierna emellan. Däri ligger förstås ett hot, om än inte jämförbart med röda khmerer eller andra barbarer. Man behöver inte svartmåla, det är illa nog ändå.

          Vi verkar eniga om att Sverige numera inte går att beskriva som en reell demokrati, ett sant folkstyre. I dag är det främst i f d Östblocket som den definitionen går att känna igen i praktisk politik (den tuffa historiens läxa?). Brexit var också ett tecken på en ny era, i engelsk politik. I Sverige lär inte folket få vara med och bestämma i sådana livsviktiga frågor, inte så många andra heller för den delen.

      • mats skriver:

        Det finns väl belagt att samtliga riksdagspartier som har rötter från 30-talet eller äldre, under mellankrigstiden och åtminstone under krigets inledning hade såväl medlemmar som partifunktionärer med uttalade sympatier för någon av de totalitära rörelserna marxism, fascism eller nazism. Ibland i något slags blandning.
        De jobbade hårt efter kriget för att tvätta bort minnet av detta, men vissa medlemmar ville ännu på 60-talet och rentav 70-talet inte släppa den dröm de haft som unga under mellankrigstiden.

        Med det sagt måste man även erkänna att det liberala tankegodset också finns där, men som sagt inte konsekvent genomtänkt och framfört.

        • Åke Sundström skriver:

          Historien känner vi till, att det på 30-talet fanns både nazister och Mussolini-sympatisörer (för att nu inte tala om Stalinvänner) är ingen nyhet. Men det var nutiden vi samtalade om. ”Fascismen är den svenska politikens egentliga livsluft”, skrev Thomas – presens, inte imperfektum. Och du var ”böjd att hålla med”. Fascism som Sveriges livsluft, här och nu!

          Det var den beskrivningen jag reagerade mot. Vi är i allmänhet ganska eniga i vår kritik mot dagens politiker, men i det här fallet förstår jag inte hur du resonerar.

          • mats skriver:

            Vi lever fortfarande med den officiella tron och den offentliga organisationen som postulerar att staten är viktigare än individen och i synnerhet viktigare än individens frihet, liv och egendom. Det är där navelsträngen ännu finns till dessa totalitära ideologier.

            • Åke Sundström skriver:

              Navelsträng eller i varje fall ideologisk släktskap, det kan ingen förneka och det gör inte jag heller. Men nog finns det tillräckligt tydliga skillnader för att avstå från överdriften att utnämna fascismen till vår svenska livsluft, här och nu. Räcker det inte med slutsatsen att socialdemokratin, likt andra revolutioner, äter sin barn och att Alliansen förråder sina väljare i nära nog lika hög grad?

              Vill man nå fram till de bedragna är det dessutom kontraproduktivt att kalla deras ledare för fascister. Med ett sådant språkbruk blockeras den nödvändiga dialogen och därmed försvåras ansträngningarna att bekämpa den djupa politiska och demokratiska kris vi står inför.

              • mats skriver:

                Ja, det där är en avvägning. Om man tror att man ska nå fram till politikerna, ska man naturligtvis inte reta upp dem.
                Om man däremot vill väcka det sovande folket, då måste man komma med något som skakar om lite.

  3. Göran skriver:

    Vilka i Sverige definierar du som liberala, Mats! Helt klart kan vi utgå från att inget av partierna i riksdagen är liberala och ingen riksdagsman eller -kvinna är liberal. Ingen tidning i Sverige är liberal.

    Således finns det kanske några få personer som är riktiga liberaler och det är väl så att ingen av dem gör något väsen av sig.

    Det verkar dessutom drälla av personer som läser vad liberal ideologi är för något och tycker att det låter bara och sedan tillverkar tusentals ”men…” (undantag) och kallar sig liberal.

    • matsjangdal skriver:

      När man läser boken Frihetens Klassiker, som varit inspirationen till min serie om liberalismen, så får man klart för sig att det finns många interna motsättningar inom det som svepande brukar kallas liberalism. Det låter bra att säga att man är liberal och frihetlig. De flesta svenska partier säger sig något liberalt drag i sig.
      Men inget parti är liberalt med den konsekvens man kunde önska. Det vill säga, det går inte på grundval av deras proklamerade liberala hållning att på förhand sluta sig till hur de kommer att ställa sig i en viss fråga.

Kommentarer inaktiverade.