Lite snack och mycket verkstad.

Stefan Eriksson har funderat lite på vilket som är värre, när politiker bara snackar och inget gör eller slutar berätta vad de har för sig. Detta ger mig chansen att hänga på två bra texter från senaste numret av Skogsaktuellt. Den ena är Rickard Axdorffs ledare och den andra är en debattartikel av Pelle Sallin, företagare i Jämtland.

 

Jag har medvetet valt att vända på begreppet för att ”smaka” på hur det låter. Anledningen därtill är;

Under stundom har strategin förändrats om hur tilltron i någon mån kan bibehållas vad beträffar vårt demokratiska styrelseskick. Det sker under galgen då förment odemokratiska politiska krafter organiserar sig i allt större utsträckning, och skulle enligt vissa bedömare kunna leda till en återupprepning av bittra erfarenheter gjorda under förra seklet. Jag lämnar min egen bedömning om huruvida vi marscherar mot ett totalitärt, rasistiskt, av krig plågat samhälle, eller inte, därhän i denna inlaga.

Jag tänker däremot kort reflektera över hur makten hanterar dessa farhågor. Istället för att skriva ”Ut ur EU nu” eller ens nämna Swexit tänker jag beröra ämnet FLYKTINGPOLITIK.

Så,,, Ni som känner er helt ”förstoppade” av det på många sätt och vis uttjatade ämnet, kan ”byta kanal” och ägna er åt något vettigare.

 

Till er som fortfarande läser, tänker jag förmedla min egen bedömning av läget.

Krig och elände, diktatorer, misshushållning av resurser, fanatiker på maktpositioner, driver människor på flykt framför allt från dessa förhållanden , och ännu hellre till länder och samhällen med högre ställd standard vad gäller både folk och dess tillvaro. Detta är vad vi upplever nu och förmodligen en lång tid framöver, med tanke på hur djupt diplomatin har kört fast, och hur hänsynslöst vissa gör vinning på andras olycka.

Det är inte oproblematiskt att hantera slitningar som uppstår när fler skall dela på surt förvärvade resurser. Den som påstår motsatsen ger sken av att vara olovligt naiv, eller också har denne stoppat huvudet i sanden för att slippa se eländet.

Utan någon källhänvisning påstår jag att politiker på ”vänsterkanten” tenderar mer ofta att sopa uppkomna problem under mattan (som ett sätt att snabbt och smidigt inte se verkligheten som den ter sig).

Detta beteende brukar ”kompenseras” med mycket snack, och tyvärr allt för ofta, för lite verkstad.

Sveriges demokratiska system har missbrukats så till den grad att vissa diktaturer aspirerar på en bättre ranking i detta gebit. Jag tänker naturligtvis på DÖ och hur respekten för väljarnas val hanterats.

Eftersom DÖ renderat i praktiskt taget ingen verkstad, kan man med fog hävda att andelen ”snack” varit övervägande.

Nu har ju (V) från sin ”vrå” på yttersta kanten inte tillretts möjlighet att ens ”snacka” sig till nya väljare, men ´å andra sidan har de ju inte missat något av produktionen (då politikfabriken stått still), men ändock lyckats bibehålla sin väljarbas (av gammal ohejdad sedvänja troligtvis).

Vänstern har kommit ganska oskadad ur denna period av att andra snackar och inget av reellt värde händer.

De bemöter alla förslag om hur vi bäst bemöter de problem med en okontrollerad invandring, som ett utfall av psykotiska vanföreställningar om människors värde. Rasister ni vet!!

Med bakgrund av denna strategi skall vi inte förvånas över det ”ramaskri” som kommer från vänsterkanten när kommissionen där i Brüssel tar sig för att starta upp produktionen med förslag om ett gemensamt överstatligt regelverk om flyktingar och dess status när de äntrar Europa.

Kommissionen har anammat strategin om att pröva mer verkstad och framförallt mindre snack om hur de tänker sig ett framtida Europa. Planen är att ”ställa de nationella parlamenten offside” och satsa allt och lite till att göra ”mål” denna gång.

Alltså! ”Mindre snack och mer verkstad ” verkar vara Eus strategi för att försöka behålla sin plats i tillvaron.

Illa,,, Mycket illa,, tycker vänstern.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Gästlistan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Lite snack och mycket verkstad.

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Batra och hennes ”moderatgäng” hade en stor möjlighet att sätta stopp för Löfvens oblodiga socialistiska statskupp 2014. (DÖ) Det är inte många som känner sig hågade att avslöja detta fruktansvärda missgrepp av ”OPPOSITIONEN”. Det borde ha initierat en revolution om inte annat!
    Vad är det för slags demokrati som inte har en trovärdig opposition? Fortsätter det socialistiska vanstyret av Sverige slutar vi som Venezuelaner eller som Zimbabwe.
    (Idag kostar en dansk Krona 1,33 SEK, 1970 kostade den 0,71SEK!!!!!!)

    • Stefan Eriksson skriver:

      Den Svenska kronan har devalverats ett antal ggr. i den storindustriella S-märkta tiden då pappersbruken antog Sovjetiska dimensioner.
      Exportindustrin och dess ökade omsättning ansågs vara viktigare än att värna värdet av vår valuta (och därmed i princip våra pensioner).
      Därefter skulle det minsann bli någon j-la ordning, och kronan försågs med sigill för ett bestående värde, mot våra handelspartners valuta.
      Sen minns vi ”Dennis” kamp mot drakarna som kostade x antal miljarder bara i ränta för att inte tala om natten då den fasta växelkursen övergavs som i ett slag renderade i en devalvering på storleksordningen 20%.
      Rena ”undret” att inte Dkr. kostar oss 5 Skr idag!

      Euron är dessbättre inget av våra bägge länders ”största” huvudvärk.
      När omfattningen av köp av statspapper finansierat med nytryckta euro. står klart för marknaden kommer bägge de skandinaviska kronorna bli mer värda.

    • Åke Sundström skriver:

      Välmotiverat, Samuel, att kalla DÖ för en statskupp, men fel att skylla på Stefan Löfven, är du samtidigt beskriver Alliansens oförmåga att stoppa övergreppet (vilket dom hade kunnat) som ett ”fruktansvärt misstag”. Fast det handlade förstås om något betydligt värre än ett simpelt misstag: ett svek mot de egna väljarna och ett brott mot våra grundlagar. Huruvida kuppmakarna brutit mot lagens bokstav är omstritt, men att de agerat i strid med dess demokratiska andemening råder ingen tvekan om.
      Bra också att du påminner om ett av beläggen för Sveriges ekonomiska kräftgång: att en dansk krona i dag är värd 30 procent mer än en svensk. Ännu tydligare blir det förstås om vi jämför med mönsterlandet Schweiz och deras superstarka franc.
      Det moraliska huvudansvaret för sönderfallet vilar på våra ekonomiprofessorer, som i huvudsak försvarat den förda politiken och framför allt tigit om flera av de värsta systemfelen (t ex den fråga som Mats i dag tar upp, asylpolitiken). Så även nestorn, Assar Lindbeck. Han har länge gisslat bostadspolitiken, det är sant, men hans beramade 101 punkter på 90-talet utmärktes mer av vilka tunga frågor som saknades än av de många småttigheternas samlade betydelse.
      Han förlorade också, vilket är mer okänt, en flerårig strid med ”amatören” (sociologen) Walter Korpi om Sveriges ”eftersläpning”. En osannolik och remarkabel skandal – dock vederbörligen nedtystad som brukligt är i det nya Tysta Riket. Lindbeck förväxlade de två begreppsparen inkomst/välstånd och produktion/BNP-utveckling. Detta både elementära och smått komiska misstag räddade för ett par decennier SAP:s falska historieskrivning om den lyckosamma svenska modellen – och sen köpte ju firma Borg och Reinfeldt hela konceptet.
      På senare tid är det främst Stefan Ingves och hans akademiska stödtrupper som backat upp den politiska dårskapen – i form av negativa realräntor, växande skuldberg och framtidsimperialism. En pendang till von Görtz, han med nödmynten åren efter Karl XII:s kostsamma krig. I en rättsstat hade detta nya försnillargäng åtalats och dömts för grova tjänstefel. Ingves kan ändå glädjas åt att han besparas Görtz´ omilda och orättvisa öde, att hamna i stupstocken. Han blev syndabocken, när kungen prånglade ut långt fler nödmynt än rådgivaren rekommenderat.
      Ingves kan ursäktas med att ”bara” ha levererat vad den politiska makten önskat sig. Men det gör snarast hans brott allvarligare, eftersom riksbanken numera är en helt självständig myndighet (den enda vi har, alla andra lyder under regeringen). I praktiken har riksbanken återpolitiserats, eftersom både Ingves och hans fem meddirektörer rimligen handlar mot bättre vetande. Med full insikt om vilka stora risker deras unika experiment innebär, men med regeringens önskemål i fokus. Att USA, Japan och EU för en liknande penningpolitik gör inte saken bättre, tvärtom. Att enstaka bubblor spricker går att hantera, det är värre när många gör det ungefär samtidigt.

    • Lille Göran skriver:

      Om jag inte missminner mig, så har danskarna gått ett steg längre i EMU-samarbetet och knutit sin krona till euron. Men till skillnad från Sverige har de förhandlat fram undantag från att gå längre och införa euron som valuta.

      • Åke Sundström skriver:

        Sant, men det är ju bara två sidor av samma mynt: en dansk politiskt vilja att prioritera välstånd och stabilitet framför kortsiktiga vinster via urholkat penningvärde, dopad valuta och växande skuldberg (framtidsimperialism).

        Det senare är den svenska linjen, den som innebär att barnbarnen tvingas betala notan för dagens överkonsumtion och som stöds av både kommunister, miljöpartister och en sorgligt vilsegången borgerlig fyrklöver.

        Hyckleriet är lika makalöst som blocköverskridande. Och sveket mot medborgarna är värre än någonsin i vår moderna historia.

  2. Lille Göran skriver:

    När EU-kommissionen tar sig före att efter eget skön begränsa nationella parlaments bestämmanderätt borde alla skrika högt. Det sorgliga är att vänstern gör det av fel skäl.

Kommentarer inaktiverade.