Statens hand

Det finns en mängd bidrag man kan få för projekt och utveckling på landsbygden. Men staten är inte så givmild som det kan verka. Jag har inte läst villkoren för alla stöd, men denna text återkommer i flera.

Du kan inte få stöd för lön till anställda i ditt företag och inte heller till eget arbete i enskild firma, handelsbolag och kommanditbolag för att genomföra investeringen.

Jaha, vad är det för konstigt med det då, tänker kanske du? Jo, på landsbygden är den vanligaste företagsformen enskild firma med F-skatt, vilket normalt följer av ägande av en jord- eller skogsbruksfastighet. Så när staten säger sig vilja bidra till utvecklingen på landsbygden tillåter man inte majoriteten av företagarna att ta direkt del av stödet.

Men för den som har ett aktiebolag går det bra att betala anställdas eller egen lön ur bidraget. Varför gör staten så här? Jo, de vill helt enkelt ha tillbaka pengarna! F-skattare betalar väldigt lite statlig skatt. Företaget beskattas som löntagare primärt i kommun och ganska lite till staten. Medan aktiebolag inte skattar alls i sin kommun, utan helt och hållet till staten. När staten delar ut pengar tar den ena handen tillbaka vad den andra delat ut.

Så förutom att pengarna i landsbygdsstödet inte kommer landsbygdsföretagaren direkt till godo, så blir även landsbygdskommunen utan skatteunderlag. Det som blir en bestående effekt av att söka landsbygdsstödet blir att verksamheten tvingas följa en mängd detaljregleringar som ger staten inflytande, men hämmar företagarens frihet och självbestämmande. Icke att förglömma att den enskilde företagaren med F-skattsedel är personligt ansvarig för allt denne företar sig intill utblottningens gräns. Det är ett ansvar som ägaren av ett aktiebolag slipper helt undan. Man kan gott kalla det statliga stödet till landsbygden för en björntjänst.

 

Edit 161103:
Man skulle kunna hårddra det hela genom visa på att en del av de bidrag som betalas ut går till aktivister i tätorter som i organiserad form och av ideologiska skäl vill lägga restriktioner på markägarens nyttjanderätt av sin egendom.
Dessa exempel är inte den stora delen av stöden, men de verkar finnas. Särskilt när det gäller så kallade bevarandeåtgärder, så som våtmarker, sällsynta arter etc.
Då blir stöd till landsbygden istället krokben för landsbygden.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Statens hand

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Det finns ungefär 65.000 som skulle kunna ha bruk för pengar som staten redan plundrat dem på.
    Vad betyder det när ca 6,5 miljoner medborgare tycker det är helt i sin ordning att livsmedelsproducenterna redan är privilegierade på annat sätt, ”dom” behöver inte trängas och utsättas för faror i en ”stenöken”. (städer t.ex.)

  2. Stefan Eriksson skriver:

    Din rubrik ”Statens hand” får mig att tänka på de ”arma stödberättigade” där staten är noga med att
    undersåtarna verkligen ber fint med,,,, mössan i hand.

    Kan undra jag hur många kronor varje bokförd stödkrona kostar?
    Delas det ut mer än 10 % av anslagna medel till de det var avsett för, eller det kanske är en för hög gissning?

    ”Rundgången” i sådana här system är lika oändlig som kooperativets symbol (den liggande åttan).

  3. Sten-Arne Persson skriver:

    Tack Mats! Synnerligen klarsynt analys av låtsasstöden till landsbygden. Ledningen i LRF borde bytts ut för länge sedan. Tänk om LRF-toppen hade haft hälften av din analys- och problemlösningsförmåga.

    Ett av LRF-toppens påståenden, när det gäller att avfärda berättigad kritik, är att de som använder officiell jordbruksstatistikstatistik från Jordbruksverket och EU:s FADN- statistik i sin argumentation ägnar sig mer åt löst grundade rallarsvingar än åt seriös analys och argumentation och dessutom för säkerhets skull kallar sina motdebattörer för konspirationsteoretiker är mer än korkat.

    Riksförbundsordföranden i LRF, Helena Jonsson och hennes drabanter däremot , säger sig använda ”sunt förnuft”. Helt ovetande om den franske filosofen Voltaires analys, redan på 1700-talet, av det sunda förnuftet. Hans slutsats var att vanligt sunt förnuft inte var särskilt vanligt. Detta kände man fortfarande inte till i LRF-högkvarteret så sent som för ett år sedan. Undra på att svensk landsbygd utarmas med sådana historielösa företrädare .

    Detta ”sunda förnuft” som LRF-toppen berömmer sig av att besitta har synbarligen använts till att berika sig själva och sina tjänstemän samtidigt som Jordbrukarhushållens inkomster till 82 procent kommer från inkomst av tjänst. Denna ojämställdhet mellan landsbygdsbefolkning och stadsbefolkning som uppstått försöker LRF dölja genom att instifta en politiskt korrekt jämställdhetsakademi som bara berikar de som sitter i denna akademi.

    Någon ekonomisk jämställdhet mellan Sveriges bönder och övriga EU-länders bönder engagerar LRF sig i inte trots att vi ligger sämst till av de medlemsländer som blivit medlemmar fram till 1995. Den EU-statistik som funnits sedan vi kom med i EU 1995, har funnits tillgänglig för Finlands bönder på både Svenska och Finska har aldrig presenterats av SVT eller våra dagstidningsdrakar Under dessa 20 års EU-medlemskap. Vad märkligare är att LRF-tidningen LAND (Pravda)har aldrig presenterat denna statistik trots att den gått att hämta i Finland på svenska. Jag har inte lyckats få ut EU-statistiken från varken Jordbruksverket eller Näringsdepartementet med svensk text. Testa gärna att få ut statistiken från ovanstående och LRF-kansliet.

    Alla dessa korporativistiska organisationer (stater i staten) med alla näringslivsorganisationer som t.ex. LRF, fackföreningar som t.ex. LO, intresseorganisationer som Naturskyddsföreningen, RFSU, BRIS med många andra som göds med skattemedel för att sprida den politiskt korrekta propagandan.
    Allt med bistånd av en politiskt korrekt svensk massmedia som vårt folk bakom ljuset. Det är inte lätt för medborgarna att se igenom den falska propagandan när den genomsyrar hela samhället, då åsiktspoliserna finns i varje vrå av vårt samhälle.

    • Stefan Eriksson skriver:

      Tack Sten-Arne för din beskrivning av ”läget”. Med risk för att upprepa mig kommer följande citat;
      ”Det är lättare att lura andra människor, än att få andra människor att inse att de blivit lurade”.
      Bidragsindustrin är för det mesta ”lur”.

  4. Göran 2 skriver:

    Lite lustigt att detta ämne dök upp här idag då jag gick och lyssnade på en podd om lögnerna om att inkomstutjämning skapar lyckligare människor. Från det gled tankarna till det mest fundamentala i ett samhälle: jordbruk.

    Utan bönder kan det inte ens existera en nation mer eller mindre. Sverige kan inte existera utan bönder. Teoretiskt kan Sverige det om all mat importeras. Men upphör importen svälter svenskarna vilket leder till ingen produktion i landet. Den som svälter lär knappast tänka på att gå till jobbet i fabriken eller på kontoret.

    Enligt min uppfattning bör allt jordbruk i Sverige befrias från alla skatter. Bönderna är så viktiga att vi verkligen måste se till att någon vill fortsätta att vara bonde i Sverige. Det som är mest fundamentala för människors existens i Sverige kan inte beskattas. Det är urbota korkat.

    Så. Hur kan det då komma sig att det mer eller mindre förs ett krig mot Sveriges bönder? Miljömupparna verkar vilja utrota dem av ena eller andra orsaken. Socialister verkar se bönder som förtryckare. Förmodligen för att bönderna är självständiga individer (de klarar sig bra på egen hand).

    I och för sig var artikeln om företagande. I det ämnet anser jag att företag inte ska jaga bidrag från staten. Bättre om företag har så lite med staten att göra. Det vore bra om företag inte gjorde jobb åt kommunala eller statliga myndigheter.

    • mats skriver:

      Jag är enig med dig om att företag av princip inte ska söka bidrag eller allmosor från staten, för man blir beroende av det. Men jag tycker visst att företag kan serva stat och kommun med allehanda tjänster. I min värld, hellre det än att det offentliga sköter det själva utan konkurrens.
      Jag förordar alltså det som vulgärpropagandan med avsky kallar ”vinster i välfärden”!

      • Stefan Eriksson skriver:

        Argumenten mot vinster i välfärden ”klingar ihåligt”, när landstingen betalar fakturan för en ”hyrläkare”. Eller för den delen när samme hyrläkare skriver ut ett recept för medicin tillverkat t.ex. på firman
        Glaxo Smith Kline.

  5. Niklas skriver:

    Tja, vad är problemet egentligen. Staten ger vissa bidrag, som är helt frivilliga att söka. De ställer förvisso upp en del villkor, för att betala ut dessa bidrag, men bidragen är som sagt frivilliga att söka. Gillar du inte villkoren, så ge f-n i att sök bidragen. Hur svårt kan det vara?

    Sedan är det en gång som så att det ges bidrag för att betala grannen till att hjälpa dig (mot faktura), liksom grannen kan få bidrag för att du ska kunna hjälpa grannen (mot faktura). På samma sätt kan du få bidrag för att se till grannens barn, men inte dina egna barn (som du ändå har ansvar för). Om detta kan man ju ha åsikter, men det är ju bara att gilla läget.

    • Anders Rydén skriver:

      Finansieringen av dessa bidrag är inte frivilliga.
      Du ser inga problem med det?

      • Niklas skriver:

        Det vore ju önskvärt om skatten och egenavgifter/arbetsgivaravgifter vore frivilliga, men det lär knappast ske under vår livstid.

        Dessutom var det väl själva villkoren som retade Mats , inte att det fanns skattefinansierade bidrag att söka, om jag förstod det rätt.

        • mats skriver:

          Jo, i just det här fallet var det regelverket för stöd jag ogillade. När det riggat för att plocka tillbaks så mycket pengar som möjligt till staten, känns det inte rätt.
          Att lägre skatter och lägre bidrag till tjänstemän med höga löner också skulle förbättra situationen är en annan debatt

    • Sten-Arne Persson skriver:

      Kostnadstäckningen i svenskt jordbruk var i genomsnitt 14,6 procent under de första 15 åren av vårt EU-medlemskap, EU-stöden inräknade, enligt EU:s FADN-statistik.

      Detta innebär att intäkterna i svenskt jordbruk bara räckte till att betala 14,6 procent av vårt jordbruks kostnader. Förmodligen blir utfallet inte bättre när vi läser av resultatet av de 20 första åren när de har räknats in.

      Vårt jordbruk drivs i genomsnitt med rejäl förlust om vi inte räknar in skogsinkomster och diverse andra jordbruksfrämmande inkomster.

      Österrike och Finland som blev medlemmar i EU samma år som vi hade jämfört med Sverige 76,9 respektive 58,3 procents kostnadstäckning. Ska vi verkligen gilla detta läge?

      Ska vi verkligen gilla socialbudgetens fördelning, där den så kallade välfärden innebär att föräldrarna inte får mer än barnbidraget och en femtedel av föräldrapenningen och inga vabbdagar som de höginkomsttagare får som har beslutat att inkomsttaket för föräldrapenningen skall vara fyra basbelopp när inkomsttaket för sjukförsäkringen bara ligger på tre basbelopp.

      Ovanstående är en effekt av den så kallade inkomstbortfallsprincipen. Man får ersättning i förhållande till den inkomst som fallit bort. Den som tar hand om sina egna barn får inte ett korvöre för det. Makthavarnas familjer som i praktiken beslutat om de här galenskaperna mot en majoritet av folket.

      Hur räcker den lägsta föräldrapenningen 225 kr per dag när bondefamiljen som försöker leva enbart på jordbruksinkomster i glesbygden? En avbytare kostar det tiodubbla per dag och man är tvingad att dela på föräldrapenningen vilket innebär att man i realiteten bara får ut hälften av den lägsta föräldrapenningen 225:2 = 112,50 kr. De som har beslutat det här säger sig ofta vara liberala trots att en avbytare kostar 2 250 kronor per dag, 67 500 kronor i månaden eller 810 000 kronor per år. Med tanke på dessa summor vore det inte fel om en djurbonde skulle få betalt för sitt jobb också. Jämför åter med dessa bortskämda beslutsfattare som inte behöver skaffa och betala någon ersättare och dessutom få nästan 10 gånger högre föräldrapenning. Detta system tycker de så kallade liberalerna med Birgitta Ohlsson i spetsen är liberalt och rättvist.

      Dessutom har det liberala karriärfolket i riksdag och departement, förutom två feta löner fixat i princip gratis barnomsorg åt sina barn till 12 års ålder. Barnomsorgssubventionen till daghem kostar skattebetalarna stora summor. En dagisplats kostar 160 000 kronor per barn och år. Föräldrarna betalar i princip vad maten kostar. En tvåbarnsfamilj som lämnar sina barn på daghem får en skattefri förmån på 320 000 kr per år.

      De föräldrar som tar hand om barnen själva i glesbygden får 0 kronor för sin arbetsinsats.
      Men det slutar inte där vad blir pensionen för våra ”jämställda” bönder med inkomstbortfallsprincipen och LRF:s ”jämställdhetsakademi” i ryggen? Garantipension och ibland inte ens det, men garantipension kallas det ändå.
      Inte ska vi väl gilla detta förtryck?
      Varför misskrediteras jordbrukare och familjer som väljer att göra det som alla andra däggdjur gör? Om däggdjuren lever i frihet tar de hand om sin avkomma. Det skulle många familjer göra om de fick de pengar som barnomsorg och föräldraförsäkring kostar. Lika lön för samma arbete!

  6. mats skriver:

    Se även min komplettering, Edit, i artikeln. Om krokben för landsbygden.

Kommentarer inaktiverade.