Moderaterna, Socialdemokraterna, Byggnadsarbetareförbundet, Byggarbetsgivarna och Maskinentreprenörerna anser att det behövs krafttag för att stimulera byggandet i våra stora städer. Vidare är deras bekymmer bristen på kvalificerat folk till dessa arbeten. Mer folk skulle alltså behöva flytta in till dessa städer för att bygga de bostäder som saknas, även dessa byggarbetare måste ha någonstans att bo. Någon som ser dilemmat här?
Föga ser de sig omkring i riket och konstaterar att bostäder har vi ju gott om, det är arbetstillfällena som är ojämnt allokerade. Vi behöver inte bygga mer i storstäderna, vi behöver ordna mer jobb där folk bor. Då behöver vi inte lägga onödiga pengar på byggande där det är som dyrast. Då behöver vi inte oroa oss för de ekonomiska konsekvenserna av en bolånekarusell som spårar ur.
För dessa människor är centralisering bra. Ju mer centralisering, desto bättre för dem som befinner sig i mitten. Men när globaliseringen/centraliseringen säger att Sverige inte längre behövs, för Sverige ligger för avsides, hur bra blir det då?
RSS – inlägg
Att ”ordna mer jobb där folk bor” låter sig kanske göras, men då endast om vi ”avstimulerar” verksamheter där EU, staten, kommuner snarast uppträder som ett hinder för den/de enskilda som lyckats med att på egen hand finna stimulanser i sitt värv.
Nyckfulla politiska tankar om ett idealt samhälle, som ofta dessvärre renderar i lag och förordningar (ibland rena hittepåregler) , har verkan av en ”blöt filt” på gnistorna i folks medvetande.
Rent konkret är mitt förslag att en decimering (en tiondel) av lagar och förordningar/avtal med främmande makt revideras med hänsyn tagen till medborgaren och dess framtidstro.
Denna decimering bör fortgå tills dess omfång kan uppfattas rimligt hos breda lager i befolkningen.
(Hur är det med ”pumplagen”, MPs skötebarn? Finns den kvar? )
I så fall vore det som en självklar första åtgärd att förpassa den till det ”runda arkivet”.
Listan på stimulanshämmande lagar och regler är nog längre än vad de flesta människor kan tro.
Bra förslag om decimering. Först trodde jag att det var politikerna som skulle decimeras enligt klassisk romersk still. Fast när jag skriver om mitt misstag så vore även det en bra idé.
Lovade inte alliansen när de gick till val 2006 att de skulle avveckla lite myndigheter? Det blev visst tvärtom.
Det flesta människor har inte den minsta aning om hur mycket lagar och regler det finns. När jag läste juridik sade en lära ungefär följande:
Guds tio budord: 70 ord
Amerikanska oavhängighetsförklaringen: 270 ord
EU-lag om gurkor: 3.000 ord
Eller som en amerikansk polis sade:
Varje dag bryter en helt vanlig amerikans medborgare mot minst tre lagar utan att ens veta om det.
Vill vi sätta dig någon behöver vi bara följa efter en person. För eller senare bryts en lag.
Rätt tänkt, men du missar kopplingen till de bakomliggande systemfel som är på väg att göra Sverige till Europas fattiga kusin: för stor makt åt politiker, för lite makt åt medborgarna. Det är de förstnämnda som ordnat med befolkningskoncentrationen till storstäderna, inte medborgarna själva. Och långt bortom vad som går att ursäkta med hänvisning till mekaniseringen av jordbruket.
Konkret handlar det i första hand om en helgalen bostadspolitik som bromsar den naturliga rörligheten på denna marknad och en lika sjuk överexpansionen av den offentliga sektorn i allmänhet och den centrala byråkratin i synnerhet, den som fortfarande är koncentrerad till Stockholm.
Med fri hyressättning och en hårdbantad byråkrati försvinner som i ett trollslag ”behovet” av fler bostäder i storstäderna. Det är vi överens om. Men du underskattar troligen ”uppsidan” i form av utflyttning från de dyra storstäderna (främst av pensionärer), vilket i sin tur skapar fler jobb i privata servicesektorer.
Men för att återvända till ett läge med någonting som liknar full sysselsättning i hela landet behövs förstås långt fler strukturreformer. Och i en fungerande marknadsekonomi behöver ”vi” inte bekymra oss om var dessa nya jobb kommer att finnas. Det avgör de jobbsökande och arbetsgivarna helt på egen hand.
Allt framtidstänkande måste nu handla om att avveckla den tragiska sovjetiska epoken i svensk politik, den som även våra förment borgerliga partier är medskyldiga till.
Ju fler lagar och regler, desto primitivare blir samhället. Ta följande ”utveckling” (eller snarare inveckling):
Tio guds bud – omfattar ca 100 ord.
Amerikanska självständighetsförklaringen – omfattar ca 400 ord.
EU-förordning om ärtor för humant bruk – omfattar ca 25000 ord.
Betänk också vad som driver denna utveckling av den ofantliga sektorn. Jo, det är ju alla skatter och avgifter vi tvingas betala idag. Sänk skatter och avgifter kraftigt, så tvingas den ofantliga sektorn till hårdbantning. För annars kommer den att växa sig ännu större och ge än mindre frihets till den enskilda medborgaren att styra sitt liv.
Gick vi på samma kurs, angående antal ord för ärtor m.m.?
En sak skiljer privat från offentligt. Privata verksamhet arbetar hela tiden för att bli bättre. Det är det som gör att de kan existera. Offentlig verksamhet existerar genom att den hela tiden blir sämre. Desto sämre offentlig verksamhet sköter sig desto mer pengar får den.
Jo, den ofantliga sektorn är ju ofta ett under av ineffektivitet. Därför måste den strypas ordentligt, så att skatter kan sänkas och frigöra skattebetalarnas pengar.
Exakt så att skattebetalarnas pengar hamnar där de behövs.
En bra kommentar till de som vill peka på vad man får för skattepengarna (om vi bortser från allt dåligt) är att säga att vi inte fick se vad vi kunde har fått i stället.
Exempelvis. Hur många helt privata sjukhus kunde vi ha fått i stället för det skattefinansierade nya Karolinska sjukhuset i Stockholm?
Socialistpropagandan hävdar att det behövs ca 400.000 nya bostäder. Skall man utifrån den propagandan att antaga att minst 200.000 inte har tak över huvudet?
Jag skulle nästan kunna säga att det inte existerar någon bostadsbrist. Går man ut på Hemnet så finns det ungefär 10.000 lediga bostäder där. Finns det lediga bostäder finns det ingen bostadsbrist.
Däremot kan man säkert säga att det finns en önskan hos folk om 400.000 bostäder.
Det går även att säga att det finns behov av bostäder eftersom det byggs bostäder. Ingen skulle bygga bostäder om det inte fanns behov av dem.
Man kan även jämföra Sverige med England. Hur lång tid tar det att sälja en bostad i respektive land och hur lång tid tar det att finna någon stans att bo?
I Sverige ligger en bostad på marknaden väldigt kort tid. I England ligger en bostad på marknaden ungefär tre gånger längre än i Sverige.
I Sverige går det knappt att hitta en bostad att hyra. I England hittar man en bostad att hyra samma dag man söker efter en.
Trots enkelheten att hitta en bostad att hyra i England och lång tid att sälja en bostad råder det stor bostadsbrist i England.
En hämmande ska är även den hårt reglerade arbetsmarknaden, lönebildningen är anpassad efter de höga kostnaderna i storstäderna. Arbetare på landsbygden skulle klara sig på lägre löner, men där finns inte jobben eftersom lönerna är för höga och transportkostnader för företagen blir stora.
De två riktigt stora marknaderna i Sverige som verkligen ställer till problem är hyresmarknaden och arbetsmarknaden. Och vilka är det som har intresse av att dessa fortfarande regleras, jo Hyresgästföreningen och fackföreningar, då främst LO-kollektivet. Dessa två kolosser slåss med näbbar och klor för att behålla sin makt.
Sant, men att två systemfelen överlevt måste skrivas på de förment borgerliga partiernas skuldkonto. Dessa har haft åtta långa år på sig, men ingenting uträttat. Varför förtiga den viktiga delen av ansvarsfrågan?