Generation Curling och Cocooning

Nu kanske jag framstår som gammaldags och grinig gubbe, men det får gå ändå, man kan ju alltid hoppas att jag har fel. Jag har gjort en observation om vilka det är som sköter civilsamhället i Sverige idag. Det är elvisgenerationen 1935 till 1954, inte beatlesgenerationen. Elvis Presley föddes 1935 och spelade in sin första skiva 1954. Många av de som föddes under denna period fick Elvis som favoritartist. Många gick senare över till att även ha the Beatles som favoriter. Men bland de som föddes efter 1954 var det sällsynt att ha haft Elvis som favorit innan man upptäckte the Beatles.

Idag är det denna geneartion 35-54 som i huvudsak har styrelseposter i ideella föreningar och sällskap. Det finns yngre förmågor, men de är ack så sällsynta och alla i generation Elvis är bekymrade över hur framtiden ska bli för de verksamheter som de betraktar som viktiga för lokalsamhällets funktion.

Det finns engagerade människor i generation Beatles och generation Michael Jackson, men de är oftare aktivister som inte driver någon lokal verksamhet, utan istället aktiveras vid enstaka tillfällen för att kräva nationella eller internationella förändringar. Allt för ofta kräver de att någon annan ska göra något avgörande, exempelvis betala. Jag ser dem som offer för curling.

Bland de unga som idag trots allt är engagerade lokalt finns ytterligare ett motstånd att övervinna. Den millimeterutmätta jämställdheten kräver att unga fäder ska tillbringa lika mycket tid med sina barn som de unga mödrarna. Resultatet blir ofta att båda föräldrarna är hemma de kvällar när det är styrelsemöte i en lokalförening. De har frivilligt eller propagandamässigt fösts in i en form av cocooning, offer för den svenska statsfeminismens alla krav.

Jag bryr mig inte om det är den unga modern eller den unga fadern som kommer på mötena och deltar i det civila samhällets lokala funktioner. Men jag är ytterst angelägen om att någon av dem gör det. De bör göra det om inte annat så för sina egna barns skull!

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Generation Curling och Cocooning

  1. Stefan Eriksson skriver:

    I samma omfattning som reella påverkansmöjligheter centraliseras till allt mer fjärran platser/människor, minskar enskildas engagemang i att delta i det lokala civilsamhällets förvaltning.
    Uppgivenheten är påtaglig med goda skäl; initiativ uppkomna ur ett ”lokalt” önskemål har att anpassas till det nationella och allt mer ofta till överstatliga institutioner.

    Förhållandet därom har i allt väsentligt förändrats sedan 50-talet, ibland av ”marknadsmässiga” skäl, ibland av ren maktambition hos våra folkvalda.

    På varje nivå i strukturer för förvaltning finns ett filter som är helt ”igenslammat” av ”nånannanismen”. Detta förhållande leder till ett apatiskt leverne.

    Hur lyder ordspråket nu igen?
    Vi saknar inte hästen i stallet förrän spiltan är tom.

    • mats skriver:

      Samhällsförändringen med mer toppstyrning är en bra observation, vid sidan av dem jag redan nämnt. Men måste vi acceptera denna toppstyrning?
      I TV-sofforna sitter halvunga och ”halvtunga” (Karl Petter Thorwaldsson) ”experter” och säger att äldre människor på landsbygden är ett problem, för att vi inte vill ha samma samhällsförändringar som de i städerna som ”hunnit längre” (underförstått i utvecklingen då).
      Vojne, vojne!

  2. Göran skriver:

    Det behövs gringubbar som kan få spolingarna att lyfta blicken från mobiltelefonen. Det ungdomar inte har den minsta aning om är att allt de gör som de tror är unikt har tidigare generationer också gjort. Jag kanske hade tur som förstod det ganska tidigt i mitt liv. Varje generation upprepar i princip bara vad tidigare generationer har gjort och begår hela tiden samma misstag.

    Och lustigt nog säger alla gringubbar och -gummor att ungdomarna är degenererade och lata. Det kanske är så. Varje generation är lite mer degenererade och lite mer lata.

    • mats skriver:

      Jag var beredd på den där kommentaren om generationerna, men det var inte det jag var ute efter. Jag anser att ungdomarna är bra, men har skolats eller tvingats in i ett system som inte tillåter dem att delta i det lokala civilsamhällets utveckling.
      Kan det vara någon som avsiktligt gör dem otillgängliga?

      • Göran skriver:

        Jag tror att eländet består av att barn och ungdomar inte får utveckla sin kreativitet. I skolan får de lära sig att något är på ett visst sätt än att de i stället får undersöka om något är på ett visst sätt.

        När jag har hjälp barn med läxor har de alltid varit fokuserade på att det ska vara som läraren vill att det ska vara. Att jag då säger att saker och ting kan göras på många olika sätt och det spelar ingen roll om resultatet blir rätt, är det ett argumentet som inte biter på dem.

        Själv upplever jag ungdomar som håller på med individuella sporter som mer trevliga och engagerade än ungdomar som håller på med kollektiva sporter.

        Och nu får jag erkänna att jag inte kommer fram till vad jag vill ha sagt med ovanstående i förhållande till problemställning.

        • mats skriver:

          Min erfarenhet är att de som ägnar sig åt sport upp till lite högre nivå blir mer självständiga och raka människor än de som inte sportat alls. Sportens sätt att betygsätta prestationer har den effekten.
          Undantag finns naturligtvis åt båda håll.

          • Göran skriver:

            Ja, det går knappast att gå till socialen be om ett bidrag som gör att man hamnar högst upp på pallen. Inom idrott får man jobba hårt för att nå målen.

  3. Sten-Arne Persson skriver:

    Tack Mats! Som vanligt mycket träffsäkra reflektioner. Verklighetsnära tankar är värdefulla tankar. De 46 år som gått sedan familjen upphörde att vara norm vid beskattningen, då den enskilda individen blev skatteobjektet istället. Den nya tiden inleddes med den socialistiska målsättningen att män och kvinnor skulle bli jämställda och utbytbara med hjälp av statens barnarov i form av högre skatter som drev ut båda föräldrarna i förvärvslivet med stridropet ”Dagis till alla ropen skalla”. På journalisthögskolan var 70 % av journalisterna kommunister. Familjen skulle sprängas med det gamla romerska receptet ”splittra och härska”. Från att mannen och kvinnan skulle samarbeta, respektera och ära varandra blev det påbjudet att båda könen skulle förvärvsarbeta och få i princip gratis barnomsorg på dagis. Sedan dess har massmedia dag ut och dag in tjatat hål i huvudet på vårt folk om den nya sortens jämställdhet där makarna skulle dela på arbetet vilket de ju även gjort förut med gott resultat. Skillnaden var nu att mannen skulle göra halva arbetet i hushållet för att det skulle vara godkänt.

    Detta tjat har förstört familjelivet där männen kollektivt har kallats både för det ena och det andra under lång tid. Resultatet har framför allt gått ut över barnen som i hög grad blivit offer i processen. Men även föräldrarna själva och släkt och vänner har farit illa. Alla är rädda att det skall hända i deras relation också. Jag minns väl när våra egna små gick i skolan i slutet på sjuttiotalet och en skilsmässoepidemi bröt ut i skolan. Min fru och jag, hör och häpna, har aldrig skrikit åt varandra i vredesmod. Men när jag ropade till min fru, som var på övervåningen, så kom alla barnen med skräck i rösten: ”ni ska väl inte skilja er”.

    Det är inte konstigt att familjerna i barnafödande åldrar inte orkar delta i något ideell verksamhet. Dubbelarbetet och könskriget förpestar samhället. Om nu kvinnorna varit så överlägsna männen varför har då inte pojkarna blivit bättre nu när kvinnliga ”experter” uppfostrat samhällets barn i så stor utsträckning under så många år. Måste det gå för oss som för romarriket. Är det inte dags att börja samarbeta i familjerna igen? Låt inte politiker och massmedia bestämma hur föräldrarna ska ta hand om sina barn. Det är föräldrarna som har ansvaret enligt föräldrabalken!
    På föreningen ”Barnens Rätt till föräldrarnas tid” finns mycket historiskt material om vår familjepolitik att hämta under rubriken ”Arkiv” Här är t.ex. länken till Socialdemokraternas Kvinnoförbunds ”Familjen i Framtiden”. Från 1972 (i senaste upplagan 1978) Denna skrift redogör för strategin när det gällde att skapa skilsmässor och kaos i förskolor och skolor och samhällslivet i övrigt. http://www.barnensratt.se/arkiv.htm#7211-1

  4. Gunnar Strandell skriver:

    Det är nog rätt att de födda 1935-54 dominerar föreningslivet. De som är pensionärer har ju tid och behöver något att engagera sig i och sysselsätta sig med. De tre årskullarna som jobbar behövs för upprätthålla kontakten med sponsorer.

    Jag är född 1953 och var mycket aktiv för 10-30 år sedan i hyresgästförening, idrottsklubbar, hem och skola, yrkesförening, korpidrott och segelklubb. De krafter som då höll emot och dämpade entusiasm och utveckling är starkare idag, så jag har full förståelse för att dagens 30-åringar drar sig undan och bildar nya gemenskaper som bättre passar deras intressen och prioriteringar.

    I takt med att civilsamhällets och privata intressen företräds av stelbenta föreningar som får sin existens säkrad genom bidrag från stat och kommun, kommer utvecklingen att fortsätta, tills de lösa nätverken bestämmer sig för att ändra på sakernas tillstånd.

    Jag tror att förändring leder till något bättre och att det är dumt att hålla emot. Spara krafterna och var istället beredd att hugga i med dåd och råd när det vänder!

    • mats skriver:

      Om du läser ordentligt så ser du att jag oroar mig mer för att det är något systemfel som håller ungdomarna borta från engagemang än att det är fel på ungdomarna.
      Både du och jag var engagerade i föreningar för 40 och 30 år sedan och ända fram till nu. Vad var det för system som välkomnade oss, gav oss tid att vara engagerade när vi var unga, men som inte verkar göra det nu?

      • B-J Bjurling skriver:

        Jag funderar ibland på vad som hänt rent demografiskt sedan kommunsammanslagningarna kring 1970. Dvs hur har det gått för de kommuner som försvann i förhållande till centralorterna? Jag har aldrig sett någon statistik på det… Där skulle kunna finnas både en demokratiaspekt och en rent befolkningsmässig grund. Lägg därtill att folk nog reser längre sträckor till jobbet (på centralorten) idag. Och flyttar oftare från hemorten när de flyttar hemifrån. Identifikationen med bostadsorten kan därmed ha raserats. Var är jag egentligen hemma? I den bygd där jag växte upp, där jag ev arbetar eller där jag för tillfället råkar bo? Utan den här identifikationen kan det vara svårt att uppamma något engagemang för bygdens föreningsliv som ju ofta har en samhörighetsstärkande funktion.

        • mats skriver:

          Det var en intressant vinkel!
          Har sett massor av de sekundära kommuncentra som uppstod som konsekvens av kommunsammanslagningarna förtvina. Skolungarna bussas till huvudorten, den enda orten som anses ha tillväxtpotential!
          Posten lägger ner, tågen slutar stanna, bankkontoret stänger, Konsum/ICA stänger, hockeyrinken spolas inte, ingen klipper gräset på fotbollsplanen, kyrkan står tom, landsvägen dras om utanför. Avsiktligt förräderi mot landsbygden eller bara en oförutsedd konsekvens av kommunsammanslagningarna?

          Jag tillhör dem som flyttat flera gånger och ibland långt. Varje gång har jag på något sätt engagerat mig i det lokala livet. Men det har varit olika lätt att som inflyttad bli accepterad också.

  5. Göran skriver:

    Bor man in en bostadsrättsförening behöver man som ”passiv medlem” engagera sig i föreningen 3-4 gånger per år. Normalt en höststäddag och en vårstäddag och gå på ett årsmöte. Sedan kan det kanske vara något mer. Men inte ens detta orkar de flesta delta i.

    Rent ut sagt är många riktigt dumma. Där jag bodde hade vi städning av trapphuset. Det var ett jobb som man gjorde 1 gång om året och tog 1 timme om man jobbade på lite. Detta slarvade det flesta med. Vi fick anlita en entreprenör. Kostnaden för entreprenören blev ungefär 1.000 kr per lägenhet.

    Det korkade i ovan. I stället för att städa i en timme var medlemmarna mer nöjda med att betala 1.000 kr för att slippa det. Att arbeta ihop 1.000 kr som anställd och efter skatt är ungefär en dags arbete. Således sitter de flesta på jobbet i 8 timmar än att städa i en timme och vara lediga 7 timmar, för ville de betala 1.000 kr kan de lika bra avstå från 1.000 kr.

    Nu var det lite bitterhet här, men det verkar inte som om problemet med att engagera sig är själva jobbet utan något mentalt hos folk.

Kommentarer inaktiverade.