Svensk propaganda

PR-byrån Westander har gett ut en PR-handbok som kan laddas ner fritt från nätet. Den är inte så dum när det gäller konkreta råd om hur man kommunicerar ett budskap. Men det är inte allt. Den visar också på en hegemoni och konformitet i Sverige som skrämmande.

Westanders skriver att de samarbetar med Arena. Arenagruppen säger sig vara partipolitiskt oberoende och stå för en samhällsdebatt i demokratins tjänst, så länge alla åsikter är vänster! Detta förhållningssätt skiner igenom även i Westanders PR-handbok. De skriver nämligen sina kunder och alla mottagare av handbokens råd på näsan vad som är det viktigaste av allt att göra reklam för.

Det avslöjas av tre påståenden som återkommer flera gånger och inget av dem har med egentlig marknadsföring att göra. Det första är att ju fler som deltar i samhällsdebatten, desto bättre. I en ensidig samhällsdebatt, som den svenska med sin ytterst smala åsiktskorridor, kan reklam för att sälja något inte utmana konformismen med ett motstridigt budskap. Samhällsdebatt och reklam är skilda saker, sett som kommunikation. Men så ser inte Westanders på saken.

Denna sammanblandning av reklam och politik avslöjas av det andra påståendet, att reklam eller PR måste berätta hur avsändaren arbetar för hållbarhet. Men om den hållbarhetsdogm som pressats på samhället går stick i stäv med det avsändaren verkar för, då måste man välja att ta strid för sin sak eller att vara tyst. Det säger Westanders inget om. De förutsätter att alla instämmer i dogmen. Vad ger det för samhällsdebatt?

Det tredje är att man måste kommunicera sitt klimatarbete. Samma sak där, om den klimatalarmistiska dogmen är falsk måste man välja att ta strid eller ge efter för dogmen. Vad ger det för samhällsdebatt?

Man tvingas välja mellan att antingen ta samhällsdebatten mot dogmen eller att prata för sin verksamhet, produkt eller liknande. Hur många kan göra det valet och fortsätta med sina affärer?

Westanders PR-handbok ger en mycket obehaglig påminnelse om hur toppstyrt Sverige är. Hur kugghjulen skapas och väljs ut för att passa in i ett PR-maskineri för att legitimera, verifiera, den världsbild SAP – LO prånglar ut.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Svensk propaganda

  1. B-J Bjurling skriver:

    Vi har diskuterat det här förr. Det är ju inte SAP som dirigerar Westanders, finns det något samband så är ju riktningen den motsatta. Åtminstone en av bröderna var Miljöpartist tidigare. Westanders är själva spindeln i klimatpropagandan. Naturvårdsverket hade ett nyhetsbrev, ”Dagens klimatnyheter” med ett adressregister på 8000 nyckelpersoner, som Westanders sedan tog över. I samband med detta gick också Jessica Cederberg Wodmar från Naturvårdsverket till Westanders, för att något senare starta eget. Hon har t ex skrivit en klimatbok med Pär Holmgren och profilerat sig inom hållbarhet som en marknadsföringsstrategi.

    • mats skriver:

      Jo, jag minns. Men jag har börjat undra om inte MP idag är infiltrerat av S på gammalt känt manér. Både MP och Westanders skulle kunna sitta i ”gröna kontoret” på Norra Bantorget.
      Icke att förväxla med ”blåa hallen” som benämning på friluftsverkstad.

      • akesundstrom skriver:

        Du gissar rätt, bortsett från att MP framför allt infiltrerats av extremvänstern, SKP-are och andra högröda figurer. Vanliga gråsossar gör mindre skada.

        Och PR-byrån Westander springer inte så mycket SAP:s ärenden som klimatmaffians. Det är inte samma sak. Notera att klimatmånglarna numera tagit makten även i Svenskt Näringsliv och i börsbolagen.

        De senares årsberättelser liknar mest MP:s propagandabroschyrer, med hållbarhetskapitel i parti och minut. Detta flummande är långt farligare än det vänsteristiska tungomålstalandet, eftersom bolagsdirektörerna har en helt annan trovärdighet i väljarnas ögon. Så det är faktiskt viktigare att kritisera SN:s styrelse (och främst Urban Bäckström, den f d vd:n) än att ödsla krut på döende kråkor som MP:s språkrör.

        • mats skriver:

          Är det som du skriver Åke, och mycket talar för att du har helt rätt, då ligger hela Sverige riktigt risigt till.

          Såg på en löpsedel idag en 62-åring som jobbat i 40 år klagade på att pensionen blev låg. Men det har vi ju vetat i 15-20 år, minst. Ändå har folk fortsatt rösta på samma bedragare i förhoppning att pensionen blir en semester i sus och dus.
          Att en sådan fråga hamnar på en löpsedel på det viset handlar om att rättfärdiga högre skatteuttag, för att kunna ge en liten skärv till ”behövande” och känna sig godhjärtad i processen.

          • Göran skriver:

            Och när politikerna talar om att stärka pensionen eller sänka skatten för pensionärer eller något annat om pensionen så talar de om 50 kr per månad hit eller dit.

          • akesundstrom skriver:

            Din 62-åring hade väl ingen anledning att byta parti, eftersom pensionsbesluten fattas i bred enighet av den politiska klassen. Dessa blocköverskridande uppgörelser är ett effektivt sätt att döda demokratin, beröva de röstande chansen att välja.

            Att en tidning gör en löpsedel på temat fattigpensionärer – säkerligen utan presentera det korrekta svaret – beror inte bara på vänsterövervikten i journalistkåren. Borgerliga ledarsidor tiger också om anledningen. Så även pensionärernas medlemstidningar, vilket nog inte helt saknar koppling till att deras ordföranden som riksdagsledamöter varit med om att bejaka de pensionsbeslut man nu förmodas bekämpa med näbbar och klor.

            Att Sverige ligger risigt till skriver du själv om dagligen, men möjligen har du haft alltför höga tankar om det privata näringslivet. Direktörerna hycklar i nästan lika hög grad som de politiska partierna – när pengarna lockar. De har kunnat inhösta ett stort antal miljarder genom att sjunga med i klimatkramarnas änglakör. Att pensionärerna kammat noll är enkel matematik.

        • Jerker skriver:

          Angående att Åke påstår att Mp infiltrerats av SKP och att gråsossar gör mindre skada…
          Det finns en ideologisk glidning som man skulle kunna uppmärksamma. S-E Liedman har i ”Om solidaritet” beskrivit en utveckling av solidaritetsbegreppet. Solidaritet var länge arbetarrörelsens honnörsord framför andra. Det gällde att vara solidarisk mot varandra i gruppen, de man identifierade sig med, dvs arbetarklassen. Likhetssolidaritet, ömsesidighet, ett förenande band mellan likar. Solidarisk lönepolitik etc. Sedan kom sextiotalsradikalerna, med Jan Myrdal och Göran Palm i spetsen, med ett helt nytt solidaritetsbegrepp. Den nya generationen menade nu att solidaritet var att ge en röst åt dem som inte kunde tala i egen sak. Liedman kallar det kontrastsolidaritet. Gränsen mellan solidaritet och välgörenhet suddades därmed ut. De radikala blev moralister. Engagemang blev en fråga om godhet och ondska. I början betonades fortfarande klasskampen starkt. Bara riktiga arbetare kunde vara riktiga radikaler. Men det var en tillfällig trend.

          Samtidigt blomstrade nymalthusianismen (Stockholmskonferensen) som snabbt anammades av ”det medvetna folket”. Efter vietnamkrigetsd slut sökte sig den alternativa, nya vänstern nya vägar. SKP tog t ex tidigt ställning mot kärnkraft och alternativrörelsen bestod snart av kärnkraftsmotståndare, fredsrörelse, alternativodlare och naturskyddare. När SKP aldrig fick några valframgångar sökte sig alternativfolket istället till VPK eller C. Men i takt med att naturskyddarna blev alltmer drivande blev intressekonflikterna med C så tydliga att man började önska sig ett eget politiskt parti. Nu hade solidaritet på bara något 15-tal år plötsligt kommit att betyda moraliska proklamationer till förmån för djur och ekosystem: valar, vargar, regnskog, pandor, tigrar… Och enligt samma logik har människan blivit en syndfull varelse som stör naturens heliga ”balans”. Och ingenstans i denna historia har SAP varit något annat än det etablissemang som det självgoda alternativfolket revolterat mot. Och som SAP steg för steg som goda opportunister har anpassat sig efter. Varvid gamla ”gråsossar” då känt sig alltmer främmande inför. Nu talar ingen längre om klassolidaritet, och att hålla på sina egna är ungefär den värsta synd man kan göra sig skyldig till. SKP, de självgoda moralisterna, vann till slut. Men jag vet inte om Jan Myrdal ändå är riktigt nöjd med hur det blev.

          Det är i denna samhällskultur som Westanders och Cederbergarna har funnit sin nisch. De har insett att om du väl har lyckats etablera ett miljörelaterat begrepp med positiv laddning i samhällsdebatten så kommer de kommersiella krafterna snart haka på, och då har de fått ett självspelande piano. Klimathot och hållbar utveckling är piskan och moroten som håller cirkusen igång och ger de självgoda den förevändning eller det motiv de behöver för att bygga sin identitet på. ”Hållbarhetscoach” Jessica Cederberg Wodmar: ”Hållbarhet är idag en vinstaffär som det inte går att göra förlust på.”

          • Åke Sundström skriver:

            Intressant komplettering, Jerker – som en fördjupning av Tage Danielssons verser om solidaritetens död.
            Min enda invändning är att du kanske lite för tidigt utropar SKP till vinnare. Visst, dom lyckades infiltrera MP, men samtidigt nära nog utplåna partiet. Lätt fånget, lätt förgånget kan man säga.

            Dessutom blev det ju bingo för SD när allt fler gråsossar och LO-medlemmar vände ryggen åt ett SAP som anammat miljöflummet. Men i realiteten har partiet har haft ett ännu viktigare motiv för sin acceptans av klimatevangeliet: att med hjälp av höga CO2-skatter dölja sitt eget största misstag: 12-reaktorsprogrammet. Utan denna taktiska poäng hade det knappast blivit någon ohelig allians mellan S och MP.

            Helt sant, förvisso, att det i ett par decennier gått att göra karriär och profit på hållbarhetsdoktrinen, men denna politiska mytologi har redan passerat sitt bäst-före-datum – nu när klimatlögnerna smälter snabbare än polarisarna. Och när Jan Myrdal med sitt Pol Pot-kramande skrämt bort det stora flertalet av sina tidigare naiva supporters. Så din citerade hållbarhetscoach riskerar nog större doser motvind än hon i sin hybris föreställer sig.

            Till det skenbart mer förbryllande hör det svenska näringslivets närmast komiska tramsande om allt klimatsmart och med alla ”hållbarhetskapitel” i börsbolagens årsredovisningar. Men förklaringen är helt enkelt att företagen tjänat många sköna miljarder på en klimatpolitik som lagt bördorna på de oskyldiga konsumenternas axlar och belönat de påstådda miljöbovarna, t ex via gratis utsläppsrätter och subventioner via de s k elcertifikaten.

            Kampen mot det imaginära växthusspöket må hittills varit ett självspelande piano i fingerfärdiga åsiktsmanipulatörers tjänst, men de politiska konjunkturerna växlar lika snabbt som de ekonomiska, så snart är det en annan hype som regerar. Kanske rent av den osminkade sanningen!

  2. B-J Bjurling skriver:

    Relaterad artikel: Pocket puppets

  3. Göran skriver:

    Om ett företag upptäcker att de säljer lite mer om puttar in i sin katalog att de arbetar för klimatet eller skaffar sig någon meningslös och totalt löjlig certifiering eller märke är det klart att de gör det.

    Om de sedan lever upp till den nya texten i broschyren är en helt annat sak och ingen som bryr sig om.

    Kommuner kräver certifiering av företag för att de ska få vara med i offentlig upphandling. Det finns kommuner som kräver att alla som jobbar på ett företag som de köper tjänster av måste vara medlemmar i facket och ha kollektivavtal. Även om anställda inte vill vara med i facket blir de då tvingade till det av arbetsgivaren. Det enda nyss nämnda leder till är hyckleri, högre kostnader och mindre i plånboken för arbetarna.

    • mats skriver:

      Korrekt beskrivet! Men ska vi vara så snälla att vi kallar det hyckleri, ska vi inte kalla det bedrägeri istället?

      • Errbe skriver:

        Mja, det bör väl snarast kallas en form av fascism, nazism eller kommunism, tre totalitära ideologier med socialism som gemensam nämnare.

  4. B-J Bjurling skriver:

    Angående Åkes påstående att MP infiltrerats av SKP och andra högröda figurer…
    Det finns en ideologisk glidning som man skulle kunna uppmärksamma. S-E Liedman har i Om solidaritet beskrivit en utveckling av solidaritetsbegreppet. Solidaritet var länge arbetarrörelsens honnörsord framför andra. Ordet hängde ihop med identiteten, dvs det gällde att vara solidarisk med den egna gruppen, i ett samhälle som karaktäriserades av klassmotsättningar så blev det liktydigt med att hjälpas åt inom gruppen, dvs arbetarna. Likhetssolidaritet, ett förenande band mellan likar. Solidarisk lönepolitik. Sedan kom sextiotalsradikalerna med ett helt nytt solidaritetsbegrepp. Nu skulle vi istället visa solidaritet med de förtryckta folken i fjärran länder. Den nya generationen, med Jan Myrdal och Göran Palm i spetsen, hävdade att solidaritet var att ge röst åt dem som inte kunde tala i egen sak. Liedman kallar det kontrastsolidaritet. Gränsen mellan solidaritet och välgörenhet suddas ut. De radikala blir moralister. Engagemang blir en fråga om godhet eller ondska. I början betonades fortfarande klasskampen starkt. Bara arbetare kunde vara riktiga radikaler. Men det var en tillfällig trend. Samtidigt blomstrade nymalthusianismen (Stockholmskonferensen) som snabbt anammades av ”det medvetna folket”. Efter vietnamkrigets slut sökte sig den alternativa, nya vänstern, nya vägar. Skp tog tidigt ställning mot kärnkraft och rörelsen bestod snart av kärnkraftsmotståndare, fredsrörelse, alternativodlare och naturskyddare. När Skp aldrig fick några valframgångar sökte sig alternativfolket istället till VPK eller C. Men i takt med att nymalthusianer och naturskyddare blev alltmer drivande blev intressekonflikterna med C så tydliga att man började önska sig ett nytt eget politiskt parti för sin gamla Skp-moral. Nu hade solidaritet på något 15-tal år plötsligt kommit att betyda moraliska proklamationer till förmån för djur och ekosystem: vargar, valar, regnskog, pandor och tigrar. Människan är enligt denna logik en syndfull varelse som stör naturens heliga ”balans”.
    Och ingenstans i denna historia har SAP varit något annat än det etablissemang de alternativa velat protestera mot.Och som SAP steg för steg som goda opportunister anpassat sig efter Och som gamla ”gråsossar” då känt sig alltmer främmande inför. Och ingen talar längre om klassolidaritet. Att hålla på sina egna är ungefär den värsta synd man kan göra sig skyldig till. SKP, de självgoda moralisterna vann till slut. Fast jag är inte så säker på att Jan Myrdal själv är riktigt nöjd ändå med hur det blev.
    Det är i den här samhällskulturen av altruism, välgörenhet och godhetsknarkande som Westanders och Cederbergarna har funnit sina nischer. Har du väl lyckats etablera ett miljörelaterat positivt laddat ord i samhällsdebatten kan de kommersiella krafterna haka på och då har du fått ett självspelande piano. Klimathot och hållbar utveckling passar perfekt som piska och morot för Det Goda Folket. Jessica Cederberg Wodmar: ”Hållbarhet är idag en vinstaffär som det inte går att göra förlust på.”

  5. Stefan Eriksson skriver:

    Mats!
    Vi önskar dig en fridfull helg, med mycket av det goda att stoppa i sig.
    Jag tänker ”skåda navelludden” och se vad som komma skall under nästa år.
    God Jul, önskar Stefan (och frugan) , hoo, hoo, hooo.

    God Jul till alla er andra också!!

  6. Göran skriver:

    När jag inte tror att det kan bli sämre då läser jag följande på Fria Tider: ”Sverige lanserar högskoleutbildning i politiskt korrekt företagande”

    http://www.friatider.se/sverige-lanserar-h-gskoleutbildning-i-politiskt-korrekt-f-retagande

    Jag har väldigt svårt att förstå att företag vill ha in en massa kommunister i företaget. Att stora företag kanske vill lägga till detta som ett hinder mot sina konkurrenter genom ännu mer regleringar och krångel kan jag förstå, men med tiden kommer det att fräta sönder företagen.

    Jag såg ett TV-program en gång som handlade om att ett antal ungdomar delades in i grupper och sedan skulle de tävla mot varandra genom att starta företag. I en grupp ingick en person som var insnöad på socialt företagande. Den gruppen misslyckades med alla uppdrag de fick i detta TV-program. Deras projekt blev aldrig ekonomiskt lönsamma ens på pappret.

    • akesundstrom skriver:

      Men problemet är, som jag nämnt tidigare, att PK-tänket i allmänhet och klimatnojan i synnerhet ger näringslivet stora pekuniära fördelar. Hela kostnaden (hundratals miljarder) för denna politik läggs på enskilda hushåll, medan industrin tvärtom gynnas genom att dra nytta av statens subventioner till förment miljövänlig verksamhet, t ex vindsnurror som sänker elpriset till gagn för elkrävande produktion.

      Går det att enkelt tjäna grova slantar genom att utåt bejaka PK-samhället och växthusmytologin, så är det den kalkylen som vinner. Och faktum är ju att privata bolag inte har andra skyldigheter än att tillvarata aktieägarnas intresse av största möjliga vinst. Därför vilar ansvaret för de enorma förlusterna för AB Sverige helt entydigt på våra 349 riksdagsledamöter. Samt, kan man hävda, på den skatteavlönade intelligentia som har betalt för att tala sanning men tiger och därmed ikläder sig rollen som dårskapens korrupta möjliggörare.

      Det är dessa två grupper som bör ställas till svars, medan skuldbeläggandet av diverse andra aktörer missar målet och blir kontraproduktivt genom att skydda de ansvariga. Inte ens SVT:s vänstervridna journalister är annat än lakejer i riksdagsmajoritetens tjänst. Däremot är det rätt och välmotiverat att gissla kulturministrarna och de tongivande statsvetarna.

Kommentarer inaktiverade.