Att överklaga i Absurdistan 2

Här fortsätter Stefan Erikssons betraktelse över den moderna institutionaliserade synden.

 

Förmiddagens brottsliga rutiner.

Jag har förmånen att själv välja vari tyngdpunkten på miljöförstörningen denna dag skall koncentreras. Inspirerad av gårdagens debattartikel om skogen som ett museum, bestämmer jag mig för att ägna dagen åt landskapsvård.

På vägen ut till bilen(13) konstaterar jag i gryningens svaga ljus att fågelbordet är tomt igen. Småfåglarna skall få lite gott igen tänker jag och fyller på med importerade solrosfrön.(14)

Det finns en ”röjning” som förefaller aldrig bli färdig, skogen växer i snabbare än vad man hinner med verkar det som. Valet faller på denna sysselsättning, så fram med röjsågen(15) och bränsle till denna(16).

Bilen är ju varm och skön efter att kupévärmaren varit igång ett par timmar(17), och det är bara ett par kilometer att köra till skiftet, så snart nog är jag på plats för att påbörja dagens ”härjningar”.

Dagens brottsliga rutiner.

Till fots den sista biten mot röjningsuppdraget konstaterar jag förnöjt nyttan med den ”basväg” som togs upp vid tillfället då föryngringen av skiftet gjordes.(18) Mycket enklare att ta sig dit sedan vägen och därtill en måttfull avvattning gjordes. (19)

Framme vid ”väggen” av ungskog, påbörjas dagens övningar. Utan en tanke på biotopens bestånd väljer jag att prioritera granen som trädslag att låta växa till skog.(20)

Slitigt och tillsynes endast en utgift känns det som, men motivationen finns där i form av att i en framtid kan det utvecklas till något bra och bestående.(21) Helt på ”tvärs” mot intentionen om ”fri utveckling” (22) av skogen fortsätter jag förödelsen med att främja tillväxten i detta skifte.

Efter ett par ”tankar” med bränsle, känns det som väl uträttat värv för denna dagen, och jag styr kosan hemåt igen.

Eftermiddagens brottsliga rutiner.

Väl hemma igen är det dags att starta upp ”reaktorn” som jag kallar min vedpanna i källaren.(22) Husfriden påkallar ett väl tempererat inomhusklimat och varmvatten därtill. Som framgår av naturvårdsverkets riktlinjer är ju vedeldning av ondo för vår gemensamma miljö, men trots dessa förmaningar tänder jag fyr i pannan. Det är helt enkelt lugnast så, när min fru kommer hem och faktiskt med viss simultanförmåga startar upp alla maskiner som finns i hushållet på en gång.(23)

Till bakgrundsljudet av tvättmaskin, dammsugare, diskmaskin, matberedare och varmluftsungnen,  sträcker jag ut mig på soffan samtidigt som jag sluter ögonen, och tänker på de bägge vindfällena jag såg tidigare under dagen.

Bäst vore väl att ta hand om dem, tänker jag, och planerar redan nu för morgondagens upptåg.(24)

Vindfällen riskerar att utvecklas till en barnkammare för granbarkborren, så det blir bestämt så att jag ser till att de kommer ut ur skogen.(25)

Kvällens brottsliga rutiner.

Vi behöver enligt min fru fylla på vårt eget förråd av basvaror i hushållet, och därmed påkallas en bilresa till matvaruaffären i kommuncentrat.(26) Cirka 40 km. bilåkning blir resultatet av denna åtgärd, och frågan är ju befogad om det verkligen varit nödvändigt att enkom för att handla mat  med denna miljöförstöring.

Väl hemma igen fyller jag på med mineralolja till kedjesmörjningen för motorsågen i den dunken jag tar med till skogen.(27) Det vegetabiliska alternativet som finns att tillgå, skitar ned sågen något alldeles hemskt, så jag väljer med gott samvete mineraloljan.

Senare på kvällen låter jag mig matas med MSM och kan därmed konstatera att jag lever ett förhållandevis gott liv, detta mitt kriminella beteende till trots.

Sammanfattning.

För att utröna förekomsten av ett ”museum” för sådana som mig överväger jag att låta överklaga mitt beteende på ovanstående 27 punkter.

Det måste väl vårt rättsvårdande system anamma, eller vad tror Ni ?

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Gästlistan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Att överklaga i Absurdistan 2

  1. Göran skriver:

    I USA bryter varje medborgare mot i genomsnitt tre lagar varje dag. En polis sade: Vill man sätta dit någon är det bara att följa efter personen. För eller senare bryter personen mot någon lag.

    Av Stefan Erikssons kåseri framgår att lagbrytandet är ännu värre i Sverige.

  2. mats skriver:

    Många av de där brotten är av karaktären ”fördömd om du gör det och fördömd om du låter bli”, för det finns många lagar och regler och det finns tolkningar av allt. Det är inte lätt att göra rätt avvägning och bestämma vad som ska ges företräde.
    Om man inte tar det radikala greppet att skrota en massa regler och istället låter individen själv bestämma sitt.

    • Stefan Eriksson skriver:

      I Absurdistan är ju allt vad gäller avvägningar förbjudet, då det skulle göra så många ”arbetslösa” och ligga samhället till last.
      Det pratas ju om att de invandrade skall få jobb i offentlig förvaltning, jag väntar på den dagen när en av länsstyrelsens rekryter dyker upp i skogen och talar om för ägaren vilken miljöbov han är. Troligt behövs handräckning av polis vid sådana påhopp.
      Vojne, vojne, hur mycket dumheter har vi råd med?

  3. Samuel af Ugglas skriver:

    Är det inte dags att upprätta ett ”KRIMMINALISERINGSINDEX” för olika länder.
    Tyvärr kan det väl inte förväntas att SCB är användbart i sammanhanget även om dom har tekniska förutsättningar. Dom törs ju inte ens upprätta ett hederligt ”inflationsindex”!

    • Göran skriver:

      Riksbanken trixar som sjutton med prisinflationen. De mäter ett antal produkter, men om någon produkt inte visar som de vill så tar de bort den produkten och ersätter den med en annan.

      Om SCB skulle börja mäta priser, då får de svettas på Riksbanken. Det skulle egentligen vara väldig bra för det skulle visa på två saker.

      1. Prisdeflation är bra.
      2. Riksbanken behövs inte och kan skrotas. Eller så visar det att Riksbanken är direkt skadlig.

  4. Anders Rydén skriver:

    Förr fanns det präster som hänförligt predikade svavelosande tal till sin församling.
    Församlingen fick minsann veta att de levde i synd och det enda hopp de hade var att vår herre visade nåd på den yttersta dagen.
    Nu vet vi var den sortens människor har tagit vägen.

Kommentarer inaktiverade.