Det politiska hatet

Att Trump är hatad av många är känt, men det är inte lika lätt att förstå varför. Att han är hatad av den politiska klassen och eliten i DC kan man förstå. Han har ju tagit deras jobb och makt ifrån dem. Men varför hatar vanligt folk honom så intensivt? Inte alla förstås, han blev ju trots allt vald.

Han har en tuff stil, ovanlig för politiker, odiplomatisk. Men han är inte oresonabel, kan man förstå efter de ändringar han gjort i sin politik, både jämfört med valkampen och från inledningen på sin ämbetsperiod fram till nu.

Det är inte bara han som drabbas av det politiska hatet i USA. Svarta uttrycker i allt högre utsträckning hat mot vita. HBTQ-personer uttrycker också oftare rent hat mot det som kallas för heteronormen. Kvinnor uttrycker hat mot män, i synnerhet sådana med makt eller pengar. Man hatar människor med borgerliga eller traditionella åsikter.

Hillary Clintons smädelse av Trumps väljare när hon kallade dem ”a basket of deplorables” väckte förtrytelse bland alla republikaner. Men framför allt gav det fria tyglar till hennes eget riff-raff av väljare som ville uttrycka sina känslor och åsikter lite mer fysiskt på gator och torg. Nu bokstavligt talat flödar hatet över i USA, inte minst på campusområden vid högskolor och universitet.

NY Times går så långt att de anser att de konservativa kongressledamöterna som blev beskjutna när de skulle träna baseball inför en välgörenhetsmatch, får skylla sig själva för att de inte förbjudit vapen. Till och med en demokrat, tillika professor i mediastudier och humaniora, Camille Paglia, anser att MSM har förstört sig själv. Karikatyrtecknarna åskådliggör varje dag politikernas misslyckande med att sköta politiken.

Svenskarna förundras över hur det står till och går till i Amerika. Men hur är det egentligen med det politiska hatet i Sverige? Jodå, det frodas och mår bra! Jag har följt svenska politiska debatter i TV i stort sett sedan de började sändas. Stämningen mellan deltagarna var hövlig och ibland spjuveraktig, exempelvis mellan Erlander och Hedlund.

Men sedan hände något. Sinnebilden för det svenska politiska hatet måste väl sägas vara Olof Palme. Om det är hans fel, eller om han bara råkade bli den åskledare som ledde ner detta hat i svensk politik och i folkdjupet, kanske inte är så lätt att avgöra. Jag tror att hans personlighet spelade in och han fick själv känna på det hat som han väckte.

Den första politiker på den borgerliga sidan att få känna av detta var Torbjörn Fälldin. Det hat som han och hans regering, den första icke-socialistiska på flera decennier, fick känna av var närmast att likna vid en välorkestrerad folkstorm. Efter det har Sverige inte hämtat sig och hatet har alltid varit närvarande, i media, bland organisationer och även hos myndigheter.

Det politiska hatet i Sverige har dock inte uttryckts lika öppet och lika våldsamt som det vi nu ser i USA. Hos oss håller man det mer för sig själv, rädd om sitt jobb och sociala umgänge. Men det finns här och vänstermedia låter det sippra, nej flöda, fram då och då. Som om de bara vill hålla oss påminda om vilken ordning det är som egentligen gäller och för alltid ska gälla.

I England piskas nu hat upp mot Tories och Theres May för att en skyskrapa brunnit. Demonstranter och vänstermedia, som the Guardian, påstår att det är konservativa politiker som bär ansvaret i kommunen och på riksplanet. De bär ansvar för att avreglering av hyresmarknaden, de bär ansvaret för att privata företag äger hyreshus, de bär ansvar för att det finns fattiga människor och de bär ansvaret för att dessa människor bor i områden med låg hyra. Vänsterns hatretorik tycks aldrig ha något ansvar.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Det politiska hatet

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Svaret är givet. Skattefinansierade typer som Hanna Stjärne, Wolodarski, Helin, Jönsson m.fl, mängder av samhällsomstörtare som aldrig behöver försvara sina illgärningar. Börja med att testa sanningshalten av deras utsagor i domstolarna och bestraffa lögner med kännbara straff och avveckla medborgarnas finansiering av lögnernas spridning.
    Palmes ”relativitetsuppfattning” kanske blev orsaken till hans fall?

    • Göran skriver:

      Hur ska man pröva dem i domstol när vi har politiska domstolar där alla ledamöter är socialister? De kommer att klia sina vänner på ryggen.

      • Samuel af Ugglas skriver:

        Oj, det visste jag inte. Vet andra medborgare om det tro?

      • akesundstrom skriver:

        En överdrift förstås, men förvisso finns det en och annan (eller kanske ganska många) domare som i vissa typer av ärenden, inte förmår skilja mellan lagboken och sina politiska åsikter.

  2. akesundstrom skriver:

    En bra beskrivning av hatets karaktär och uttryck, både det amerikanska och det svenska.

    Men skulle man inte för svenskt vidkommande kunna efterlysa ett mellanläge med lite större doser av öppen och välmotiverad ilska mot den blocköverskridande nomenklatura som i bästa samförstånd förvandlat Sverige till en parlamentarisk diktatur. Problemet är förstås att de flesta ännu är ganska omedvetna om att det är precis det som skett.

  3. Jan Andersson skriver:

    Helt rätt beskrivet om Olof Palme, som införde debattekniken att angripa motståndarna personligen när de sakliga argumenten tröt. Vi insåg att mycket nu skulle förändras, men inte till det bättre. Tyvärr köpte han oss alla med fantastiska 25-procentiga löneförhöjningar från ca 1973 och några år framåt. Men 1978 var sagan slut men inte den oerhörda inflationen. Palmes argumentationsteknik fanns tyvärr kvar långt efter hans frånfälle, men verkar nu ha dämpats. Jag hade under mitten av 60-talet förmånen att se en tidig valdebatt på TV där Erlander och Hedlund (båda med gnälliga röstlägen) trätte på varandra en stund, men båda bröt strax ut i ett gemensamt lättat skratt, när de insåg att de spelade teater för svenska folket i det ovana TV-mediet. Det kändes bara bra och tryggt, allt var redan bestämt och fixat, men de var tvungna att låtsas vara oense för att det skulle bli en debatt överhuvudtaget.

  4. Göran skriver:

    Vad är för avreglering av bostadsmarknaden som har skett i England? Jag skriver England eftersom bostadsmarknaden i Storbritannien regleras av England, Wales, Skottland och Nordirland på egen hand. Tvärtom sker ständiga regleringar av bostadsmarknaden av respektive land och av EU.

    Ska alla regleringar som hittas på i EU tillämpas i Storbritannien kommer hyror och bostadspriser öka en hel del. Vad som fungerar i Storbritannien jämför mot Sverige är att i stort sätt vem som helst kan skaffa sig någon stans att bo utan problem. Några dagars jobb i princip. Får du jobb på ett företag i Storbritannien är det minsta bekymmer du har att skaffa sig en bostad. Funkar det på det viset i Sverige.

  5. Jan Suhr skriver:

    Glöm inte bort hur stort hatet mot George W Bush var, att Obama fick fredspriset var just för att han inte var George W Bush.

    Sedan Obama blev president har de sociala medierna vuxit till sig enormt och gett folket en plattform att kommunicera och sprida hatet på ett helt nytt sätt. Det är inget problem att på någon timme samla ihop folk till en demonstration. Hatet, glåporden och osanningar kan spridas på några sekunder på Facebook eller Twitter utan att mottagaren funderar på hur osakligt det kanske kan vara.

    För vänsteranhängarna är detta perfekt, de kan dela med sig av sitt avund och hat likt ett virus över världen.

    • mats skriver:

      Ja, inte minst var Obama det politiskt korrekta valet för vänsteranhängarna. Delvis gick de på den niten för att de inte visste särskilt mycket om honom. För Hillary blev det hennes fall. Hon var för väl känd åtminstone för en del av väljarkåren till vänster.
      Hon och Mona Sahlin, om man tillåts göra en jämförelse.

Kommentarer inaktiverade.