Kvinnor i kollektiv majoritet

Vad betyder det för demokratiska beslut? Kvinnor har historiskt haft mer att säga till om än vad många feminister vill erkänna. Det har funnits kvinnliga envåldshärskare, om än ett fåtal. Kvinnor har påverkat på andra sätt och de senaste 100 åren har kvinnor varit förebilder och stilbildare. Sedan västvärlden öppnade för allmänn skola har kvinnor de senaste 150 åren kunnat utbilda sig på högskolenivå inom allt fler områden.

Idag dominerar kvinnor hela utbildningsväsendet, både i antal och betyg. Det är nästan så illa så man kan påstå att män flyr utbildning idag, eller trängs undan. I 40-50 år har kvinnor allt mer tagit sig in i politiken och flera parlament börjar ha en ganska jämn könsfördelning. Flera länder har haft en eller flera folkvalda kvinnliga presidenter eller premiärministrar.

Vad vi inte har sett ännu är när kvinnorna är i majoritet i regeringar och i parlament. Vad händer då? Tänker kvinnor i grupp annorlunda än enskilda kvinnor i ledande ställning? Tänker de annorlunda än män i grupp?

Om vi skalar ner och tänker på kvinnor i grupp mer lokalt, i exempelvis en skolklass, kan vi väl alla dra oss till minnes en klick med flickor som gaddar ihop sig och anser sig vara förmer än de andra flickorna. Finns det risk att samma översittarfasoner uppstår i vuxen ålder och i demokratiska församlingar med kvinnlig majoritet? Vi vet inte, men vi kommer snart att få veta, när något parlament får sådan sammansättning.

En sak som så att säga präglat mänskliga samhällen är arbetsfördelningen mellan könen. Män har varit risktagare, äventyrare, uppfinnare med mera. När de lyckats, har de vinsterna varit så stora att fler män kunnat ta med sig mat, förnödenheter eller förmögenhet till sina familjer. Där har dessa produkter av männens ansträngningar, av kvinnorna fördelats till familjens alla medlemmar. Denna beskrivning är naturligtvis en smula överdriven och schabloniserad, men ni får uthärda den för resonemangets skull.

Kommer kvinnor i parlamentarisk majoritet bry sig mer om fördelning av nationens tillgångar än om produktionen av dem? Det finns tecken som tyder på det. Under de år då kvinnor deltagit i politiken har det varit vanligare att kvinnor röstar på de partier som vill fördela tillgångar, än på de partier som skapar förutsättningar för att producera tillgångar.

De partier kvinnorna röstat på har också i stor utsträckning följt sina väljarinnors uppmaning. Välfärdsstaten har blivit större och större, tillhandahållande allt mer av vardagens nödvändigheter. Det har också i allt högre utsträckning blivit så att kvinnor hellre vänder sig till staten än till en man för beskydd, omsorg, försörjning, kulturell stimulus, nöjen och bekvämlighet. Kommer den trenden att ge utslag när kvinnorna får majoritet i parlamenten?

Samtidigt blir allt fler kvinnor sönderstressade av sin egen karriär och livsstil. De mår illa av alla beslut de måste fatta i både yrkesliv och hemliv. De tvingas fatta beslut i frågor där de saknar intresse för ämnet och därför naturligt nog även känner brist på egen kompetens. Sådant är naturligtvis påfrestande och kan ge känsla av en övermäktig tillvaro.

Då finns risken att de väljer lösningar där någon dominerar dem, en totalitär stat exemeplvis. Där de flesta beslut redan är fattade på annan plats och det man behöver ägna sin uppmärksamhet åt är att ha kammat håret och ha rena underkläder. Är det tänkbart att kvinnor i kollektiv majoritet kommer att leda samhället i den riktningen? Är det i så fall något vunnet?

Visst måste frågan ställas?

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

13 svar på Kvinnor i kollektiv majoritet

  1. Stefan Eriksson skriver:

    Kvinnor i offentlig förvaltning jag konfronterats med, lämnar mycket övrigt att önska i avseendet att kunna kommunicera det ”allmänas” uppfattning. Det skall inte vara beroende av vilken handläggare som utreder förhållanden i vilken utsträckning den enskildes rättigheter hörsammas.
    Detta är tyvärr fallet, och leder ofrånkomligen till avtagande tilltro till det allmänas förmåga.

    Kvinnorna som gör sig en karriär i offentlig förvaltning, återfinns i allt högre utsträckning ”lååångt” vänster ut på den politiska skalan. Detta förhållande genomsyrar beslut som ju många har att finna sig i.
    På så vis urholkas den enskildes skydd till gagn för det ”allmänna ” i avgörande frågor t.ex rätten att äga.

  2. Jan Suhr skriver:

    Detta är ett intressant ämne och kommentarsfältets ruta räcker inte långt här :-).
    Jag tror aldrig att de skulle kunna ena sig att bli en feministisk majoritet, de som låter mest är på vänsterkanten men som i allt annat är fördelningen politisk rätt spridd.

    Det som är värre är att kvinnor har ett mer känslostyrt beslutstänkande istället för logiskt tänkande, det är nog genetiskt, och detta är förödande för att föra en klok och konstruktiv politik. Se bara på hur vänsterkvinnor agerar, finns det någon logik i deras argumentation? De vill bara fördela resurser utan att tänka alls på hur och var dessa resurser kommer ifrån.

    När det gäller mobbning så förekommer det på många arbetsplatser där någon alfahona får med sig resten mot någon kvinna som inte passar in i normen. De är duktiga på att snacka skit om andra.

    Förr i tiden valde vi kloka och bildade personer för att styra vårt samhälle, vart tog det vägen???

  3. Samuel af Ugglas skriver:

    Jag ser framför mig kvinnor i offentlig tjänst som blir lätta offer för samhällsomstörtande manliga inspiratörer, regeltolkare, personbevakare, manipulatörer m.m. som med förtäckta hot om förlorad tjänst eller annan sanktion kan ändra kvinnors beteende som är till direkt skada för omgivningen.
    De mest flagranta exemplen lär finnas inom miljöförvaltningarna och det så kallade ”djurskyddet”.

    • mats skriver:

      Illasinnade män bakom allt dåligt. Det var ett lite oväntat svar.

      • Sten-Arne Persson skriver:

        Pia Hellertz har på denna länk
        http://newsvoice.se/2017/06/12/thomas-erikson-psykopater/
        ett intressant inlägg om psykopater där merparten av dem anses vara män av de två till fyra procent som bedöms vara psykopater i befolkningen. När man som jag, och en del andra, har följt ”djurskyddets härjningar under 25 år, så kan det nog vara på sin plats att fundera om det inte ligger lite sanning i det Samuel framför. Med den ofta låga nivån på både praktiska och teoretiska kunskaper som allt för många djurskyddshandläggare miljökontrollanter har när det gäller hantering av djur och naturmiljöers skötsel så ligger det nog en hel del i det Samuel framför. Om man söker psykopater så kan man nog förvänta sig att hitta dem i dessa kontrollorgan i högre grad än annars. Men det så kallade rättsväsendet borde nog också granskas i sammanhanget. Det värsta är
        att psykopater inte anses gå att bota.

      • akesundstrom skriver:

        Inte alls så oväntat, eftersom en majoritet av manipulatörna fortfarande är män. Hur skulle MP:s patetiska Åsa Romson ha klarat sig utan utan ”beskyddet” av Klas Eklund, Anders Wijkman med flera? Det är väl bara i FN-skrapan som det finns en kvinnlig alftahona – fast även hon är ditsatt av män som på goda grunder räknar med att hon kommer att leverera, d v s låta sig styras av det tänkande som Al Gore m fl initierat.

  4. Ivar Andersson skriver:

    Dagens feminister är inte intresserade av att hjälpa utsatta kvinnor/flickor i invandrartäta områden. De är mer intresserade av kvotering av kvinnor i företagen.

  5. mats skriver:

    Kvinnors kollektiva majoritet är förresten redan ett faktum i verkställande position.
    http://omni.se/kvinnodominans-bland-chefer-pa-kommunerna/a/GVPbq

  6. PerH skriver:

    HG Wells bok Tidmaskinen, en science fiction-roman från 1895.
    HGW. Anar kanske redan 1895 vartåt det barkar med en feminiserad
    framtid där de djuriska,köttätande männen drar sig ned i underjordiska
    grottsystem och väna feminiserade varelser lever i en till synes paradisisk
    miljö.
    Temat finns som film och tecknad ”illustrerade klassiker” (bäst)

    • mats skriver:

      Wells årsbarn med min farfars far, hade många intressanta funderingar om framtiden. Medan min farfars far först i efterhand kunde konstatera att han inte hade kunnat drömma om bilar, flygplan, TV och raketer.

  7. Rikard skriver:

    Hej.

    Kvinnor i grupp fungerar som så att de skapar konsensus, och under processen etableras en hierarki med en ledarkvinna vilken har (beroende på gruppens storlek) ett par tre underhuggare vilka tävlar om hennes gunst och som ombesörjer disciplinering av uppstickare och avvikare. De senare utsätts för en offentlig förnedrings- och uteslutningsprocess där att vara ej önskvärd av gruppen framställs som det värsta tänkbara, och som helt självförvållat.

    Kvinnor gör så oavsett gruppens egentliga funktion: denna underordnas behovet av konsensus och behovet av utrensning, och en kvinnogrupp strävar alltid mot ett statiskt perfekt tillstånd av status quo.

    Män bildar även de hierarkiska grupper, med kamp om ledarskapet, men denna kamp kläs i en dräkt av bevisad förmåga (tyvärr ibland endast förmåga att dominera andra varpå gruppens snabbt blir både ineffektiv och dysfunktionell) varför alla män har en teoretisk chans att bli ledare. Än viktigare är att en manlig hierarki tillåter de som ej är ledare att bli detta tillfälligt om de visar sig besitta specialkunskaper/-förmågor – ledaren för gruppen som helhet kan utan förlust av prestige (snarare motsatsen) delegera beslutsfunktionen när gruppens syfte och funktion så kräver.

    Män tenderar att göra så oavsett ålder, kultur eller syftet med gruppen, och de tenderar även att välkomna kvinnor som visar sig vara lika bra (alternativt: tillräckligt bra) som männen och som klara det som gruppens funktion kräver (brandsoldat t ex). Dessa kvinnor tenderar att vara hånade och uteslutna ur renodlat kvinnliga grupper.

    Man kan koka ner det hela som att i en grupp kvinnor är det viktigare vem som säger, tycker eller gör något, medan det i en mansgrupp är viktigare vad som gjordes, hur det gjordes och om det gav rätt resultat.

    Med förbehåll för att jag förenklat;

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  8. Sten-Arne Persson skriver:

    Din syn på hur kvinnor fungerar i grupp kan ju vara en av förklaringarna till hur Genusvansinnet på en del av våra högskolor och universitet kan existera år ut och år in på grund av stora statliga anslag till sin så kallade forskning. En förklaring till att det finns ett antal män som stödjer genusvansinnet skulle ju kunna vara att det finns ett antal kvinnliga psykopater som på sitt särskilda sätt får med männen på tåget.

Kommentarer är stängda.