Att sätta ord på självskadebeteendet

Jag har aldrig sett Anna Kinberg Batra så bra som när hon igår på en presskonferens beskrev situationen inom moderaterna. Hon höll en lång introduktion till sitt besked och jag blev allt mer övertygad om att hon tänkte sitta kvar, ände fram till dess hon meddelade att hon avgår. Hon var också ovanligt tydlig, rak, rapp och bra i den frågestund som följde. Att hon såg lättad, glad och stark ut när hon lämnade besked om denna personliga motgång, är förmodligen ett kvitto på att det ändå var dags att gå.

Batra nämnde flera saker som hon tyckte att de gjort bra, däribland räddat kärnkraften och lotsat Sverige till ett Nato-medlemskap. Där tror jag moderaterna inte har en majoritet väljare med sig. De har bedömt läget fel. Hon förklarade upprepade gånger att hon inte ångrar att hon förklarade sig beredd att regera med stöd av SD. Det tror jag är en alldeles korrekt bedömning, sett till väljarnas sympatier, i verkligheten en av de saker som hade kunnat rädda henne kvar. Ansvaret för moderaternas situation är dock i huvudsak Fredrik Reinfeldts. Hans skugga faller tung över partiet.

Sedan fattas det två stora frågor som hon som partiledare missat att konfrontera vänstern och mediaetablissemanget i. Hon skulle omedelbart som ny partiledare krävt att riva upp DÖ och att Alliansen skulle störta sosseregeringen och regera med stöd av riksdagens majoritet. Hon skulle dessutom ha avslöjat bluffen, fusket och lögnerna med klimathotet. Då hade moderaterna efter en tuff holmgång i media idag varit största parti.

Stigbjörn Ljunggren analyserar att moderaternas problem inte är partiledaren, rätt! Men han fortsätter och säger att deras problem är att de inte hanterat förhållandet till SD på ett bra sätt, fel! Moderaternas problem är att de inte hanterat förhållandet till SAP på ett bra sätt. Det är DÖ som nu fäller Batra och det är på väg att fälla moderaterna och hela alliansen. Så illa kan det gå när man inte håller vad man lovar. För visst lovade de att söka stöd för en regeringsbildning? När de fick det stödet, men vägrade använda sig av det, svek de sitt löfte och sina väljare.

Jag tror fortfarande Karin Enström kan bli en bra moderatledare, men vill hon? Inser moderaterna själva vilka ledaregenskaper hon har? I vart fall är hon till skillnad från Björklund ett äkta militärt befäl.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Att sätta ord på självskadebeteendet

  1. Jan Andersson skriver:

    Det finns för många minustecken:
    M är inte längre ett högerparti, utgör alltså ingen opposition och saknar därför tillsammans med de övriga allianspartierna egentligen existensberättigande.
    Sveriges folk vill absolut inte vara medlem i NATO, man väcker inte sovande björnar och vår alliansfrihet har varit Sveriges starkaste kort i den internationella handeln. Det är djupt och varaktigt korkat att gå med i NATO.
    Det är inte självklart att vi skall stanna i EU, dess politik (eller frånvaro av dito) stinker på ett sätt som många inte längre står ut med. När de klokare före detta östeuropaledarna nu påbörjat sina respektive exits så är det absolut enda raka att hänga på, eftersom även Finland och Baltikum snart kommer efter.
    Samt att ingen törs säga emot sagoboksfantasterna i Miljöpartiet.
    De som fortfarande vill agera kring dessa frågor kommer att förlora alla val i framtiden; och det är absolut inte svensk högerpolitik. Om inte Moderaterna längre lutar åt höger, vilka skall då göra det? SD? Uteslutningsmetoden fungerar inte riktigt så som de övriga partierna inbillar sig.

    • akesundstrom skriver:

      Sant, dagens moderater trängs på samma kollektivistiska och socialistiska arena som SAP. En lika onödig som absurd dubblering. Utan ett radikalt omtänkande, en retur till rötterna, är det enda logiska beslutet att stänga butiken. Vilket nu även partiets väljare bidrar till genom att rösta med fötterna. Ett parti som via DÖ dödat demokratin – och fortfarande inte haft vett att skämmas eller be om ursäkt för den saken – och även i övrigt sålt ut det mesta av sin förment frihetliga, konservativa och marknadsekonomiska ideologi, förtjänar inget bättre öde än att utplånas.

      Nu är det förstås inte bara moderaterna som förlorat all trovärdighet som alternativ till ett socialistiskt status quo. Detsamma gäller även övriga förment borgerliga partier. Vad Sverige behöver är ett sant liberalt/libertarianskt parti. Innan ett sådant är sjösatt förblir valhandlingen ett demokratiskt narrspel som ingenting förändrar.

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Att med berått mod förhindra avsättningen av socialisten Löfven kan väl knappast vara en merit?
    Det är förräderi!

  3. Stefan Eriksson skriver:

    (M) hade om viljan därtill funnits, kunnat gjort vad som förväntas av ett parti med maktambitioner.
    Återinförd äganderätt.
    Inrätta en författningsdomstol.
    Slopande av en massa ”hittepåjobb”
    Kort sagt värnat Sveriges och dess medborgares intressen.

  4. mats skriver:

    I kommentaren efter avgången fortsätter media och allianskompisar att snacka om förhållandet till SD. Men ingen talar om moderaterna och alliansens övergripande ansvar att avsätta socialdemokraterna. Ett ansvar som blivit än större och allvarligare när S valde att ta in MP i regeringen.
    Det blir ingen förändring alls i svensk politik förrän borgerliga politiker börjar utmana S igen. Självklart vill inte MSM att de borgerliga politikerna ska upptäcka eller förstå det.
    Borgerlighetens inträde på det sluttande planet började med Reinfeldts mumlande om att eventuellt samarbeta med MP vid en valförlust. Lutningen ökade med öppna-era-hjärtan talet. DÖ blev spiken i kistan. Att väljaropinionen mognat sent och gav uttryck för sitt missnöje med detta först när AKB öppnade för att ta stöd från SD för en alliansregering ska inte missförstås som att det är den öppningen väljarna ogillar. S och vänstermedia har skickligt marknadsfört en felaktig tolkning av borgerlighetens dilemma.

    • akesundstrom skriver:

      Helt rätt på båda punkterna: Oppositionens främsta plikt är att avsätta den odemokratiska vänsterregering man själv bäddat för (och i praktiken tillsatt, via DÖ).

      Och M:s ras i opinionsmätningarna beror ingalunda på öppningen i januari för ett passivt stöd av SD. I den frågan var AKB på rätt väg, men lyckades inte i tid tydliggöra motiven och målsättningen. Nu överdriver media – och i synnerhet Aftonbladet – SD-invitens betydelse för röstraset, som chefen för GP:s ledarsida klargjorde i gårdagens Aktuellt.

      Däremot är jag undrande inför din bedömning att Karin Enström kan vara räddningen i den moderata nöden. Har inte hon precis lika lojalt och harigt som alla andra ledande partister tigit sig igenom den förödande epoken Reinfeldt-Batra? Blir det inte bara en ny bock som trädgårdsmästare? För hur skall en av den misslyckade strategins supporters kunna leda en trovärdig och framgångsrik reträtt tillbaka till konservativa kärnvärden?

      Finn Bengtsson är väl den enda som med ansiktet i behåll kan anförtros ett sådant uppdrag och honom vill inte ens kritikerna föreslå, så vad är då mer naturligt än att lägga ner partiet och uppmana moderatväljarna att rösta på utmanaren Medborgerlig Samling. I synnerhet om MED rensar bort inslagen av MP-flum, som dock är mindre störande än Reinfeldts och Batras (och Enströms) omfamning av MP:s migrationspolitik.

      • mats skriver:

        Det viktigaste för moderaterna är naturligtvis att inse vilken politik de ska företräda. Partiledaren kommer i andra hand.
        Finn Bengtsson har absolut hedern av att ha sagt ifrån, men han har inte imponerat som ledare, debattör och intervjuoffer.
        Enström har, om jag minns rätt anlagt försvarspolitiska aspekter på en överdimensionerad invandring. Men hon har helt klart opponerat sig för svagt mot partilinjen. Däremot har hon ledaregenskaper och hon är duktig på att inte ledas på avvägar när hon blir intervjuad. Hennes erfarenhet kommer mest från kommunpolitik och sejouren i regering blev kort.

        Nej, ingen moderat framstår som något självklart val eller obelastad av tidigare synder. Somliga vill lyfta fram Mikael Odenberg, men det vore väl en katastrof.

        • akesundstrom skriver:

          Instämmer, både om Bengtssons tillkortakommanden vid sidan av hedern och om att Odenberg som partiledare vore att lägga ännu en katastrof till de redan alltför många.

          Men hög tid att i detta forum diskutera MED:s program. En halvmesyr eller borgerlighetens räddande stjärnskott, det är frågan.

          Håller en preliminär slant på det förstnämnda, men partiprogrammet är trots miljöflummet mer sant liberalkonservativt än något av de andra partiernas. Att kräva en avveckling av hyresregleringen räcker för mig som motiv för det betyget.

          • mats skriver:

            Personligen ser jag hellre att Liberala Partiet kommer in i riksdagen än MED. Program här:
            http://www.liberalapartiet.se/partiprogram/
            https://www.medborgerligsamling.se/var-politik/

            Skillnaderna är ibland små, men viktiga. Exempelvis har LP inte som villkor att vi går med i Nato och de ser med större skepsis på Miljöbalkens teorier om försiktighetsprincip, klimathot etc.

            • akesundstrom skriver:

              Jag delar den prioriteringen, men för dagen verkar MED vara bättre organiserade medan LP visserligen har en sann libertarian som förstanamn, Henrik Alexanderson, men hittills knappast alls hörts eller synts i debatten. Den senare nackdelen blir svår att hämta upp på ett år.

              Den självklara lösningen borde bli att de två samarbetar i en valkartell, gärna också tillsammans med likaledes pyttelilla Kristna Värdepartiet, utbrytarna från KD, som faktiskt är mer libertarianska än MED och förstås superkonservativa i abortfrågan. Dessa tre borde tillsammans ganska enkelt kunna klara spärren och bli vågmästare i riksdagen. Klart positivt i så fall ur frihetliga synvinklar.

              Vad M:s öde beträffar fanns det häromdan en blänkare i SvD om det gamla broderpartiet i Danmark, De Konservative. En gång det största borgerliga, i dag nära nog utplånat på dryga 3 procent av väljarkåren.

              Nog verkar dagens vilsna moderater vara på väg i samma riktning. Och inte ökar chanserna av att MUF:s ordförande tror, om han nu var korrekt citerad, att det räcker att satsa på ”framtidsoptimism och realism”.

              • mats skriver:

                Jo, MED är bättre organiserade. De verkar bestå av lite äldre personer med mer egna pengar och mer kontakter i arbetslivet.

                Som det ser ut nu kommer Annie Lööf att vänstra med SAP tills ingen allians finns kvar och ingen längre minns att den bestod av en gång borgerliga partier.

  5. Göran skriver:

    Den viktigaste frågan är invandringen. Om ingen i M vill stätta stopp för den och se till att de som inte ska vara i Sverige avvisas från landet är det totalt ointressant med alla andra frågor.

    Det finns bara en inom M på risknivå som vågar tala öppet om den från och det är Hanif Bali.

    Den viktigaste frågan efter invandringen är att stoppa socialiseringen av M och resten av alliansen. Stoppas inte den finns det ingen opposition överhuvud taget mot att Sverige blir en kommuniststat.

    • akesundstrom skriver:

      Jo, det finns ett alternativ: helt nya liberalkonservativa partier som slår ut dagens Allians och räddar Sverige från både socialism och diktatur (det senare avgjort värre än förra och Alliansens värsta försyndelse). För att lyckas måste självfallet sådana partier bekriga dagens migrationsanarki. Du har rätt i att M:s kräftgång garanteras om det nya ledarskapet fortsätter att tiga eller mumla i den frågan.

Kommentarer inaktiverade.