Gudruns testamente

Vad tolkar du in i uttrycket ”politiskt korrekt”? Jag hävdar att den gängse tolkningen är att det namnger överhetens åsiktspolis på gatan, vad du måste tycka och säga för att passa in, få vara med i innegänget och del i den politiska makten. Att kalla något för politiskt korrekt, eller bara PK, är att kritisera det. Det är att protestera mot likriktning och hjärntvätt.

När Gudrun Schyman summerade att Fi inte kom in i riksdagen vid senaste valet, lovade hon att till nästa val skulle de komma in genom att återupprätta den politiska korrektheten. Nu är det på gång, i orwellsk anda av att omdefiniera ordens betydelse.

När stå upp komikerna Cissi Wallin och Clara Henry lanserar sin scenshow PK-klubben. I SVT morgonstudion 13/9 förklarar de att PK är fint. Det är att värna om allas lika värde, värna hbtq, värna kvinnors rättigheter, mm. De gör det alltså till något fint att vara vänsteraktivistisk åsiktpolis, eller det som på engelska kallas för Social Justice Warrior.

Visst har det varit i säck innan det kommer i påse. Gudrun Schymans inflytande över omtolkningen av PK märks tydligt. Showen produceras av Riksteatern som är en medlemsförening med lokala föreningar. Men deras statsbidrag är på 261 miljoner kronor per år, eller drygt hundra gånger vad de får in i medlemsavgifter. Staten måste tycka att det är väldigt viktigt att omdefiniera PK så Gudrun Schyman än en gång kan lyfta riksdagslön.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Gudruns testamente

  1. Rikard skriver:

    Hej.

    Att tycka samma som gruppen utan att pröva åsikten mot verkligheten, är att vara politiskt korrekt.

    Om gruppen hävdar att [invandring] är [lönsamt] prövar du inte påståendet utan håller med, annars exkluderas du ur gruppen.

    Om gruppen hävdar att [haschrökning] är [ofarligt] prövar du inte påståendet utan håller med, annars exkluderas du ur gruppen.

    Om gruppen hävdar att [fri fart] är [trafiksäkert] prövar du inte påståendet utan håller med, annars exkluderas du ur gruppen.

    Åsikten i sig är irrelevant, och bottnar ursprungligen i svenskans sammanblandning av åsikt som i subjektivt värdeomdöme (‘jordgubbar är goda’) och objektivitetshävdande verklighetsutlåtande (‘jordgubbar är giftiga’).

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • mats skriver:

      Jag är inte helt klar över vad du menar.
      1. Menar du att jag har fel när jag påstår att den accepterade denotationen av PK är att det innebär en kritik mot undfallenhet för överhetens eller majoritetens åsikt?
      2. Objektivt verklighetsutlåtande är vanskliga saker. Minns att ”Vatten är ett farligt gift, dock det omger Visby stift.”
      Var det något mer jag borde tänkt på?

      • Rikard skriver:

        Hej.

        Öhm, jag är mest ute efter att poängtera det språkliga i begreppet: PK är att hålla sig till läran i sina utsagor om verkligheten, och att aldrig pröva vare sig läran eller utsagorna mot sagda verklighet. Nedan följer ett längre resonemang:

        Den process du beskriver där PK ges positiv laddning är korrekt återgiven via de specifika exempel du använder. Idag innebär PK vissa åsikter – 1865 hade PK inneburit andra åsikter, men processen hade varit densamma om mindre förstådd och spridd.

        Två anekdoter för att belysa:

        1) Det påstås att kardinaler i Rom på den tiden då kikare av sådan kvalitet att månen kunde ses i detalj var en nymodighet erbjöds att beskåda himlakroppen, för att kunna se månbergen. Kardinalerna lär enligt skrönan ha vägrat då läran ex cathedra var att månen var helt slät. Därför behövde de heller inte se efter.

        2) Lenin var, mig veterligen, fascinerad av PK-funktionen hos språket. Om Partiet säger en sak, så säger Partiet Sanningen. Partiet säger alltid Sanningen eftersom endast Partiet vet vad som är politiskt korrekt. Alltså är det som är politiskt korrekt Sanningen, och eftersom det Partiet säger är politiskt korrekt säger Partiet Sanningen.

        Ovanstående kan klippas om och blandas på olika sätt men sammantaget och överfört i kommunikation från en grupp med kontroll överkommunikationskanalerna innebär det att Sanningen alltid är vad Partiet säger – det är detta Orwell resonerar om i sin mest kända bok: att Sanningen alltid är vad Partiet säger. Dubbeltänk blir en nödvändig funktion hos partifunktionärer för att inte drabbas av kognitiv dissonans. Ju fattigare språket blir genom att gamla ord förbjuds och kvävs till förmån för av Partiet skapade ord (‘hen’ t ex) desto svårare blir det att kunna tänka något annat än vad Partiet säger, eftersom tanke och ord är samma sak.

        Notera att det är fullt möjligt att känna till detta, att acceptera min beskrivning, att tillämpa det och att tänka och tycka och säga att det är fel och obra – utan att uppleva konflikt – så länge den man tilldelar (eller blivit lärd att tilldela) tolkningsföreträdet visar sitt gillande.

        Objektiva sanningar är inte absoluta. Även de existerar i ett vetenskapens väntrum där de är ungefär sanna tillsvidare för ett givet värde av sann. Motsättningen mellan hermeneutik och positivism är synnerligen artificiell på samma sätt som många tenderar att beskriva hundar och kattor som motsatser. Vår hjärna kanske är benägen att falla tillbaka på binära val?

        Jordgubbar innehåller säkerligen något ämne som är giftigt i erforderlig mängd; hur realistiskt det är att någon kan inta den mängden jordgubbar som krävs för förgiftning är en fråga om rimlighet i antaganden varvid det hela blir en språklig fråga. Därmed är vi tillbaka i det politiskt korrekta: semantiken och semiotiken gör det möjligt att hävda det löjeväckande lätt motbevisade genom att använda rätt ord (patriarkatets strukturella förtryck av kvinnor är globalt) och rätt symboler (elda upp pengar), detta då en genomgång av varför den första parentesens påstående är fel kräver tid och utrymme som stjäls av symbolhandlingens chockvärde.

        TL;DR-versionen:
        Du har inte fel. Jag ville visa att begreppet inte är ideologispecifikt utan ett underliggande språkligt begreppsmönster. Objektiva sak-utlåtanden är även de underkastade språkets krumbukter, och är därför ungefär sanna just nu tills vi lärt oss mer.

        Det går givetvis att hitta språkvetare eller liknande som helt underkänner allt jag hävdar ovan.

        Kamratliga hälsningar,
        Rikard, fd lärare

        • mats skriver:

          Underbart Rikard! Far har alltid rätt, åtminstone om far är Göran Persson och hen är partiordförande i PARTIET!

          Jag har alltså inte fel, men har ännu inte nåtts av den upplysning som får mig att inse att socialismen är det enda rätta.
          Ganska trösterikt, om man tänker efter. Men då får man ju tänka EFTER, som tillika lulebon Martin Ljung sa i en monolog.

        • Jan Andersson skriver:

          Jag såg en gång en dokumentär från ett ryskt jordbrukskollektiv, som fick stora ekonomiska problem efter 1989. En av medlemmarna i kollektivet lanserade idén att de skulle börja odla tulpaner och andra blommor eftersom det fanns en stor och ökande efterfrågan från Moskva. Alla de andra i kollektivet var starkt emot, och huvudargumentet var ”en person kan inte ha rätt”. Detta tänkesätt förklarade plötsligt varför alla vänsterregimer misslyckas och till sist går mot sin undergång. Hela västvärldens överlägsenhet inom i stort alla branscher bygger på att det funnits ensamma starka individer som har förstått att utveckla sina upptäckter, uppfinningar och affärsmodeller och genomdrivit en kommersialisering till alla anställdas och samhällsarbetares glädje och nytta. Det vill säga, ända tills avundsjukan och påföljande skattebelastningar blev dem övermäktiga och de flyttade verksamheten till ett annat land (”Varför försvinner kronjuvelerna” av Lars Bern). I Sverige är vi nu farligt ute med en jättelik uppdämd skattetsunami som kommer att jaga ut ännu fler i ett snabbare tempo. Och inga kommer att skrika högre än vänstern och vårt sovande folk kommer att följa de som skriker högst.

    • Jan Andersson skriver:

      Alternativet ”jag tycker inte att jordgubbar är goda” finns också, vilket man knappt törs säga eftersom alla då inte bara skulle stämpla en som icke-PK utan också som helt galen.

    • Jan Andersson skriver:

      När något påstår något som inte anses trovärdigt, krävs väldigt tydliga bevis innan massan ändrar åsikt. Alla som hade jobbat med asbest visste sedan lång tid att det var farligt innan storlarmen kom i slutet av sjuttiotalet. Men arbetsgivarna hade framgångsrikt lyckats mörka problemen under många decennier och skyllt på andra orsaker till att arbetarna ovanligt ofta dog av asbestlunga. Det statistiska underlaget i Sverige var för litet för motbevis. Men det var tillräckligt stort i USA där varvsarbetare under kriget hade hanterat den farligaste sortens asbest i stora mängder och dessutom nästan alltid var rökare. När många av dessa dog av samma lungskador började läkarna lägga ihop två och två. Lärdomen är att alltid lyssna på väl underbyggda varningar, även om det bara är enskilda personer som står emot den etablerade uppfattningen. Allt annat är PK.

  2. Göran skriver:

    För många många år sedan myntade jag uttrycket politiskt korrekt för mig själv, vilket var ett sätt att beskriva att man inte får ställa vissa frågor till politikerna. Till exempel var jag frustrerad över att journalister aldrig ställde frågor om vad politiker sagt tidigare, såsom att för tre år sedan sade du X och idag är det -X, osv. De flesta frågor till politiker är totalt meningslösa. Det är som ett spel mellan journalisterna och politikerna, en tyst överenskommelse, att hålla sig inom ramen. Går man utanför kommer politikernas kalender att bli fulltecknad för den som gick utanför ramen. På den tiden hade jag en slags respekt för journalisterna.

    Idag har jag ingen respekt för journalister. Rent generellt tycker jag att de flesta är okunniga och rent av korkade. Det finns undantag och några som är briljanta.

    Det jag tidigare ansåg vara ett uttryck för förhållandet mellan journalister och politiker har idag vidgats till att omfatta i princip allt i samhället.

  3. Impo skriver:

    PK är ett maktmedel för att tysta opposition och för att skapa konformitet, farligt i händerna på stark makt.

  4. dolf skriver:

    Att vara politiskt korrekt är enligt min mening att man överger sin egen integritet och opportunistiskt anpassar sig till den rådande synen i omgivningen.

    • mats skriver:

      Det vill säga när man haft ett åsiktsutbyte. Man har bytt bort sin egen åsikt mot någon annans!

      • dolf skriver:

        Typ, ja. Fast oftast görs det nog inte särskilt uttalat eller medvetet utan handlar nog (åtminstone i unga år) mest om att man blint accepterar någon annans åsikt utan att ifrågasätta, fast man intuitivt känner att det skaver.

    • Göran skriver:

      Det var en väldigt bra beskrivning och dessutom kort och utan krångel.

      • mats skriver:

        Och den tolkningen vill vårt vänsterfolk byta ut mot att den som överger sin integritet för grupptrycket gör rätt och den som håller på sin rätt gör fel. Både moraliskt och i slutänden även juridiskt. PK blir ett lagkrav.

  5. dolf skriver:

    .

  6. B-J Bjurling skriver:

    Undrar om inte M. Farmer har en kommentar här, det låter i alla fall så, synd man inte begriper franska… (Lamour nest rien)

Kommentera