Ställföreträdande liv

Ni har säkert redan noterat det. Vanligt folk finns inte längre. Nu förväntas alla människor leva sin dröm och i realtid meddela omvärlden hur denna dröm ser ut och gör dem lyckliga. Framgångsrika idrottare har redan gjort det i decennier. Musiker och skådespelare likaså. De har alla haft tillgång till redan etablerade arenor där de kunnat visa upp sina ställföreträdande liv för oss som inte lever så.

Med Facebook, Twitter, Instagram, Youtube och annat som brukar samlas under beteckningen sociala medier, kan vem som helst skaffa sig en ställföreträdande persona att visa upp för världen. De som lockar många följare kan leva på annonsintäkter och bara sitt kändisskap via redan etablerade kanaler (gammelmedia).

Men är det verkligen att leva, att konstruera en fasad, en mask att visa upp? På vilket sätt utvecklas sådana människor? Livet är långt, för de flesta. För att härda ut önskar vi vanligen en livslång förkovran i något. Även om denna förkovran nästan uteslutande går till spillo när vi dör vill vi lära mer. Gör vi det rätt lever minnet av något gott vi tillfört åtminstone en tid efter vår död. Som dom över död mans grav.

Dessa ställföreträdande liv har en mycket påtaglig effekt på andra områden, kanske främst utbildning. Varför ska man lära sig något i skolan, om man kan leva på att låtsas vara något man inte är? Enda kravet för att lyckas är att man ”fake it ‘til you make it”. När skolan anpassar sig och erbjuder individuell studiegång till alla, vad blir resultatet? En sak blir det i vart fall inte, jämförbart! Varken studiegång eller betyg blir jämförbara med tidigare eller senare årgångar elever och inte heller mellan elever av samma årgång.

Vidare blir det svårt att erbjuda en högre utbildning som bygger på någon allmän kunskap studenterna tillägnat sig på vägen. Alla riskerar att bli extremt smala fackidioter, oförmögna att tala med varandra. Det är maktens högsta önskan, ett gäng vilsna solitärer att härska oinskränkt över. Dessa fackidioter till solitärer anstränger sig dessutom till det yttersta att fullgöra sina fackidiotiska uppdrag, för att inte riskera degradering och arbetslöshet. Uppdrag som naturligtvis stärker makten än mer.

Enda boten mot detta är att åter göra renässansidealen till högsta mode. Alla (ska) vilja veta mesta möjliga om allt möjligt. Då kan alla delta i teknisk, politisk och demokratisk debatt åtminstone på en grundläggande nivå och tillföra något. Samhället och politiken har åtminstone en teoretisk chans att bli intelligibelt (begripligt), vilket i sin tur gynnar deltagande och om än inte fullständig rättvisa så åtminstone rimlighet.

Välfärdsstaten, där alla får en plats vid foderbordet, men ingen får höja sig över de andra är den perfekta grogrunden för dessa ställföreträdande liv. Mises har naturligtvis en bra förklaring till varför välfärdsstaten slutligen kollapsar under tyngden av sina egna utfästelser.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Ställföreträdande liv

  1. Göran skriver:

    Att jämföra betyg är ganska ointressant. Ska man t.ex. anställa någon är det enda som är intressant vad personen kan utföra och inte vad skolbetygen säger. Det gäller speciellt för säljare där betygen inte säger det minsta. Personer med dåliga betyg kan vara fantastiska säljare och vice versa.

    Vad gäller studier på högre nivå löses det med antagningstester som borde vara det egentliga sättet att anta någon till en utbildning.

    Sedan skulle jag vilja säga, Mats, att du inte kan jämföra din egen intellektuella nyfikenhet med ”vanliga” människors nyfikenhet i gemen, för den ligger inte allas på den nivå du befinner dig på. Det är inte så att de är dumma eller något liknande utan det är bara så att de verkar trivas med det de gör. Med andra ord är det många som gillar att lyssna på tramsiga radioprogram, se på meningslösa TV-program lyssna på svamliga bloggar etc. Jag ser det som resultatet av starens indoktrineringsindustri. Slå på en radio i Luleå och sedan en i Malmö. Samma trams om samma ämnen. Resultatet av en likformad skola, media, politisk korrekthet…

    • mats skriver:

      Att betyg inte säger tillräckligt, det viktigaste, eller ens något alls, har varit känt länge.

      Av det du säger i sista stycket drar jag slutsatsen att det som delar folk i två fundamentalt olika läger är skvaller. Det är ju de radioprogram jag uppfattar att du menar fulla av. Jag har aldrig varit intresserad av skvaller. De har som har försökt skvallra med mig har gett upp väldigt fort. Dels för att jag inte bryr mig och sällan tror på skvallret. Men kanske framför allt för att jag inte har något eget skvaller att bjuda tillbaks med.

  2. Jan Andersson skriver:

    En livsessentiell fråga. I det gamla bondesamhället var det en dygd att aldrig låta händerna vila. Efter dagens tunga kroppsarbete sydde man kläder och vävde fisknät, snidade redskap och tillverkade svepaskar och näverkontar i det dåliga ljuset från elden eller fotogenlampan. Idag sitter man helt tom och overksam i timmar och låter TV-rutan flimra. Ibland funderar jag på om inte många skulle må bättre av att vara tvungna att hämta vatten i brunnen, elda själva i kaminen och kakelugnar och hugga egen ved igen. Jag vet inte vad människor nuförtiden egentligen saknar i livet när de kastar allt de har för händer för att det plingar i telefonen och någon har lagt ut en bild på en katt.
    Det är ingen tvekan om att man blir klokare på äldre dagar när man fått ihop tillräckligt många pusselbitar för att kunna lägga ihop till ett sammanhängande mönster. Varför skall man gå ur sängen som pensionär om det inte vore för detta pusselläggande? Tyvärr är det nästan omöjligt att förmedla sina erfarenheter till de yngre generationerna även när man tydligt ser att det barkar iväg åt fel håll; alla måste få göra sin egen livsresa.
    Hos alla dessa arbetskamrater som kommit och gått, en del mycket dugligare än en själv, andra som hamnat på fel plats, eller som inte förstått vilka krav som ställts, eller inte kunnat kommunicera (vilket är det värsta), eller som har befordrats alldeles för tidigt, eller bara varit ointresserade, eller haft alldeles för mycket idéer, så fanns inget tydligt samband mellan utbildning och prestation.
    Varifrån får man sin allmänbildning? Den måste nog till stor del bygga på nyfikenhet och eget intresse, varför ambitionen att vidga allas vyer i den mest påverkbara åldern måste stå högst på alla föräldrars och skollärares agendan. Men att korvstoppas med färdiga åsikter i stället för intresseväckande fakta motverkar nog syftet helt och hållet; det är inte att vidga vyerna utan indoktrinering som gör folk grubblande, ointresserade och faktaresistenta. Och det mesta har urartat; litteratur, bildkonst, musik, film och teater är bara en skugga av sin forna storhet. Tydligen finns det ändå ett egendomligt intresse, men det var nu längesen en arbetskamrat yttrade: ”Jag skall inte behöva tänka när jag ser en film!”.

    • Samuel af Ugglas skriver:

      Jan, det bästa jag läst på länge, tack för det.
      Vi skall ju ”tvingas” till att mottaga hjälp från vaggan till graven annars dör ”politikerna”.
      Vår overksamhet och osjälvständighet är ju deras livsblod!

  3. Rikard skriver:

    Hej.

    Inom psykologin ses det som ett av tecknen på roten till psykisk ohälsa att där är separation inom individens personlighet och medvetande (eller självbild/jag-uppfattning) mellan just hur man beskriver sig själv inför sig själv och hur man faktiskt agerar.

    Ju större diskrepans mellan ideal och praktik desto mer energi måste spenderas för att rationalisera just diskrepansen – det är inte mitt fel att jag är tjock; det är samhället som upprätthåller en osund kroppsnorm, exempelvis. Para föregående mening med att jag samtidigt ägnar mig åt att äta hälsokost/vegetariskt/veganskt/LCHF/5:2/vilken silverkula du vill och att energiskt tala om fördelarna med detta samtidigt som jag också äter fel och rör mig alldeles för lite (och tillskriver idrott, träning och liknande egenskaper som det är en dygd att sakna i min sociala miljö) och jag har byggt mig själv en situation där jag ständigt måste ligga steget före självinsikt i min rationaliseringsprocess eljest jag hamnar i kognitiv dissonans med påföljande depression, aggression (både introvert och projicerad) och projicerat kontrollbehov via passivt/aggressivt iklädande av självförhärligande martyr- och offerroll.

    Känn dig själv, har alltid varit en avskydd devis för den intellektuelle.

    Den kloke, den vise och den intelligente är det just därför att den känner sig själv, med alla skavanker en människa har och därtill ständigt strävar inte mot ett teoretiskt ideal utan bort från dess konkreta motsats.

    (Jag har hos politiska och religiösa sekter såväl som hos missbrukare noterat likartade tankebanor: den som i kraft av att kunna själv visar att den inte behöver gruppen annat än av eget val stöts ut. Detta oavsett vilken grupp det handlar om. Detta hör ihop med det inledande två styckena.)

    Därur springer också skräcken för jämförbarhet då denna gör det möjligt att öppet redovisa vem som är bättre och vem som är sämre inom varje mätt fält. Den som känner sig själv har också oftast kontroll över sitt ego och tar en andraplats med jämnmod, och som en sporre. Denne kan tävla med sig själv, och gör också så oavsett system. För den som är van att kunna använda verbal förmåga för att skapa dominans i sociala sammanhang är objektiv mätbarhet anatema då verbal förmåga är en ytterligt subjektiv egenskap, endast giltig utifrån dess förmåga att domptera omgivningen till att acceptera ordvrängarens svada.

    Den intellektuella behöver ständigt konfronteras med och utmanas av det fysiska; våld, helst endast in potentia men även i realiteten om så behövs. Hur svåra ord och begrepp någon än svänger sig med så får denne aldrig glömma memento mori. Få saker har fått mig att skratta så hårt och rått som när God Hets-människor skall vädja till någons bättre samvete och bättre vetande när denne genom gärning bevisat sig sakna just detta – tyvärr drabbas idag inte de Goda Hetsarna av sina egna ideal, utan dessa sprids i omgivningen.

    Nå, svammel och svada åsido, handlingar trumfar ord och endast genom att känna sig själv kan man förstå andra (inte ha förståelse för – en sammanblandning som ‘driver mig upp längs väggen’ som det heter i västerled).

    Motmedlet är att bli bokstavlig. Inför intellektuella tirader om allas lika värde fråga: ”hur då, rent konkret?”, och så vidare. Tvinga den som är van att belönas för vaga goda föresatser att konkretisera sin identitetsbärande och personlighets-regenerande utsaga, och du ser genast om det är en hederlig tänkande människa eller en hällörad automat med slav-/herrementalitet.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • mats skriver:

      Oj, nu blev ja nästan rädd för mig själv. Kanske jag på ett hår klarar mig på rätt sida Ockhams rakkniv?

      Du fyller på och konkretiserar på ett utmärkt sätt vad jag var ute efter i dagens inlägg!

      • Rikard skriver:

        Hej.

        Tack för det.

        Jag har arbetat med ‘vanartiga barn’ ibland (och var ett sådant själv en gång…äpplet faller inte långt om inte trädet står på en kulle eller hur f*n det nu var:) ), och brukar då använda ett par tre frågor väl de blivit mottagliga för samtal:

        ”Om det gällde livet, hade du orkat då?”
        ”Om du orkar då, så kan du inte säga att du inte orkar nu – istället är det ju så att du väljer att inte orka, eller hur?”
        ”Om du väljer att inte orka är det bara ditt eget fel, eller hur?”

        Och så vidare, i Sokrates och Diogenes (han med lyktan) anda.

        Att vara rättvist självkritisk är det svåra, men att mäta sina ord och utfästelser mot sina valda gärningar och dess konsekvens är för den tänkande som oket med vattenhinkar för trälen: tungt men nödvändigt för balans.

        Det skrämmande är de som medvetet väljer att tro (inte nödvändigtvis i klassisk religiös bemärkelse) trots att de har både insikt och förmåga att veta – där skyller jag på vår hjärnas imperativ att vi skall tillhöra en grupp om det så är en grupp som skadar och utnyttjar oss.

        En annan sak som gett god effekt hos elever är att påpeka att jag ämnar lära dem att tänka – inte vad de skall tänka eller tycka utan endast att tänka och veta vad de tycker samt kunna fråga sig själva: ”Varför tänker och tycker jag som jag gör?” och ”Vad är det egentligen för åsikter jag hyser?”, ”Vad är deras yttersta konsekvens när man ‘skär in till benet’?”.

        Ibland lyckas de, och allt som ofta blir de först desillusionerade för att sedan känna sig frustrerat upplysta.

        Låt tanken om upplysning, kunskap och självdisciplin flyga likt maskrosens frön och rota sig likt kirskålen.

        Kamratliga hälsningar,
        Rikard, fd lärare

        • mats skriver:

          Bra undervisning!
          Jag tillhör de yngsta som fastnade för Elvis. Tyckte kompisarna var konstiga som över en natt bytte till en långhårig grupp från Liverpool. Jag undrade var modet kom ifrån, vem är det som bestämmer vad som är mode och modernt?
          Vem drar i trådarna? Var är trådarna?
          Vem bestämde att en vuxen kvinna ska se ut som en prepubertal flicka? Twiggy.

          Med mera. Resultatet blev att jag aldrig hängt med i modet, men ibland har det hunnit ifatt mig!

          Det går säkert att sätta en diagnos om bristande anknytning eller liknande, på mig för att jag aldrig önskat följa massan. Men det struntar jag i, helt i konsekvens med diagnosen.

      • Jan Andersson skriver:

        Ur Wikipedia:
        En parafras på Ockhams rakkniv är Hanlons rakkniv, som beskrivs i science fiction-författaren Robert A. Heinleins bok Logic of Empire (1941): ”Tillskriv aldrig något ont uppsåt när det är tillräckligt att förklara det med dumhet”.

    • Risto Matinen skriver:

      Du verkar bara gå emot klarhet och klarhet.

      De allra flesta av oss som har gått ur svenska skolan, som numera till stor del verkar vara antisvensk. Barbarer upp till 45 år tillåts gå där, bland våra tonåringar. För att de låtsas
      vara barn! Ingen barbar borde ens tillåtas kontaminera våra trottoarer. Direkt ut, internering eller bly borde vara invällarnas alternativ. Ingen på marken!

      Tillåts jag vara bödel, tar jag gärna kål på alla barbarer i min väg!

      Det är totalt sinnessjukt att hyperinvasionen av vapen- och våldtäktsföra män fortsätter i högre styrka. När börjar vi ta kål på dem? Jag har inga problem moraliskt att döda packet. Inte heller praktiskt om de skulle attackera mig eller de mina…

      Fiendeskapen inom landet ökar, i takt med arab-negerinvasionen. Kulminerar gissningsvis nästa år när globalisterna försöker sätta in sista stöten, i tron de skrämt oss friska: I helvete heller!

    • Jan Andersson skriver:

      Ensam är stark. En sund själ i en sund kropp. Fåfäng gå lärer mycket ont.

  4. Risto Matinen skriver:

    JA, hur kan det komma sig att det mesta naturliga som fungerat i tiotusentals år kastats på sophögen eller som imbecilla alternativ?

    Själv ser jag inte på uppenbart antivita fulmedia (SVT, TV4, etc), men lite slött på annat. Såsom nybyggare i Alaska. Men vad fan håller de på med? Hugger granar för ved när snön faller?

    Ingen mentalt frisk gör så, är även detta är fusk eller ställföreträdande? Skådespelare och/eller bluffare? Mer bluff tror jag…

Kommentera