När jag som ung kom till USA för ett års studentutbyte klev jag rakt in i en verklighet jag inte tidigare observerat, en klasshierarki som alla var medvetna om. Alla människor gick omkring med en etikett som talade om vad andra kunde sätta för värde på dem, bildligt talat. Hemma i Sverige upplevdes vi alla vara jämlika. Det enda som skilde var lön och arbetets art. Vistelsen i USA avslöjade att det svenska perspektivet, den svenska modellen om man så vill, inte var sann.
En sådan erfarenhet som jag efter amerikavistelsen kunde identifiera och vill framhålla som central för förståelsen av efterkrigstidens samhällsutveckling och postmodernismen, är brytningen mellan medelklassens och arbetarklassens moraluppfattning. Enligt medelklassens moral är det inte bara fult, det är helt oacceptabelt att stjäla. På denna punkt skiljer sig medelklassen i ett viktigt avseende från arbetarklassen. Inte så att arbetarklassen öppet förordar direkt stöld personligen. Däremot bejakar man alla former av bedrägeri, lurendrejeri, tvång och annat som överför egendom och kontroll över egendom till arbetarklassen eller dess representanter. Funktionssocialismen är ett tydligt sådant exempel.
I den idétraditionen är den socialistiska arbetarklassen fast i en feodal medeltida idékultur som fick sin fullständiga beskrivning av Machiavelli. I hans värld var det fult att stjäla, för alla utom för fursten. Om någon stal var det fult ända tills denne någon stulit till sig furstlig överhöghet, då vände saken och furstens stölder var plötsligt rätt.
Redan när Il Principe (som egentligen sammanfattade den feodalism som var avslutad eller på upphällningen) publicerades var en motreaktion på gång med exempelvis Martin Luthers reformation och renässansen. Den skulle sedan följas av upplysningen, men få ett bakslag under kolonialismen innan demokratin bröt fram.
Efter WWII har dock den socialistiska arbetarklassens medeltida idémateria vunnit framgångar. De feodala adelsprivilegierna och enväldiga kungamakterna var borta. Ingen adel med rätt att stjäla fanns kvar. Nu skulle de ersättas av arbetare. Demokratin gav dem rätt till makten i kraft av sin numerär, inte sina sakskäl eller moral.
Där är vi fortfarande idag, numera uppbackat av diverse oärliga filosofiska konstruktioner av postmodernt snitt. Den socialistiska arbetarklassen röstar fram representanter som lika självklart som Machiavellis furstar anser att de har rätt, (nej inte rätt, skyldighet!) att ta vad dem behagar från både arbetarklass och medelklass! Makten i sig är det som utgör, definierar, själva moralen i makten.
Arbetarklassens ledare och företrädare uppträder efter samma moral som präglade en sedan länge svunnen feodal adel. Hatet mot den utsugna medelklassen tror jag kommer ur rädslan att bli avslöjad med detta amoraliska dubbelspel. För att dölja sin omoral är de ledande i att orkestrera hatet.
Idag är USA indraget i ett hatutbrott som inte sett sin like sedan 1960-talet eller möjligen rent av 1860-talet. I stora delar följer det linjerna mellan en moralisk medelklass och en amoralisk underklass. Men idag har stora delar av lägre medelklass fallit offer för hatpropagandan. Det har också okunniga svenska media och kommentatorer som utan granskning och bakgrundförståelse importerar hatet hit. Här kan det exempelvis ta sig uttryck i fullkomligt horribla förslag till funktionssocialistisk konfiskering av äganderätten av jord och skog.
RSS – inlägg
”Arbetarklassens ledare och företrädare uppträder efter samma moral som präglade en sedan länge svunnen feodal adel”.
Den definitionen är inte korrekt. Så sent som igår fick läsarna här ta del av De Geers belöning med en ”Illis qourum” medalj. En individ som förnedrat Sverige och svenskarna och stark bidragit att tillsammans med Olof Palme att dra ner Sverige i det socialistiska träsket. Det enda man kan beskylla adeln för i det sammanhanget är att den inte hade förmågan eller styrkan att korrigera det socialistiska upplösningstendenserna efter andra världskriget. Man betraktade det socialistiska stöldgodset som ett billigt offer mot att man ”blev lämnade” ifred men insåg aldrig de fulla konsekvenserna. Det är tyvärr deras inställning till livet än idag och en stor del förnekar sitt ursprung för med Erlander började Sveriges historia, år noll. Engagerar sig månde Harrison, Lindqvist m.fl. sagoberättare med Sveriges nyare historia? Knappast.
(Estradören Harrison har precis släppt en bok om Erlander)
Men Samuel, inte betraktar du väl Sveriges adel efter Stockholms blodbad som feodal?
Efter den prövningen har ju svensk adel och bondekår i många frågor stått enade.
Med all respekt för ditt ursprung, men sedan frihetstiden har adeln varit en bättre-sortens medelklass, knappast mer. Tyvärr har medelklassen i stort, både bättre och sämre medlemmar, inte lyckats värna de högre moraliska värden de representerar gentemot socialismens barbari. Med de Geer som sagt som en narr i barbarernas tjänst.
Räcker det inte med att beskriva hur infernaliskt och djävulskt socialisterna utnyttjat Centern, LRF på riks och lokalplan för direkt kränkande och förnedrande handlingar mot t.ex. Trolle Ljungby och dess styresman. Det finns massor av exempel men i fallet ovan fick man ta en kriminell ”riksdagsman” (DOM DB1829/ Mål1143/76) till hjälp för att stjälpa ”centern” över på rätt sida av gärdesgården och ner i träsket. Vad bryr sig svenska folket om egendomsrätt, man har ju ”ALLEMANSRÄTT”?
Jag har försökt söka på den domen, men finner inget.
Kan man inte lika gärna säga att centern låtit sig utnyttjas på ett infernaliskt och djävulskt sätt, vilket varit och är kränkande för all Sveriges landsbygdsbefolkning?
Eftersom jag skaffat mina inkomster ifrån jordbruket under större delen av mitt liv dvs. jag har lyckats med konststycket att förse delar av befolkningen med livsmedel, har jag lite svårt med att bli placerad i en grupp asociala mästertjuvar och parasiter. Maktgalna socialister har tvingat mig till att ta emot allehanda bidrag oavsett jag önskat det eller ej. Tyvärr har många av våra kolleger sällan eller aldrig opponerats sig mot gällande ordning utan hellre spelat under täcket med socialisterna och det gäller framför allt så kallade ”centerpartister” även om det var folkpartiet som inledde krigståget mot bönderna 1932.
Det tragiska är att när man för krig mot bönderna då för man även krig mot befolkningens matförsörjning. Ordet tragiska i min förra mening kan man byta ut mot fullblodskorkade politiker.
Är det inte en märklig sak att politikerna och speciellt vår fullständig värdelösa regering propsar på att man ska studera så mycket som möjligt. Men de som följer det rådet – inte blir de klokare av det eftersom de väljer uppenbart korkade människor att leda landet.
Ska jag vara konspiratorisk är det kanske på det viset att just utbildning i Sverige är en förutsättning för politikerngeggans existens. Folk som är mer praktiskt sinnade har säkert en tendens att klara sig bättre utan politiker. Släppte man en atombomb över Stockholm lär väl i som bor i landsbygd bara rycka på axeln och fortsätta med era liv som om ingenting har hänt. De stockholmare som överlever kommer naturligtvis tro att alla i hela Sverige nu kommer att dö.
Hoppas du inte tror att jag placerar dig ihop med asociala mästertjuvar och parasiter?
Hej.
Medelklassen anser det fel att stjäla?
Mhm, om du menar att de anser det fel att stjäla som i när de utsätts för inbrott exempelvis.
Inte när de handlar elektronik och trädgårdsmöbler ’på firman’ eller drar lunchen som representation. Då är det ju inte stöld. Inte heller ses diverse svarta arbetsinkomster som stöld, utan som rättfärdiga.
Nej du, medelklassen stjäl den också. Där arbetaren lökar en extra tio minuter på dass inför lunchen eller liknande så ägnar sig tjänstemannen åt att fejsboka, boka resor samt sköta allehanda privata ärenden (via internet) på arbetstid. (Och med dagens teknologi är möjligheterna till mygel och små gråstölder en sann utjämnare av klassbarriärer eller -skillnader; moraliska sanningar är ju kvantitativa – det alla andra gör är rätt.)
Lika många korrupta offentliga arbetsgivare jag haft inom skolan, där man följer regelverket som det passar och ser det som ett verktyg att styra och straffa med när medarbetarna enligt överheten agerar motarbetare, lika många korrupta dumsnåla och snikna egenföretagare till småtjuvar har jag arbetat åt genom åren.
Beteendet är knappast klassbundet annat än i vad som kan stjälas, och hur skicklig den enskilde är i att manipulera lagar och regler för att göra sina brott lagliga – både i sin egen rationaliseringsprocess som inför andra av samma sociala kast.
Inte står man vid grillen i villaträdgården och skryter om hur många miljoner man blåst Af på via rotation av praktikanter underlöfte om anställning; man säger att man gör en insats för arbetsmarknadens mest svårplacerade fall.
Inte säger man i fikarummet på fabriken att man byter luft-filter lite för ofta för att kunna ta med några hem; man säger att man är noga med att följa arbetsmiljöreglementet.
Ärliga tjuvar är det ont om, men Machiavelli hade nog haft ett och annat att säga om Sveriges furstar och rövarbaroner, titlar och inavlade stamtavlor eller ej.
Dessutom utgår de gamla klassdefinitionerna du verkar använda dig av från hur den sociala stratifieringen såg ut då Marx levde; idag bor läraren som då var firad och fruktad lärd akademiker i hyreshus medan den enkle hantverkaren och industriarbetaren bor i egen villa med sommarstuga.
Klassbegreppet är mer irrelevant än någonsin då inkomst, intellekt, kunskap, bildning, kultur, etnicitet, tradition, tro, och så vidare helt frikopplats från varandra för generationerna födda fr o m andra världskrigets slut och framåt.
Idag saknar vi alla klass, kan man säga, då vi lever i ett klasslöst samhälle.
Annars var och är marxistiska tänkares stora bryderi som alltid att arbetarklass och ägarklass delar värderingar: bägge är reaktionära, traditionsbundna, etnocentriska och religiösa samt materialistiska.
Endast medelklassen och bourgeoisien var och är mottaglig för världsfrånvända frälsarläror enär bourgeoisien eller medelklassen består av å ena handen självägande familjeföretag vilka är nödvändiga och inte sällan än mer reaktionära enligt stycket ovan men å andra handen består denna klass också av intellektuella, esteter, konstnärer, bohemer, kultur’arbetare’ och liknande; för samhället överflödiga och onödiga lättingar vilka via språket upphöja sina teorier till sanningar och åter via språket lyckas domptera och skuldbelägga så pass många arbetare att dessa ber om ursäkt för sin egen existens.
Men nu är jag ur spår, och hunden kommer med kopplet.
En cyniker är aldrig ledig.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Vi känner kanske olika sorters medelklass? Istället för att tala om medelklassmoral, kanske vi ska tala om medelklassens dygder? 2011-10-30 till 2012-07-15 skrev jag ett antal stycken om dygder. Sök på dygd får du se.
Min tanke var inte att utgå från Marx sociala stratifiering, utan endast använda begrepp som folk känner igen och därför kan relatera till i någon mening. Se dem mera som exempel än som absoluta.
Jag trodde också länge att klassbegreppet var uttjänt och borta. Men jag har insett att klasser finns fortfarande och vi behöver synliggöra dem. Till det kan vi behöva nya klassbegrepp. Hjälp mig finna dessa begrepp!
Jag förstår din cynism!
Rikard, Du är härlig. Jag hade flera sådana lärare när jag var yngre.
Det underbaraste med ”frihetsportalen” att här kan vi njuta svenska språket när det är som bäst och Mats leder gänget. Tack för det!
Är det inte mest relevant numera att skilja mellan den produktiva klassen och den politiska klassen? Den senare, som också kan kallas den parasitära, bestående av våra 349 riksdagsledamöter plus politikens gigantiska svans av generaldirektörer, kommunalråd och andra byråkrater, de allra flesta helt obehövliga i ett välskött samhälle. Hur välmående skulle landet inte vara utan denna barlast?
Du efterlyste ny klassbegrepp, Mats, så håll till godo.
De närande respektive tärande klasserna. Jo, den uppdelningen är klassisk. Men den är inte gångbar som forskningsobjekt, eftersom alla samhällsvetenskapliga forskare lätt skulle inse och tvingas erkänna vilken klass de tillhör.
Jo, men jag vill mena att det är poäng med att tala om den politiska klassen, därför att man med den tärande klassen brukar mena framför allt pensionärer och socialbidragstagare. Och dessa är sannerligen ett ringa bekymmer jämfört med allt det elände som den politiska klassen åstadkommer.
Där har du en poäng!