Inlärd hjälplöshet

Thomas Sowell är en svart amerikansk ekonom, nej inte svarta affärer, snarare affärers sociala dimension. På flera sätt en god kandidat för Riksbankens pris i ekonomi till Alfred Nobels ära. Ett av hans mest citerade och av socialister avskydda påståenden återges här:

What the welfare system and the other kinds of governmental programs are doing is paying people to fail. In so far as they fail, they receive the money, and so far as they succeed, even to a minor extent, the money is taken away. This has even extended into the school systems where they will give money to schools with low scores, and so far as the school improves its education, the money is taken away, so that you are subsidising people to fail in their own private lives and become more dependent on the handouts. Thomas Sowell

Nu har vi fått bekräftelse på att det sker även på statsnivå. Önationen Cook Islands i Stilla havet lever med inlärd hjälplöshet. Sedan frikopplandet från Nya Zeeland 1965 har Cook Islands haft status som U-land. Det har gett dem ”rätt till” stora belopp i bidrag från främst Nya Zeeland och Australien, men även via FN har en betydande del av nationalinkomsterna slussats till öriket.

På senare år har fisket fungerat bra för öborna. De egna inkomsterna, förvärvade utan bidrag, har ökat markant. Tepaeru Herrmann, utrikesminister, säger att de förbereder sig för värsta tänkbara utfall, nämligen att de blir uppgraderade från U-land till I-land. Då skulle FN ta bort deras status som bidragsbehövande och Nya Zeeland och Australien skulle sannolikt minska sina bidrag påtagligt.

Ni hör vilken katastrof! Att var självförsörjande, det är ju inte något man önskar någon. Thomas Sowell får rätt på en större skala än avsett. Världen får ett kvitto på att välfärdsstatens diskvalificering av människors egen förmåga, vilka bedöms som offer, troligen är välfärdsstatens yttersta björntjänst.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Inlärd hjälplöshet

  1. Stefan Eriksson skriver:

    Jag tror (obs tror) att beteckningen I eller U land enligt vårt sätt att se det, är av underordnad betydelse. Pengarna lär flöda i form av understöd så länge öriken så som Cook Island kan sägas ha en geostrategisk betydelse.
    Symbiosen mellan hjälplösa och hjälpare består i makten ”hjälparen” erhåller över den ”hjälplöse” då denne ställer mat på bordet utan att hjälplöse behöver anstränga sig därför.
    Problemen kommer ”till ytan” den dagen den hjälplöse börjar ifrågasätta vilken sorts anrättning denne serveras. Men avvägningen mellan de strategiska intressena och kostnaderna därför kommer att bestå så länge ön existerar.

    • mats skriver:

      Menar du att vanliga mänskliga bidragstagare i våra kommuner också har en strategisk position? Till exempel att de tillåter politikerna att spela på sitt ”godhetsintrument”?

    • Göran skriver:

      Ja, du har rätt. I- eller U-land vad gäller bidrag kan inte gälla. Mest bidrag omsätts i så kallade I-länder.

      Vi får kalla det högutvecklade bidragsländer respektive lågutvecklade bidragsländer.

  2. Stefan Eriksson skriver:

    Nja, stater och överstater (likt EU) finner sitt berättigande vad gäller skatter och bidrag, i det faktum att det alltid kommer att finnas de som lyckas bättre än andra med att försörja sig själv.
    Stor del av staternas administration består i att bistå behövande med hjälp i endera formen.
    Utan de behövande, skulle ”godhetsindustrin” inte finnas. Och vips vore X antal tusen utan uppgift här i tillvaron.
    De närmast drabbade har i allmänhet en akademisk examen, inget fel i det, men jag ser större chanser att bibehålla lugn o ro i samhället då omställning till annat jobb gäller hantverkare och personer utan akademisk examen.
    Då målet är en stabil varaktig ökning av levnadsstandard, kan godhetsindustrin se en viktig strategisk betydelse i målgruppen ”hjälplösa”, dock inget geostrategiskt i så måtto att ”märka sitt revir” här på jorden.

  3. Göran skriver:

    Problemet är att skillnaden mellan jobb och bidrag är för liten. En del som lever på bidrag får mindre i plånboken om de får ett jobb. När de får jobb ska det drar av kostnader för resor, mat m.m. så till slut blir lönen mindre. Och, att personen fick mindre tid.

    Människor får ta och lära sig att vartenda öre de tjänar inte kan förbrukas och att sätta sin levnadsstandard på en nivå så att det finns en marginal mellan bidrag och lönearbete.

  4. Samuel af Ugglas skriver:

    Om min granne hävdar inför mig att det är ”häftigt att betala skatt” stämplar jag honom/henne som en tjuv.

    • Göran skriver:

      Du kan alltid fråga din granne hur det kommer sig att han eller hon tycker det är häftigt att finansiera terrorism. Vem vill betala rikspolischefens lön etc.

  5. Jan Andersson skriver:

    Socialbidrag skall alltid vara tydligt tidsbegränsade. En handlingsplan för att komma i jobb finns alltid, men det finns naturligtvis individer med kroniska psykiska åkommor och/eller som fastnat i drogberoende och som ingen arbetsgivare törs anställa. Alla måste få känna att försörjning och arbete inte är något man ”får” av välfärdsstaten utan att man måste se det som en utmaning, och stimuleras av en egen målsättning att ”klara av det”, det vill säga det som förr kallades ”jävlar-anamma-attityd”. Att kunna se sig i spegeln och veta att man att gör ett bra jobb, klarar sig själv och har en utstakad framtid är en av livets starkaste ”kickar”. Men tyvärr är bidragsberoendet en negativ faktor när lättjan och likgiltigheten får fatt i ens psyke, och de lättförtjänta pengarna gör det svårare att komma loss för att skapa sig ett mer givande liv. De två första egna stegen är självklara: stäng av TV:n ett år och börja motionera den tid du annars skulle ha tittat på TV. Inget är bättre för tilltufsade psyken än motion! Och inget är sämre än TV-tittande. Det blir också säkert mycket lättare att orka med ett jobb när det väl dyker upp ett som du kan sköta. Det behövs tre positiva faktorer för att du skall fungera på ett arbete: Kompetens, Attityd och Närvaro. Om en av dessa brister måste du vara bra på de andra två. Om två saknas fungerar det inte alls. Men du KAN om du vill!

  6. Rikard skriver:

    Hej.

    Det är skillnad på försörjningsstöd som syftar till att ge individen tak över huvudet, mat i magen och kläder på kroppen, och sådant stöd som skall garantera en levnadsnivå i paritet med en person som arbetar.

    Sverige har gått från en extrem av det ena slaget till den andra under nittonhundratalet, och varje steg har varit logiskt, rationellt och gjort med den bästa vilja i världen.

    Problemet är av Janus-karaktär för Sverige: du skall kunna leva på samma nivå som en lågavlönad person, varför det inte är lönt att arbeta, och varför det blir omöjligt att höja de lägsta lönerna (via sänkt skatt), eftersom de som lever på bidrag då blir fattigare relativt sett.

    Det andra är att en politiker kan ha ett väljarintresse (och en självbild icke att förglömma) av att vara en välvillig filantrop och humanist, varför en ständig höjning av normen sker. Behovet ökar som bekant med tillgången på resurser.

    Sedan vill jag med största möjliga emfas instämma med Jan Andersson ovan:

    ”De två första egna stegen är självklara: stäng av TV:n ett år och börja motionera den tid du annars skulle ha tittat på TV. Inget är bättre för tilltufsade psyken än motion! Och inget är sämre än TV-tittande. ”

    Klart, konkret och koncist och beundransvärt kortfattat utan att förlora i innebörd, i alla fall enligt en ordprånglare som jag.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  7. Niklas skriver:

    Ju mindre bidrag som betalas ut till höger och vänster, ju mindre skatter och avgifter behöver samhället ta ut av folket, ju mer lönar sig eget arbete och ju mer billigare blir det att anställa människor, samt att varje arbetande individ får större frihet och bestämmande över sin egen ekonomi.

    Tilltagande trygghetsnarkomani hos folket kommer bara att leda samhället till en ekonomisk kollaps.

    • Stefan Eriksson skriver:

      Jordbrukspolitiken inom EUSSR bygger ju just på ett sådant system, där vi ”håvar” in skatter, som sedan påstås fördelas mellan bönderna i form av arealstöd osv.
      Ett påtagligt problem är att inse att 90% av dessa skattemedel försvinner ut i administrationen av systemet. Tillbaks till bönderna återstår kanske en tiondel av de skatter samma bönder har levererat i sin verksamhet.

  8. oppti skriver:

    Jag debatterade med en vänsteranhängare om skillnaden mellan avdrag och bidrag.
    Det är svårt att förstå den skillnaden tills man inser att bidrag är är villkorad och kan dröja eller torka in. Ta solcellsbidraget som tydligt exempel.
    Avdrag ger den enskilde makten över processen.

    • mats skriver:

      Avdrag är en öppen redovisning av sådant du inte är skyldig att betala skatt för. Bidrag är någon annans inbetalade skatt.
      Vänsterfolk brukar anse att avdrag är stöld av någon annans bidrag.

  9. Bengt Holmgren skriver:

    Ett intressant exempel på om vanskötsel lönar sig är Puerto Rico. Landet var konkursmässigt innan det drabbades av orkanen med stora materiella skador. Inga reserver finns och inga kreditmöjligheter. Befinner man sig i ett område där naturkatastrofer är mycket sannolika – t.ex. när man ligger i orkanbältet – skall man i förväg se om sitt husgenom att se till att man reserver. Och om det inte är fallet, skall omvärlden då komma till undsättning? Knappast. Annars lär man sig inte.

Kommentarer inaktiverade.