Min hustru och jag har precis kommit hem från fyra veckors vistelse i Nya Zealand. Jag kommer att skriva lite om iakttagelser och reflektioner jag gjort därvid. Men först kan jag inte undanhålla en reflektion jag gjorde vid hemkomsten.
Över hela världen, vi har rest Jorden runt och gjort flera resor åt olika håll, överallt vart man kommer på resa, vid stationer, terminaler och hotell finns det folk som frågar om de kan hjälpa till med bagaget. I sämsta fall finns det bagagekärror att frakta sina tunga väskor på. Särskilt flygbolagen sätter en ära i att erbjuda service ända fram till nästa avgång eller till utgången.
I Sverige är sådant under all kritik, i synnerhet på järnväg. När vi for från Sverige skjutsade en bekant oss i vår bil till Arlanda, för man kan ju inte lita på att tåg ens kommer fram och än mindre på att det kommer tid. Men hem från Arlanda skulle vi ta tåget för att bli upphämtade från vår lokala station av samma bekant.
Arlanda Express kunde endast sälja en biljett till Stockholms central. Men flygbolaget hjälpte oss hela vägen till tåget. När Arlanda Express rullade in på centralen förklarade en röst i högtalaren att om det var något vi behövde hjälp med så var det bara att fråga på Arlanda Express kontor på centralen, det är det kontor man kommer först till när man klivit av tåget.
Men nej, där fanns ingen hjälp att få. Efter 40 timmars resa och att ha släpat bagaget längs hela perrongen (några bagagekärror syntes inte till och inga stadsbud eller liknande heller, personalen vände oss ointresserat ryggen), till kontoret förklarade en gladlynt person att Arlanda Express endast kan sälja biljetter till Arlanda Express. På fråga varför de erbjuder sig att hjälpa till, men ingen hjälp har att erbjuda och ingen ambition att tillhandahålla någon hjälp, fick jag det papegojaktiga svaret att Arlanda Express endast säljer biljetter till Arlanda Express.
Det blev att släpa väskorna hela vägen till SJs biljettkontor längst in i vänthallen. Där fick vi veta att tåg till hemorten var svårt med det snabbare tåget, för det stannar endast 15 mil åt vardera hållet från vår ort. Det långsamma tåget skulle komma fram flera timmar senare. Slutligen tvingades vi inse att det snabba tåget som gick förbi vår hemort och lokaltåg 15 mil tillbaka, trots allt skulle vara det snabbaste.
Hela denna konstruktion är styrd av landstinget Region Väst, där man anser att all kollektivtrafik ska utgå från göteborgarnas intressen. Därför tvingas man vid resa från Stockholm resa halvvägs till Göteborg, för att sedan sätta sig på ett regionaltåg för att resa tillbaka, bort från Göteborg. Nå, detta är bara en parentes i min klagan för dagen.
Inte någonstans i Stockholm eller vid de andra stationerna vi besökte fanns någon personal eller några bagagevagnar. Dessutom var hissen vid vår lokala station ur funktion. Är jag bara gnällig för att jag är trött eller för att jag tycker om att bli uppassad?
Nej, jag ser detta som ett resultat svensk arbetsmarknadspolitik, där fack, skattemyndigheter och alla socialistiska politiker av olika schatteringar anser att staten inte ska tillhandahålla service och privata företag ska absolut inte få göra det, för det strider mot den ideologiska dogmen om alla människors lika värde.
Resultatet har blivit att handikappade, gamla och sjuka inte kan få rimlig hjälp och ska man få det måste den förbeställas. Vilket i sig är orimligt. Handikapporganisationerna har med rätta klandrat kollektivtrafikföretagen för hur illa de behandlar sina kunder. Vi såg flera andra äldre människor som stretade med sitt gepäck, vi var ingalunda ensamma i kampen ens de få timmar detta handlar om.
Unga, friska och raska människor i vardagsresande med lite eller ingen packning, det är vad kollektivtrafiken någorlunda klarar av. Inte undra på att svenska åldringar känner sig så beroende av att ha egen bil. Men innan vi reste noterade vi en svensk politiker som ifrågasatte att gamlingar alls ska få köra bil. Har glömt vem det var, men vederbörande ansåg tydligen att ålder i sig ska vara anledning att bli fråntagen frihet.
Jo, det kändes faktiskt som att komma till ett underutvecklat land att komma hem till Sverige. Nu ska jag pusta ut (sova) och återkomma med intrycken från resan och andra saker som kan behöva kommenteras.
RSS – inlägg
Och här plundrar socialisterna oss på våra besparingar för egen och andras skull! Back to reality.
Jag har sedan ett tag tillbaka tänkt skriva ett inlägg om att elcyklande stockholmsjävlar ska man bara bunta ihop och slå ihjäl. Det dröjer nog lite till innan jag får det gjort. Men skall försöka komma ihåg det här inlägget då, och att ge dig länk till det. För det har nog en hel del beröringspunkter. (Vi är ju geografiskt också nästan ”grannar”.
Hm, brukar inte X2000 stanna i Skövde? Det trodde jag.
Att det är ont om uppassare och dylikt i Sverige beror väl å höga skatter och arbetsgivaravgifter, möjligtvis i kombination med ett alltför starkt fackförbund. Annars vore väl sådana okvalificerade jobb ypperligt instegsjobb för flyktingar och långtidsarbetslösa, istället för högkvalificerade skogsjobb.
”Annars vore väl sådana okvalificerade jobb ypperligt instegsjobb för flyktingar och långtidsarbetslösa, istället för högkvalificerade skogsjobb”.
Dem skall Hr. Bucht tillsammans med LRF organisera i socialistiska arbetarbrigader och invadera landsbygden. Sverige är endast ill 50% självförsörjande på livsmedel. Glöm inte det.
Upplägget med att omintetgöra ankomst/avresa till ”mjölkaborden” emellan Stockholm och Göteborg är förmodligen att se som en strategi för att förbereda oss på den förbindelse som komma skall (snabbspår i Karin Svenson-Smiths (Mp) sjuka föreställningsvärld).
Den hon tänkte sig bygga på pelare ni vet, så att vi kunde slippa att krångla med markägarna om tvångsinlösen osv. Sjukt!!
Hissen vid denna lokala station har mig veterligen tagits i anspråk som övernattningslokal för de ”entreprenörer” som verkar inom Schengenområdet med att be om allmosor.
Därav är hissen ”ur funktion”!
Ja, det var en iakttagelse som stämmer väl med den känsla jag får varje gång jag kommer tillbaka till Sverige efter att ha varit utanför Sverige.
Jag förmodar att Sverigebilden, det vill säga den bild varje Svensk har av Sverige ingår i statens indoktrineringsprogram. Vi svenskar är självgoda med att tro att Sverige är så fantastiskt bra. Speciellt hos politikerna lever självbilden starkt. Det är nog därför de reagerar så starkt när Donald Trump säger något negativt om Sverige, eller någon invandrad journalist.
När politikerna vill stifta lagar om Sverigebilden, då vet man att de har något att dölja.
Själv försöker jag undvika att säga att jag är från Sverige när jag är utomlands, Jag skäms över att säga det. Slår mig lite att folk lite här och där häcklar Donald Trump, men kan inte själva se felet i sina egna ledare. Ja, det finns nog en ganska vinklad självbild hos de flesta nationaliteter.
Romarna var kloka. Bröd och skådespel åt folket så bryr de sig inte om verkligheten. Två tusen år senare så är det likadant.