Sagolandet Demokraturien

Dagens gästskribent är Sten-Arne Persson

Travesti på George Orwells ”Djurfarmen” (hösten 1989)

I detta land rådde egentligen diktatur, fast man kallade det demokrati. Grundläggande principer i medborgarnas inbillade rättigheter var, att man hade valfrihet, samtidigt som alla skulle ha lika av allt. Detta yttrade sig främst i, att man vart tredje år hade val till stormyglet. Alla partier var i huvudsak lika. Toppskikten i partierna utsåg sig själva som representanter för partiet vid så kallade nomineringar.

Kreaturen, ja så kallades medborgarna faktiskt, ansågs inte kunna skilja partierna åt på annat sätt än att partierna fick var sin färg. Sedan fördes heta valdebatter om vilken färg som var vackrast. För att få ett högt valdeltagande, så att myten om demokratin kunde upprätthållas, gjorde man täta opinionsundersökningar, varefter informationen till kreaturen anpassades på så sätt att man fick två jämnstarka färgblock. Även om ingen av kreaturen egentligen tyckte om sin egen färg, så gick man ändå till renmärkningen, som valet kallades, för att rösta mot något som man uppfattade som ännu fulare.

Kreaturen var indelade i fack, eller flockar som man kallade dem i Demokreaturien. De ”likaste” i varje flock, byktvättarna, utsågs till förmyndare för de andra i politiska frågor och lönefrågor. För att hålla ordning i flockarna höll man mycket styvt på solidariteten. I Demokreaturien hade ordet solidaritet en helt annan betydelse än i våra ordböcker, det betydde närmast ”säg inte vad du tycker utan håll tyst”

Trix
Nomenklaturan i Demokreaturien hade en hel arsenal av trix för att upprätthålla skendemokratin. De olika flockarnas byktvättare använde nästan enbart lobbying som kommunikation med landets överste byktvättare (regeringen). På så sätt kunde byktvättarna alltid påstå att de gjort allt som gått att göra, trots att de egentligen inte hade gjort någonting.

Det ligger ju i sakens natur, att man inte kunde redogöra för klövkreaturen (väljarna), hur fjäsket hade gått till. Det enda beviset klövkreaturen fick, var att storleken på representationskontot hade ökat markant, samt någon liten alibiskrivelse till berört departement. Någon egentlig möjlighet till kontroll, från klövkreaturens sida, av att byktvättarna arbetade enligt demokratiskt fattade beslut fanns således inte.

När byktvättarna någon gång redogjorde för sin verksamhet, talade man oftast i gåtor. De kunde t.ex. ha en stor massmediakampanj, där man kort och gott påstod att flocken hade ”bytt spår”, utan att ens antyda var det gamla och det nya spåret gick. De visste att klövkreaturen inte tordes ställa en så enfaldig fråga, som ”var går spåret”. Hade någon frågat så hade byktvättarna bara tyst tittat på klövkreaturet som om denne varit något som katten släpat in.

Skendemokrati
För att skendemokratin inte skulle upptäckas av kreaturen var man slug nog att se till att alla kreatur som hade förmåga att tänka självständigt, inte fick tid och ro till detta. Man byggde motionsspår och motionshallar, arrangerade den ena tävlingen stolligare än den andra, allt för att hålla kreaturen sysselsatta. Man byggde till och med pompösa badhus, precis som romarna lär ha gjort före romarrikets fall.

Det verkliga genidraget gjorde byktvättarna när de införde dubbelt arbete till alla, eller som man oftast förkortar det ”DATA”. På så sätt måste alla kor (kvinnor) ut och dubbelarbeta. Eftersom korna var slugare än tjurarna (männen), var det ju en uppenbar säkerhetsrisk, att ha dem att gå hemma hos kalvarna (förvärvshindren), där de kunde konspirera i lugn och ro.

Byktvättarna lade så stora skattebördor på kreaturen att korna tvingades lämna kalvarna till kalvis för att kunna försörja familjen. För att ytterligare försvaga familjen infördes skatte- och socialregler som gjorde det lönsamt att skiljas.

Sexuell trohet förlöjligades av byktvättarna. En enorm kurs- och konferensverksamhet ordnades på långt avstånd hemmet, inte sällan i anslutning till en kreatursmarknad med livlig kohandel. På demokraturiska kallades dessa kurser för skackelhoppskurser.

Byktvättarnas strategi lyckades, och skilsmässorna ökade lavinartat. Kreaturens trygghet försvann mer och mer, och kraften att protestera försvann hos de vuxna kreaturen, ”likgiltarna, som ungtjurarna kallade dem. Ungtjurarna som växt upp i de här splittrade familjerna, blev emellertid ett stort problem för byktvättarna i Demokreaturien. De blev så farliga, så att byktvättarna inte kände sig säkra längre.

Värstingarna
Byktvättarna beslöt därför i första steget att de så kallade värstingarna skulle kastreras, eftersom det gav en lugnare individ, som man kallade stut. De kunde därefter inlemmas i produktionen. Detta tyckte även kreaturen, eftersom värstingarna oftast terroriserade dem. Vanliga kreatur hade inget skydd, eftersom ordningsmakten bara var avsedd att skydda byktvättarna och deras institutioner.

Resultatet
Kastreringarna blev mycket lyckade, varför byktvättarna övertygade korna, som var i majoritet, om att alla tjurar borde kastreras så att korna skulle få kofrid. Först skulle dock sperma tas från de bästa exemplaren i tillräcklig mängd, så att korna kunde bli befruktade om de så önskade. Det var en enkel sak att välja ut de bästa spermadonatorerna, eftersom alla behövliga data för urvalet fanns i dataterminalen som kallades ”Emil”, kreaturen var ju registrerade där sedan födseln. Sedan de så kallade kosakskorna hade fått majoritet i stormyglet, och man hittat säkra metoder att, i ett tidigt skede av graviditeten, fastställa fostrets kön, beslöt stormyglet att endast de tjurkalvar som hade de bästa arvsanlagen skulle få födas, för att säkerställa släktet. Beslutet var givetvis tillkommet av strikt ekonomiska skäl, som vid alla andra beslut i Demokreaturien. Ekonomi där betydde inte hushållning som det står i våra ordböcker, utan rovdrift, vilket är viktigt att påpeka.

En del experter lär ha påstått att Demokreaturien har existerat, men att kreaturen skulle ha avlidit av livsleda och jämlikhet, sedan alla individer blivit lila i färgen genom genmanipulationer och så kallad kloning. Vi har väl tur som bor i Sverige i alla fall?

SAP

 

Egna kommentarer till sagan om Demokreaturien

Ovanstående saga skrevs hösten 1989, när LRF och regeringen propagerade som värst för det så kallade ”spårbytet”.  Våren 2005 i nyhetsrapporteringen får vi höra av rön från USA att det inte är några problem med konsumtion av mjölk och kött från klonade djur. Här i Sverige skall allt ses i ett genusperspektiv. Nu när kosakskorna håller på att bilda ett feministiskt parti medan vår avkomma packas in på ”kalvvis” med ekonomiskt tvång”, ser vi ut att närma oss den utplåning som drabbade Demokreaturiens befolkning. År 2003 fick samkönade par rätt att adoptera barn och från 2005 kan två kvinnor få hjälp av sjukvården att skaffa barn genom insemination. Ska vi bara titta på?

Närkes Kil 2005-04-22 Sten-Arne Persson

 

Idag 8 år senare kan konstateras att våra skolor och universitet under lång tid bakåt har invaderats av genuspedagoger och genuscoacher och allt vad de kallar sig. De tycks anse att könet bara är en social konstruktion som inte har något med gener att göra. Till att börja med skall våra universitet genuscertifieras. All vetenskap skall med andra ord silas genom ett genusfilter så att alla akademiker blir jämställda på alla plan. För ytterligare information hänvisas till Tanja Bergkvists utmärkta blogg på området här är länken dit.  http://tanjabergkvist.wordpress.com/2011/06/08/glad-nationaldag-och-intervju-pa-jyllandspostens-blogg-mm/

Sagan har publicerats i Skånska Dagbladet 1989-10-02 I Nerikes Allehanda 1989-10-19 under signaturen SAP, liksom i Örebro-Kuriren under 1990-04-07. Jag brukar underteckna mina alster med mitt namn, men den här gången blev frestelsen för svår att underteckna med mina initialer SAP = Socialdemokratiska arbetarpartiet för att sätta myror i huvudet på läsarna.

1991-08-02 har den publicerats i Gotlands Allehanda.

Vad jag kan minnas har ingen kommenterat sagan i någon av tidningarna.

Ett speciellt minne har jag dock av sagan.
Jag åkte till Stockholm på skattekurs per tåg en morgon. Jag hade med mig en bunt kopior av publiceringen i NA. När jag i god tid klev på tåget i Örebro var jag alldeles ensam i min vagn, och fick en ljus ide. Jag lade ner en kopia i tidningsfacken på stolarna lite här och där för att se om någon skulle reagera. När vi kom till Hallsberg klev det på ett stort gäng som skulle på kurs. Jag fick för mig att det var LO-folk, men jag är inte säker. I vart fall hade några börjat läsa och plötsligt var det en i gänget som högt och inlevelsefullt började läsa för hela vagnen, och jag riktigt såg hur öronen spetsades omkring mig. Kanske trodde han att sagan var godkänd då den var undertecknad med SAP. Jag röjde inte att det var jag som lagt ut betet. Det var onekligen mer än jag hade hoppats på och ett roligt minne.

När man åker tåg idag skulle det inte fungerat lika bra på grund av våra elektroniska hjälpmedel, telefoner och datorer. När jag förra året åkte tåg till och från Göteborg fanns det ingen att prata med trots att tåget var fullsatt. I stort sett alla knappade på sina telefoner eller datorer.  Tidigare när jag åkt tåg har jag nästan alltid träffat intressanta människor att prata med. Mycket beroende av att när man åker tåg har man ofta inte med sig den vardagliga mobben, vilket innebär att man törs säga vad man tycker utan att de blir dålig stämning.

2013-07-31

Sten-Arne Persson

 

Det här inlägget postades i Frihet, Gästlistan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Sagolandet Demokraturien

  1. Stefan Eriksson skriver:

    Idag har demokraturien ett nytt förhållande att hantera. Då gräset i allmänhet visar sig vara grönare här än i många andra beteshagar, har många från främmande kreatursraser hoppat över staketet in i vår hage.
    De har ett annorlunda sätt att förhålla sig till en flock, vilket inte är helt utan problem, (trots allt vad byktvättarna försäkrar kreaturen om boskapens lika sätt att vara).
    Helt naturligt samlas de olika flockarna på olika håll i hagen, och så långt visar sig allt gå bra.
    Om de nya bufflarna håller sig till sin del av hagen får det väl bero tänker kreaturen, men från tid till annan vill någon enskild ur buffelhjorden prova på ett mer gränsöverskridande förhållande.
    Denne är definitivt inte kastrerad och ställer till med en del oro i den så stillsamma flocken av kreatur som var i hagen först.
    Byktvättarna funderar om ett bättre och högre staket måste till, men det ser ju illa ut i vår omvärld.
    Det lutar åt att de låter gräset trampas ned här också så att kreaturen har det lika torftigt som bufflarna i vår omvärld.
    Så kommer det att bli färre bufflar som gör sig mödan att komma över för att prova betet här.

    Ps. Är det detta som kallas ”den brända jordens taktik”?
    Ds.

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Hade socialisterna inte lyckats med att förvrida synen på 95% av medborgarna hade förmodligen verkligheten sett annorlunda ut, för dem!!!
    Efter Dan Eliasson och Löfvens ”stresstest” av väljarna med 18 timmars strömavbrott på Kullahalvön, vi fick ju tillbaka strömmen trots allt så måste det ju varit dessa två herrar som väljarna kan förlita sig på och endast dessa två i höstens val.
    En praktfull artikel i dagens Helsingborgs Dagblad med en stadsledning modell större för Höganäs som sitter med knäppta händer och bedyrar sin oskuld för det inträffade är bara bedårande.
    Sällan har så mycket undanflykter plitats i en morgontidning. Det var närmast innevånarnas fel alltihop och närmast pinsamt att man störde de skattefinansierade ledningen i det somriga vädret.

  3. Lars Lindeberg skriver:

    Det bara skrivs ingenting göres åt problemet!

  4. Lars Lindeberg skriver:

    Problemet är juden/judarna men ingen vågar ta upp det!

Kommentera