Dagens rubrik kan tyckas vara dagsaktuell i politiken. Men den är från en artikel av Bo Rothstein från 1991 och den avser de borgerliga partiernas agerande 1932. Det var inte planerat att publicera detta i ett parlamentariskt läge där de borgerliga partierna har svårt att bestämma sig för om de vill regera tillsammans på de villkor kammaren i övrigt ställer, eller om de ska splittras och bondeförbundare och frisinnade ta skydd för sina ömmande samveten i det socialistiska hemmet. Historiens vingslag susar igen!
Jag har refererat till Rothsteins artikel tidigare och även till Bo von Stockenströms memoarer där mycket av detta är med stolthet beskrivet. Många har frågat efter Rothsteins text. Så jag frågade om lov att publicera den i sin helhet.
Här är hans svar:
Hej
Roligt att denna gamla artikel funnit intresse. Källan för den är min bok ”Den korporativa staten” som utkom 1992 på Norstedts förlag. Du är välkommen att sprida artikeln.
Vänliga hälsningar
Bo
De borgerliga får skylla sig själva
Att rättsstatsprinciperna har så lågt värde i svensk politik har sin grund i de borgerliga politikernas svek den 10 juni 1932 när staten tvångskollektiviserade jordbrukarna, skriver Bo Rothstein.
I SIN FÖR övrigt utmärkta recension av Svante Nycanders och Stig Strömholms brevväxling “Makten över rätten” (Norstedts, DN 28/5) faller Sverker Sörlin in i en mytbildning som de båda brevskrivarna och många andra sökt driva om förhållanden mellan makt och rätt i svensk politik. I korthet går den ut på att underordningen av juridikens och rättsreglernas roll i svensk politik, som man menar att SAP byggt välfärdsstatsmaskineriet på, kan föras tillbaka till Uppsalaskolans rättspositivism.
Skulden för den pragmatiska synen på rättsregler som enbart politiska instrument, på den svaga ställningen för lagprövning och individuellt baserad rättvisa som kännetecknar den moderna socialdemokratins politik, förs tillbaka på Axel Hägerströms och Vilhelm Lundstedts filosofi i början av detta sekel.
Lösa spekulationer
I boken går visserligen Strömholm till försvar för vissa delar av Uppsalaskolans principer (det var ju trots allt professorer i Uppsala) och gör vissa förnuftiga reservationer om orsakssambandet, men hävdar likväl att problemet uppstod när “de mindre rymliga skallarna, som dessutom inte alldeles sällan krönte livsdugliga opportunistkroppar, tenderade – – – att låta det faktiska, d v s på det område vi talar om, politiska maktförhållanden och maktyttringar, fylla den plats som tidigare intagits av rätten”.
Låt mig som ett komplement till dessa lösa spekulationer komma med lite fakta i målet. Det stora genombrottet i Sverige för en politiskt bestämd underordning av rätten sker nämligen då en frisinnad regering sitter vid makten. Det sker vidare med tungt understöd av högerpartiet och bondeförbundet. Det kan vidare dateras exakt, nämligen till den 10 juni 1932 då riksdagen beslutar om ett nytt jordbruksstöd.
Bakgrunden var i korthet följande: Den internationella lågkonjunkturen hade satt det svenska jordbruket i kris då botten gått ur exportmarknaden. Vidare hade produktivkraftsutvecklingen (läs lastbilar) gjort att bönder som tidigare av geografiska skäl varit uteslutna från att sälja sin mjölk till städer och samhällen nu kunde bryta de utbudskarteller som de mera näraliggande jordbrukarna sedan lång tid etablerat.
Ekonomiskt tvång
Den dittills mycket svagt organiserade jordbruksföreningsrörelsen försökte förbättra situationen genom att bilda andelsmejerier, monopolisera marknaden och hålla priserna uppe. Detta gick trögt då många bönder ville stå utanför och klara sig själva på marknaden. I början av 1932 gick Sveriges allmänna lantbrukssällskap (LRF:s föregångare) in med en skrivelse till regeringen och föreslog att man skulle söka lösa jordbrukskrisen genom att med statens tvångsmakt tvångskollektivisera jordbrukarna i dessa karteller. Detta skulle enligt förslaget ske genom att organisationen gavs rätt att ta ut en produktionsavgift även av de bönder som valt att inte bli medlemmar. Denna avgift skulle i varje enskilt fall sättas så att det ekonomiskt straffade sig att stå utanför organisationen/kartellen.
Den frisinnade jordbruksministern (som tillika var föreningsaktiv jordbrukare – Bo von Stockenström) accepterade helt SAL:s märkliga förslag och lade snabbt en proposition i riksdagen. I sina inlägg försvarade han att statens tvångsmakt användes för att tvångskollektivisera jordbrukarna och bryta principen om äganderätt med att man inte kunde acceptera “illojal konkurrens” och “oskäligt” låga priser på marknaden.
Det intressanta är emellertid att en av dåtidens främsta experter på statsrätt också fanns i riksdagen vid denna tid, nämligen C-A Reuterskiöld, professor i Uppsala. Denne, som för övrigt också var ordförande i konstitutionsutskottet och representerade bondeförbundet(!), opponerade sig våldsamt mot att man inte bara övergav den urgamla rättsprincipen att bara riksdagen hade rätt att svenska folket beskatta, utan att man i realiteten med statens tvångsmakt tvingade fria producenter att bli medlemmar i och underordna sig organiserade särintressen. Detta stred enligt Reuterskiöld både mot grundlagens anda såväl som mot dess bokstav och – genom det godtycke under vilken avgifterna/ skatterna skulle tas upp – mot alla krav på individuell rättssäkerhet.
Rådande krisläge
De borgerliga partiernas reaktion på Reuterskiölds kritik var förbluffande. Den frisinnade justitieministern yttrade till exempel att krisens “realitet kan icke undgå att utöva sin verkan när det gäller att bedöma själva lagligheten av åtgärden”. Att man bröt mot grundlagen och mot alla principer om skydd för individuell äganderätt kunde enligt denne frisinnade jurist motiveras med att åtgärderna syftade till att verka “i det helas intresse och till allmänt gagn”. Båda högerledarna (Arvid Lindman och Ernst Trygger) hänvisade också de till det rådande krisläget. Särskilt Ernst Tryggers ställningstagande är märkligt då han inte bara var partiledare utan också en mycket framstående jurist, under viss tid dessutom professor i Uppsala. Tillsammans med Lindman avfärdade han de rättssynpunkter som Reuterskiöld framförde enbart med hänvisning till det rådande krisläget och förbigick helt en diskussion om de konstitutionella spörsmålen.
En mera instrumentell syn på lagar än den Trygger och Lindman anförde är förmodligen omöjlig att finna.
Statens skydd
Socialdemokraterna var närmast förstummade över de borgerligas förslag. Gustav Möller påpekade att detta var första gången ett “förslag om en tvångsorganisering av svenska medborgare” förelagts riksdagen. Skälet till socialdemokraternas förvåning var att särskilt högern och bondeförbundet under drygt ett decennium drivit frågan att staten skulle träda till skydd för de arbetare som önskade stå utanför fackföreningarna. Staten borde skydda den enskilde individens rätt att själv förfoga över sitt arbete/egendom. Med förslaget om att tvångskollektivisera de svenska bönderna trampade den svenska borgerligheten formligen sönder de rättsprinciper som de byggt sin tidigare politik på. Även Reuterskiöld såg klart denna koppling och varnade de borgerliga för att de genom förslaget öppnade dammluckorna för en instrumentell rättsordning där till exempel regeringen gav rätt för fackliga organisationer att “ålägga de oorganiserade arbetarna fackförbundsavgift. Situationen är fullständigt analog. Jag kan inte finna att om man säger nej i det ena fallet, man kan säga ja i det andra.”
Utvecklingen skulle också visa att Reuterskiöld fick rätt –ledande socialdemokrater såg möjligheten till en koppling och kunde nästa år erbjuda bönderna inte som tidigare sagts en kohandel utan en bestående allians på temat att om vi fortsätter att stödja era strävanden att med statens tvångsmakt bygga en stark bondekooperation, så får vi ert stöd att montera ner AK-politikens hot mot fackföreningsrörelsens organisationssträvanden. Med en mängd lagar har man efter hand lyckats göra det fackliga medlemskapet i det närmaste obligatoriskt. De borgerliga politikernas svek mot rättsstatens principer 1932 fick således mycket långtgående konsekvenser för svensk politik (av vilka vi lever med de flesta än i dag). Den svenska borgerligheten har sig själv att skylla för att rättsstatsprinciperna har så lågt värde i svensk politik. När det verkligen gällde var man inte beredd att betala ett politiskt pris för dessa principer, utan öppnade för en rent instrumentell syn på rättens roll i politiken.
BO ROTHSTEIN
Forskare vid statsvetenskapliga
institutionen i Uppsala
Artikeln är hämtad ur Dagens Nyheter från den 10 Juni 1991.
