Dagens gästskribent är Åke Sundström
I dag mottar William D Nordhaus riksbankens ekonomipris, som inte är ett Nobelpris men delas ut samtidigt. Han är välkänd för sina klimatmodeller och framför allt för sin kritik mot IPCC:s larmrapporter. Han har också publicerat sig på svenska, en bok med titeln ”Kärnkraft och miljö – ett svenskt dilemma”, SNS 1995.
I förordet skriver dåvarande SNS-chefen Hans T:son Söderström att man velat anlita en ”första klassens forskare” för att på ett objektivt sätt ”klargöra valmöjligheterna i svensk energipolitik” – ett sällan skådat (men välmotiverat) underbetyg åt den svenska kunskapseliten. Vi får där också veta att studien ”genomförs under full akademisk frihet”, d v s utan påtryckningar från förlaget eller projektets finansiärer: Vattenfall, Sydkraft, Svenska Kraftnät, ABB, AP-fonden 1-3 m fl. Det påståendet var osant, som vi snart skall finna.
Det dilemma titeln talar om avser frågan om hur en avveckling av våra kärnreaktorer ”förhåller sig till” åtagandet att bekämpa den globala uppvärmningen. SNS närde en förhoppning, att den väl ansedde amerikanen skulle bekräfta att dessa två mål är extremt svåra att förena och att beslutet 1980 att avveckla kärnkraften därför borde omprövas. Den konfekten blev man lurad på.
För Nordhaus text är en av de allra bästa analyserna i ämnet (tillsammans med mina egna, givetvis. Författarna till det oändliga antalet tidigare statliga miljö-och energiutredningar borde rodna av skam, men saknar förstås sådana moraliska instinkter eller hämningar. Nordhaus vägrade att bejaka de slutsatser som beställaren hade väntat sig få bekräftade.
Han strödde salt i såren genom ett antal giftiga påpekanden. T ex om att elpriserna på en frimarknad är ”oberoende av beslut om kärnkraften” – där fick sig Palmes backstugor och Svenskt Näringsliv en rejäl känga. En annan inopportun slutsats var att ”ingen betydande konflikt råder mellan kärnkraftsavvecklingen och målsättningen att skydda de fyra Norrlandsälvarna”. Även det en kalldusch för kärnkraftspartierna. Han har förstås också helt rätt när han nu, liksom 1995, förordar en global koldioxidskatt i stället för den gängse symbolpolitiken med feltänkta avtal av Kyoto- och Pariskaraktär, som inte påverkar utsläppen eller klimatet ett enda dugg.
MEN – Nordhaus gjorde den gången ett par anmärkningsvärda eftergifter. Den värsta var att, mot bättre vetande, gå med på att bokens HUVUDALTERNATIV, det som kom att dominera debatten, skulle bygga på en kalkylmetod som han själv tidigare underkänt.
Den korrekta metoden, som han kallar ”offset policy” och innebär kostnadsminimering med hjälp av en internationell samordning av klimatinsatserna, gick han med på att gömma undan som ett av åtta ”känslighetsanalyser”. Detta trixande innebär att läsarna trots allt blir grundlurade och beställarna rimligt nöjda. Och att författaren, allt det positiva till trots, sålde ut sin yrkesheder (troligen med hygglig kompensation via ett väl tilltaget arvode).
Med hjälp av det riggade metodikvalet påstår Nordhaus att en begränsning av de inhemska CO2-utsläppen får kostnaderna för en kärnkraftsavveckling att fördubblas, från 62 miljarder till 124 miljarder (sid 115) . För att sen redan på följande sida visar något helt annat: att klimatkostnaden ingalunda är ”kraftig” utan tvärtom förvånansvärt blygsam – givet att man använder den korrekta offsetmetoden. Då stannar ökningen vid felräkningspengar, cirka 16 miljarder, en fjärdedel av beloppet i huvudalternativet. Så dras lögnens slipstenar.
Nordhaus andra, och troligen mer ”genuina” misstag, var att strunta i att göra en nödvändig ”kalibrering” av sifferunderlaget, att korrigera för obalanser i utgångsläget. T ex att eliminera effekten av att elmarknaden i utgångsläget var i djupast tänkbara obalans. Med ett gigantiskt överskott av elkapacitet och en elrea som blåst upp elförbrukningen till nivåer som var mycket högre än ”normalt” (ett tänkt läge med fri konkurrens, frånvaro av statliga interventioner).
Det klarspråk som Nordhaus använde om Palmes backstugehot och om vattenkraften kvarstår som starkt positiva inslag, men kan inte uppväga följderna av dessa flagranta metodfel.
Till bilden hör att dessa felaktigheter i decennier förtigits, inte bara av SNS utan också av bokens två svenska ”fackgranskare”, Karl Axel Edin och Marian Radetzki samt naturligtvis också av branschen själv och av de politiska partier som, med Lenin som inspiratör (för SAP) och med ASEA som gynnad part (för högern), godkände den fatala felinvesteringen i 12 kärnreaktorer. Där HELA det satsade kapitalet (över 350 miljarder) gått förlorat, och mer därtill, enligt mina (aldrig ifrågasatta) beräkningar i skriften ”Kärnkraften har gjort Sverige fattigare” (2002).
Inför dagens Nobelfestligheter är tystnaden om skandalen 1995 fortfarande kompakt. I Ekonomisk Debatts hyllning saknas Nordhaus enda bok på svenska bland referenserna. Inte en stavelse om de (i fackkretsar) välkända och mycket elementära metodfelen. Kanhända med den korrekta motiveringen att det sannerligen inte är boken Kärnkraft och Miljö som gjort honom värdig en belöning. För ovanlighetens skull har TV-inslagen varit mer informativa, fylligare och bättre.
Förhoppningsvis kan Nordhaus framträdanden i media få svenska väljare att inse den enkla och väl dokumenterade sanningen, att en global klimatskatt är den enda fungerande lösningen på det eventuella klimathotet. Att allt annat bara är symbolhandlingar utan betydelse. Det vore en ren revolution på svenska!
Till sist ett personligt minne. Efter bokens publicering kontaktade jag författaren, som först svarade artigt och tillmötesgående, som amerikaner oftast gör, men med svävande besked i sak. Men när jag insisterade på ett besked om motivet för det konstiga metodvalet, avbröt han kontakten. Sedermera har jag kommit till insikt om att så gott som alla svenska ekonomiprofessorer i än högre grad skulle ha sålt ut sin yrkesheder och hjälpt partsintressen att grundlura medborgarna. I denna relativa mening kan Nordhaus kanske betraktas som en något mer oförarglig skojare än de svenska kollegorna och SNS. Men hans brott mot forskaretiken 1995 förmörkar hans eftermäle.
