Reflektioner över islam kommer för mig på olika sätt i dessa dagar. Just nu läser jag Robert Laceys prisbelönta bok The Kingdom från 1981, om hur Saudiarabien bildades från ungefär sekelskiftet 1900. Jag har ännu bara läst ca 200 av de drygt 600 sidorna, men det står redan klart varför boken blev en bästsäljare. Saudiarabien heter så helt enkelt för att det skapades Abdul Aziz av beduinsläkten Sa’ud. Han intog tillsammans med sina krigare Riyad och gjorde det till sin huvudstad. Undan för undan lade han mer och mer av den Arabiska halvön under sig. Beduinernas kultur var en rövarkultur. Det var ärofullt att ta så mycket man kunde från andra. Mycket lite fanns att ta och beduinband rövade, blev själva rånade i en evig kamp om extremt knappa resurser. Åtminstone till oljan blev något värd.
En viktig anledning till hans framgång, förutom utmärkta ledaregenskaper för det område och folk samt den tid han verkade i, var hans förhållande koranen och dess budskap. Familjen Sa’ud var religiösa arvtagare till wahhabiterna, de ledande renläriga muslimerna i området hundra år tidigare. Aziz var därför snabb att inse vikten av goda relationer med det Muslimska Brödraskapet (MB) när de började kräva renlärighet av alla människor, muslimer såväl som icke muslimer.
Lacey beskriver hur MB har som mål att islamifiera hela världen, i enlighet med koranens krav på missionerande. De har ingen brådska, de har evigheten på sig, om så krävs. Samtidigt fruktar de inte döden, ty döden i kamp för islam är en säker väg till himmelriket. Den som av Allah får äran att dö för islam får en död värd att fira med glädje. Det är i stort sett den enda glädje MB:s anhängare tillåter sig själva.
Det allvarliga med MB i svensk kontext är att statliga Sveriges Radio och Sveriges Television för åtminstone 40 år sedan började göra reportage om MB i Mellanöstern som om de vore något slags osjälviskt och idealistiskt Röda Korset eller annan hjälporganisation på de fattigas sida. Det var de inte. Islam och dess spridning är och har alltid varit deras främsta drivkraft.
Det olycksaliga för svensk del är att politikerna lyssnade på de där lovorden. Det gäller främst sossarna, som gjorde MB till sina förtrogna, bjöd in dem att bli en del av partiet och gav dem frikostigt av skattebetalarnas pengar för att sprida islam, så länge de uppmanade sina följare att rösta på S i alla val. Detta har i flera artiklar beskrivits detaljerat av Johan Westerholm.
Ivar Arpi har skrivit läsvärt om vikingaideal, med utgångspunkten från filmen The Northman, men han liksom många andra missar likheten med islamsk jihad. För islams krigare är döden för islams spridning en biljett till dess himmelrike. Men vikingen dog för sin egen ära, för chansen att leva vidare i Valhall, inte för asatrons eller asagudarnas.
Vi, vår kultur har gått vidare, islam har det inte. Vi krigar inte för att komma till Valhall, vi krigar helst inte alls. Muslimer som sprider islam är redo att med glädje dö för den ära deras gud då visar dem. Har nyvaknad fascination för vikingar och asatro sin grund där? En insikt om att det som krävs för att stå emot islam är samma fatalistiska förnekande av döden som något ont. En dödskult kan endast stoppas av en ännu starkare dödskult? Det finns fler som beskrivit islams våld. Rätt levt är döden ett kvitto på dygd. Ett bevis på att man fullföljt sitt öde till ett ärofyllt slut!