Denna betraktelse är en fortsättning på förra veckans om Barnafödande. Feminismen är en kollektivistisk ideologi. Dess grundläggande ansats är att kvinnor vill och ska betraktas och behandlas som kollektiv. Feminismens relativa framgång beror på att många, kanske en majoritet, av kvinnorna instämmer i denna ansats.
De vill inte bli bedömda som individer. Inte för sitt utseende, inte för sina kunskaper, inte för sina prestationer, för de orkar inte ta kritik, vågar inte utsätta sig för omdömen de skulle uppfatta som negativa. De vill ha sina förmåner kollektivt, för att de är kvinnor. De ser inte att detta perspektiv förminskar kvinnor, förminskar deras skönhet, kunskaper och prestationer.
Denna förminskning gör det till en kvinnlig dygd att hata extroverta kvinnor som drar fördel av sitt utseende, sina kunskaper och prestationer. Det är som om dessa individuellt betraktade och belönade kvinnor utgör ett hot mot kollektivet kvinnor Åtminstone finns risken att de kollektiva kvinnornas män finner kvinnorna med individuella särdrag mer attraktiva och det förklarar varför de lyckas stjäla de attraktiva männen.
För medan kvinnorna vill tillhöra ett kollektiv så vill de ha exklusiv rätt till sina respektive män. Tanken att det egentligen kvittar lika vilka kvinnor männen har sex med om alla kvinnor ska betraktas som ett likvärdigt och jämlikt kollektiv, den avfärdas som ett hot mot kvinnorna, misogyni. Men kvinnor som hatar andra kvinnor för att de är just kvinnor, det är tydligen inte misogyni.
Feministerna verkar ense om att män som vill vara kvinnor har en absolut rätt vara kvinnor, känna sig som kvinnor och kalla sig som kvinnor. Att rymma så många som möjligt inom den kollektivistiska ideologin tycks väldigt viktigt. Ända tills feministerna ska dela omklädningsrum med de som faktiskt inte är kvinnor.
Men är det ovan sagda helt sant då? Är en majoritet kvinnor av naturen kollektivister som skyr att bli betraktade som individer? Nej, det måste ifrågasättas av alla som lärt känna en kvinna. Det är snarare så att en långvarig, ihållande och allt överskuggande socialistisk fostran har indoktrinerat många kvinnor att lita på dessa dogmer.
Så här i OS-tider rapporteras det om att där svenska kvinnor haft framgångar i pister och spår leder det till att flickor i mängd söker sig till idrottsföreningar med just de sporterna på programmet, som ett bevis på att flickor kräver kvinnliga förebilder för att tro att något är möjligt för dem själva.
Detta vill jag dock ifrågasätta. För många av de kvinnor som av egen kraft, som självständiga individer nått framgångar i idrott, affärer, politik, forskning med mera, avslöjar att de tidigt i livet inspirerades av en far som såg dem som värdefulla individer och uppmuntrade dem att tro på sig själva. Ibland är det en bror som de gett sig den på att bli bättre än.
Nu kanske ni saknar min analys av vad denna spridda och i offentligheten väl förankrade dogm har inneburit för männen i vårt samhälle? Det får bli en annan gång, fast mycket av det har jag berört när jag skrivit om feminiseringen av skolan.
Nedan är en uppdaterad text från en schlagerhit från 60-talet, för att sätta lite perspektiv på dagen kria..
Hen går som en hen
Hen ser ut som en hen
Med en kropp som en hen
Och hen kysser som en hen ska
Hen har charm som en hen
Hen är fräck som en hen
Nonchalant som en hen
Och hen rör sig som en hen ska
Men djupt därinne
Har hen ett barnasinne än
Och jag ska ge allt vad jag har
Till denna underbara hen
Så hen blir min för hela livet
Visst kan hen som en karl
Se vad kvinnorna har
Och hen ger när hen tar
Med en styrka som en hen har
Jo, hen ljuger ibland
Och hen dricker ibland
Men det struntar jag i
För jag vet ju vad den hen har
Och när jag vaknar
Är det hens famn jag saknar
Ja, jag ska ge allt vad jag har
Till denna underbara hen
Så hen blir min för hela livet
