Frihetsportalen

Det finns en pågående utredning som ska redovisas den 17 augusti i år. Den heter SOU 2025:70, Grundlagsskyddet för rätten till ersättning vid rådighetsinskränkningar. Dess uppdrag är att föreslå lagstiftning som förenklar och säkrar den enskildes rätt vid äganderättskränkningar från staten. Tyvärr har Stig Dahlström i MRRS nya antologi redan konstaterat att språket i direktiven till utredaren visar på att staten tänkt göra som med den nya vapenlagen. Man vill att det inför beslut ska se ut som om det är en förbättring för den enskilde, men verkligheten riskerar bli den motsatta.

Jag tänkte därför göra ett försök att utröna hur propåer, lagar och föreskrifter motiverade utifrån det påstådda klimathotet står sig mot grundlag och konventionstexter.

Jag har samlat utdrag ur vår grundlag och de konventionstexter de paragrafer jag bedömer vara aktuella, i en pdf. Dessa konventionstexter gäller alla som svensk grundlag och ska respekteras som sådan av såväl medborgare som myndigheter och domstolar. De är i klartext överordnade all annan lag, förordning, föreskrift, interna handledningar och vägledningar. Europakonventionen är faktiskt överordnad svensk grundlag, hur det nu kunde bli så.

Klimatlagen är en vanlig lag, alltså inte en del av grundlagen eller konventionstexter. Den får alltså maka på sig när högre rätt säger annat. Den viktigaste paragrafen i klimatlagen är §2:

2 §   Regeringen ska bedriva ett klimatpolitiskt arbete som
   1. syftar till att förhindra farlig störning i klimatsystemet,
   2. bidrar till att skydda ekosystemen samt nutida och framtida generationer mot skadliga effekter av klimatförändring,
   3. är inriktat på att minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser och att bevara och skapa funktioner i miljön som motverkar klimatförändring och dess skadliga effekter, och
  4. vilar på vetenskaplig grund och baseras på relevanta tekniska, sociala, ekonomiska och miljömässiga överväganden.

Som synes måste man börja med att läsa punkt 4. ”Arbetet ska vila på vetenskaplig grund.” Därmed faller punkt 1. Ingen mänsklig politik kan förhindra naturliga klimathändelser och ingen mänsklig politik kan påverka klimatet så att farliga störningar uppstår.

Uppmaningen i punkt 2. fullgörs bäst genom att att skapa samhällsinstitutioner och verksamhet som klarar att hantera ett framtida klimat, så gott det nu låter sig utrönas. I praktiken innebär det att anlägga och vårda dräneringar, vallar, vattenförsörjning och annan infrastruktur samt kommunikationer i vid mening, sjukvård och matförsörjning..

Eftersom vetenskapen är tydlig, när den tillåts visa sig, påverkar inte CO2 klimatet. Vårt bidrag är väsentligt mindre än den årliga naturliga variationen.

Punkt 3 blir därmed närmast en nonsensparagraf. Men den ger faktiskt stöd på ett omvänt sätt för de som slåss mot statens klåfingrighet om utsläppen från jord- och skogsbruk. I och med att sådana ingrepp är allvarliga ingrepp i äganderätten sätter grundlag och konventionstexter, korrekt tolkade, stopp för sådana ingripanden.

Artskydd, fornminnesskydd, ingripanden mot befintlig och pågående verksamheter i mark, vatten och skog, har ingen betydelse för klimatet. Men det påverkar starkt markägarens möjligheter att sköta sin egendom och dra nytta av de vinster det kan ge.

Övriga paragrafer i klimatlagen gör det enkelt för regeringen att redovisa att inget aktivt arbete för att påverka själva klimatet är påkallat. Det enda som behöver göras är att hålla tillräckligt förutseende och beredskap för naturens variationer, årsmån. Men det är ju i huvudsak gammal bondekunskap.

Intressant med både Regeringsformen och konventionstexterna är att de inte gör någon principiella skillnad på fast egendom, lös egendom eller ens immateriell egendom. Det betyder att det skulle gå att utmana politiska beslut som avväpnar legala vapenägare, förbjuder vissa bilar, eller viss användning av egendom som inte är fast. Av detta framgår att skyddet för fast egendom i Sverige inte motsvarar kraven i primära lagar.

Märkligast ändå är att Domare, med minst tio års juristutbildning och praktik bagaget, i ett yrke där den primära premissen är att finna sanningen bortom allt rimligt tvivel, inte anstränger sig mer för att finna den. De instruerar inte rätten, frågar inte åklagare eller försvar efter bästa tänkbara fakta. De nöjer sig med den i media presenterade allmänna meningen och den för dagen populäraste auktoriteten, utan att för ett ögonblick efterfråga relevans och sanningshalt. Längre än så ifrån väl utfört arbete kan man knappast komma.