Klimatstriden är redan vunnen – på en vetenskaplig nivå. Ett av många exempel är vad en av USA:s mest framgångsrika analytiker och investerare, Doug Casey, hävdade under ett förhör i Kongressen (arrangerat av ingen mindre än Al Gore!), nämligen att de gängse hotbilderna har ”so little scientific basis” att de bara ”rationally can be considered a politial scam”.
Men de svenska väljarna har ingen aning om den saken. Företagen tiger, därför att basindustrin gynnas (subventioneras) via koldioxidskatten – och själva slipper betala för sina utsläpp. Forskarkåren är lika tyst, beroende som den är av makthavarnas välvilja i kampen om ämbeten och forskningsstöd. Några fria tänkare, bl a Lars Bern och Mats säger samma sak som Casey, men tigs ihjäl av media (även de förment fria) och är, liksom jag och många andra skeptiker, portade från de tre största dagstidningarna. SVT och SR tillhör också maktens mycket lojala tjänare.
Så här i Sverige frodas fortfarande de falska klimatdoktrinerna, inte minst under en rekordvarm sommar som denna. Men även skeptikersidan har ett medansvar för detta dystra läge, trots ett mångårigt ifrågasättande och många goda argument. Felet är att man i alltför hög grad ägnat sig att diskutera de för väljarna svårgenomträngliga naturvetenskapliga aspekterna. För att nå ut och få gehör är det bättre att satsa på det elementära, begripliga och bevisligen sanna. Om väljarna nås av följande insikter vore väldigt mycket vunnet:
Förorenaren skall betala.
Om klimathotet vore en realitet så är det är förorenarna, inga andra, som skall stå för notan. Detta är den allmänt accepterade grundsyn, den så kallade PPP-princip, ”Polluter Pays Principle” som den svenska ekonomiprofessorn Gunnar Dahmén formulerade för ett halvt sekel sedan och som aldrig varit ifrågasatt – men som dagens politiserande ”experter” tiger om. Eftersom Sveriges nettoutsläpp av CO2 ligger nära noll har vi ingen skyldighet att bidra till det eventuella problemets lösning. Den sakligt motiverade svenska koldioxidskatten är alltså NOLL kronor. Hur bakvänt eller rent perverst är det inte att Sverige, med sina nollutsläpp, betalar världens högsta CO2-skatt. Även om man räknar brutto, bortser från skogarnas upptag av koldioxid, så betalar svenska skattebetalare avgifter som inga sakskäl kan rättfärdiga.
Åtgärdspaketen är slag luften
Om hotbilden vore sann, helt eller i huvudsak, så finns det bara en effektiv motåtgärd: en global koldioxidskatt, lika för alla betalningsskyldiga länder. Det som bevisligen INTE fungerar är selektiva insatser av enskilda länder eller grupper av länder, t ex Kyotoprotokoll eller Parisavtal. I frånvaro av en global koldioxidskatt tvingas man konstatera att alla andra insatser är meningslösa: de leder bara till en OMFÖRDELNING av utsläppen, inte till någon som helst minskning (om just detta har ett par svenska ekonomer vågat skriva, men talat tystare om helheten). Sådana slag i luften är FN:s klimatbyrå och våra svenska partier nöjda med, vilket visar att syftet ingalunda är att rädda klotet från undergång, utan ett helt annat: att stärka FN:s makt och bädda för en världsregering i dess regi. Och för svenskt vidkommande: att med det goda syftet som ursäkt lättare kunna finansiera den offentliga sektorns oerhörda slöseri.
Jämför med bronsåldern!
Då, för 1 800 år sedan, var det 3-4 grader varmare än nu, trots frånvaron av mänskligt förorsakade utsläpp av växthusgaser. Temperaturerna ligger alltså fortfarande inom de långsiktigt normala gränserna. De stora tillskotten av CO2 under det senaste århundradet har INTE lyckats överträffa tidigare värmetoppar. Bevisbördan ligger därmed helt klart på alarmisterna! Konstigt nog är inte heller skeptikerkåren så intresserad av att marknadsföra sitt tydligare och mest lättbegripliga argument. Har du någon teori om varför, Mats?
Ett fokus på det enkla och uppenbara kan bidra till att väcka den sovande opinionen. Det utesluter givetvis inte djupare analyser specialister emellan, t ex i detta forum. Som nu senast om agronom Rockströms ljug i en amerikansk tidskrift. Hasse i Hökarängen kommer varken att förstå eller nås av sådana texter, men kan utan vidare begripa de tre ovanstående argumenten. Precis som varje normalbegåvad 14-åring.
Jag lade ner ganska mycket tid på PNAS-artikeln och på jordbruksekonomin, så nu blir det nästan lite slask över detta. Det blinkade till i nyhetsflödet och det påstods att pensionärer faktiskt får det bättre, trots den allmänna kverulansen om fattigpensionärer. Så jag kollade vad SCB faktiskt påstår. Med resultat att jag påstår att de friserar siffror och framför allt tolkar dem så att det inte ska se så illa ut för politikerna inför valet.
De som är födda 1939 är de första som får pension till en femtondel med det nya systemet och 14/15 med det gamla. Sedan sker övergången för varje årskull fram till dem födda 1954, vilka är de första som får hela sin pension inom det nya systemet.
Skillnaden mellan systemen är att det gamla systemet krävde färre år för intjänad full pensionspoäng. När det blev dags för pension beräknades den efter det sista intjänandeåret, vilket i tider med hög inflation vanligen också var det bästa intjänandeåret. Med det nya systemet krävs fler år för att erhålla fulla pensionspoäng. Långa studier kan alltså straffa sig i det nya samhället när alla antas behöva högskoleexamen, till skillnad mot tidigare generationer som klarade sig bra med studentexamen. Den största skillnaden är dock att med det nya systemet är det de pengar som förräntat sig längst tid som ger störst utdelning. Det är alltså viktigast att betala in stora belopp till pensionssystemet i början på sitt arbetsliv, vilka klarar det? Hur många av dem som nu går i pension har gjort det?
Titta på den här bilden.
Den är hämtad ur SCBs rapport. Klicka på bilden för att göra den större. Man kan se att för dem födda 1940 0ch 1943 började disponibel inkomst gå ned redan innan pensionen. Dåliga tider? Eller är det en konsekvens av vad som hände med pensionsfonderna när Göran Persson stoppade sina giriga fingrar i de kassorna för att betala på statsskulden? Pensionerna är ju en årlig budgetpost, så din pension är inget du äger eller garanterad. Det är något politikerna bestämmer utifrån hur de prioriterar mellan olika kostnadsposter.
Än mer intressant är den dip, den nedåtgående trenden som inträffar direkt efter pensionen för dem som är födda 1946 och 1949. De har huvuddelen av sina pensioner från det nya systemet, som är uppochnervänt jämfört med det gamla. De har inte betalat in stora belopp i unga år. Det visar sig nu, när de gått i pension.
Från och med det kommande årsskiftet går 54-orna i pension. De får hela sin pension med det nya systemet, fast de fick inte veta dessa villkor förrän efter halva arbetslivet, så de hade ingen chans att kompensera för de nya villkoren.
Det ska bli intressant att se hur statistiken presenteras inför nästa val. Man borde då kunna se hur det nya pensionssystemet slår i verkligheten, för dem som får hela sin pension enligt det nya systemet.
Ni kan läsa rapporten själva här, om ni vill. För övrigt är pensionerna beräknade så att de ska sjunka. Åldringar antas behöva spendera mindre och mindre för vart år. Dessutom straffbeskattas den som inte jobbar ett extra år istället för att pensionera sig. Ingen annan betalar efter så dyr skattetabell som den som går i pension i normal tid eller tidigare. Man betalar då enligt kolumn 6 men har inte rätt till jobbskatteavdrag. Året efter och följande år betalar man skatt efter kolumn 2.
EDIT: rättade skrivfel om införandeordning av det nya pensionssystemet.
Jag har jämfört 1927 och 1999 års offentliga jordbruksstatistik för att försöka få lite grepp om vad som hänt med svenskt jordbruk. Jag har inte funnit någon nyare redovisning hos SCB än den som kom 2001, avseende förhållandena 1999. Märkligt är att 1928 kunde man efter ett år redovisa siffrorna för 1927, trots att den innehöll väsentligt fler uppgifter än 2001 års redovisning för 1999 och det datorstöd som fanns tillgängligt vid den senare.
Först lite kuriosa från 1927. Man gjorde då några jämförelser med undersökningar av något annorlunda slag gjorda 1914 och 1919. Men myndigheten anser att siffrorna är någorlunda tillförlitliga. Redan då oroades myndigheten för svensk självförsörjningsgrad.
Antalet oxar som dragdjur minskade kraftigt, främst på grund av traktorns introduktion i jordbruket. Men även för att första världskriget medfört ett kraftigt uppsving för hästaveln och export av hästar. Marknadsanpassning i efterkrigstidens minskade efterfrågan pågick, men hästar fanns det fortfarande gott om. I norr körde man ut mer timmer ur skogen med häst än med traktor ända fram till tidigt 1960-tal.
1927 fanns 8500 torpfastigheter som hade egen verksamhet, främst husbehovsdjur, på större skogsfastigheter där torparen hade arbete. Idag är nästan alla dessa avstyckade och sålda eller jämnade med marken. Inga torpare finns med arbetsplikt på bolaget.
Åkermarken minskade med 103.000 hektar mellan 1919 och 1927, till 3.715.847 ha. Endast i “södra och mellersta Sveriges slättbygder” utgjorde andelen brukningsenheter större än 100 ha 1,2% i den regionen. I övriga riket utgjorde sådana jättejordbruk 0,2% och i Norrland 0,0%. Dessa 1,2% i slättbygderna ägde dock 15% av arealen i sin region. De är vad vi brukade kalla de stora godsen.
Brukningsställen större än 2 ha, där ägaren själv brukade marken, var 245.130 stycken. Brukningsställen större än 2 ha vilka var utarrenderade var 62.265 stycken. Sammanlagt 307.395 stycken brukningsenheter.
Den senast gjorda Lantbruksräkningen, liknande den år 1927, gjordes 1992. Då räknas alla registrerade jordbruksfastigheter, oavsett storlek. År 1999 är det senaste året som SCB har nedladdningsbar statistik för. Det är alltså nästan 20 år sedan. Vid 1927 års redovisning påtalade man stora förändringar från 1919. Det finns ingen anledning att tro att förändringstakten varit mindre nu. År 1999 var antalet brukningsställen större än 2 ha 80.119 stycken. Det var 25% av de aktiva brukarna som själva ägde hela sin brukade areal. Antalet enheter över 2 ha minskar stadigt varje år. Vi kanske kan kalla det strukturrationalisering av jordbruket. Samtidigt innebär det en påtaglig utarmning av landsbygden. Brukad areal var år 1999 2,7 miljoner ha, en minskning med nära 1 miljon ha till en befolkning som mer än fördubblats, i städerna. Annan brukad jordbruksmark än åker är inte redovisad, men har troligen minskat minst lika mycket.
1927 gjorde man ingen beräkning på nedlagd arbetstid i jordbruket. Det har man dock gjort 2001. jag har kompletterat deras tabell med egna beräkningar. De klassar jordbruk där det åtgår 400 standardtimmar (Vad nu det är, det står endast att det skiljer från verklig arbetstid, men inte hur. Jag skriver bara timmar i fortsättningen.) eller mindre per år som småbruk, eller med andra ord hobbyjordbruk. Men det kan också vara (troligen) gårdar med hög grad av självförsörjning på vissa jordbruksprodukter. Vid 800 timmar per år är det ett halvtidsjobb, sedan ökar de varje grupp med 800 timmar eller en halvtidstjänst. Allt är utjämnat till helår, så arbetsbelastning vid toppar kan vara väsentligt högre och vardagslunken betydligt lägre.
Heltidsjordbruken, med minst 1600 timmar/år, var 23.000, varav 8000 gårdar med över 4000 timmar och därmed antas ha anställda. 45.000 med 800 timmar halvtid-deltid, 30.000 (38%) mindre än 400 timmar småbruk -hobbyjordbruk. Totalt 76.798 brukningsställen med en medelareal om 35,2 ha. Därav äger 37.402 helt den brukade marken (673.016 ha), 10.425 äger inget av den brukade marken (553.648 ha) och 32.292 både äger och arrenderar mark (1.520.266 ha).
År 1999 räknas inte längre hästar som husdjur och ingår därför inte i jordbruksstatistiken. Inte heller bin, getter eller andra fjäderfä än höns räknas. Det som redovisas är nöt med mjölkkor som undergrupp, får, svin och höns.
Det är jag som räknat ut hur många timmar varje gårdsstorlek tillför jordbruket. Det visar sig då att överlägset flest arbetstimmar utförs på halvtidsgårdarna, eller drygt 36%. En brasklapp dock. I varje grupp har jag räknat med medelvärdet av arbetsinsatsen i timmar men för gruppen gårdar med fler än 5600 timmar har jag i tabellen använt just det måttet. Troligen har de fler timmar än så, men hur mycket är svårt att veta. Först vid 13.400 timmar per år och gård i den storleken passerar de halvtidsgårdarnas sammanlagda arbetstid. Klicka på bilden så förstoras den.
Vad får man då ut av detta?
En gissning är att timlönen på deltidsgårdarna är låg och att ägarna accepterar det som en del av ett livsstilsval och för att de har inkomster utifrån. På de gårdar med flest antal arbetstimmar gissar jag även att lönenivån per timme är i nivå med lantarbetaravtalet. Jag antar också att i synnerhet på familjegårdar så kan lönenivån vara både bättre och sämre än lantarbetaravtalet.
En slutsats av detta gissande är att det är halvtids- och deltidsgårdarna som är ryggraden i den levande landsbygden. Men däremot är de stora enheterna med många arbetstimmar ryggraden i jordbruksproduktionen mätt i kilogram till avsalu.
Jämfört med 1927 har andelen deltids- och halvtidsgårdar minskat närmast katastrofalt. Detta kan ge en indikation om varför landsbygden inte mår bra trots att jordbrukets strukturrationalisering pågått kraftfullt i mer än hundra år.
Både då och nu hade människorna på de små gårdarna biinkomster, ofta nog större än inkomsterna från jordbruket. I synnerhet om man ser till vad som ger penninginkomster har bisysslorna alltid haft stor betydelse på de små gårdarna. Det kunde vara allt från skogsentreprenad, tjärbränning, båtbyggnad, åkeri, körslor och kommunarbete. Flera av dessa bisysslor finns kvar än idag, om än i något ändrad skepnad.
År 1927 bodde fler arbetsföra människor på varje gård. Det var vanligare med flera generationer, syskonskarorna var större. Inom åkerinäringen finns fortfarande tydliga spår av körslor som bisyssla där det med tiden blev så att en av sönerna avstod från jordbruket mot en avstyckad markbit med lastbilsgarage. Från början kanske man hjälptes åt i varandras företag, både jordbruk och åkeri. Men med varje ny generation delades detta allt tydligare isär. Det senaste halvseklets urbanisering har flyttat det mesta av åkeriernas arbetsområde till städerna. Liknande kan sägas om smedjor som blev verkstäder, som blev mekanisk industri.
När antalet människor på gårdarna minskade, minskade även antalet innovatörer. I än större takt förlorade de idégivare och bollplank, människor att pröva sina idéer med. Likaså decimerades kraftigt den lokala efterfrågan på lokalt nytänk.
Istället kom lantbruksrådgivare och byråkrater som skulle sprida centralmaktens evangelium. Landsbygden gick från att vara en resurs till att bli ett problem som byråkratin skulle hantera. På senare år har certifieringar och licensieringar sugit musten ur jordbruksföretagen, trots löften om goda vinster för specialiseringar och nischer.
Allt fler stora gårdar säljer sin skörd innan den ens är sådd, eller har kontrakt på uppfödning med leverans till fast pris där de inte ens äger djuren de föder upp. Det kan också beskrivas som att gårdarna står med alla fasta kostnader för investeringar och drift, medan de börsnoterade råvaruhandlarna hanterar vinsterna. De styr därmed både bönder och handlare. Politiska åtgärder har därför minimala utsikter att kunna påverka jordbrukets lönsamhet.
En historisk påminnelse och jämförelse kan göras med potatiskatastrofen på Irland på 1840-talet. En orsak var de omfattande skördeförlusterna som orsakades av potatispest. En annan och troligen långt viktigare var det administrativa vansinne som präglade irländskt jordbruk. Hela Irland var vid denna tid brittiskt och närmast att likna vid en koloni. De engelska godsägarna brukade inte själva jorden, utan den utarrenderades på korta tider till irländska bönder. Det fanns ingen rutin för att räkna in förbättring eller försämring av fastigheten när bonden lämnade sitt arrende. Alltså fanns inget incitament till några som helst förbättrande eller framåtsyftande åtgärder, allt förföll. När svälten slog till hade arrendebönderna inte råd att köpa mat till sig själv, medan stora mängder spannmål gick på export. arrendatorerna vräktes från sina lånade hem. Av Irlands befolkning på 4 miljoner, svalt en ihjäl och två emigrerade till USA.
Detta är min egen helt ovetenskapliga bedömning. Man skulle kunna ta bort minst en miljon byråkrater världen över och det skulle inte göra världen ett dugg sämre att leva i, snarare bättre. De byråkrater jag talar om är klimatinformatörer, genusvetare, jämställdhetsinformatörer, eko-rådgivare, diverse miljöinspektörer och personer som genom sin stämpel på ett papper certifierar att den som betalar för stämpeln uppfyller kraven från en utpressarorganisation.
Dessa är anställda på alla nivåer, från intresseorganisationer, till företag, myndigheter, kommuner, landsting, riksdag och regering. Vid närmare eftertanke är en miljon en grav underskattning.
Det verkar som om världen alltid accepterar att vara infekterad med en viss procent parasiter. Ibland kallar vi dem pirater, ibland maffia, eller som nu, byråkrater. Ingen tycks bekymrad över att de ständigt avlägsnar medel från såväl företag som samhälle. Medel som kunnat användas på bättre sätt av dem som blir bestulna på dem. Lägg därtill vad de bestulnas påtvingade interna byråkrati kostar, utan att det kommer parasiterna tillgodo.
SVT fröjdas över värmen, torkan och bränderna. Nu äntligen kan man rapportera om klimatkatastrofer, för att säkra MP kvar i riksdagen. Till sin hjälp tar man även en av de sämsta klimatrapporter som kommit på senare år. Det är PNAS rapport där Johan Rockström står som andra namn. Resten av MSM har naturligtvis hakat på.
Man skriver att det nu finns bevis på att människan har påverkat Jordens olika system så till den grad att vi inte längre kan tala om nuvarande geologiska period som holocen, utan måste börja kalla den antropocen. Detta påstående är naturligtvis absurt och absurt är det naturligtvis att ha som utgångspunkt för någon som helst klimatpolitik.
Vidare hävdar man att det är möjligt att Jordens 1,2 miljoner år av någorlunda jämna hundratusenårsintervaller av istider kan vara på väg att rubbas om Jordens lutning mot Solen och banan runt densamma rubbas. En sådan utveckling är naturligtvis inget människan kan påverka i ena eller andra riktningen.
Till detta lägger man att om det skulle inträffa, kanske våra ansträngningar att kontrollera Jordens klimat via begränsning av koldioxidutsläpp inte förmår stabilisera klimatet inom ett intervall som liknar det vi upplevt i 10.000 år. Även det gamla hotet om “tipping point” har dammats av och ges stort utrymme. Här är alltså villkor i tredje och fjärde potens staplade på varandra utan att de ens har någon korrelation, än mindre kausalitet. Det är alltså inte närmare sanningen än sagan om Rödluvan och vargen.
De två illustrationer som medföljer rapporten har ingen som helst vetenskaplig eller matematisk underliggande förklaringskraft. De är helt och hållet konstnärliga illustrationer till fria fantasier. (För den som är intresserad att läsa mer om matematiken, reglerteknik och dess grafiska tolkning kan rekommenderas Otto Smith eller denna PDF.)
PNAS illustration till hur klimatet på Jorden kan förändras från regelbunden istidsplanet till en varm planet. Illustrationen trotsar all känd förståelse av matematik och fysik.
PNAS illustration till sitt påstående att vi nu befinner oss vid jordklotet vid spetsen på den heldragna pilen. Om vi helt slutar släppa ut CO2 kan vi fortsätta balansera på kanten till istider, annars hamnar vi i “helvetet”.
Göran Ahlgren presenterade 2015 en mycket bättre modell på Klimatupplysningen. Dels hanterar han mycket bättre matematiken bakom illustrationerna, såsom fasrymd, konstanter, variabler, polynom, exponentiella funktioner, punkter och linjer, vektorer, kurvor, dynamiska system, tidsvariabler och återkopplingar. Resonemang som i PNAS rapport inte överensstämmer med traditionell förståelse av matematiken och dess grafiska avbildning.
Min enda invändning mot Ahlgrens resonemang är att han kallar atmosfären för en “värmemaskin som transporterar värme från jordytan till rymden”. I min värld tillverkar eller producerar en maskin något, medan en transmission överför det som maskinen producerar till en annan plats. I detta fall skulle atmosfären vara en värmetransmission som flyttar värme från jordytan till rymden och efter sig lämnar en kallare yta på planeten än om denna transmission inte funnits. Som av en händelse har två kända svenskar varit pionjärer på kylskåpsteknik, John Ericsson och Baltzar von Platen.
I en intervju i SvD säger Johan Rockström “att vi slår rekord på rekord nu, med den varmaste sommaren någonsin uppmätt i Sverige, kan enbart förklaras genom att förstå att klimatförändringar samspelar med väder.”
Verkligen? Kan det bara finnas en förklaring? Kan vi ha mer än en global klimatförändring åt gången? AGW, som är ursprunget till alla larm om klimathot, stipulerar att mänsklig tillförsel av koldioxid, hur liten den än är, medför en katastrofal global uppvärmning. När ingen koppling till den hypotesen kan återfinnas i senare rapporter om diverse naturfenomen så är AGW tills vidare falsifierat och måste avfärdas som underlag för något enda politiskt beslut.
Likväl är det precis det Rockström et. al vill åstadkomma! I både intervjun och rapporten återkommer de till att deras spekulationer, fantasier, om mänsklig påverkan på klimatet måste hanteras av en global världsordning med politisk styrning av allt mänskligt handlande och inte minst energiförvaltning. Rockström kallar det för “Världen 2.0”. I rapporten sägs att “politiska, sociala och miljömässiga” förändringar måste till. I slutsatserna står det bland annat följande:
Avoiding this threshold by creating a Stabilized Earth pathway can only be achieved and maintained by a coordinated, deliberate effort by human societies to manage our relationship with the rest of the Earth System, recognizing that humanity is an integral, interacting component of the system. Humanity is now facing the need for critical decisions and actions that could influence our future for centuries, if not millennia.
Nu verkar det som om SD insett att det finns röster att vinna på att med öppet sinne söka sanningen i detta. Och framför allt att rikta in samhällets resurser på att hantera såväl väder som klimat, istället för att Sverige ska försöka styra detsamma.
Man får många roliga träffar om man söker på “wobbling earth” på Youtube. Både bra och dåliga.
Probably the best known or talked about scientific hoax or possibly prank in the world. The amateur archeologist Charles Dawson discovered a skull in a Pleistocene earth layer near Piltdown, East Sussex in 1912. Together with professional archeologist Arthur Smith Woodward he found more bones and the reconstruction of a skeleton pointed to the “missing link” between ape and Man.
But questions and doubts plagued the story. In 1953, after 41 years, it was abundantly clear that the Piltdown remains were undoubtedly false. To this day we don’t know who forged the findings. Was it Dawson himself, wanting fame and fortune, or was it someone playing a prank on him?
We are now 30 years on in the Anthropogenic Global Warming climate scare. We are constantly bombarded with one scary scenario after another. Most of it, if not all, is the result of theoretical modelling based on incomplete understanding of how climate works. How certain can we be that none of the basic claims for how of the climate works is not the product of a hoax or a prank? How many false positives have been constructed and taken at face value?
With an abundance of question marks littering the pages of the scientific claims of AGW, why are so many of our politicians so eager to vote incalculable measures into active law?
Hur kan det vara lagligt att installera anordningar som man vet skadar egendom och potentiellt medför personskador, i ambitionen att förhindra offerlösa brott? Actibump är en anordning i vägen där en fallucka styrs av en radar och en dator. Om en bilist kör fortare än tillåtet där anordningen är installerad faller luckan ned i marken och en skarp kant blir det hål i gatan som möter bilisten.
Denna orsakar utan undantag skador på en bil som träffar den. Risken är uppenbar att den även orsakar personskador på både bilföraren och oskyldiga passagerare. Någon, tillverkaren, beställaren, väghållaren, politikerna, som fattar beslut om installationen anser uppenbarligen att det är rätt att utdela denna typ av automatiserat och blint straff till dem som kört fortare än tillåtet. Ingen rättegång, ingen individuell rättslig prövning som alla brottsmisstänkta har rätt till, förekommer. Brottet är dessutom ett brott utan brottsoffer. Ett hittepåbrott med andra ord, eftersom alla hastighetsgränser ytterst är godtyckligt satta.
Falluckan har funnits i Linköping sedan 2010. Nu monteras den i Karlstad. Den finns även i Malmö, Uppsala, Helsingborg, Västerås och på Öresundsbron.
Det finns möjlighet att montera en fallucka utanför min dörr. Med hjälp av övervakningskamera och ett program för automatisk personidentifikation kan man styra om den som står på luckan får komma in genom dörren eller trilla ned i en fängelsebunker. Får jag installera en sådan anordning, tro? Istället för fallucka kan man installera ett skjutvapen, en bila eller en kemdusch med något skadligt ämne.
Kan staten installera anordningar som godtyckligt skadar människor i trafiken, måste det väl vara tillåtet för oss medborgare att installera anordningar som selektivt oskadliggör ovälkomna personer vid våra hem. Till skillnad från statens anordning med generell skadegörelse kan min göras selektiv på individnivå, rätt aktion mot rätt person.
Jag såg Madeleine Westin, TV4s chefsmeteorolog förklara klimathotet och klimatförändringar. Vid sidan av alla halvsanningar som sammantaget inte alls ger någon sanning, förklarade hon klimat med IPCCs godtyckliga mätperiod om 30 år. En godtycklighet som jag kritiserat flera gånger.
Hon påstod att om man mäter temperaturen på en stor mängd platser på Jorden och tar medeltalet för dem som får man en medeltemperatur. Gör man det varje timme året runt och sedan tar ett medelvärde för 30 år då får man plötsligt ett mått på klimatet och vid löpande trettioårsmedelvärden så får man ett mått på klimatförändringen. Extremvärden räknas med, men eftersom de är kortvariga är de inget mått på klimatförändring. De ger endast medelvärdena en liten förflyttning upp eller ned. Först när extremvärden blir vanliga kan man säga att de är en del av en klimatförändring. Nej, hon förklarade det inte ens så elegant.
Men det här med extremvärden och medelvärden ryms alltihop inom begreppet årsmån, vilket som jag förklarat tidigare inbegriper så mycket mer. Årsmån bekymrar sig inte om medelvärde, utan betraktar extremvärden och allt däremellan som en del av den helhet som utgör de naturliga variationerna. Om man betraktar ett års medelvärde av temperaturer så är det inte mer än en mycket grov förenkling av årsmånen. Om man sedan räknar ihop 30 års medelvärden så faller de också alltid inom årsmånen, eftersom medelvärden med absolut nödvändighet måste falla mellan extremvärdena oavsett vilka dessa än är.
Till detta resonemang måste man knyta insikten att de medelvärden och extremvärden vi talar om ingår i maximalt hundra års värden uppmätta med instrument, om vi talar globala värden. För lokala värden finns ett fåtal instrumentvärden som är 250 år gamla. Men dessa värden är alla behäftade med mindre eller större felmarginal om vilken vi vet väldigt lite. Att tänka sig att vi på hundra år ska ha kunnat mäta hela naturens extremvärden över hela Jorden, avslöjar en fundamental brist på förståelse för hurdant naturen är beskaffad. Det visar också på en ideologisk hybris bortom allt förnuft.
Så när klimatalarmisterna vägrar använda begreppet årsmån kan det bero på två saker. Antingen har man inte förstått vad det innebär och kan därför inte förhålla sig till det. Eller så har man verkligen förstått vad det innebär, och därmed insett att man inte kan använda sig av det, eftersom det avslöjar falsariet med klimathotet.
Gratistidningen Jordbruksaktuellt som går ut till alla lantbruk i Sverige håller sig med en “krönikör” vid namn Erik Jacobsson. Det anges i hans byline att han tillhör Energifabriken. Han ges alltså år efter år tillträde till redaktionell plats cirka en gång i kvartalet, för marknadsföring av kommersiell verksamhet vars affärsidé bygger på klimatlögnen!
Här är sökrutan (fyll i hans namn) för att se vad han skrivit inom Jordbruksaktuellt. Man kan läsa krönikan på nätet, men det är sådan där besvärlig blädder-app som erbjuds, jag har kopierat den senaste och lägger upp krönikan här nedan.
I sina krönikor berättar Jacobsson om klimathotet, självklart inga sanningar utan endast alarmism. Samtidigt passar han på att snacka skit om konkurrensen. Nu senast hakade han på smutskastningen av Ryssland i allmänhet och rysk olja i synnerhet.
När tidningen så ogenerat släpper fram alarmistiska särintressen är det inte underligt att det aldrig gått att få in en klimathotskritisk kommentar, eller få chefredaktören Stefan Ljungdahl att lyssna på ett enda sakargument.
Både Stefan Löfvén och Jan Björklund stod i Almedalen och uttryckte stolthet över det svenska landslaget i fotboll. Samtidigt som de i nästa andetag uttryckte avsky för nationalism och de människor som känner stolthet över Sverige och sin svenska historia. Kan hyckleri och dubbelmoral åskådliggöras tydligare?
Många timmar i statstelevisionen ägnades åt att övertyga tittarna om det moraliskt riktiga i att sluta upp kring fotbollslandslaget. Nu pågår Sim-EM och svenskar förväntas naturligtvis heja på Sara Sjöström. Nyligen hölls en direktsändning i statstelevisionen när Ridsportförbundet taffligt presenterade vilka ryttare som skickas till ryttar-VM i Tryon NC, USA om en månad. Jag har själv varit ryttare och hästägare, så intresset har jag, men på vilket sätt är det av nationellt intresse att direktsända gubbe i bild som läser upp namnen på dem som ska tävla om en månad?
Ungefär samtidigt som ryttar-VM går EM i friidrott. Där tävlar inga lag, endast individer. Lika fullt förväntas vi endast intressera oss för svenska framgångar. Idrottsnationalismen känner inga moraliska skrupler för snäv nationalism. Jag har inte heller något emot friidrott, har en bronspeng från skolmästerskap i stavhopp. Men varför ska vi heja på svenskarna, om vi inte också får vara nationalister i andra sammanhang?
Varför är sportens nationalism finare än annan nationalism? Sportsliga framgångar används av alla nationer, onda som goda, för att hävda att det egna landets befolkning är fysiskt och därför även moraliskt överlägsna. Men det anses även indikera att det egna landets politiska system och därmed dess politiker är ideologiskt och administrativt överlägsna.
Sportens nationalism är mycket tydligt diskriminerande. Eftersom länderna har olika många idrottare i världsklass, så begränsar man antalet deltagare från varje nation. Om man inte gjort så skulle 70 av hundra längdskidåkare vara från Norge, 10 från Sverige, 10 från Ryssland 5 från Finland och 5 från övriga världen. På hundra meter löpning skulle 80 startande av 100 vara från Karibien, 19 från Nordamerika och en från övriga världen. På tiotusen meter skulle samtliga vara från Afrika.
I grenen patentsökta uppfinningar, om den fanns, skulle 50 av hundra deltagare vara amerikaner, 15 japaner, 8 Sydkoreaner, 5 tyskar, 3 taiwaneser, 1 britt, 1 fransos, 1 kanadensare. Italien, Schweiz och Sverige får skicka en deltagare vardera varannat år. Siffrorna är avrundningar och ungefärliga.
För hundra år sedan skulle kanske så många som 5 varit svenskar. Avsaknaden av nationalistisk stolthet för svenskt företagande och industrialism har fått oss att halka efter i internationell konkurrens. I dessa grenar finns inga nationella kvoter för att få med alla länder trots att inte alla länder presterar lika bra.
Yran över sportens nationalism kan inte kompensera för avsaknaden av industriell nationalism. I bästa fall kan vi hoppas på att den inspirerar till att vi åter får känna stolthet över svensk uppfinningsrikedom och industrialism. Är det för mycket begärt att hoppas på att den svenska fackföreningsrörelsens ledare, tidigare, såväl som nuvarande och framtida, hyllar svensk företagarnationalism högre än sportnationalismen?
