Faktauppgifterna är hämtade från Gunnar Wiktorssons bok, Den Grundlagsskyddade Myten och hans kompendium, Företällningar om Allemansrätten. Jag har komprimerat och lagt till förklaringar. Längre kommentarer av mig har jag visat med indrag.
Äldre lagtext, mm, som talar emot allemansrätt eller liknande
I äldre lagtext, så som Landskapslagarna och Magnus Erikssons allmänna landslag finns inget som talar för en förekomst av någon allemansrätt.
Något sådant finns inte heller i lagar från Gustav Wasas tid fram till Gustaf III:s Förenings- och säkerhetsakt 1789. Det som då skedde var att bönder och vanligt folk samma rättsliga skydd för sin egendom som adeln redan hade.
Men det finns ingenstans någon nedtecknad rätt att ta för sig av andras egendom, vare sig i smått eller stort.
Nu får ingen fara eller fika i annans allmänning, varken i skogar eller i vatten, utan att han blir skyldig till laga böter, om han ej fått lov eller lego avtal.
Magnus Erikssons allmänna landslag
Att, förklara hvar och en berättigad att till och ifrån sjö taga sig väg öfver den derintill belägne strand, vore för öfrigt, efter Utskottets tanka, att upphäva den rättighetm hvar man eger till fred å sina egor, och med det samma grundlägga ett sjelfsvåld af ganska äfventyrlig beskaffenhet.
Besvärs- och Ekonomi Utskottet 1813
De så kallade Åverkansparagraferna angav vad som var straffbart att taga från annans mark. Mot slutet av 1800-talet dömde domstolarna till straff även för sådant som inte uttryckligen nämndes i lagen, såsom sten, tistel och tång.
Allmänningar var områden inom en bys juridiska område som gemensamt ägdes av byns hemman med andelar i allmänningen. Ingen utanför byn hade rätt att göra anspråk på allmänningen eller avkastning därav.
1282 års Helgeandsholmsbeslut bevisades år 1860 av Carl Gustaf Styffe vara en förfalskning. Regalrätten (att kronan äger all icke odlad mark) har därför aldrig haft lagstöd i Sverige. Lika fullt införde Gustav Wasa ett slags regalrätt som ställt till det på svensk landsbygd, främst i Norrland. Han ville ha skatteinkomster från nybyggen och upphävde byarnas rätt att neka nybyggen på vad som till dess varit allmänning.
Sedan 1928 har HD avvisat alla markanspråk baserade på regalrätt.
Från sjutton- och artonhundratalen finns flera rättsprotokoll som visar på tvister mellan grannar om bland annat att ta väg över annans mark. Markägaren ges alltid rätt att själv avgöra vem som får passera, samt hur.
Påståenden under beredningen av opinion för en Allemansrätt
I förslag till ny kriminallag 1832 framfördes idén att stöld av naturalster, som torra kvistar, löv och bär inte längre skulle rubriceras som stöld och medföra ”förlust av medborgerligt förtroende”. Den mildare rubriceringen åverkan föreslogs. I 1864 års bestämdes åverkan vara ett bötesbrott.
Ägaren ansågs inte ha nedlagt något arbete för att låta naturen producera det som tillgripits. Idag, när ägaren är skyldig att följa en mängd lagar och regler för att producera det som samhället anser nyttigt och nödvändigt för utveckling eller bevarande av naturvärden, kan man med fog säga att allt det som finns på ägorna är resultatet av ägarens och naturens gemensamma ansträngningar.
Dessa samhällskrav på markägaren är således i sig ett argument för att avskaffa allemansrätten!
Adolf Åström myntade begreppet ”Alle Mans Rätt” vid sekelskiftet 1900. Han gjorde det med hänvisning till att det skulle funnits en ”Riksallmänning”, ett begrepp han själv hittade på. Han förkastade romersk rätt och dess skydd för ägande.
I USA inrättades runt sekelskiftet 1900 ett antal reservat, ofta i spektakulär natur, som var öppna för allmänheten att vandra och campa i. Dessa angavs som förebild för vad man i Sverige ville åstadkomma med friluftsreservat.
Men så sent som 1969 skrev Kurt Bergengren att allemansrätten var inspirerad den tyska nationalsocialismens Kraft durch Freude rörelsen. Som i sin tur hämtat inspiration från den italienska fascismens Dopo Lavore (efter arbetet). Kraft durch Freude hette från början också Nach der Arbeit. Det vill säga en tankevärld som kräver rätt för arbetare att på fritiden rekreera sig på annans mark.
Den del av friluftsrörelsen som på 30-talet bland annat ägnade sig åt utomhus naken gruppgymnastik var definitivt inspirerad av Nazityskland.
Under 1900-talets första hälft var Uppsalaprofessorn Axel Hägerström dominerande i svensk filosofisk och juridisk debatt, där han torgförde värdenihilismen. Det kan sammanfattas med att; Allting har exakt det värde en socialistisk stat säger att det har.
Socialdemokraten Nils Horney var redaktör på tidningen Social-Demokraten. Han skrev 1928 den första handboken om camping och bildade Svenska Fjällklubben. År 1929 blev han invald i Svenska Turistföreningens styrelse. Från år 1932 och framåt beskrev han flera gånger önskan om ”friluftsreservat”.
Östen Undén förfäktade flera gånger att lagen inte uttryckligen täckte alla situationer. Man kunde därför via motsatsvis tolkning av lagen komma fram till det resultat som önskas. I princip ett erkännande av Orwellska motsatsord, krig är fred etc. Det är också en föraning till Funktionssocialism som Gunnar Adler Karlsson offentliggjorde i en bok 1967. Socialdemokraten och länsstyrelsejuristen i Skåne, Margaretha Svenning har med stolthet deklarerat att hon under 1990-talet använt motsatsvis tolkning av lagen för att avhända markägare deras rättigheter.
Motsatsvis tolkning kan också beskrivas med en parafras på en gammal svensk schlager. Med täckhet kan man komma långt, med käckhet kan man komma längre, men med fräckhet och fagra löften därtill kommer man så långt man vill.
År 1936 lades flera motioner i riksdagen om stöd till friluftsliv. Inte i någon av dem eller i riksdagens behandling av motionerna finns uttrycket allemansrätt med, men i några av dem nämns ”friluftsallmänningar”, en form av reservat eller park avsett frörfriluftsliv. En av motionärerna, Ruth Gustafsson blev senare ledamot i utredningen.
Fritidsutredningens sekreterare, Gunnar Carlesjö hävdade 1940 att det faktum att vissa i naturen förekommande naturalster inte fanns uppräknade i Åverkansparagraferna skulle tolkas som att en ”alle mans rätt” låg till grund för såväl beträdande av annans mark som rätten att förse sig med dessa alster. Det finns inget stöd i äldre lagtext eller dömande för denna tolkning.
Carlesjö konstaterar efter utvikningar och krumbukter att några friluftsreservat efter amerikansk modell inte behövs, Sverige har ju en sedvanerätt som gäller alla och överallt. Att upplysa om detta behöver inte kosta staten något alls.
Wiktorsson skriver, Det är en i sanning märklig sedvanerätt denna ”alle mans rätt” som Carlesjö beskriver, när varken allmänhetens representanter i riksdagen, markägare eller allmänhet känner till att den existerar och att det finns ”skäl att undersöka, vilken omfattning denna rätt har och av vad natur den är”.
Fritidsutredningen
Den socialdemokratiske socialministern, Gustaf Möller, tillsatte den 28 maj 1937 en utredning ”rörande underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv m.m.” Specifikt skulle friluftsreservat av amerikansk modell beaktas.
Fritidsutredningens första sekreterare, Karl Gunnar Rommell fick redan efter ett år sparken, för han inte instämde i de socialdemokratiska ledamöternas (Ekstam, Gustafsson och Horney) åsikter om äganderätt. Romell ersattes av socialdemokraten Gunnar Carlesjö.
Den 28 november 1938 kom utredningen med sitt första delbetänkande. Betänkande med förslag angående regleringen av strandbebyggelsen mm.
Den 31 maj 1940 kom, Betänkande med utredning och förslag angående inrättande av fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning.
På grund av krigsutbrottet 1939 hade utredningen fått direktiv att slutföra sitt arbete.
Fritidsutredningens förslag på en strandlag är första gången äganderätten tvingats ge sig för friluftslivets krav. Man åberopade att allmänheten hade ”en vidsträckt om än till sitt omfång obestämd rätt att taga väg över annans mark samt att bada vid annans strand”.
Med strandlagen kom också tre viktiga regler;
a) rätt till stängselgenombrott (stängsel fick förekomma om det är nödvändigt för exempelvis djurhållning, men led, grind eller annan anordning som tillåter allmänheten passera måste finnas),
b) förbud mot skyltning av typen privat mark eller liknande, som kan uppfattas som förbud att vistas på stranden,
c) förbud att skräpa ner.
Förbudet att skräpa ner är alltså allmänhetens eftergift till markägaren, som kompensation för dennes eftergifter. I sanning obalanserade eftergifter.
I betänkandet från 1940 nämns aldrig allemansrätt, men ”alle mans rätt” nämns två gånger. Dels i kapitel V om friluftslivets förutsättningar och behov. Dels i en ”PM angående alle mans rätt i Sverige” från sekreteraren Carlesjö. Där hittar han tydligen på egen hand på att det finns en allemansrättslig rätt till andras mark för friluftsändamål. Detta trots att det hela tiden behandlar frågan om friluftsreservat.
Avgörande ändringar som gett stöd åt allemansrätten vid dess införande, var ändringen i Strafflagen 1942 där Carlesjös tolkning om allemansrätt gällde vid tagande av väg över annans mark, samt 1948 samma lag där brottet ”tagande av naturalster” ändrades från att vara ett målsägande brott (markägaren själv fick väcka åtal) till att bli ett brott under allmänt åtal. Brott som åklagarna sedan struntade i att beivra.
Fritidsutredningens förslag till strandlag 1938 framlades till riksdagen och underkändes. Carlesjös PM med begreppet allemansrätt lades aldrig fram. När begreppet senare dök upp i debatten kuppade socialdemokraterna in det med påståendet att det redan avhandlats 1938 utan att möta protest.
År 1950 antog riksdagen till slut en provisorisk strandlag som innebar byggnadsförbud och krav på tillgänglighet för allmänheten.
1953 ändrades lagen så olovligt tagande av väg och tagande av naturalster skulle ses som skadegörelse och inte brott mot äganderätten eller hemfrid.
Juristen Arne Brunnberg gjorde 1955 omarbetningar av sin svärfars, Östen Undén, böcker om sakrätt. I del 1 lade han helt enkelt till en not om allemansrätten så som den redovisats i Fritidsutredningens betänkande 1940. Sedan dess har den av politiker, myndigheter och särintressen betraktats som svensk lag, möjligen baserad på sedvanerätt.
Men först i och med 1974 års naturvårdslag kom begreppet allemansrätt in i reguljär lagtext!
År 1992 infördes allemansrätten i grundlagen och justerades senast år 2010.
Allemansrätten har således under lång tid innan den lagfästes förberetts, indoktrinerats i medvetandet hos politiker, myndigheter och allmänhet. Understödjande lagar har successivt smugits in så att beslutet om allemansrätt närmast bekräftade rådande faktum. Eller som scialisterna väljer att påstå, de har lagfäst en sedvanerätt. En sedvanerätt som alltså helt och hållet är deras eget påhitt!
Exempel på vad jag tidigare skrivit om allemansrätt och äganderätt:
https://www.frihetsportalen.se/2011/12/landskapets-upplevelsevarden/