HD anser att på en ö är ett angrepp 500 meter ifrån och 10 minuter efter ett angrepp på tamboskap inte att betrakta som en fortsättning av det första angreppet. Vargen bryr sig knappast om vem som i vår juridiska mening är ägare till respektive djur. I hans ögon är allt han kan döda hans. På en ö lär han inte sluta förrän han uttömt sina möjligheter. Det ligger i hans natur och gör att båda angreppen rimligen måste betraktas ett och samma.
HD anser vidare att 28§ inte är tillämplig därför att habitatdirektivet är starkare. Det bör i så fall innebära att 28§ kan strykas helt ur lagtexten. Eller också har HD gjort en felaktig tolkning av direktivet.
Lagstiftaren har ju gjort en värdering av när man får döda skyddade arter. Enligt 28§ infaller det bland annat när man behöver skydda tamboskap. Avvägningen mot habitatdirektiv, vinst- och förlustvärdering av handlandet, är redan fastställd av lagstiftaren och ska inte värderas en andra gång av HD.
Vidare kanske man måste ställa frågan, som HD inte ställt sig, tillhör Sverige idag vargens naturliga utbredningsområde? Det var så en gång förr i tiden. Men när upphörde det att vara så? Var det när vargen på 60-talet försvann helt? På 40-talet, eller vid förra sekelskiftet?
Någon gång och någon stans måste man bestämma sig för var gränsen går för tolerans av den vilda närvaron och hur vild den får vara. Alternativet är att bestämma sig för ett stopp av civilisationsutbredningen. Ska lagen (i så fall, vilken lag?) gälla där försvaret av civilisationen upphört?
RSS – inlägg