Skillnaderna mellan städer och landsbygd har bland annat sin historia i despoters vilja till kontroll. De monopoliserade vissa delar av samhällsliv och affärsliv till sig själva och sin bostadsort. När väl denna obalans var upprättad blev den självgenererande. Ojämlikheten bestod genom århundraden intill våra dagar, ibland aktivt biträdd av lagstiftning, ibland som en marknadsekonomisk mekanism.
Hela tiden har det gått åt ett enda håll. Landsbygden utarmas för att man inte har full kontroll över sina egna tillgångar. Det kan liknas med att vara ställd under en förskingrande förmyndare.
De vinster som genereras från gruvor, skog och vattenkraft beskattas inte och återinvesteras inte på de orter där de har sitt ursprung. Deras mervärde berikar andra människor på andra platser. Det finns ett känt uttryck som beskriver detta fenomen från svensk skogsbruk. Det heter baggböleri och är förbjudet i lag.
Ändå fortsätter det på alla områden där landsbygdens naturresurser är värdefulla för andra än de som bor på dem. Inom de vetenskaper som sysslar med energi och materialresurser i naturen talar man om en pågående entropi. Entropin kan kort beskrivas som en utarmning eller utspädning som gör resursen mindre användbar och därmed också mindre värd. Man brukar också säga att entropi beskriver en försämring i kvalitet.
Det vore välgörande om även nationalekonomer kunde titta lite på ekonomisk entropi, framför allt vad avser naturresurser i glesbygdsområden. Jag hävdar att baggböleri är ett exempel på regional merkantil entropi. Uttrycket bör förstås så att merkantil avser handelsmöjligheter och handlingskraft, medan entropi alltså är en försämring av dessa möjligheter.
När ingen på orten har äganderätt till resursen kan ingen där heller tjäna pengar på den och har därför inte heller något ansvar för den. Utsugningen kan därför fortsätta tills resursen är tömd och hela bygden utarmad.
Inga återinvesteringar eller nyinvesteringar för att skapa fortsatt välstånd är gjorda. Om äganderätten inte kunde föras ut utanför kommungränsen samtidigt som kommunerna fick beskattningsrätten på de vinster som skapas av dessa resurser skulle Sveriges välståndskarta se mycket annorlunda ut. Lägg till detta att prospekteringsrätt inte skulle medges utan markägarens medgivande. Detta är egentligen ett minimikrav på hur ett civiliserat samhälle bör fungera.
När vi diskuterar merkantil entropi i glesbygden är det flera samverkande faktorer som ger detta resultat. För länge sedan fanns inga skrivna lagar. De regler som fanns var traderade och överenskomna mellan verkliga levande människor. Genom att inga andra alternativ fanns var de i stort sett absoluta.
När skrivna lagar började användas fick man två delvis olika varianter på samma kodex. Med tiden har den skrivna lagen fått allt större betydelse. Det har som konsekvens fått att somliga människor struntar i de oskrivna lagarna. I en domstolsprocess får de ju ändå rätt om de bara följt de skrivna lagarna. De utnyttjar den skillnad som finns mellan dessa två system till att bedra sin omgivning. Skrivna lagar är ofta detaljerade och baserar sig i huvudsak på att reglera specificerade händelser och sakfrågor. Muntliga regler däremot ägnas i betydligt större utsträckning åt att reglera människans förhållningssätt till allmänna fenomen.
I korthet kan det sägas betyda att muntliga lagar handlar om moral och etik medan skriftliga lagar handlar om formella krav på hur mänskliga mellanhavanden ska skötas.
När ägarna till en gruva eller ett skogsföretag som upparbetade de lokala råvarorna bodde på egendomen var denne alltid tillgänglig för sina anställda och bygdens folk i övrigt. Ägaren kunde ställas till moraliskt ansvar för sina gärningar samtidigt som det låg i ägarens intresse att hela bygden, inte bara företaget, mådde bra.
Med dagens situation av fjärrägande och skrivna formella lagar som enda giltiga rättesnöre har det naturliga sambandet mellan en bygds naturrikedomar och bygdens välmående brutits. Idag är det inte ens intressant för aktieägarna att företagen går bra. Det intressanta är att tjäna pengar på pengar. Moral och etik ryms över huvud taget inte inom systemet. Moral, etik, ansvar och andra immateriella uttryck för mellanmänskliga kontakter tillhör helt enkelt inte marknadskapitalismens paradigm.
Glesbygdens utarmning via ovan beskrivna mekanismer accentueras ytterligare via det skattesystem vi har i Sverige. Fysiska personer, människor betalar skatt i första hand i en kommun där de bor. Tjänar man mycket pengar betalas dessutom en stor del till staten.
Företag betalar endast skatt till staten. Det betyder att också den möjligheten att lokalt påverka användandet av naturresurser i den egna hembygden minskats.
Vi har alltså en merkantil entropi i glesbygden som består av en förskjutning av det legala systemet från ett etiskt värdebaserat system till ett formellt paragrafbaserat. Dels en företagsekonomisk förskjutning från industriellt företagande till renodlat kapitalistiskt aktieägande. Slutligen har vi ett politiskt system som flyttar pengar från naturresurser till tätorternas marknadsutbud varav en väsentlig del går till aktiebörsen där pengarna en andra gång kan användas för att öka glesbygdens merkantila entropi.
För att motverka denna utveckling är det nödvändigt att återföra rätten till naturresurserna till dem som bor på dem. Jag tror inte att det räcker med att ge beskattningsrätt till kommunerna. Jag tror att man måste lagstifta att endast fysiska personer bosatta inom kommunen där resursen är belägen kan inneha äganderätten. Under en övergångstid får de som äger sådana resurser, men inte bor på platsen, välja mellan att sälja eller flytta till sin egendom. De som inte gjort så inom stipulerad tid kommer att få sin egendom såld på exekutiv auktion. Hårt men inte mer orättvist än det system som nu råder.
Om FN kunde anta ett tillägg om merkantil entropi på detta sätt till sina mänskliga rättigheter tror jag att det skulle vara en av de allra effektivaste åtgärderna för att upprätthålla just dessa rättigheter.
Om FN börjar hantera frågan om merkantil entropi finns det även stora chanser att man kommer till skott med flera av de miljöproblem som mänskligheten brottas med. Om ägaren till en gruva tvingas bo i närheten vill han sannolikt inte att den ska smutsa ned omgivningen. Ett personligt ansvar har alltid varit en god regel för att få saker och ting gjorda på rätt sätt.
Här snuddar vi vid ännu en form av entropi som utvecklats i det moderna samhället, social entropi. När alla sociala kontakter blir utbytbara och dessutom många blir elektroniskt artificiella är det självklart att människornas sociala, mänskliga engagemang blir utarmat.
Visst är det så att det nya samhället också innebär en befrielse från stark och ibland negativ social kontroll. Priset är dock att några drar fördel av det nya medan andra förlorar kraftigt. Det är kanske så det ska vara, men jag tycker att vi i vart fall ska diskutera fenomenet och besluta om det gemensamt och med öppna ögon, inte bara låta det ske.
Tankemodellen om entropi kan alltså appliceras på flera områden. Förutom de redan kända materialentropi och energientropi tycker jag att vi kan lägga till merkantil och social entropi. Under dessa, eller kanske rent av som självständiga områden kan man anknyta moralisk, juridisk och politisk entropi.
Ibland kommer två eller flera sådana områden att stå mot varandra. Sålunda har den religiösa entropi som vi vanligen kallar sekularisering också del i den moraliska entropin. Likväl försvarar jag sekulariseringen i det att jag bejakar avdeifieringen av moralen. En sådan utveckling måste dock följas av en förståelse för att moral och etik är människans eget ansvar.
Vi måste alltså tillsammans upprätta en gemensam etik med utgångspunkten att människan är jordens högst stående varelse med en makt som idag kan utplåna allt. Detta medför också det stora ansvaret att värna om allt, såväl människa som andra livsformer på jorden. Moralisk entropi kan vi därför inte tillåta oss.
Sannolikt är det också så att om folk ser att entropi drabbar ekonomi, lagar och politik kommer de att uppfatta det som en moralisk entropi och därigenom sänks deras egen moraliska standard. Effekten blir en negativ spiral som blir mycket jobbig att vända.
Vänsterrörelser från kommunism till socialdemokrati har ett mycket stort ansvar för att det blivit så här. De tillhör alla den kollektivistiska skolan som hävdar att människan inte har något personligt ansvar. Det är kollektivet som ska avgöra allt. Tillsammans med fackföreningsrörelsen har de förrått de egendomslösa människorna och till sin motpol har de skapat en omänsklig kapitalism som inte heller tar på sig något ansvar. Men kapitalismen tjänade vänsterns syften.
Nu står vi där med en höger-vänsterskala där inga bra svar står att finna någonstans på skalan. Ytterst få människor vågar eller kan tänka sig lösningar som inte ligger på denna skala. Men det är dit vi måste komma, bort från höger-vänsterskalan.
Vi måste åter ta en titt på samhällets urkund. Samhället är den gemensamma ansträngning som gör livet lättare och tryggare för varje individ som är medlem i samhället. Därigenom erhåller individen större frihet än hon kan skapa sig på egen hand.
Den andra meningen kommer allt för ofta bort och då faller också individens incitament att delta i samhällsbygget. Samhället är till för både gemensam och egen nytta.