Befriande feminism?

Tidningen Bang har skrivit om hur feministisk ideologi har påverkat aktiva kvinnliga feministers sexliv. Tydligen har teoretiserandet om patriarkat och maktstrukturer varit mer förvirrande än förlösande för dessa kvinnor. För flera har det tydligen blivit så frustrerande svårt att samtidigt njuta av sex och vara politiskt korrekt att de gett upp sexlivet helt. Är det någon som egentligen är förvånad? Det är väl känt sedan länge att om man ljuger folk fulla med smörja så blir de vilsna och labila, kanske rent av debila.

Samtidigt pågår ett veritabelt krig mot prostitutionen. Jag håller med om att den inte är ett vackert inslag i vårt samhälle. Men jag inser också att den handlar om mycket starka drivkrafter som man inte kommer till rätta med enbart genom fördömanden, eller ens kriminalisering. För några decennier sedan fanns det feminister som ansåg att gifta kvinnor som lät sig försörjas av en man, inte var bättre än horor. Det var naturligtvis en propagandamässigt svår väg att komma fram, att förolämpa de tilltänkta supportrarna.
Det resonemanget har nu övergivits. Men modern biologisk forskning på djur har visat att hos flera arter kan just sex vara ett belöningssystem som honorna använder för att försäkra sig om skydd och föda inom gruppen. Likheten med det gamla äktenskapet där endast mannen tillförde kontant inkomst till familjen är inte svår att se.
I dagens familjer där oftast båda parterna jobbar utanför hemmet och drar in kontanter till hemmet kanske kvinnorna inte känner samma motivation att upprätthålla det uråldriga belöningssystemet. Mindre sex hemma kanske får fler män att söka sex på annat håll. Det påstås ju ofta att de flesta kunderna är gifta män. Jag medger att jag spekulerar här och att det förmodligen är flera variabler inblandade. Men nog vore det bestickande om extrem feminism driver fram mer prostitution, inte mindre. Ironiskt, känns som ett ord som inte räcker till för att beskriva fenomenet.
På ett sätt liknar situationen den som en bekant familj råkade ut för, för tjugotalet år sedan. Äktenskapet knakade, förmodligen till följd av dålig ekonomi. Hustrun reagerade med att söka tröst i religionen. Efter en tid börjad hon gå runt i samhället och förkunna Jesu kärlek. En annan bekant ledsnade på spektaklet och sa åt henne att gå hem och älska med sin man istället, eftersom han var i större behov av hennes kärlek än Jesus. Såvitt jag vet slutade det med skilsmässa.
Sensmoral? Ja, till exempel att sex betyder mycket för både kvinnor och män. Att man inte får glömma någondera sidans behov och rättmätiga tillfredsställelse genom att ensidigt skjuta in sig på den enas lycka framför den andras. Och naturligtvis att extrem feminism formulerad utifrån lesbiska kvinnors annorlunda situation inte utan stor smärta för samhället kan tvingas på alla och envar. Det är faktiskt i minst lika hög grad diskriminering på grund av sexuell läggning.
Men prostitutionen då? Ja, den så kallade beskyddarverksamheten, hallickarna och de som ägnar sig åt människohandel med kvinnor är helt klart kriminella, oavsett vilket mått man mäter med. Men med mötet, affärsuppgörelsen, mellan en köpare med önskan om att få en tjänst utförd och säljaren med en önskan om pengar och viljan att göra en tjänst, är det mer problematiskt. Som sagt vackert är det inte. Drivkrafterna verkar vara starka och jag kan inte, trots mycket funderande, avgöra för vilken av parterna det är mest förnedrande.
Kanske är det mest förnedrande av allt, att vårt upplysta demokratiska samhälle inte kan diskutera saken och utröna orsakerna till problemen på ett sakligt och konstruktivt sätt. Skam- och skuldbeläggning är fortfarande de mest framträdande dragen i debatten. Som vanligt är det så, att om man inte har pejling på orsakerna till ett problem, så är det väldigt svårt att komma på den bästa lösningen.

This entry was posted in Jämlikhet, äldre text and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.