BMI-fascism

Mediahajpen om vår påstått katastrofala övervikt rullar vidare. BMI är ett nyckelord. Jag tror att BMI egentligen står för Body Mobbing Invitation, ju högre BMI-tal desto mer lovlig är den personen för allsköns mobbing för sin kropp och sin vikt.

En stilla undran i sammanhanget. Trots denna mobbing ler och skrattar feta människor betydligt oftare än magra. Att vara magerlagd kanske är en indikator på psykisk sjukdom? Depression eller nåt?
Nej, jag är inte direkt fet. Mitt BMI ligger visserligen nära den övre gränsen för vad som anses vara normalt. Ändå händer det att jag mobbas för att jag är fet. Av dumdryga läkare till exempel.
Jag har kollat upp hur lite jag skulle väga om jag låg nära den undre gränsen för vad som är normalt. Vägde jag så lite, då skulle jag vara allvarligt sjuk, jag lovar.
För många år sedan sade Mikael Nilsson, en tämligen mager kompis till mig, att hellre äter jag ihjäl mig än jag svälter ihjäl. Dö ska vi ju alla, så i hans tillspetsade uttalande ligger trots allt en stor portion visdom. Andra har funderat över det åtråvärda i att leva länge om man lever ett tråkigt liv. God mat och dryck är ett anständigt nöje anser jag.
Ur bilogisk synvinkel lever de flesta av oss, både feta och smala, mer än tillräckligt länge för att skaffa avkomma och föra generna vidare. Lev väl, ha kul och gå hem innan polisen kommer.

This entry was posted in Aktuella övriga ämnen, äldre text and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.