Den enda gudens politik?

Den avgörande skillnaden mellan den grekisk-romerska och den norröna mytologin å ena sidan och den judisk-kristna-muslimska religionen å den andra, är inte skillnaden mellan polyteism och monoteism. Möjligen kan man säga att det spelar en viss roll för tolkningen.

De nu nämnda polyteistiska religionerna kan betraktas som exempelsamlingar på olika handlingsalternativ som står människorna till buds, samt några av de tänkbara konsekvenserna. Dessa gudar inte ofelbara. Tvärtom, de har precis samma fel och brister som människorna. Dessa religioner blir därför mer av politiska teorier som pekar på olika alternativ, risker och konsekvenser. I denna, den mänskliga världen.
De monoteistiska religionerna däremot, blir just genom den enda gudens allsmäktighet, principdokument för hur människan skall agera i alla lägen. Alltså oavsett, utan hänsyn tagen, till situation. De enda konsekvenser som utlovas vid brott mot de monoteistiska religionernas principer är uteslutning från ett himmelrike som vi inte får veta något om. Eller möjligen tortyr i fantasifulla former, som inte får den dömande guden att framstå som så kärleksfull som han beskriver sig enligt profeternas texter.
Monoteismen lånar sig i betydligt högre grad till fanatism, extremism och dogmatism. Men hur kan man ens tro att de för evigt fallerbara människorna skulle kunna leva efter regler som kräver ofelbarhet?

This entry was posted in Aktuella övriga ämnen, äldre text and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.