När nu diskussionen om sänkta löner på allvar kommit till stånd i Sverige blottas en allvarlig brist med den stora stat som sossarna valt att etablera sedan länge.
Denna stora stat kräver att medborgarna avstår en stor del av sina pengar till staten. Därigenom avstår man också möjligheten att själv skapa en profil för sin egen trygghet. För den genomsnittlige medborgaren finns helt enkelt inte möjlighet att disponera sina pengar vare sig mellan olika utgiftsslag eller med olika tidshorisonter. När skatten är betald återstår endast pengar som räcker till att konsumera för att leva i nuet. Tydligare än så kanske socialismens inskränkning av individens frihet inte kan beskrivas. Att LO, individualismens svurna fiende vägrar acceptera sänkta löner eller på sikt större individuell frihet är knappast förvånande. I förlängningen innebär det svenska systemet, ”den svenska modellen”, med tiden att hela samhället blir så oflexibelt att minsta lilla vindpust riskerar att blåsa ikull korthuset. Den svenska trygghetsmodellen i sig blir vår största otrygghetsfaktor. Konfiskationsstaten bygger oförtrutet på sin egen undergång. Kollapsar gör den, för att när omställning blir oundviklig så står de som förnekats egen möjlighet att skydda sig och blivit beroende av statens allmosor fullständigt värnlösa. Så blir Sverige det mest revolutionssannolika landet i Europa. Den dagen blir verkligheten en del av livet också i Sverige.